NEWS FLASH: Singelbloggaren har pojkvän

Posted in HUR kan jag vara singel?!

Mina damer. Mina herrar. Mina stöttepelare i livet-är-ensamt-ibland-kampen och mina påhejare i inget-är-så-glimrande-som-en-singelnatt-ruset.

Singelbloggaren – är singel no more.

Paus för chockterapi av djävulen som plötsligt ser sitt helvete vara överfryst till iglo, ett samtal till sjukvårdsupplysningen för att kolla om mitt mentala falsettskrik över vad jag just skrev kan ge inre tinnitus, samt en serie tappade hakor så många att 2016 för evigt kommer ihågkommas som året då käkdokorerna (för jag bestämmer här och nu att det finns sådana) gjorde all time high i faktureringstakt.

Så ja, jag har en pojkvän. (Åh herre jävlar, tänker min hjärna gallskrika sådär varenda gång?! Skrämmer ju frekkin slag på mig själv…)

Och ja, nästa gång jag skriver här kommer jag säkert ha fucka upp allt. Och vara lika evinnerligt singel som jag alltid är. Men grejen är, att… *stoppar huvudet mellan benen och djupandas* *sätter mig för att skriva igen* *måste djupandas lite till* *skrevar och märker att jag har ett hål i mysbyxorna* *undrar om jag måste börja gå runt i hela mysbyxor nu när någon är här det mesta av tiden* *kommer ihåg varför jag djupandas – JAG HAR JU POJKVÄN!* *måste göra om hela proceduren igen* *tar ett sista djupandetag och skriker i mitt huvud bara för att förbereda lite* *kör*

Grejen är att… jag tror han är rätt. Jag tror han kan vara menad för mig. För, det känns liksom bara så självklart. (MEN FÖR I HELVETE, HUVUD! SLUTA SKRIKA!!!)

Man skulle till och med kunna säga att det är enkelt. Kan ni tänka er?! Enkelt! För mig! Herregud…

Okej, revidering. Det var inte alls enkelt, men det gick enkelt för att vara mig.

Okej, revidering. Det gick inte alls enkelt för att vara mig, jag kämpade mitt allra yttersta för att göra det svårt. Som jag alltid gör. Men, efter en inledande fas av att pojken praktiskt taget fick PTS av alla försvarsmekanismhandgranater som jag slungade mot honom (hans beskrivning av det hela), så bestämde han sig ändå av någon outgrundlig anledning (han måste vara masochist) för att det var mig han skulle vara med. Och när jag märkte att han stannade kvar trots handgranatregn, så blev jag lugn. Och allt blev, för första gången i mitt liv, enkelt. Och då ringlade kärkänslor fram som blommande girlanger och band ihop oss med kraften som bara ett redigt ogräs kan ha. (Se! Jag har till och med lärt mig vara romantisk. Jodå! Tyst nu alla skeptiska tvivlare! Ogräsliknelser är suuuuperromantiska!)

Så vad anser jag då vara enkelt? Well, håll i er.

Första gången vi sågs tyckte jag det var perfekt. Andra gången vi sågs messade jag efteråt att vi skulle vara vänner. Don’t ask me why. Handgranat liksom. Tredje gången vi sågs ändrade jag mig, men missade liksom att säga det till honom. Femte gången vi sågs, när jag började tycka att det var GRYMT bra, insåg jag att han dejtade någon annan. Eftersom, ”du sa ju att du bara ville vara vän!”. Sjätte gången vi sågs gjorde jag klart att jag bara tänkte träffa honom ett par gånger till om han inte avslutade det andra – ”Jag är ingen multidejtare!” (Ha! Haha! Mm, sånt har jag aldrig hållit på med…) Åttonde gången vi sågs sa jag att vi inte skulle ses mer. Åttonde gången och ett telefonsamtal senare sa jag att jag hade ändrat mig. Nionde till, jag vete fasen, en mängd gånger senare höll jag mig ändå rätt så lugn. För jag tog för givet att det var kört lopp, och jag bara skulle njuta av honom så länge jag fick ha honom, tills han blev tillsammans med den andra tjejen. Flera bitterljuva gånger senare råkade min vän avslöja för honom att jag hade hånglat med en annan. Vilket jag ju fick. För vi var ju inte exklusiva. Men det gav ändå både mig, min vän och min tredje vän panik, medan han glatt fortsatte skämta där vid bordet. Så glatt att jag blev något putt över att han inte ens reagerade. Så när vi väl kommit hem frågade jag om han inte tyckte det var det minsta jobbigt. Varpå han flämtade till och väste ”Va?! Var det diiig hon pratade om?!” Och sedan blev han tyst. I en timme. Medan jag panikslaget försökte få honom att prata. Och därefter sa han bara – ”Hädanefter är det bara vi, okej?” Och så var det det.

