Nu måste vi diskutera straffet för att synda

Posted in En skopa förnedring till?

Fine frekkin fine Gud, jag fattar att jag bröt mot ett antal budord i helgen och att såväl Herrens namn som de äktenskapliga relationernas aktivitetsrestriktioner missbrukades å det grövsta. Det var inte meningen att du skulle behöva ta din blodtrycksmedicin för att inte riskera att bestörtningschocka ditt hjärta. Eller att du behövde hålla för såväl ögon som öron på småänglarna för att skydda deras oskyldiga sinnen mot uppvisningen av områden dit solen vanligtvis inte når. Jag är ledsen, sånt är ju onekligen lite obekvämt.

Så visst, mitt syndande förtjänade kanske att bli straffat. Illa kvickt. Så att jag inte under några omständigheter kunde få för mig att min gräshoppsplåga på sydliga breddgrader hade med något annat än min synd att göra. Jag fattar, okej?!

Så okej, ge mig urinvägsinfektionen från helvetet som känns som om frätande syra strilar genom mitt underliv. Och ge mig en manlig läkare som hade kunnat ge en ung Leonardo di Caprio mindervärdeskomplex. Som dessutom verkade vara 14 år. Eller okej, nu kanske jag var elak. Han hade säkert hunnit fylla 16. I går. Och som fortfarande hade sin läkarprofessors noggrannhetspredikan i sitt huvud och därmed kände sig tvingad att förklara exakt vilka aktiviteter som kan ge infektion i min mest privata kroppsdel. Trots att den stammande utläggningen om hur kiss kan rena från bakterier efter sex fick hans hudton att anta en imponerande likhet med Falurödfärg. Och att jag själv växlade upp mina smärtsvettningar till rinnande pinsamhetssyndaflod när jag behövde fråga hur det kan ske även när man har kondom. (Varför frågade jag, varför frågade jag?!)

Men, kära gode Gud, måste straffet verkligen sträcka sig till det där med kisskoppen och min halsduk? För i feberdimman och smärtkvidningarna kunde jag inte få upp den frekkin luckan där jag skulle stoppa in min kisskopp. Så jag var tvungen att gå tillbaka till hans kontor. För att överräcka koppen med mitt infektionsångande kiss. Och då var du framme, visst var du det Gud? Och såg till att jag råkade snubbla lite. Så att några skvättar kiss hamnade på hans skrivbord. I alarmerande närhet till hans kaffekopp. Vilket jag (och nu måste jag än en gång åberopa den feberklump som för tillfället stoppade upp ledningarna till kontoret för logiskt tänkande) kvickt ville torka upp. Som om det inte hade hänt. Men tyvärr inte såg några näsdukar i närheten. Och därför valde min halsduk.

Och visst, allt det här hade kanske kunnat vara värt ett skratt och en axelryckning om han hade varit hyfsat okej med det. Men låt oss sammanfatta det hela med att okej för länge sedan hade panikanropat arméhelikoptern och evakuerats från byggnaden i en eftersläpande vajer.

Så, kära Gud, jag förstår att synd ska straffa sig själv, men måste den även straffa 16-åriga läkare? För om det är så lovar jag att aldrig göra om det som hände i helgen. Jag lovar!

(…)

Eller… var det kanske så att han också var en very naughty boy i helgen? Med sina egna synder som behövde straffas? Okej, jag bara måste hitta honom inför nästa helg!!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Ekvationen bakom attraktion

Posted in Observationer

Attraktion är en märklig ekvation att klura ut. Evolutionsläran, biologiprofessorn och den champagnevaskande backslickhjorden på Stureplan tjatar ju alla om att vi är programmerade till att dras till den starkaste i flocken. Så att x är pengar och y är intelligens, z är bicepsstorlek och summan av de tre blir trosor i spinn.

Men vad är i så fall förklaringen för oss som inte verkar ha den här algoritmen i våra hjärnor? Som rankar sökresultatet utifrån faktorer där det svagaste värderas högst? Har våra hjärnor felprogrammerats? Och är det bra eller dåligt?

Det bidde i helgen inte två dejter. Det bidde inte en dejt. Det bidde en återträff med en kille jag har haft ihop det med sisådär… fem omgångar under sex år, är vi minsann uppe i nu.

