Kommer jag någonsin hitta kärlek?

Posted in Nu fasen peppar vi!

Jepp, jag är fucked. Det tog en kvart för mig att ens kunna skriva det där sliskiga ordet. Kärlek… Huva! Och där gav magsäcken en tesked kräk i present till munnen också. Fy magsäck, du vet att munnen bara vill ha gräddtäckta gåvor från fingrarna!

Men, vi måste snacka om det här. Även om det resulterar i att allas hem får en plötslig omtapetsering i 80-talsinspirerad batikstil, inrett med den originella taktiken av katapulterande kaskadspyor. (Hm, en helt ny form av DIY – snabbt och enkelt!) För vi verkar vara många som tänker på kärlek. Eller rättare sagt, den ormringlande rädslan för att vi är undantagen som inte kommer hitta kärlek.

Jag trodde att jag var ensam om att känna så. Men sedan jag startade bloggen har jag med handen trösterikt tryckt mot bröstet sett ormspåren skymta i kommentarsfälten. De här små fantastiska forumen där singelpersoner vädrar ut vindar fulla av tvivel, och parmänniskor ger friska pustar av pepp (eller lika doftljuseffektiva påminnelser om att förhållanden inte alls behöver vara en ständig flod av fontänorgasmer och kärleksord). Ni har visat att det inte bara är jag som oroar mig för att inte få uppleva det där stora. Som alla pratar om. Hur det är att vara kär i någon som är kär tillbaka.

För jag är högst tveksam till att jag kommer få det där, vars ord får min kräkreflex att hoppa bungyjump i strupen, men vars betydelse jag fantiserar om mer än en tonåring över en Justin Bieber-bild. Och i den riktiga världen skulle jag aldrig kunna säga hur Bieber-innerligt jag längtar efter det, för så säger man inte. Kära barn, du måste ju vara stark och självständig.

Men fuck den riktiga världen! För jag är stark och självständig, det är bara att jag har varit frekkin självständig i fem år, och jag skulle gärna vilja vara stark i sällskap av någon annan nu. Och det är inget fel på mig, eller på dig, eller på någon som är singel. Vi vet ju egentligen att vi är singlar för att vi har valt att inte nöja oss tills vi golvas av en kärlek så stor att solen börjar gunga på himlavalvet eftersom gravitationens kraft har fått ett nytt centrum.

Så nej, det kommer bli bra det här, det kommer hända oss! Inte för att jag vet om det är sant gällande mig, men för att jag är helt säker på att det kommer hända er. Och eftersom ni också tvivlar, så är ni som jag, så då kanske det inte är jättefel på mig, utan det rent principiellt borde kunna hända mig med. High five på den invecklade logiken!

Okej, ett sista försök… Kärlek, kärlek, kärlek! Nej, fortfarande kräkreflex… Jaja, jag får fortsätta jobba på det.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Jag försöker verkligen hitta den 6e nätdejten, jag lovar!

Posted in Dejting

Men det är ju ett frekkin heltidsjobb…

Vi behöver en hejaramsa, en ölhävarutmaning eller en gräddfylld morot för att klara det här. Vad sägs om att jag fixar en vinst till den som tar sig igenom tio nätdejter först? Och som krystad pepp får ni: Heja nätdejtare friskt humör, det är musarmen som susen gör, heja, heja, heja!

Okej, cheerleaders över hela världen dömer mig… Jag måste gå och duscha…

Blyg eller korkad, det är frågan!

Posted in HUR kan jag vara singel?!

Men det var väl då självaste faaan att man ska behöva bli ett fullständigt vakuumhuvud så fort man springer in i någon som är lite intressant!!! Helvetesjäklaskitrööööv… (Lugnande andetag så att ni ska slippa drunkna i sjuttio synonymer till begreppet bajs.)

Jag hamnade i samma hiss som kollegan i dag. Ni vet den som jag inte pratar med. Eller tittar på. Eller över huvud taget registrerar, om inte min näsa av tvång trycks rakt in i hans bröstkorg. Vilket den gjorde nu. Typ. Det kändes i alla fall så att döma av min andnöd. Och anledningen till att jag inte pratar/tittar/registrerar är så klart att han är intressant, och intressanta män ska man minsann inte prata med! Nehej då! Enligt solklar Singelbloggar-logik.