Och well, man kan väl tycka att det krångliga borde vara över då. Vadå, jag sa ju att det var enkelt! När börjar det enkla?! Tjaa… Inte än i alla fall! Det här är ändå Singelbloggarens liv vi snackar om.

Så ja, efter att jag hade fått honom hade jag kämpat för honom så länge, så det blev liksom någon sorts reaktion. Ett skifte från att ha försökt vara bra för honom (det där var var den bästa versionen av mig själv – HA HA HA! Stackars pojke…) till att behöva visa honom mitt sämsta jag. För tänk om han inte gillade mig som jag var! Tänk om vi skulle börja tro att vi funkade och så skulle vi om ett år behöva göra om hela proceduren med någon annan bara för att det skulle ta så lång tid för honom att se allt som är dåligt med mig! Fatta tidsslöseriet! Man måste ju vara effektiv här i livet! Samtidigt så vågade jag inte riktigt, för jag är ju galen… Hur skulle han vilja vara med någon som är så galen som jag?

Ett par veckor senare hade tvivlet frätt hål i mig, och jag gjorde slut. Eller, jag försökte. På alla hjärtans dag (det gäller liksom att ha utsökt timing i livet, tycker ni inte det?!) sa jag till honom att jag inte trodde vi var rätt för varandra, jag var inte kär, för jag kunde inte vara mig själv. Jag kunde inte burdust skämta om bajskorvar, jag kunde inte vara vara femårigt lyckosprallig, och jag kunde inte becksvart deppälta med honom. För första gången darrade han till på handen, tuggade långsamt ur frukostmackan han hade i munnen, och frågade mig genuint intresserad om varför jag inte kunde vara mig själv. Och jag hade inget svar. Jag kunde bara inte. Det var en omöjlighet i min hjärna att han skulle kunna tycka om det.

Men det jag inte klarade av, fixade mina vänner.

Utan att det var planerat, bara för att det blev så, träffade vi under den där förvirrade tiden mina vänner ett flertal gånger. Och de söp mig full, som de alltid gör. Och vi djupältade problem, som vi alltid gör. Och vi visade varandra bilder av våra blygdläppar, för… well, jag minns inte riktigt, men det var just då väldigt viktigt att visa varandra våra blygdläppar. Och han satt storögt och stornjöt, som fångad mitt emellan ett tokgarv och en chockflämt, och såg på mig med ännu mer värme, när jag tack vare människor som diggar mig lyckades vara mig själv.

Efter det skiftade något. Varje gång jag tvekade på om jag skulle göra något som han kanske inte skulle gilla så gjorde jag det bara. Och mirakulöst föll han alltid pladask för det… Oron hade bara varit i mitt huvud. Osäkerheten var min. Och dömandet var mitt eget.

Efter ett tag märkte jag det på honom. Han hade bestämt sig. Det var vi nu. Han ville vara med mig, med alla mina galna sidor. Och vi kunde bråka, men det ledde alltid till att det blev bättre. Och jag kunde freaka ut, och även om han i början blev surgubbe av det, så kunde vi efteråt prata om det och inte hamna där igen. Det blev ett vuxet förhållande med siktet mot långsiktighet, och utan rädsla för att det kan storma lite ibland. Och plötsligt blev jag bara så galet, inga-frågetecken-och-inga-tvivel-i-bröstet kär.

Så där är vi nu. Jag skrämmer slag på honom med planerna jag har för hur jag ska göra om i hans lägenhet. Han skickar mig klipp av katter som kryllar likt löss över lealösa hundar för att visa hur min morgonpigghet känns när han är nyvaken. Och tydligen är man verkligen ett par då. För min vän säger att alla par använder djurklipp för att lösa konflikter. Och i så fall tänker jag att det här med att vara ett par, och ha konflikter, kanske inte är så läskigt ändå. Det finns i alla fall en ljusskärva av möjlighet att jag ska klara av det.

Inget blir automatiskt perfekt bara för att man blir ett par, och det finns ingen anledning att sluta singelblogga bara för att man inte längre är singel. Men den här duden är ganska stor på integritet. Jag tror inte ens han skulle gilla att jag beskrev det här så ingående. Men jag ser det som min sista insats, innan jag respekterar hans behov av ha saker bara mellan oss. (Alltså, HUR bra flickvän är inte jag?! Fatta liksom – tänker på hans känslor och allt!! Jag frekkin äger det här!)

