Vänskap – lusten att ibland ge en örfil

Posted in Observationer, Singelvänner

Det finns människor, enfaldigt ofördärvade och enerverande tillitsfulla människor, som innan första dejten ens är slut låter dagdrömmarna springa iväg till när personen kommer fria, var giftermålet ska äga rum och vad deras gemensamma barn kommer heta. Självklart väldigt obetänksamt och ett säkert sätt att få sitt hjärta krossat oftare än en fiskmås skiter, men i vilket fall som helst, ett vanligt och allmänt accepterat mänskligt beteende. Tyvärr.

Jag är inte en av dessa människor. Jag förstår inte dessa människor. Jag har vid upprepade tillfällen varit tvungen att sitta på mina händer för att hålla mig från att örfila dessa människor, medan jag lallar stumt för mig själv tills personen slutar återge drömmarna och jag slutar vilja skrika ”men är du för fan helt dum i huvudet?!” Vilket inte skulle vara en närhetsbyggande respons i kvinnlig vänskap. Vi skulle inte direkt gå arm i arm och fnissa över vilket efternamn dagdrömmaren ska ha efter ett sådant utbrott, om man säger så.

Så i the name of vänskap måste jag efter dagens fika köpa sådan där bedövningskräm som lindrar muskelvärk. Jag tror nämligen att jag har suttit sönder min hand…

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Oanständiga skäl att älska singelliv – hångel!

Posted in Älska singelliv!, Roliga bilder

För man kan ha sådana här nätter… När avgrundsolycka och hetslycka uppfyller en i samma sekund. Och man får kröna det med ett hångel där minst en tand slås av och förbipasserande par avundsjukt minns desperationen som flytt (en hångelform som Tovelos musikvideo skildrar på bästa sättet i musikhistorien, eller vad säger du?).

Anständiga skäl att älska singelliv

Posted in Skratta åt det tragiska

Jag ville skriva ett inlägg om allt jag älskar med singelliv. Ni vet sådär Carola-extatiskt, Ernst-Kirchsteiger-saligt äääääälskaaar! Som jag ju gör ibland. Faktiskt. (Skit på alla som inte tror mig.)

Och det första jag kom att tänka på var alla partynätter när adrenalin och eufori gör ens nervtrådar elektriska och man har de närmaste samtalen med vänner, de hetaste blickarna med främlingar och de mest uppblåsta tankar om attraktionskraften i ens egen person. Men det är ju en singel-upplevelse som har att göra med män. Vilket gör mig till ett våp. Så jag ville inte skriva om det.

Sedan tänkte jag på alla första-gånger man får uppleva. Som första-dejt-nervositeten, första-kyss-svindeln, och första-sex-katastrofen (vilket i sig faktiskt är relativt underhållande). Vilket fick mig att undra om jag är på väg att bli dement. Eftersom jag tydligen inte kom ihåg det skäl jag för en sekund sedan hade avvisat.

Så jag gick vidare till att tänka på alla stunder med vänner, när man blir närmare än systrar för att man är varandras buffertar mot en ensamhet som hotar att svälja en hel. Men sedan mindes jag alla vänner som har försvunnit, som rent fysiskt har sugits bort från denna jord in någon övernaturlig radioskugga kallad förhållande, och blev rädd för att även singelvännerna ska försvinna på samma sätt, och ringa allt mer sällan, och vilja ses vara när killen är borta, och då blev jag bara sorgsen.

Så jag försökte tänka på stunder som bara gäller mig själv. Min tid, med mig själv… Som jag inte skulle ha ifall jag var tillsammans med någon… Men efter en väldig massa tänkande insåg jag att det var så evighetslänge sedan jag ens var tåflirt-nära ett förhållande att jag verkligen inte har ett enda minne av vad jag då missar som jag nu kan göra. Seriöst, inte ett enda minne! Jag minns knappt ens hur det var att svära över alla korta kroppshårstrån som plötsligt översvämmar ens lägenhetsgolv…

Och det gjorde mig bara deprimerad, så jag bestämde mig för att sluta tänka på allt jag älskar med singelliv.