En ung man som har samma blick som hundar har när de sparkats på för många gånger. Som inte kan hålla fast vid ett jobb om det så kedjades fast vid honom, men som håller en i famnen som om en stormande armé inte kunde få honom att släppa. Som skyggt drar ner ärmarna under soliga dagar för att dölja ärren från en svår uppväxt, och som generat gömmer ansiktet i ens hals när man säger att han är fin.

Och när omvärlden klistrar på honom alla looserbegrepp ordboken har, så tänker min hjärna bara såhär:
”En ständig arbetslöshet – härligt, jag kan försörja honom!”
”En rädsla för närmare relationer på ett plan som inte ens Freud skulle komma åt – då måste jag bli ännu mer på för att göra honom trygg!”
”Ojdå, ett drogmissbruk – det kan jag rädda honom från!”

Och det märkliga är att det inte är kärlek, inte förhållandepotential (våra samtal sträcker sig till ”när kan du komma hit?”). Nej, det handlar rent och slätt och rakt på sak om attraktion. Jag blir knäsvag av trasiga blickar, och vill krama alla som inte har fått tillräckligt med kärlek när de var små.

Så summasumarum kanske är att det verkligen finns någon för alla. För attraktion är inte så enkelriktad som Stureplan, evolutionsläran, reklamaffischerna och de glossiga magasinen vill få oss att tro. Om jag kan tycka att det vackraste i världen är skygga hundar med tovig päls, så kanske vi alla ska sluta tro att alla andra vill ha det xyz-trimmade modellexemplaret som just catwalkswagade förbi. Våra toviga pälsar kanske också är rätt fina. 

Mina topp 3 dissningar och, eum, stoltheten

Posted in En skopa förnedring till?

Min dissningshistoria har sprungit loppet runt genom umgängeskretsen. Ni vet, fått svordomspepp vid starten, stöttningstjut längs löparbanan, och så kraftiga ryggdunk vid målgången att förnedringen hostas ur kroppen i en psykisk Heimlich manöver. Själva essensen av kvinnlig vänskap, helt enkelt.
Och i terapisessionen efteråt KBT-krystade en vän fram något riktigt smart: att en dissning egentligen är något att vara så förijävla stolt över – eftersom det är ett tecken på styrka mer imponerande än den mest uppumpade biceps. Att vi gjorde det innebar att vi vågade, så vi borde kasta stolthetströjan och flasha våra dissningsärr mer ivrigt än Taylor Lautner framför en kameralins i magrutehöjd. Och det lät jäkligt bra. Smart liksom. Så jag bestämde mig för att göra en lista över mina topp 3 dissningar.

1. När jag äntligen fick till det med gymnasiets snyggaste kille och hamnade i hans smutstvättäckta säng. Där jag sexigt började klä av mig själv… Bara för att upptäcka att jag ju bar shaping strumpbyxor. Som det behövs ett EM-mästerskap i brottning för att kunna kräla sig ur. Insåg jag. Efter att i ungefär en kvart ha försökt lösgöra röven från tvångströjan av nylon. Och när jag äntligen hade fått ur inte bara vänstra utan även den högra skinkan, så harklade sig killen, och sa: ”Eum, det här kanske inte är så bra idé ändå.” Jag stirrade på honom, bedömde situationen, och hoppade sedan ut ur rummet med strumpbyxorna runt knäna. I stunden kändes det som det mest värdighetsbevarandra draget jämfört med att återupprepa brottningsmatchen igen. Kan inte säga att det kändes lika värdigt när jag gick ut ur hans hem och plötsligt fann mig på en trafikerad gata med röven bar.

2. När min pojkvän gjorde slut med mig när jag var 22 och vi båda grät och höll om varandra. Varpå jag kröp upp i hans knä. Vilket kanske var lite gulligt. Om jag hade släppt taget när han reste sig. Och inte hängt mig fast om hans hals. Och hängt där medan han omständligt stegade sig mot dörren. Där min armstyrka slutligen gav vika. Så jag tappade taget och satte mig på golvet. Där jag helt enkelt bestämde mig för att hålla fast vid vad jag kunde få tag på. Vilket var hans ben. Jorå… det var onekligen lite pinsamt. Om jag, sittandes där på golvet, dessutom hade börjat böna och be så hade det lämnat pinsamhetsfacket och behövt arkiveras om i skäl-för-medicinerings-facket. Hrrm, så det är nog bäst att vi avslutar historien där.

3. Well, den sista tillhör så klart den stora kärleken, så den måste jag ju hålla på till följetongen. Jag menar, man vill ju ha lite göttig förnedring kvar att njuta av!