Så ja, jag vill ändå kunna fortsätta skriva, men behöver kunna göra det utan att riskera att han blir sårad, och just nu vet jag inte riktigt var den balans är. Så för just nu, kära, älskade, fantastiska följare, tar jag en liten paus. Ni har hejat och stöttat och varit med mig i såväl gnistrande lördagar som becksvarta söndagar, precis som vi lovade varandra när den här resan började. Jag är högst osäker på att jag skulle ha klarat av vissa av de där söndagarna om det inte hade varit för er. Så tack. Tack tack. Tack tack tack. Nu måste jag sluta innan jag börjar böla. Eller vem fasen försöker jag lura… Jag sitter redan med mascaran som batikmönster på kinderna.

 

Skriv och berätta hur ni har det! Vill så gärna höra från er! Jag finns här, oavsett om jag skriver om mitt eget eller ej.

Kram till er – glimrande, fantastiska människor!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Hur kvinnor raggar – ibland!

Posted in En high five på det!

Män. Så inbillade att de har kontroll, så aningslösa om vad som egentligen pågår.

Sitter vid ett middagsbord hemma hos en kille som jag nyligen raggade upp. Är rätt stolt över denna uppraggning, eftersom den för en gångs skull inte bestod av att jag gick fram, började snacka med killen, och sedan följde efter honom tills han gav upp och lät mig följa med hem. Vilket är min normala taktik. Förutom när jag hånglar upp honom mot en vägg. Eller ja, att jag lagt mig på golvet och hängt fast mig vid karlns ben har också förekommit. I valet mellan självrespekt och liggande kan jag inte säga att mitt omdöme alltid slår rätt ut. Så ja, jag var stolt, för den här gången utövade jag faktiskt självkontroll – och tålamod! En prestation. Så självklart känns det som om han kladdar på min medalj när han kläcker ur sig:

”Jag måste säga att jag är rätt stolt över hur jag raggade upp dig. Det gick ju väldigt bra.”

Jag: ”Vad trevligt, my dear, förutom att det faktiskt var jag som raggade upp dig.”

Han, hostar till och stirrar chockerat på mig: ”Skämtar du? Det var uppenbarligen jag som raggade upp dig. Det var ju jag som frågade om ditt nummer.”

Jag, studerar nonchalant mina naglar på bästa bondskurksmanér: ”Mohahaha, tillåt mig skratta. Bara ett löv på det träd jag planterade. Det var jag som raggade upp dig.”

Han, nu med uppspärrade ögon och förvirrad blick: ”Men lägg av! Jag såg dig. Jag började snacka med dig. Jag frågade om ditt nummer. Vad i detta kan tolkas som att du gjorde jobbet?!”

Jag, kanske inte smekandes en vit katt med min vänstra hand men mentalt i alla fall snurrandes en konspiratoriskt spetsig mustasch, bestämmer mig för att lära den stackars pojken den taktik han säkert blivit utsatt för åtskilliga gånger: ”Jag bestämde mig för att jag skulle ha dig i sekunden jag steg in på jobbminglet. Men eftersom kollegorna kanske skulle bli aningen chockerade av att jag lekte pingpong med dina halsmandlar mitt ibland dem så behövde jag vara mer diskret. Så jag lade upp en strategi.”

Han, kanske med en gnutta rädsla i den andlösa rösten: ”Hur gjorde du?”

