Dejtandets cold turkey

Posted in Dejting

Så, först den känslobefriade versionen: Vi träffas, han är kanske inte riktigt min stil men så trevlig att jag genast njuter av att hänga, han visar sig vara precis så smart som jag trodde, ställer frågor (!), lyssnar intresserat (!!!) och får mig att skratta så mycket att tarmarna dansar ringdans i magen. Ett par timmar av den svåruppnådda umgängesformen flyyyt. Tills, snedsteget händer. Trevlighetsbomben briserar. Illusionen dör.

En av servitörerna närmar sig för att ta våra koppar. Dejten har inte druckit klart, så han rycker till sig koppen, fräser till, himlar med ögonen, och avslutar med en översittarviftning med handen som om killen var en fluga han försökte slå bort. Servitören säger inte ett ord, backar bara långsamt bakåt, men när han går därifrån glöder kinderna av genans och huvudet är sänkt mot omgivningens frågande blickar.

Och jag sitter med gapande mun och ett mentalt stånd som är så stendött att varken återuppväckande viagra eller snurrande små kaniner skulle kunna få liv i det. What. The. Hell.

Inom en kvart bryter jag upp och kilar lite raskt därifrån innan det blir tal om att ses igen. Och det är då det börjar. Det som jag inte upplevt på länge och därmed helt hade glömt bort. Det som de flesta singlar tyvärr är beklagligt välbekanta med. Den torterande, plågsamma, personlighetsförändrande cold turkey-abstinensen efter att under några dagar ha levt på den farligaste drogen av dem alla – hopp.

Jag störtdyker i humör, översvämmas av känslan att jag AAAAALLLLDDRRRIIIIGGG kommer träffa någon, vill seriöst lägga mig ner på gatan och bara ge uuuuupp, ser framför mig hur jag nu måste logga in på frekkin Happy Pancake igen och vill SKRRRIIIIIIIIKA ut min hopplöshet, ojar, suckar, stönar, och allmänt dramaknarkar på ett sätt som till och med mitt tonårsjag skulle bli generad av. Om begreppet patetisk hade ett förråd så är jag tjockissoffan som slängs i skogen eftersom den inte får plats! Allt det här på grund av att jag under en väldigt kort tid kände hopp. Och att det nu har dött.

Ja, kära vänner, det har sina fördelar att vara en bitterfitta som bara ser det negativa i allting. Det gör att jag väldigt sällan behöver ta mig genom cold turkey. Men tänk, det här var känslostormen efter bara några dagars förväntningar inför en första dejt! Tänk hur illa det blir när man har träffat någon, blivit förtjust, börjat vänja kroppen vid det förbaskade hoppet, och det sedan plötsligt tar slut. Herre jistanes, kan någon uppfinna en mental skyddsrustning, tack!

Om ni har någon i er närhet som befinner sig i den situationen så ge dem en tiominuters kram – hälsa att jag tycker de är så jäkla grymma som pallar!

Suck. Nu ska jag gå och lägga mig. Älta skiten ur den här känslan. Så att jag i morgon kan vara mitt vanliga bitterfittiga jag igen.

Jag kommer aldrig träffa någon jag kommer aldrig träffa någon jag kommer aldrig träffa någon jag kommer aldrig träffa någon…

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Ja jag kan överleva krig – jag har fan genomlevt dejtförberedelser!

Posted in Dejting

En lyckad dejt är ungefär som en drastisk husrenovering – allt handlar om förberedelser!

Jag har duschat håret, målat naglarna, epilerat benen (Aj som mother f*cking helvete! För vad? Vi ska ses på en lugn söndag liksom, knappast som att han kommer närstudera min vadbehåring i en omvänd skottkärra direkt. Men dejtförberedelser handlar inte om logik, det handlar om… kvinnlig logik.), valt kläder i 1 timme och 56 minuter, samt legat raklång i horisontalläge eftersom mitt hår torkar extra snyggt då och får en fluffig känsla som aldrig kan fönas fram. P.u.s.t. Kan vi väl sammanfatta det hela med.