Joråsåatte… Det var alltså nu jag skulle vara stoltare än någonsin… Hrrm, jag skulle säga såhär, det var en intressant tes – nu slutar vi att testa den.

I helgen ska jag på hela TVÅ nätdejter. Så vem vet, jag kanske får fler dissningsärr att vara stolt över! Jisses… Jag behöver nog lägga mig ner lite.

Det var jävlar vad alla ska springa runt nu för tiden!

Posted in Roliga bilder

Ger mig ut i joggingspåret.

Möter en joggande karl och lägger mitt livs sista kraft på att inte flåsa med ljudnivån av en trombon.

Vilket i verkligheten bara ser ut såhär:

Och där tog dagens joggingpass slut.

Om jag någon gång oförklarligt försvinner härifrån så har jag mött inte en utan två karlar efter varandra, och ni vet, försökt hejda mitt dödsskriande till flås dubbelt så lång tid. Så att jag i farten råkat kväva mig själv. Men visst, vad gör man inte för att försöka passa in bland tightsuniformerade sprintpsykopater.

Mitt nya liv som masochist

Posted in En skopa förnedring till?

Jag har bestämt mig. Jag ska bli masochist. In med gagbollen i truten på mig och fram med piskan! Funkar lite Brittan-plågeri à la Guantanamo-style? Ja men på med bergsprängaren bara! Hmm, hur tänker hon nu, undrar ni säkert… Jo, jag har de senaste dagarna kommit fram till det rätta sättet att leva. Det enda sättet att leva. Och Singelbloggarens Gandhi-visdom, som borde tapetseras över varenda carpe diem och korsstygnbroderas på en kudde eller två, är att – låt livet göra ont.

Om jag lever rätt, så känns livet. Det sparkar skiten ur mig när det går dåligt, för jag bryr sig om det jag satsar på. Och det adrenalinknarkar mig över hustaken när det går bra, för jag nöjer mig inte med mindre.

Så det är slut med att fegt flyktrusa från alla som jag tycker är lite intressanta. Vilket är ett något kontraproduktivt arbetssätt om man vill träffa någon intressant. Nej, satan i kullerstensgatan och jävlar näven-i-bordet-anamma, hädanefter ska jag sluta krypa fram längs tryggt viltstängselkantade vägar, och i stället slänga mig ut från höga stup. Hoppa från takkanten. Huvuddyka från Eiffeltornet. Någon gång bestiga Mount Everest och ta vindvägen ner. Och när jag krasar i backen och bryter varje ben jag har, tänker jag tillåta en kort stund av sårslickning, innan det är dags att pallra sig iväg till nästa berg. För någon gång kommer ett av de där bergen be mig att stanna. Och då kommer jag vara så högt upp att utsikten lär vara makalös.

Och jag har redan börjat… I helgen frågade jag ut en kille som jag har gått och suktat efter en längre tid, och han tackade nej. Sa att han inte såg oss på det viset, men glad påsk. Och visst, det gjorde ont, det gjorde det. Lite som att jag satte stavmixern mot mitt bröst och lät den köra runt tills det bildades en härlig cocktail av skam, besvikelse, ånger och lite självtvivel som körsbär ovanpå. Men sedan kom jag ihåg mig nya löfte, och insåg att det var bra att det gjorde ont. Det innebär att jag ändå har klivit upp på en viktklass där smällarna känns. Så jag ska njuuuta av dissningssmärtan. Och bita hårt i min gagball. För mitt i all förnedring känns det ändå som om livet kanske kan börja ta oväntade vändningar… Och jag hade inte vågat göra det utan er. Så tack för att ni är med mig! Och låt piskan vina!

Stunder man vill leva resten av livet i

Posted in Singelvänner

Världen där ute firar den mest emo av högtider, och jag sitter inne och tonårsgrubblar över hur sällan livet verkligen känns. Ni vet, inte bara passerar i en serie mallformade vardagsprocesser, utan bränner sig fram i kroppen som om ens nervtrådar var ihopkopplade med en strömförande ledning (som det gjorde här och här). När jag var ung, och ännu mer dramaknarkande än jag är i dag, trodde jag att livet som vuxen skulle vara ett helt smörgåsbord av sådana där stunder, men så växer man upp och inser att det bara kommer bli några enstaka karameller. Well, jag är över 30, mina känselspröt har för länge sedan trubbats av till dem av en mosstäckt stenkloss. Så det enda jag kan göra är att frossa i andras historier, och tack och lov finns det människor som ärligt berättar…

Trogna besökare känner till bloggläsaren Lars, som faktiskt var en av de första att kommentera här på bloggen och sedan dess stadigt har återkommit. Jag frågade Lars om han har någon stund som han önskar att han kunde frysa och leva resten av livet i, och den här karamellen plockade han fram ur sin ficka. Sug på den, och berätta gärna i kommentarsfältet om en av era stunder som ni vill stanna i.