Jag: ”Steg 1: Ställde mig precis bredvid dig och din vän. Steg 2: Väntade tills du tittade åt mitt håll – drog då av mig jackan. Tror du det var en slump att jackan fastnade runt handlederna så att jag behövde trycka fram bröstkorgen mer ihärdigt än en yogalärare i en brygga-selfie? Nejdå kära du, det var självklart en genomtänkt manöver för att mina myggbett till bröst praktiskt taget skulle köras upp i ditt fejs. Tror du det var en tillfällighet att jag samtidigt tittade åt andra hållet? Självklart inte, det var bara för att du skulle våga titta utan rädsla för att bli påkommen. Steg 3: Satte på mig min mest ensamma min i väntan på vännen. Steg 4: Stirrade rakt mot dig så att du skulle känna dig tvingad att säga något. Steg 5: Hade ögonsex med dig praktiskt taget varje gång din kollega tittade åt andra hållet. Hade dagen efter kramp i ena ögonnerven av allt smizeande jag krystade fram. Steg 6: Skrattade åt ditt superdåliga skämt om tidningstablåer och tog dig på armen för att hålla balansen, som om jag är ett sådant spån att jag inte kan garva och hålla mig själv upprätt samtidigt – mohahaha, tillåt mig skratta! Steg 7: Rättade till bh-bandet när du tittade till. Steg 8: Lutade mig fram så långt att jag nära på låg dubbelvikt för att du inte skulle ha något annat val än att stirra ner i min urringning. Steg 9: Stod kvar även när min vän hade kommit och bett om att jag skulle följa med henne runt i minglet. Lotsades som om det var alldeles för trångt för att röra mig. Som om jag inte kan skyffla en hög med människor ur min väg – mohahaha! Steg 10: Folk runt om oss blev fulla nog för att jag vid det här laget hade kunnat fråga om ditt nummer utan att någon skulle höra det, men var nu intresserad av hur lång tid det skulle ta för dig. Så jag stod och väntade. Och väntade. Och väntade lite till. Tills jag faktiskt var tvungen att gå, och därmed frågade dig om du skulle följa med så vi kunde ha sällskap till tunnelbanan. Steg 11: Sa att det vore trevligt att ses igen. Steg 12: Gav en så övertydligt menande blick att en blind person hade känt sig penetrerad av insikt. Steg 13: Du kläckte ÄNTLIGEN frågan om mitt nummer. Steg 14: Jag messade dig och såg till att vi senare på kvällen hookade upp. Så var i denna process, kära du, anser du att du har gjort jobbet? Jag lade ner tre hela timmar av arbete. Att du skulle ha raggat upp mig är som att säga att servitören har lagat soppan. Så det så.”

Han, sitter tyst tills han slutligen viskar: ”Utövar du någon form av manipulation på mig i detta nu?”
Jag, tar en klunk av mitt vin och ler förnöjt: ”Jag skulle säga att det pågår cirka sju stycken.”

Och folk tvivlar på om det är kvinnor som styr världen. Mohahaha, tillåt mig skratta.

Hur man får reda på om någon bara vill ha sex – eller okej, VEM som bara vill ha sex

Posted in Singelvänner

Jag och en vän diskuterar den dejt jag träffat några gånger.

Hon: ”Berätta. Hur går det?”
Jag: ”Okej antar jag, men vem vet, det kan vara så att han bara vill ses för att ha sex.”
Hon, sätter igång sin utredarröst i äkta Sherlockimitation: ”Okej, hur många gånger har ni träffats?”
Jag: ”Tre.”
Hon: ”När hade ni sex första gången?”
Jag, stirrar oförstående på henne.
Hon, stirrar tillbaka på mig som om hon inte fattar varför jag stirrar på henne.
Mycket stirrande försiggår. Innan hon suckar och tar till orda:
”Okej, hur många timmar hann gå?”
Jag, med på banan igen:
”Fyra! Hm, kanske tre… Eller vänta… Nä, jag skulle nog säga tre och en kvart”, utropar jag. Möjligtvis något stolt. En extra kvart liksom. Fasen duktigt jobbat!
Hon, stirrar på mig igen. Gnider sig lite trött i pannan.
”Okej… Hur många gånger har ni träffats utan att ha sex?”
Jag, kisar mot henne som om hon plötsligt började prata swahili. Med skotsk dialekt. Och trelleborgsbrytning.
”Nu förstår jag inte riktigt…”
Hon: ”Har ni träffats utan att ha sex?”
Jag: ”Träffas… Utan att ha sex..?”
Hon, möjligtvis himlandes med ögonen vildare än en tonårsdotter inför sina föräldrars Facebookaktivitet.
”Okej! Fine! Jag fattar. Jaja, men det här är inget problem. Lösningen är ju skitenkel.”
Jag, lutar mig glatt fram och lystrar ivrigt: ”Vad? Vad?!”
Hon: ”Sluta helt enkelt att ha sex med honom hela tiden. Då får du ju veta om det är bara det han vill ha.”
Jag, lutar mig tillbaka, korsar armarna över bröstet och kisar skeptiskt mot henne igen. Samt påbörjar stirrandet på nytt.
Hon, möjligtvis frustrationsstönandes, möjligtvis ilskgastandes över att ha blivit indragen i ett så värdelöst samtal: ”VEM är det som vill ha sex egentligen??!
Jag, möjligtvis frustrationsstönandes, möjligtvis ilskgastandes över att få så värdelösa svar i denna superba diskussion: ”Meh! JAG så klart, känner du mig alls, eller?! Men det innebär ju inte att jag vill att HAN ska vilja detsamma! Eller alltså… Vad sa jag nu..? … Vänta lite! Vart ska du?! Vi pratar ju! Ska du bara lämna mig här?!”

