Exet

Posted in Historien om enda kärleken, Humor på paus

Jajamen, det är onekligen synd att man inte är särskilt smart, det är det… Det är januari, man har inte sett sol sedan Moses gick i kolt, dagarna i ända går man runt som ett upp- och nedvänt L eftersom en rak kroppshållning innebär att bli ansiktspiskad av snöslask, och man har just fått sitt huvud uppkört i sin chefs röv. Mentalt, visserligen, men hey, vem vet vad som händer i morgon… Livet är inte så mycket en dans på rosor som ett tvångsmatande av taggtäckta stjälkar. Så man kommer hem och är onekligen lite låg, lite linkande och böjd, men det finns ingen hemma som kan muntra upp en, så tankarna glider iväg till när det fanns någon som bara genom att dyka upp som namn på mobildisplayen kunde få frekkin kolibris att humma i ens öron och svalor att klä av en vinterrocken. Än en gång hyfsat mentalt på det där snövitshallucinerande planet som man ofta går till när man plötsligt personlighetsförvandlas till en… ni vet en sådan där… vad heter det nu igen..? just det, lycklig människa. Men ändå. Så man sätter sig vid datorn, klickar fram google, och låter fingrarna vila på tangenterna.

Och det är i det här läget man borde ha i alla fall två små skrangliga hjärnceller som vaknar till och rusar fram för att protestera. Som ställer frågorna: Vad vill du få ut av det här? Vilken information tror du att du kommer hitta som kommer göra dig glad? Hur sannolikt är det att du hittar den informationen? Hur kände du dig förra gången du hittade ungefär den diametrala motsatsen till den informationen? Och är detta verkligen dagen då du vill riskera en sådan kallsup?

Men tydligen har min hjärna inte två hjärnceller till övers. Så fingrarna får plöja fram helt ohejdat. Och snart stirrar man in i spåren av ett liv många mil bort.

Han har gift sig. Med en vacker kvinna som jobbar inom samma yrke. Hon ser smart ut, och han är lika gudomlig som han var då. Med sitt bångstyriga hår i tofs och sin hy som man vet luktar lycka.

Det är snart fem år sedan. Och när det tog slut hade han inte bara överskuggat allt före honom, utan även fött oron att han skulle vara större än allt som skulle följa efter. Och än så länge har den ängslan haft rätt.

Nej hörrni, en liten bölfredag på det här kanske. Var fan är toarullen?! SMHI varnar för trombvindar över Stockholm i dag. Men var inte oroliga, det har inget med vår sargade miljö att göra. Det är bara Singelbloggaren som snyter upp stormvindar nog för att få Carola att rusa mot evakueringsplanet.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Ni måste rädda mig! Ålderskrisen väntar…

Posted in Skratta åt det tragiska

Eftersom anonymitet är högst väsentlig för den här singelbloggen och de världsavgörande statshemligheter som avhandlas här (Ursäkta! Var det där en frustning?!) så måste jag vara aningen luddig – men en födelsedag ligger i alla fall inboxad i de närmaste månadernas kalenderrutor. Jag fyller 33, och vi kan väl säga så här… Mina vänner, sätt på er skyddsglasögonen, för det här kommer inte bli vackert.

Hur vet jag detta, undrar ni kanske nu. Jo, här är ett tips för personlighetsbedömning som borde läras ut på grundskolenivå:

Jag tycker om gruppen Kent. Och så fort ni träffar en människa som tycker om Kent ska ni bara resa er upp, tacka för er och gå därifrån. Förklara inte ens varför, bara gå. Och skulle personen möjligtvis försöka hålla er kvar, försvara er med en bitchslap hård nog att skicka den tillbaka till barndomen, för att sedan panikspringa åt andra hållet. Var inte orolig, det här är högst befogat, eftersom alla med en beskyddande inställning till sin mentala hälsa inte borde umgås med människor som avgudar Kent. Speciellt inte om människorna som avgudar Kent är över 20 år. Och definitivt inte om de är över 30! Eftersom det är psykets motsvarighet till det fysiskt otvetydiga sjukdomssymptomet av att skita blod.

Min omgivning har inte skyddat sig själva på det här sättet, vilket är ett misstag som inom den närmaste framtiden kommer hinna ikapp dem och börja rabieskäka på deras rövar. För till och med en ärtminimal tankeverksamhet förstår att en människa som efter tonåren fortfarande anser att efterfesterna ska tonsättas med Kents ångestfrosseri är genetiskt okapabel att inte få en 30-årskris. Och jag hade ingen 30-årskris. För den behövde bygga upp kraft. Den väntade till 33.