Vi var på samma fest hon och jag. Vi kan nog inte ha varit mer än 18 år båda två. Det var ett stort hus långt ute på landet och många skulle stanna kvar där för natten. Jag och en kompis hade fixat skjuts hem och skulle väl mest dit för att kolla vad det var för folk där. En på festen hade ringt oss tidigare under kvällen och frågat om vi vill komma och vi hade inget bättre för oss så vi åkte dit.

Det var en ganska tråkig fest och vi tänkte inte bli så långrandiga. Jag var inte på humör bara så jag försökte dra mig undan, men det var folk överallt. Hängde i köket en stund och försökte flika in i samtalen som pågick men det var en sådan där dag då det känns som man mest ser fram emot att komma hem igen. Kan väl inte påstå att jag själv var någon stämningshöjare riktigt. 
Men det satt en tjej i köket som såg ganska bra ut och det var något speciellt med henne. Hon satte ord på saker som jag i stort sett bara hade tänk. När hon pratade så lyssnade jag. Verkligen lyssnade. Men hon verkade så knepig emellanåt och flamsade runt med hennes tjejkompisar. Orkade inte riktigt med just det där skriket och gapet så jag minglade vidare. Satte mig i vardagsrummet och drack någon öl med polaren jag var där med. Var på väg ett par gånger att gå tillbaks till köket men ändrade mig i sista stund.
Vi bestämde oss för att börja dra oss hem. 
Gick för att säja hej då till värdinnan men kunde inte hitta henne. Plötsligt så hade jag klivit ner i deras garage i villervallan av alla dörrar. Såg ett angränsande hobbyrum dit jag gick för att kolla.

Värdinnan var inte där, men Hon var där. Hon satt själv i soffan. En gammal tresitssoffa från sjuttiotalet med nötta armstöd Jag frågade henne vad hon gjorde där ute själv och hon svarade att hon inte riktigt orkade med allt folk. Nu var hon ännu snyggare. Jag sa att jag letade efter Kristina för att säga hej då men hon svarade bara att hon inte hade sett henne. Jag frågade om det var okay om jag gjorde henne sällskap i soffan en stund.

Vi satt mest och pratade om ingenting ett tag. Babblade på om konstiga saker man gjort. Hon verkade så…radikal. Så… arg. Jag blev ännu mer nyfiken på henne. Hon pratade inte alls som de allra flesta i vår ålder. Hon hade liksom saker att säga. Hon hade så fasta åsikter om saker och var otroligt påläst. Saker hon sa fick mig i tänka i banor jag tidigare inte ens reflekterat över. Jag var fast.

Min kompis Andreas stack plötsligt in huvudet och sa att vi skulle åka. Jag skruvade lite på mig och sa okay.. När jag ställde mig upp för att gå så frågade hon om jag verkligen var tvungen att gå.

Jag tror faktiskt att jag svarade nej innan hon ens ställt frågan klart.

Jag stannade kvar och vi plockade fram en filt och lade oss skavfötters(?!) i soffan. Hela den natten pratade vi om precis allt och inget. Jag hade aldrig tidigare lyssnat så intensivt, eller tittat så djupt i någons ögon som hela den natten. Och vi rörde knappt ens varandra. Sättet hon tittade på mig på etsade sig fast i mitt minne. Det var som att hon såg allt som var jag. Alla mina fel, brister och hemligheter. Jag drunknade i hennes ögon. Hon fick mig att rodna.

När solen började gå upp så somnade hon och jag låg kvar en stund för att smälta allt som sagts. Jag smög upp i huset och lånade en cykel och trampade de milen hem med ett stort flin på läpparna. Jag hade fjärilar i magen, i huvudet… Jag var alldeles yr! Väl hemma somnade jag som en klubbad säl, om än lycklig.

När jag vaknar senare på dagen inser jag att jag inte har någon som helst jävla aning om vad människan heter!