Fuck känslor!

Posted in Fuck känslor

Så. 2015 har varit en glasögonprydd forskningsstudie i vad som gör en… Hur ska man säga det på ett elokvent sätt..? Fucked. Vad som gör en fucked. Uppifrån. Nerifrån. Och lite i sidleds. Fucked.

Forskningen visar att detta prekära tillstånd framkallas av att man gör något så urbota idiotiskt som att börja känna. Fullständig idioti! Gör aldrig det. Lev ditt liv i känslomässig error och dö med värdigheten i behåll.

Den vetenskapliga studiens djupgående kartläggning uppdagar att stadiet av fuckedhet alstras när du har tre komponenter: 1. du hittar någon som du vill sätta på, 2. som du kan prata med, och 3. som du kan skratta med. Det låter elementärt, jag vet, men fundera över hur många du egentligen känner som innehar alla tre egenskaper. Om ditt svar är många så kan jag bara beklaga. Du omges av människor som är fantastiska. Mina kondoleanser. Du är fucked. 

Så. Året börjar med att två av komponenterna utforskas. Jag dejtar under några månader någon som jag 1. vill sätta på, och 3. kan skratta med. Men då den andra komponenten är mer frånvarande än oanvända kräkreflexer på en studentskiva så slutar det hela med att jag börjar gråta över en popcornburk och måste göra slut. Vidrig upplevelse. Hatar att göra slut.

Så. Året går vidare med att två av de andra komponenterna sätts under mikroskopets lupp. Jag träffar någon som jag 1. vill sätta på, och 2. kan prata med. En så vansinnigt intelligent varelse att jag får hjärnorgasm av att snacka med honom, han har en blick som ger en tunnelseende, och han lagar mat till mig. Ni fattar – mat! Tro sjutton att jag blir fucked! Men, som ni vet är jag galen. Okej då, galen/dum i huvudet/livrädd på en nivå som endast kan slås av en vuxen man framför en använd tampong. Så efter att jag till slut har fått chans att sätta på pojken så försvinner jag mitt i natten. Eftersom jag blir skraj. Vilket gör honom sur. Och därefter träffar han snabbt någon ny. Så ja, vidrig upplevelse. Hatar när jag döms för mina egna brott. Värdelöst liksom. 

Så. Det leder oss fram till det stadie av fuckelifuckighet som jag simmar runt i just nu. Jag umgås med någon som har alla tre komponenter. Fucketi fucketi fuckfuckfuck. Ungefär så.

Första gången vi pratade på telefon (kontakt från Happy Pancake som ringer – jag borde ha fattat att han var annorlunda…) tittade jag efter fem minuter på klockan och insåg att det egentligen hade gått tre timmar. Första gången vi sågs fick han mig inom 30 sekunder att skratta till så hårt att jag tror att jag råkade frusta ut lite snor på hans ärm (så charmant). Och senare samma kväll så skrev han in sig i minnets hall of hångelfame när han kysste mig.

Det är inte bra att tänka på det. Det är ett sånt där minne som lämnar brännmärkning på ens psyke tills det förvirrat tror att man är hans. Och det är man inte. Och kommer aldrig bli. Men det var lite som om hans hand var formad för att passa in i vinkeln av min midja, och som om hans mun redan hade ägnat ett decennium eller två för att hitta den exakta finmotoriken för att passa ihop med min mun.

Och sedan dess lever han i min ögonvrå. För han vill inte ha ett förhållande. Och om jag tittar rakt på honom kommer det synas att jag inte bara vill vara hans vän.

Så jag vänder blicken ner i marken, medan jag registrerar hur mjuk huden ser ut i hans nacke. Och jag lotsas kolla in killgänget som går förbi, medan jag har fullt fokus på blodådern som ringlar sig över hans arm. Och jag sitter väldigt stilla när han hamnar bredvid mig, för det behövs koncentration för att inte stryka upp armen kring hans hals. Och det krävs viljestyrka för att inte utföra nr 1 tills innerlåren har skavsår och höftböjaren har gått ur led.

Så ja. Fucked.