Och i dag bevisade jag varför det uppenbarligen har varit en vettig strategi för mig.

Kollega, med en ton som vibrerar av intelligens och personlighet: ”Hej.”
Jag, rycker till och hoppar nära på in i hissväggen när jag ser vem det är, för att slutligen hästgnägga ur mig ett: ”Heehheehhj.”
Han, något frågande på grund av hästgnägget: ”Haft en trevlig helg?”
Jag, redan så självmedveten över mitt hästgnägg att jag desperat vill spela cool, så jag kastar lite med huvudet, sådär som tjejerna gör på film, men felbedömer liksom kraften i kastandet, så håret far ut mot honom, så att han ryggar bakåt, medan jag blir panikslagen över att jag just har försökt bimbo-hårpiska honom i en hiss så trång att en hostning skulle kunna räknas som sexuella trakasserier, så jag hasplar bara ur mig: ”Oj förlåt!”
Han ler, lugnande, eftersom han antagligen märker att något sorts sammanbrott tar plats framför honom, alternativt att han sedan tidigare erfarenheter misstänker att jag är aningen förståndshandikappad, och försöker rädda mig genom att plocka upp den samtalstråd som jag redan har trasslat in mina fötter i: ”Så, en trevlig helg?”
Och jag ser hissdörrarna öppna sig, och vill säga allt det där smarta och roliga och insiktsfulla som jag skulle ha sagt till en mindre intressant karl, men när jag försöker knuffa ur mig alla ord på en gång så fastnar de i tankedörren. Så jag rycker bara på axlarna. Och står kvar i hissen. Tills han har gått ut och jag i sista minuten kan slinka ut åt andra hållet.

Det är då självaste faaan att min kropp bara har ett eluttag, och ingen skarvsladd. Så att kabeln till hjärnan genast rycks ut så fort elströmmen börjar gå åt sydligare kroppsdelar. En kropp borde för faaan ha två eluttag!!

Happy Pancake vs Match

Posted in Dejting

Jag peppar en vän som är nybliven singel till att ansluta sig till 10 nätdejter-utmaningen, och försöker hjälpa henne att välja mellan Happy Pancake och Match.

Jag: ”Valet är enkelt! Tänk dig att Happy Pancake är Södermalm och Match är Stureplan, sedan delar de båda på svenssontjommarna från Kungsholmen. Så var vill du gå ut?”

Nybliven singel: ”Men jag går ju ut på både Södermalm och Stureplan.”

Jag, efter en ställd tystnad: ”Okej, tänk dig att Happy Pancake är arbetslösa konstnärer med tatueringar och ölmagar, medan Match är backslickbrats med kostym och pålar uppkörda i de vältrimmade rövarna. Vem vill du skeda?”

Nybliven singel, nu med uppspärrade ögon: ”Pålar uppe i… Men herregud, jag vill ju inte ha något av det!”

Jag: ”Oookej, tänk dig att Happy Pancake är helskägg med matbitar från gårdagens pulled pork i, medan Match är tredagarsstubb med Calvin Kleins Foundation for Men i kanten. Vilket får dina äggstockar att vilja dansa nakenrumba?”

Nybliven singel, nu med skräcksvett på överläppen: ”Men… Men… Hur kan det vara mina alternativ?!

Jag: ”Jamen alltså, hårddraget, så att du vet ytterligheterna. Men okej, ny taktik. Vänta, jag måste tänka lite…”

Nybliven singel: ”Nej, sluta! Inga fler liknelser! Säg bara vad du föredrar!”

Jag: ”Jamen, jag gillar Happy Pancake för att jag dras till trasiga män utan vare sig ambitioner, känslomässig mognad eller något som helst intresse för mig. Hm, kanske inte en jättebra förebild… Så om du gillar mer välordnade människor skulle jag rekommendera Match. Fast… där får man typ aldrig svar. Så det är ju den nackdelen då.”

Nybliven singel, stirrar bara stumt på mig.