Och här måste jag pausa för en liten fråga – har vi några män bland oss? Eller kan ni parmänniskor snälla fråga era män detta: Gör män några förberedelser alls inför lovande dejter? Förutom att sätta på sig jackan och trycka in en extra snus? För jag börjar fan tro att jag ska be om att bli återfödd som man i nästa liv, uteslutande beroende på dessa akrobatikkrumbukter vi tvingar oss själva igenom för att efteråt se ut som om vi bara satt på lite mascara och mött dagen i vårt fabulöst naturliga jag.

I alla fall, som alla kvinnor vet ligger de här förberedelserna på ansträngningsnivån av ett uttagningsprov för USA:s marinkår. Fuck yeah att vi skulle komma in där! Vi har fan gjort i ordning oss för dejt – inget kan vara jobbigare både psykiskt och fysiskt.

Problemet är bara att en sådan ansträningsnivå är omöjlig att genomleva utan att även få en utmattningskänsla i direkt paritet. Och den utmattningen slår oftast till någon timme efter att man är klar. Vilket så klart sammanfaller med när det faktiskt är dags att träffa dejten. Och vid det laget kan man bara tänka på personen som en riktig karljävel, som får representera all samhällelig press på kvinnor att ständigt förändra, förstöra, och förgöra sina kroppar. Och då är det rätt så svårt att inte ha en liten ton av bitterhet i rösten redan när det väl är dags att hälsa.

Men grejen är ju, jag är rätt så säker på att karlslokarna skulle vara mycket gladare om vi dök upp utvilade, halvslafsiga och glada.

Jag bara önskar att jag hade kommit på det innan jag tvingade mig genom spänt horisontalläge med värkande klädbytararmar och svidande ben…

Fuck it! Nu skiter jag i håret och drar iväg och köper en bulle i stället. En redogörelse av de kommande timmarna dyker upp i morgon!

En nätdejtares bön till dejtingguden

Posted in Dejting

Kära gode dejtinggud. Jag vet inte om du finns, men om du inte finns borde det genast åtgärdas av himlakontoret för i-landsproblem. Och ge det gärna en skyddsängelsbemanning av en kontinentbefolkning eller två. Eftersom arbetsbelastningen från singlar i nöd på en pisskvart skulle ge självaste Avengers-ligan magsår och få dem att ropa efter mamma.

I morgon är det nämligen dags för den 6:e dejten i 10-nätdejter-utmaningen. Och killen verkar intressant, riktigt lovande faktiskt, så du förstår så klart att jag blir orolig. Jag har förhoppningar, och om du kände mig så skulle du veta att det sker med periodiciteten av en solig midsommar i Sverige. Så kära gode dejtinggud, låt det gå bra! Hör denna bön:

– Snälla låt det här vara en person som definierar ett samtal som ett tillfälle då båda parter öppnar sin käft. Kanske till och med ett ömsesidigt intresse för att ställa frågor och lyssna på vad den andra har att säga! Jag vet, det där sista var lite väl mycket begärt. Det är ju ändå en man vi pratar om. Men all den här dejtingen har börjat ge mina trumhinnor förslitningsskador, och jag är rädd att om jag hamnar i ännu en monolog om killens askalasframgångsrika och balltjofallgivande jobb så kommer jag få tyst på honom genom att köra in min näve i hans mun.

– Snälla låt honom inte rikta sitt tal till mina bröst. Eller kolla in andra kvinnors bröst inför mig. Bröst kan gärna få vara konsekvent struket från fokusområdet för en första dejt.

– Om han faktiskt visar sig vara intressant, snälla låt mig inte bli så som jag brukar bli när jag är intresserad av någon. Det vill säga, låt mig inte bli stum, dum, skratta för högt, prata för lågt, berätta alldeles för privata saker (som exakt hur min menscykel kastar studsboll med mitt humör) eller försöka skyla över mitt intresse genom att plötsligt ge ifrån mig värmen av en krossad isbit. Låt mig helt enkelt inte visa hur fucked up jag egentligen är.

– Snälla, håll mat borta från mina tänders mellanrum, plötslig och ymnig pollensnuva borta från min näsa, hästgnägg borta från min mun och nervositetsdarr borta från min hand. Låt mig bara vara den där frekkin omslagskvinnan på ett modemagasin, den som jag aldrig, aldrig lyckas vara.