Men eftersom jag 2. kan prata med honom, och 3. kan skratta med honom, så accepterar jag att jag tyvärr inte får 1. sätta på honom. (Jodå, vi slutade med det när jag berättade att jag har känslor för honom. Han är mån om att inte såra mig. Den jäveln…) Fine. Det här är Singelbloggarens liv. Det är knappast som att jag är förvånad över att jag inte får en kille jag vill ha. Livet måste gå vidare ändå. Och i nästa vecka har jag en spännande dejt. Och i går gav jag mitt nummer samt hånglade med en smart dude. Och förhoppningsvis får någon av dem mig att glömma. Att någon annans hand passar in i vinkeln av min midja.

Även galna singlar behöver kärlek!

Posted in En skopa förnedring till?

Anledningen till att jag är singel:

1. Känner mig lugn och cool efter gårdagens braiga dejt.
2. Skickar lite chillat iväg ett mess.
3. Tycker minsann jag är så modern och stark som tar tag i mitt eget öde. Har styrkan av Beyonces rumpmuskler och själakraften av Janis Joplins gomspene! Är övertygad om att jag klarar allt! Så till den milda grad att jag kan ha flexat ett par icke-existerande biceps i spegeln. Och kanske ha gastmimat ”I´m queen of the world!!” till min egen spegelbild. Men det vore så klart pinsamt på en nivå som en 30plussare inte kan komma undan med, varmed det självklart inte har hänt. Självklart.
4. Undrar lite stillsamt varför jag inte får svar.
5. Kollar FB, Insta, Twitter, lite mindre stillsamt undrandes vad han gör.
6. Börjar av ingen anledning alls fundera på om det finns ett FBI i Sverige.
7. Samt om det går att bryta sig in där.
8. För att skicka ut en drönarpatrull med ansiktsigenkänning på jakt efter karlsloken.
9. Kollar mobilen – påminner mig själv om att jag är lugn. Cool. Queen of the world. Beyonces rumpmuskel. Men…… VARFÖR I HELVETE HAR HAN INTE SVARAT FÖR??!!
10. Varför varför varför varför what the hell what the hell what the hell!!!!
11. Kommer fram till att felet är jeansen jag bar. Eller tröjan! Eller det där sättet jag sa ”sushi” på!! Det är fasen SJUKT störigt när jag säger SUSHI!!!
12. Suckar djupt. Jaha. Som alltid. Jag kan inte få någon som jag tycker verkar lite fin. Accepterar stoiskt mitt öde – jag kommer dö ensam…
13. Går in i min fuck honom-fas! Fuck honom! Jag klarar mig ändå! For fuck sake!
14. Raderar hans nummer. Rätar på ryggen. Är Queen of the world igen! Janis Joplins gomspene! Fuck allt!
15. Det plingar till i mobilen.
16. Ett svar.
17. Men hell no! Heeeeeellll nooooooo!!! Han ska inte tro att han blir förlåten så lätt! Jag har faktiskt… vad hette det nu igen..? Det där som folk har… Värdighet!!
16. Kastar mobilen i väskan och vägrar titta på den!
17. Jag säger nej. NEJ! Han ska minsann inte tro att jag tänker svara! Inte efter han gjorde det oförlåtliga, det vedervärdiga, det KRÄNKANDE, av att… dröja exakt sex minuter med ett svar.

Såattee. Bra att man inte är galen. Verkligen.

Min kära, starka, fantastiska armé där ute. Om ni visste vad glad jag är för att ni fortfarande då och då har tittat in här. Det är tack vare er jag vågar mig på att titta tillbaka. Trots att jag känner mig ungefär lika inspirerande som en 1700-talsgudstjänst utförd på latin. Det senaste året har jag nämligen ägnat mig åt något oerhört förnedrande. Jag skulle till och med vilja säga förödmjukande. Med en dumstruthatt och ett par för korta byxor på. Jag har ägnat mig åt… känslor.

Jorå, så äre! Från att ha gått på dejt efter dejt efter dejt utan att bli intresserad av en enda så flyttade tydligen Per Gessle in i mitt huvud och genast kom alla känslorna på en och samma gång. (Kan vi exorcista ut den jäkeln, eller?! Han använder uppenbarligen så mycket hårspray att alla mina hjärnceller har dött.) Det har bara varit ett litet problem. Det som ovan scenario med röntgenskarp tydlighet bevisar – jag är galen. Men det berättar jag om i ett blogginlägg snart igen! Jag kommer tillbaka! Och tills dess får ni hålla tummarna för att den braiga förstadejten blir till en braig andradejt. För jag svarade ändå tillslut. Så nu har han alla de där chanserna att avvisa mig som gör livet underbart roligt! Gudabenådat fantastiskt! PRECIS lika kul som att, tja, karva sig i ögat med en gaffel! Så jorå… To be continued.