Jag: ”Och så kostar Match rätt så mycket, är ganska svårt att säga upp och har ungefär samma medlemmar som för fem år sedan. Så… utvecklingspotentialen verkar ju inte vara sådär jättebra. Men jag menar, värsta scenariot är att du blir som mig – som har dejtat i flera år, höhö, och det är väl inte helt fel? Eller hur? … Vad gör du?”

Nybliven singel: ”Jag måste fasen ringa mitt ex. Han kanske kan ta mig tillbaka! Älskling! Älskling, hör på mig…”

Nätdejtare – är ni med mig?!

Posted in Dejting

Jag vet, jag vet, det är dags att ta tag i 10-nätdejter-utmaningen igen. Den som bara är till hälften avklarad och som för tillfället känns ungefär lika lockande som att tungkyssa en bulldog med dregelproblem. Strax efter att jycken har nosat sig själv i skrevet. Och avslutat med en hundgodisrap eller två. Men, jag har lovat er och ett löfte är… en blöt disktrasa att slaska i ansiktet på människor när de inte gör som man vill, så visst, slaska på bara! Fine, frekkin fine.

Men om en enda människa (företrädelsevis i ett parförhållande) stirrar oförstående på mig och haleluja-utbrister ”Men det är ju rroooooligt att gå på deeejt!” (vilket endast parmänniskor skulle kunna få för sig att säga) så ansvarar jag inte för mina handlingar. Eller för rummets inredning. Eller för det styckade lik som snart måste transporteras bort. Det får någon annan i gänget ta hand om, okej?

Så, jippie frekkin dippie, det är dags för att scrolla fram en nätdejt igen. Trevliga män att träffa i Stockholms trevliga barer som förtjänar trevliga partners men tyvärr gör misstaget att boka en dejt med mig. Jag som bara sitter och längtar efter att en butter karl med ölmage ska dyka upp och säga vad som helst som är äkta… Men nej, nu jäklar gör vi det här! Är ni singlar med mig?! Hejar ni parmänniskor på? Nu fasen stormar vi tangentbordet!

(Och ignorerar att jag bara behöver logga in innan det känns högst lockande med ett skrev täckt av spindelväv och evig känslomässig avdomning… Men nej, ignorera det! Nu scrollar vi oss fram till den där förbaskade fullträffen! Heja alla!)

Jag måste också få bete mig som en tonåring ibland!

Posted in En skopa förnedring till?

Well… Jag vet att den otroligt viktiga jobbkontakten under det otroligt viktiga jobbmötet sa ”Hej!”. Så jag menar, någonting minns jag ju. Sedan gjorde han en sorts presentation, och jag skulle säga att den handlade om… något. Som nog var intressant. Absolut. Men den ståtlige karln, som var distraherande att se på redan från början, gjorde misstaget att dra upp armarna och knäppa händerna bakom huvudet precis när han satte igång och pratade. Och när han gjorde det kanade tröjan upp så att det syntes lite hud ovanför byxlinnen. Och jag tittade inte! Jag tittade inte! Vilket jag tycker jag förtjänar en frekkin hedersmedalj för! Så vadå att jag inte hörde ett ord han sa (eftersom det enda jag kunde tänka var ”titta inte ner titta inte ner tittaintenertittaintener…”), jag menar, jag tittade ju inte!

Att vid 33 vara lika patetisk som jag var när jag var 13, det känns bra…

Varför är det när man ska bevisa sig ung, som man känner sig som mest föråldrad?

Posted in Singelvänner

Lördagskväll. Singelvännerna har fått en masspsykos orsakad av kollektiv ålderskris, och vill bevisa att våra ben inte alls är för ålderssköra för att hoppa runt på ett dansgolv, att våra rövar – måhända något fladdrigare än för tio år sedan – ändå är utmärkta mjukområden för den vibrerande basen att dallra runt i, och att vi definitivt inte är förpassade till barens intellektualiserande raggsnack (bestående av ”öh du, haru kul eller?”) utan även klarar av dansgolvets mer fysiska fitnessprov (bestående av att kunna hysterijucka utan att få ett avknäckt höftben som resultat).