Ensamma kvällar som ekar

Posted in Humor på paus

Jag tillbringar 73% av min tid ensam. Och jo, tiden för sömn räknas också. Jag skulle säga att jag har några av mina bästa umgängesstunder när jag sover med någon. Vilket jag inte gör. Ever. (Paus för onämnbara kraftuttryck.)

Men jag har minsann rutin på min ensamhet. Tragiskt mycket rutin…

När jag kommer hem från jobbet fortsätter hjärnan koreografera kroppen i en taktfast effektivitetsdans. Nycklar i handen när jag går uppför tunnelbanetrappan, mobilen på hallbordet när jackan knäpps upp, lilla spisplattan igångsatt på sexan innan kissbesök och mysbyxorna på, och sedan vatten i kastrullen medan högerhanden rattar in radion. Lägenheten insvept i en elektronisk ljudmatta som pulserar ut liv, med radiosvammel i köket, tv-nyheter i vardagsrummet, telefontwittrande med högerhanden och datorknappande med den vänstra. Tända stearinljus framför punktbelysning framför utsikten över grannarnas gloriaomgedda fönsterliv. Och klockan 22.30, stereon på timer, och sängen intagen med en trötthetssuck i gränslandet mellan njutningspust och pliktstön. Förhoppningsvis utmattad, eftersom det (snällasnälla) ger en tyst hjärna.

Tacksam över att ännu en kväll ha bullersvept över tystnaden i mitt hem.

Fuck you för att du dömer mig!

Posted in En skopa förnedring till?, Skratta åt det tragiska

Fuck it, jag tänker starta en singelblogg! Och du, jag kan allt se dina näsborrar! Men se upp, fortsätter du ha översittarnäsan sådär viftandes i vädret kommer ett par svalor snart flytta in. Och då sitter du där med en fågelholk i trynet. Och vem är det då som är fånig?! Så jag undanber mig fördömningsblickar, huvudskakningar och medlidandesuckar. Ge dem till någon annan. För jag behöver dem då verkligen inte. Jag är redan överdrivet medveten om hur patetisk jag är…

Men jag har varit duktig länge nog. Jag har gjort allt man ska göra! Jag har alltid satsat på mig själv och karriären. Vilket har gjort att det periodvis har varit mer action i en nedgrävd kista än det har varit i min säng.

Jag har alltid prioriterat mina vänner först. Även när kompisarna glömde bort våra mångåriga relationer så fort en kille pratade med dem i mer än fem minuter.

Och jag har alltid, alltid behållit fötterna på jorden till och med inför de mest charmleende, flirtblinkande, sexosande exemplaren. Vilket bara har gett den tragiska statistiken av att jag vid 32 års ålder endast har varit kär en gång.

Jorå, trevligt med självständighet, verkligen. Så jag ger upp det där nu. Jag säger det som inte får sägas. Det mitt tonårsjag, mitt 20-plus-jag och mitt för-en-timme-sedan-jag trodde att jag aldrig skulle säga. Nu kommer det:

Jag skulle gärna vilja träffa någon.

(…)

Shit… Jag sa det. Kommer 1800-talskorsetter börja attackregna från himlen, högklackade skor växa ut från mina hälar och min hjärna smälta ihop till en barbiedockas tomma innandöme nu?

(…)

Såväl hälar som hjärna verkar intakt. Betyder det… Kan det vara så…? Är det verkligen möjligt att man får skriva det jag just skrev? Får jag faktiskt säga att… Ja, du vet, det där. Att jag… Att jag gärna skulle vilja träffa någon? Ja herregud, det verkar faktiskt så. Tänka sig.

Jahapp, det här med en singelblogg kan ju bli riktigt kul!