Hur man får ett one night stand att springa falsettskrikandes ut genom dörren

Posted in Skratta åt det tragiska

Man har en vän. Som är gravid. Och så har man en app. Som visar hur långt gången vännen är. Och så råkar man för första gången sedan Adam gick i kolt pallra sig ut i utelivet, och släpa hem en karl som faktiskt inte vampyrförkolnar till sot så fort solen stiger upp. Utan i stället ligger kvar och liksom myser lite. Så att man till och med börjar tänka att, jamen det här var ju trevligt, det här kanske inte behöver vara bara en enkvällare.

Och då ber man om sin mobil. Som han råkar slänga ett snabbt litet ögonkast på.

Gravidappen: Du är nu i gravidvecka 13.

(Fan vad fina ni är som fortsätter skriva kommentarer här! Jag blir bölig och blödig och alldeles urbota lycklig. Jag jobbar fortfarande 70-80 timmar i veckan tyvärr. Men snart kanske det lugnar ner sig…)

Om att ha ett förhållande – med sitt jobb

Posted in Skratta åt det tragiska

Kära, fantastiska, fina ni – förlåt att jag är ungefär lika närvarande som en ren ton på Idot-tv-sändningen just nu. Anledningen är att jag är mitt uppe i ett passionerat förhållande. Med mitt jobb.

Jorå, ingen hälsar mig i dörren när jag kommer hem, men vad gör väl det när man kan tillbringa kvällen med att bekanta sig med ett nytt jobbområde?! Och visst, ingen tittar mig djupt i ögonen och säger att min nya tröja är fin (som ju killar alltid brukar göra, absolut), men jag tittar minsann djupt in i en datorskärm och säger att dess programfönster är magnifika. Och, tja, det kanske är lite jobbigt att somna när sängen är kall och fötterna fryser, och det kanske är lite besvärligt att jag alltid vaknar kl 04 och det inte finns någon bröstkorg jag kan trycka örat mot för att vaggas ner till ljudet av andetag. Visst, det är… ja ni vet, som det är. Men jag blir ändå genuint glad av mitt jobb, och jag vaknar för att hjärnan tycker det är alldeles för länge sedan den fick tugga på den där tankenöten som vägrar att knäckas, så kanske kan det här bli mitt liv, helt enkelt. Ingen kommer ligga bredvid mig på kyrkogården, men på gravstenen kommer det stå ”Hon var en bra arbetare”.

Men visst, man skulle så klart kunna bli lite orolig… Som när jag i går fick en plötslig impuls att slicka lite på skärmen efter att jag hade lyckats lösa ett extra svårt problem. Eller när jag fick ett pockande sms från 28-åringen och jag svarar att han gärna får komma över, så länge jag får fortsätta läsa en rapport, medan han, ja ni vet, håller sig lite till vänster i skumpandet. Tjaa, jag kan kanske erkänna att hans förfärade svar med fler kraftuttryck än jag dittills visste fanns skulle kunna vara förståeligt, i någons oerhört överkänsliga ögon. Visst, det kan jag väl.

Men…

Jag har det bättre här. Vid min dator. För där ute måste man dejta, och lära känna, och bli dissad och behöva dumpa, och om jag väl träffar på några matadorer som jag vill slicka på i stället för min skärm så kommer de bara sticka ner mig. Så jag sitter vid min dator i stället. Och luktar på tangentplast och den vaga doften av mina skrumpnande äggstockar. Weehoo!

Hur man bäst kommer över ett sårat hjärta – det anonyma svaret

Posted in Lite för mycket ärlighet

Ibland är det onekligen jädrans bra att den här singelbloggen är anonym! Okej… Rätt så ofta till och med. Typ jämt. Utan undantag. För hur skulle jag annars kunna berätta om läkares kissordinering efter sex för att inte få urinvägsinfektion. Eller att bajsdiskussioner är det jag saknar mest med förhållanden. Eller, kunna ge er det vanisheffektiva svaret på hur man städar bort hjärtesorg från bröstet. Eller i alla fall sopar undan det, så att det beklagligt nog blåser tillbaka då och då, men ändå! Illusionen av renhet är bättre än en stinkande soptipp i djupet av ens mage! Believe me.