Och jag tror säkert vi hade lyckats! Det tror jag banne mig! Ni vet, om vi bara hade kunnat hitta takten.

På ben stelare än torra kvistar bambistaplar vi ut på dansgolvet på Marie Laveau. Vilket så klart är den finaste eufemismen som har krystats fram sedan skithuset benämndes som puderrum. Eftersom alla vet att Marie Laveaus ”dansgolv” egentligen är en rekonstruktion av en b-rulles krigsscen, med enda skillnaden att risken för akut kroppsskada inte på något sätt är fiktiv.

Vän 1 gastar: ”Känner ni igen låten?”
Vän 2: ”Är det en låt? Eller ett konstprojekt?”
Jag: ”Var fan är takten?”
Vän 1: ”Här! Nej här! Nej vänta, där! Vad fan…”
Vän 2: ”Seriöst, ser jag astöntig ut när jag dansar, eller? Det känns som om jag är mitt uppe i ett epileptiskt anfall.”
Jag: ”Hur fan lyckas alla andra dansa så snyggt?
Vän 1: ”Äh, de är ju höga. Det måste de vara. Det finns ingen annan förklaring.”
Vän 2: ”Jävlar, jag tror jag precis sträckte en muskel…”
Jag: ”Helvete! Han spillde halva sin öl på mig! Syns det att det droppar från min bh?”
Vän 2: ”Kan vi gå hem nu eller?!”

Jag, med jackan på och i färd att vinka in taxi: ”Fasen tjejer, coolt att vi hade en danskväll ändå. Det var länge sedan!”
Vän 1: ”Verkligen! Så gamla är vi ändå inte!”
Vän 2: ”Eller hur! Så jäkla fräscha! Och visst, vi kanske bara var ute i en minut och trettio sekunder, men det är ju skönt att inte komma hem för sent. Nu kan jag se på finalen av På Spåret när jag kommer hem!”

Tystnad. En millisekund av insikt. Följt av en maxisekund av ilskna vs skamsna blickar.

Vän 1: ”Men vad faaan… Var du tvungen att säga det vi alla tänkte?! Nu är ju allt förstört! Jag överlever fasen inte att göra om det här igen!”

Hur man får Leif GW Persson att hjula

Posted in Humor på paus

Ni vet att gulliguttighet kommer lika naturligt för mig som hjulning gör för Leif GW Persson. Men apropå morgondagens rövhålshögtid, den demoniska Alla Hjärtans Dag (som är ett påfund av djävulen för att få boost i självmordsstatistiken, jag lovar), så måste jag ändå avvika från min vanliga skrattar-bara-åt-det-andra-gråter-över och faktiskt bli lite ostbollssliskig ett tag.

Jag har aldrig upplevt stor kärlek. På det sättet att jag har varit panikkär i någon som har varit bestörtningskär i mig. Jag har haft många förhållanden, ännu fler affärer, men den ljuvligt överkörande känslan av att vara kär behagade inte krocka in i mig förrän jag var 28 år, och då i en man som tyvärr låg mosad under någon annans bil. Och det här är så klart en nattsvart vrå av det bygge som bildar mitt liv, och om det inte ändras inom en hyfsat snar framtid kommer jag säkert göra något riktigt illa. Som att typ försöka bli en positiv människa eller något.

Men det finns ett glödande tomtebloss i den där vrån, och det är att jag, och varje råttbajsfylld skrymsle av min personlighet, trots det här har blivit villkorslöst älskad. Av personer som jag har älskat villkorslöst tillbaka. En handfull vänner, som har varit med länge nog för att se mig vara mitt allra sämsta jag, och som har kunnat stå ut med åsynen utan att slita ögonen ur sig. Och om det blir så att jag dör utan att ha upplevt den där stora kärleken, så ska jag i dödsögonblicket ändå försöka komma ihåg det. Att jag har älskat, och älskats tillbaka. Det råkade bara inte bli av någon jag ville sätta på.

Så jag ger dem min Alla Hjärtans Dag, och jag ger dem alla dagar därefter. Och nu ska jag hosta upp en ostboll eller två.