– Och snälla, låt honom vara så lovande som han verkar. Vilket ingen någonsin, någonsin är. Men vi kan väl hålla tummarna ändå.

Lovar ni att hålla tummarna för mig i morgon eftermiddag?

Musiken som gjorde mig odejtbar!

Posted in Observationer

Okej, den buttergrymtande personligheten av en Leif GW Persson med bröst och pms-besvär är inget man kan hosta upp bara på en dag. Det krävs hårt arbete för att sura ner sitt sinne så bitterfittigt som mitt är. Så jag är därför högst osäker på om jag ens som ung var oförstörd, bröllopsklänningfantiserande och rosa-hjärtan-målande. Men jag tycker mig ändå minnas att jag någon gång hade hopp… Ni vet, i dagisåldern sådär. Och att det hoppet inkluderade att jag någon gång skulle få uppleva hur det är att älska någon som älskar mig. Hahahahaha host och lite kaffe genom näsan… Ja se barn…
I alla fall, det finns en mängd faktorer som långsamt strypkvävde det hoppet. Ni vet hur jag berättade om filmerna som fullständigt fuckat upp mig. Well, nu är det dags för musiken som gjorde min bild av kärlek mer skev än en slipsknut på Finlandsfärjans firmafest.

Medan andra ungar tuggummipoppade sig genom I Wanna Dance with Somebody var mina föräldrar avlagda 68-revolutionister som genom hela 80-talet envisades med att fylla bilsemestrarna med 70-talsmusik. En låt blev min ständige följeslagare, som jag tolkade som den mest romantiska kärlekslåt jag någonsin hört!
Det var Bright Eyes, med Art Garfunkel.
Jag tror den handlar om ett förhållande som dör. Eller om en person som dör. Något dör i alla fall. Kanske all livsglädje.

I tonåren tryckte jag äntligen ut ett öra från 70-talsbubblan, och fann då… Kent. Och vi har redan pratat om det här. Hur en kärlek till Kents musik i 30-års åldern är psykets motsvarighet till det fysiskt otvetydliga sjukdomssymptomet av att skita blod. För ingen frisk människa över 25 bör kunna identifiera sig med tonårsångesten i Kents musik. Vilket jag tyvärr fortfarande kan. Vid 33 års ålder. Och det säger väl allt…
Det här är ett citat från den låt jag spelade om och om och om igen från tonåren till… 24 (kom igen nu, låt oss lotsas att jag inte fortfarande söndagsknarkar Kent):
”Håll ut Jag behöver dig
 Håll ut Jag behöver dig
 Håll ut Jag behöver dig
 Håll ut Stå ut med mig Stå ut med mig
 Jag behöver dig
 Jag behöver dig
 Stå ut med mig
 Jag behöver dig
 Stå ut med mig 
Jag behöver dig
 Stå ut med mig
 Jag behöver dig”
Ska självklart avlyssnas knä, med knuten näve mot himlen, och ansiktet så dramagrimarserande att en förbipasserande tror att jag är mitt i ett pulsåderbråck. Någon som blir sugen på att dejta mig?

Mina föräldrar träffades till den här låten. Your Song, av Elton John. Pappa sjöng den från en scen, mamma klev in på stället och de tittade på varandra genom hela låten. Nu kraxar pappa fram den vid varje jubileum, och mamma tittar varje gång på honom som om han är en människoformad chokladkaka redo att ätas upp. Vilket, om vi bortser från det rysningsframkallande i den scenen, ändå är lite sött.
Vid 33 års ålder är det mest romantiska jag varit med om när en kille släppte sig i bilen vi åkte i, vände sig mot mig och sa, ” bekväm är jag med dig.” Livet har en del att stå till svars för…

Så, slutligen, vilken musik representerar min nutid? Mitt liv? Jorå, den här: Fanfanfan, av Thåström.

Och där tror jag en eller två läsare hoppade ut från ett stup av självbevarelsedrift från depressionslavinen. Så låt oss fokusera på er i stället! Vilken låt skapade din bild av kärlek? Har någon för guds skull en lite glad låt så att vi kan rädda den där läsaren eller två?!