Svaret kom till mig i en brun flyttlåda! Buren av en bekant. Som under en middag med kollegor och vänner plötsligt böjde sig fram mot mig, naglade fast mig med sin blick, och sa: ”Du mår inte bra, eller hur?” (Bör sägas att detta var innan valet. Hade det varit efter hade en olycklig uppsyn hos mig och 87% av den övriga befolkningen knappast behövt någon förklaring.)

Men hennes fråga var ändå lite förvånande. Eftersom jag var helt bombsäker på att jag hade lyckats fejka en glädje mer tuggummipoppande än gruppen Troll på 80-talsreunion. Jag menar, jag hade ju bara förlorat blicken i min efterrätt ett tiotal gånger. Och lyckats äta hela tre tuggor mat! En mästerskådespelare, ju!

Så jag smashade tillbaka den pingpongraka frågan med ett rakt svar om att jag var olycklig, och gav en meningslång sammanfattning om varför. (”En kille vill inte ha mig.” Tänk så lite det behövs för att alla plötsligt genast ska förstå…) Och hon nickade bara, och knäppte sig på näsan ett par gånger, och sa till mig att vara hemma kvällen efter, för hon skulle köra förbi med den bästa medicinen.

Och det var så den bruna lådan kom in i mitt hem. Och jag fann mig själv fötter mot lådkant med det ultimata svaret om hur man blir av med hjärtesorg. Sa hon. Innan hon gick. Och lämnade mig med min nyfikenhet. Och sedan min förbluffning. För det ultimata sättet att bli av med hjärtesorg är tydligen inte att supa mig full, ligga med random dude, ha bakisångest, höra av mig till ett gammalt ragg, bli dissad och hata mig själv ännu mer, gå runt och vara olycklig, tillslut tröttna på att vara olycklig, och slutligen bestämma mig för att fuck it, jag är fan grym! Även om jag med hyfsad säkerhet kan garantera att jag kommer pricka av även denna hjärtesorg-checklista. Men nej nej, det bästa sättet att distrahera från olycka är tydligen – tantsnusk!

Jajamen och joråseru! Kvinnan hade dumpat av en hel låda med tantsnusk på mitt hallgolv!! Och inte vilken tantsnusk som helst! De cirka 25 böckerna var alla skrivna av en enda författare – på 80- och 90-talet!!

Först blev jag arg. Sedan förnärmad. Sedan en mix av båda två. För ursäkta mig, men hjärndöda tönthistorier om en töntsvimmande tönttjej som blir räddad av en muskulös tönthjälte är inte riktigt vad jag kallar litteraturens motsvarighet till ett världsomskapande och själaläkande terapisamtal. Jag kan rädda mig själv, tack så jäkla mycket. Eum. Nästan jämt.

Men en av böckerna hade ett så töntigt namn, så jag var tvungen att börja bläddra lite. Och fann mig sedan läsa. Och plötsligt var klockan 03 och jag skulle jobba dagen efter och jag hade inte tänkt på mitt eget sorgliga liv under en hel kväll. Vilket egentligen berodde på att jag inte hade tänkt alls, för det behöver man inte göra när man läser tantsnusk, och det var DÄR svaret fanns till hur man får bort sin hjärtesorg!!

Så jorå, hrrm, det är en himla tur att den här bloggen är anonym. För jag är tyvärr alldeles för töntig för kunna bli ironiskt cool av att göra något så übertöntigt som att tipsa om tantsnusk. Av en författare som heter Jude Deveraux. (Namnet! Bara namnet!!) Endast böckerna från 80- och 90-tal. (Säger min vän. Och jag kommer aldrig igen tvivla på hennes ord.) Typ alltid om en viljestark kvinna. Som träffar en man. Och så bråkar de konstant under halva boken. Men lyckas ändå hathångla då och då. (Jag får icke dö innan jag hunnit hathångla en gång till i livet!!) Alltid upptryckt mot en dörr, ett träd eller en borgvägg. Och sedan blir någon av dem känsloskraja eller så blir det ett missförstånd eller så kommer en earl alternativt bandit och rövar bort en av dem. Och så är det ett passage av olycka. Och sedan ses de igen. Och så har de sex. Och det är inget 50 shadande här inte! Men korsetter flyger och kiltar sveper, och eufemismerna flödar och ombeskrivningarna gror, så att man knappt förstår vad som händer, och man knappt vet vad det händer med, men man ändå tänker att det är just så man önskar att livet var.

Utan tankar. Och utan realism. Och med en lem som man tror ska stå för en snopp. Men som man inte vet säkert.