Nu när jag tänker på det kanske hela den här bloggen är en kris i html-form. Inte ens med kisande ögon och igendimmade kontaktlinser är mina förehavanden här inne något som kan likna värdighet. Jag menar, kom igen, att plötsligt vilja deklarera för världen att man vill träffa någon, att förvandla första nätdejtutmaningen till en akrobatisk övning och att bete sig fullständigt odejtbar när någon intressant väl dyker upp – det är starten på en kris som inte kommer bli vacker. Och det ser ut som om jag har valt er som min terapeutiska flytboj i det mentala skeppsbrott som väntar.

Ett ögonblick, jag vänder lite på kinden bara. Sådär. Kör nu! Bitchslapa på och spring för era liv! 

Too sexy for my mysbyxor

Posted in HUR kan jag vara singel?!

Lördagskväll. Jag och kompisen ligger i soffan likt sladdriga bläckfiskar på dekis, redo för veckans seriedos. Som alltid med kinarestaurangens vårrullar i ena handen. Och med chipspåsen i den andra. Och mysbyxorna på. 

Jag: ”Jag fattar inte hur vi kan vara singlar.”

Kompis: ”Verkligen!”

Jag: ”Vi är ju vettigare än de flesta där ute liksom.”

Kompis: ”Gud ja!”

Jag: ”Det är liksom orimligt, att två smarta kvinnor som är så stört snygga som vi är inte har håvats in av någon.”

Kompis: ”Verkligen. Du, du har chipsdipp där på kinden.”

Jag: ”Oj, och nu kom det lite på byxorna också. Jaja, de här mysbyxorna är redan en botanisk övärld av fläckar så det är lugnt. Nej, vårt singelskap är verkligen helt oförståeligt.”

Kompis: ”Helt! Ska vi gå ut eller blir vi kvar hemma?”

Jag: ”Skämtar du?! Min röv kommer inte lämna den här soffan!

Kompis: ”Bra! Nej, du har så rätt, det är ett mysterium att vi är singlar…”

Stockholms uteliv: Att ragga på Stureplan

Posted in En skopa förnedring till?

Lyckopillerpåtänd glädjekullerbytta vad roligt det är att ragga på Stureplan!

Raggningsteknik 1: Spontant vända sig om till en söt kille i baren och fråga om han har en trevlig kväll.
Respons: ”Visst, tjejen, visst. Så vadå, du vill ha en drink eller?”

Raggningsteknik 2: Fråga om en tändare. (Till den giftbomb man tänker brisera i ens lungor eftersom svenskarna är ett så till den milda grad praktiskt lagt folk att vi inte förstår varför man skulle vilja tilltala någon utan att ha en bruttonationalprodukthöjande anledning. Sociabilitet..? Nu förstår jag inte vad du menar?)
Respons: ”Visst, tjejen, visst. Så jag antar att du har slut på cigg eller?”

Raggningsteknik 3: Le mot en främling på dansgolvet.
Respons: Plötsligt finna sig själv fångad i en heimlich manöver där människan bakom verkar tro att man lider av akut punktering så allvarlig att den när som helst kommer ta ens liv. Eftersom han frustande försöker använda diverse löshängande kroppsdelar till att täppa till något hål. Den moderna hjälten…

I dag ska jag knarka överextatiska Disney-filmer och hjärntvättande romcoms i ett desperat försök att återfinna min tro på mänskligheten. Trevlig helg!

Lägesrapport 5/10 nätdejter

Posted in Dejting, Roliga bilder

Så, 5:e dejten i 10-nätdejter-utmaningen är gjord. Och, jag vill verkligen peppa alla som kämpar på med nätdejting i allmänhet och med utmaningen i synnerhet. Heja alla! Fy fasen vad grymma ni är! Så jag ska också vara positiv. Verkligen hålla stämningen uppe. Jag har bara en liten fundering…

Förihelvetesjäklabananskaljagpallarintemerooooorrrrkaaaa!!!! Kannågonbaratamighärifrånellerdränkamigienförbaskadisvaksnääääälllaaa… Wraaaaagggrrraaahh…

Pust… Okej, min fråga är: i hela det här ny-människa-sitter-mitt-emot-mig-och-vi-har-ett-bord-mellan-oss-och-vi-är-nyktra – hur får ni in en gnista i det scenariot? Hur undviker ni jobbintervjurysningar och gynekologstolsavtändning? Hur hittar ni fram till människan bakom artighetsfraserna, och känner äkta intresse? Går det på första dejten, eller måste man ta sig genom flera träffar?