The first rule of singelvänskap

Posted in Singelvänner

Hemma hos min vän som har varit singel lika länge som jag:
Singelvän: ”Så du menar att han kom direkt när du hörde av dig?”
Jag: ”Ja.”
Singelvän: ”Och var en gud på att kyssas.”
Jag: ”Ja.”
Singelvän: ”Och vansinnigt ivrig att vara till lags under…”
Jag: ”Ja.”
Singelvän: ”Men du kunde liksom inte vara närvarande.”
Jag: ”Nej.”
Singelvän: ”Inte uppskatta att det låg en naken, ivrig, hångelvillig man i din säng.”
Jag: ”Precis.”
Singelvän: ”På grund av att…”

Hon tystnar och masserar sina tinningar.
Singelvän: ”På grund av att han… var för snygg..?”
Jag: ”Precis.”

Tystnad. Mer masserande av tinningar. En suck eller två. Och plötsligt en så iskall blick riktad mot mig att den får The White Walkers i Game of Thrones att framstå som bullmammor.

Singelvän: ”Get the fuck out!”
Jag: ”Va?!”
Singelvän: ”Ut ur mitt hem!”
Jag, med min jacka plötsligt inkörd i min famn och ena skon utkastad genom dörren: ”Vad gör du?!”
Singelvän, slänger ut den andra skon och trycker ut mig genom dörren innan hon med pekande hand väser: ”Sådant där uppförande accepteras inte i mitt hem! Att slösa bort en villig snopp på det där sättet… Nej, jag kan inte ens titta på dig just nu…”

Kampen mot genomruttna kroppsideal

Posted in Humor på paus

Genom hela mitt liv har jag och samhällets kroppsideal haft en ständig brottningsmatch. Min motståndare och jag klev in i ringen redan i unga år, och sedan dess har vi då och då en strid om vem som ska köra ner den andres ansikte i mattan och sätta sig på dess huvud. Och jag kan väl medge, hela tonåren genomlevdes med en distinkt doft av bajs på grund av de ständiga försöken att kippa efter luft med näsan fastklämd mellan kroppsidealens stenhårda skinkor. Men vid 33 års ålder kan jag Stallone-stolt köra näven i luften och segerfrusta att jag banne mig lyckas ge de jäkla kroppsidealen en snyting praktiskt taget varje gång de blir uppstudsiga och börjar hysterifäkta om plåga-livet-ur-dig-dieter och slå-knut-på-dig-träningar. Ofta räcker det med ett flippat finger och ett shut the fuck up för att den störiga jäkeln ska ge sig av. För min röv är härlig, även om den dallrar i vinden mer fladdrigt än Carolas hår i en schlagerfestival. Och jag tycker mina bröst är söta, även om de i proportion till röven ger en figur som blir mer 20-70-90 än 90-60-90. Så samhällets kroppsideal kan sticka och gasta någon annanstans, jag har hörlurarna på och dansar till min egen melodi.

Men, ibland lyckas kroppsidealen få ett grepp om min nacke och köra ner mig under hela sin tyngd. Så att jag inte kan koncentrera sig på något annat kampen i mitt eget huvud. Och i fredags förlorade jag den kampen.

Jag och förra veckans hångel möttes upp. Jag hörde av mig och frågade om han var ute, han svarade med en fråga om vi skulle ses. Och en timme senare hade jag en ivrig och högst tjänstvillig 27-åring i min säng.

Som visade sig vara en vansinnigt vältränad 27-åring, på det där skulpturalt muskelböljande sättet som pojkar i 20-års ålder kan vara. Och jag är inte vältränad, eller skulptural, eller ens i 20-års åldern… Och plötsligt var mitt huvud på mattan.

För jag kunde inte koncentrera mig på hur ljuvligt han kysste, eftersom jag var fullt upptagen med att vrida kroppen så att det inte skulle bildas något hudveck som han kunde tolka som en valk. Och jag kunde inte njuta av känslan av hans kropp, eftersom jag i huvudet stod två meter bort och brottades med tanken på att jag inte är lika stereotypt vacker som han är. Och jag kunde inte vara glad över att han hade åkt över halva stan bara för att träffa mig, eftersom jag försökte räkna ut varför i hela fridens namn han gjorde det.

Det slutade handla om hans vilja att vara med mig, och blev helt och hållet mina tvivel på varför han skulle vilja vara där, eftersom… fy fan… okej, här kommer det: eftersom jag inte vet om jag är fysiskt mindre än vad han är.

Jepp, där är den. Den fula sanningen. Att kroppsidealen fortfarande har mina tankemönster i sitt våld, och bara låter mig leva fritt så länge jag inte utmanar gränserna. Föreställningen att kvinnan alltid ska vara mindre än mannen, och förlåt, men bara att skriva den där vidriga meningen får mig att vilja gråta och kräkas och primalskrika luften ur mina lungor på grund av hur jäkla sjuka mina tankemönster är. För även om stora män med lite extra hull och ölmagar definitivt är höjden av mitt skönhetsideal, är det så fruktansvärt ledsamt att jag därmed inte kan se det vackra i en yngling som av samhället anses vara perfekt. Eller rättare sagt, att jag inte kan se det vackra i honom i kombination med mig.

Fy fan, det är ett jäkla skit det där. Men det är väl bara att fortsätta kämpa. Brottas vidare. Och utmana gränserna lite oftare så att man inte blir lat i tron att man har vunnit hela striden.

Självtvivlen ska fan övervinnas! Jag ska kunna välja njutning över tankestrider. Och jag ska fan i mig köra kroppsidealen i marken och sätta mig på den jäkeln!

Med rätt att hångel-döda

Posted in Älska singelliv!

Hördedu vädret, en sak ska du ha jävligt klart för dig! (Lutar mig framåt, Persbrandt-pekar med hela handen, Eastwood-kisar stint, Bruce-Willis-väser hotfullt.) Om det finns minsta korrelation mellan antalet hångel bland Singelbloggarens läsare och Singelbloggaren själv, samt varmare temperaturer och vårkänslor, då ligger du jävligt risigt till just nu. Fattar du det?! Vi behöver vår hångeldos! Du ska inte få ta den ifrån oss! You can’t take away our hångel-freeeeedooomm!!

Eller okej, det är just det du kan… men vi kommer fasen vrål-och-slita-vårt-hår-hata dig för det! Så det så!

Ä.N.T.L.I.G.E.N!!!

Posted in En high five på det!

Ni vet hur jag när jag är bakis brukar färdas genom helvetets nio kretsar för att sluta med en liten Satan tuggandes på min hjärna och en mage full av smådjävular som hoppar hopprep bland mina tarmar. Well, i går drack jag tillräckligt för att ge Plura mindervärdeskomplex – utan att i dag vara ett dugg bakis! Tvärtom, jag skuttade trallande upp ur sängen, gav mig käckt ut på promenad, och satt på en klippa och log mot solen på det där zensliskiga sättet som bara Livets Ord-medlemmar och lobotomerade idioter gör.

Så vad är hemligheten, undrar ni säkert nu. Har Singelbloggaren hittat en tidsmaskin som fört henne tillbaka till när levern inte låg kvidande i ett hörn av buken och bönföll om att inte torteras mer? Har hon funnit en mirakelalkohol som avdunstar genom porerna i stället för kroppsöppningarnas tvåvägsfontän? Börjat knapra humörreglerande medicin?

Nej nej, Singelbloggaren har fått hångla, och vips blev livet en Sound of Music-musikal med halelujakörer som bakgrundssångare. Jajamen, hångel-high fives till er allihop!!

Nu ska jag bara ducka från insikten att det två timmar långa tonårshånglet (!), med en kille som var sex år yngre än jag, skedde på ett av Stockholms mest välbesökta ställen, där en mängd jobbkontakter och diverse bekanta ofta är, och att vi dessutom hamnade precis i en gångväg så att folk typ var tvungna att dansa limbo för att ta sig förbi våra fäktande passionskonster. Joråsåatte… Jag tror att det mesta i den meningen kommer leda till rätt så rejält mycket dagen-efter-ångest inom en minut eller två, men just nu tänker jag bara fokusera på en enda sats: TVÅ TIMMAR LÅNGT TONÅRSHÅNGEL!!! Äh fan, upp med nävarna – det är fasen värt en runda high fives till!