Jag lyckas inte känna någonting! Förutom min inledande slampfest har det i övrigt varit trevligt, artigt, vänskapligt och så tråkigt att jag vill köra huvudet genom en vägg. Jag har till och med utvecklat kroniska tanketicks. Små meningar, i det strikta manus som alla nätdejter verkar följa, får mig att vilja klösa ögonen ur mig.

Som exempel, vi hälsar, vi sätter oss, och personens första fråga är ”Så vad jobbar du med?”

Jag berättar lite kortfattat och ställer frågan tillbaka, som sig bör. Vilket självklart leder till en 47-minuters utläggning. (Ja, jag har klockat.)

Personen kommer på att den kanske borde ställa en fråga till mig också, så den undrar om jag har några intressen. Och för män innebär intressen något man gör. Med händerna. Och oftast en boll. Så när jag vispar ihop något om konserter och att umgås med vänner möts jag av…

Reaktionerna har tack och lov än så länge inte gått från hjärntråd till ansiktsmuskel. Jag är en frekkin hänförelse av leenden och intressanta nickar. Och jag vet ju att det är svårt för även mig att bryta sig fri från manuset, och att det här är snälla pojkar som vem som helst skulle falla på knä inför. Det är bara att de har oturen att träffa mig som sitter och trånar efter att någon ska titta mig djupt i ögonen, berätta om sin trasiga uppväxt, klia sig på ölmagen och klaga på att den är arbetslös, för att sedan hångla upp mig mot en vägg. Det kanske inte är perfekt, men det är heller inte manustråkigt!

Men en utmaning är en utmaning. Jag ska fasen upp till 10 nätdejter, om jag så ska gå därifrån med självförvållad hjärnskakning. Fina läsare, om ni har några exempel på när nätdejting funkar – berätta gärna!

(PS. Och där lämnade jag lite diskret över arbetsuppgiften att sprida pepp åt er, mohahaha.)

Vadå varningstecken?!

Posted in Singelliv

Ah, är det inte lite vackert ändå?

Bara för att jag tycker om att ta promenader! På natten! Och få lite frisk luft! Det är faktiskt bra för hälsan, vet ni. Och hälsan är faktiskt viktig. Och visst, jag kanske svänger förbi återvinningsstationen under de där promenaderna. Och, ni vet, står och tittar mig omkring lite. Innan jag öppnar mina påsar och knäpptyst lägger in flaska efter flaska så att jag snart står med armbågen inkörd i containerhålet likt en veterinär och en kviga i kalvning. Det är väl inget fel i det! Och sedan går jag visserligen hem, och jag kanske inte har gjort så mycket mer på den där promenaden än att gå till återvinningen och tillbaka. I mörkret. När alla sover. Men… jag accepterar inte beskrivningen att jag skäms för min alkoholkonsumtion. Mer att jag… bedömer den opassande för offentlig granskning. Vilket är en enorm skillnad mot att känna skam, det vill jag ändå hävda!

Mess som dödar

Posted in En skopa förnedring till?

Nej, kära forskare, anledningen till att ensamstående löper dubbelt så stor risk för att dö i hjärtinfarkt är inte socioekonomiska faktorer och att ingen hemma kan hjälpa till vid nöd. Visst, det kanske verkar så för närsynta forskarögon. Men vi här vet den sanna förklaringen

Det är på grund av mess. Mer specifikt obesvarade mess. Mer specifikt väntan på alla förebannade mess som inte kommer och håret vi sliter när vi försöker klura ut om vårt mess inte kom fram, om deras mess fått ett error, om 3G-nätet förvandlade det där kommatecknet vi skrev till en peniskränkande förolämpning och om det vore något annat än fullt befogat att åka hem till personens lägenhet, bryta oss in och ställa oss bakom människans toalettdörr för att kunna hoppa fram och trycka ner jäkeln i badkaret och primalskriksvråla ”Svara då för i heleveeeteee??!!”.

En vän träffade för ett halvår sedan en söt pojke. Tyvärr hörde han efteråt inte av sig igen. Förrän nu. Ett halvår senare! Han skickar ett supergulligt mess där han verkligen ber om ursäkt och hoppas på en ny chans. Bönar faktiskt lite. Ber faktiskt en hel del. Så hon låter sig blidkas, och skickar ett roligt mess tillbaka. Bara för att… inte få svar!!

Vem fasen utvecklar inte hjärtinfarkt, hjärnblödning, gallstenskrämpor och ett ryckande öga med hängande ögonlock av något sånt?!

Nej, det är ett medicinskt under att vi singlar lever längre än till 20-års dagen… Där är en premiss värd att forska på!