Jag försökte i flera veckor att få fram hennes namn, men på den här tiden fanns ju ingen facebook eller knappt ens mobiltelefoner så det var inte det lättaste. Gemensamma bekanta gav mig lite olika namn på vem det kunde vara men jag kunde ju varken säga bu eller bä. En tjej skulle ta med sig en skolkatalog från en annan skola, eftersom tjejen jag tillbringat natten väldigt oskyldigt med inte gick på vår skola. Det hela rann dock ut i sanden och jag orkade inte tjata längre. Fick höra senare att den tjejen vi trodde att det var hade flyttat från stan.

Men jag var fast! Jag fick inte ur tjejen ur mitt huvud. Jag var kär på ett sådant där alldeles rosenskimrande, bubbligt, löjligt sätt. Sådär så jag kunde förlora sig i tankarna på henne i timtal. Men åren gick och jag fick aldrig reda på exakt vad hon hette eller vem hon var. Men jag var kär i henne! Tvivelsutan, hals över huvud kär i henne. Det tog många år innan det skulle försvinna ur tankarna.

Ganska många år senare så var det marknad i stan som jag bodde i. Det var ett återkommande spektakel varje år och det var tivoli, marknadsstånd och fan och hans moster. Vansinniga mängder folk. Jag köpte lite polkagrisar som varje år och efter en del tjatande från några tjejer i gänget som vi var där med så skulle vi åka flygande mattan. Kön var ganska lång så vi stod där och trängdes och trampade i väntan på vår tur. Mattan hann väl köra två omgångar och vi skulle väl kunna komma på på fjärde gången.

När mattan går igång för tredje gången så ser jag Henne fälla ner säkerhetsbygeln.

ALLT blir alldeles svart för ett ögonblick.

Jag kan inte andas.

Jag inbillar mig att jag måste ha sett fel som mattan börjar fara runt, runt. Då stannar mattan för ett ögonblick och hon tittar på mig. Återigen smalnar synfältet av och allt blir alldeles tyst. Jag har ingen aning om hur länge jag håller andan, men till slut så flämtar jag till. Hennes blick är som fastnaglad vid mig och hon släpper mig aldrig med blicken. I vad som känns som en evighet tittar vi på varandra samtidigt som karusellen snurrar runt. Hon verkar obrydd av den och fortsätter att titta på mig. Jag ser att hon känner igen mig.

Det är De ögonen! DEN blicken! Det är HON!

Karusellen stannar och jag vet att jag måste gå fram till henne. Jag vågar inte, men jag måste. Jag börjar tränga mig ut ur kön men kommer ut på motsatt sida sett från utgången på karusellen. Jag börjar få panik. Jag måste hinna runt! Försöker få syn på henne igen samtidigt som jag går runt kön. Hittar henne inte. Tittar. Ser hennes blonda hår. Ser hennes ögon!

Ser hennes pojkvän sluta upp vid hennes sida och tar hennes hand…

SÅ som jag kände den natten. SÅ som jag kände de sekunderna, minuterna, när våra ögon möttes igen. De stunderna skulle jag kunna tänka mig att stanna kvar i för alltid.

När satt du fast i en strömförande ledning? Eller när var livet bara så ljuvt att du hade kunnat stanna där jämt? Berätta och ge mig ett helt påskägg att frossa i! (Höhö, och priset för den mest övertydliga metaforen går till…)

En lite annorlunda raggningsteknik…

Posted in Skratta åt det tragiska

Men heeej Mr Lyktstolpe, kommer du hit ofta? Så lång och ståtlig du ser ut i dag… Vill du kanske komma in på lite te, gifta dig med mig, och skaffa en mängd lysande glödlampebarn?

Joråsåattee… Dags för mitt skrev att rosta igen och börja gnissla. Gårdagens plan om att hitta ett ragg fallerade nämligen som en basketboll på en minigolfbana. Jag gjorde ett stort misstag – jag hittade någon jag tyckte var intressant.

Jag veeet!!! What the hell!! Varför höll jag mig inte till att bara leta ragg?!

Så ja, ni vet ju hur det går när Singelbloggaren träffar någon intressant… Jag tillbringade resten av kvällen med att demonstrativt titta åt andra hållet, le mot alla på klubben förutom honom, och, när vi hamnade bredvid varandra i baren, helt enkelt gå därifrån.

Hm, jag kan väl erkänna att det såhär i efterhand kanske inte är den mest effektiva raggningsteknik jag har hört om. Nu ska vi bara vänta på att min intelligensbefriade hjärna ska fatta det. Det lär nog inte dröja så länge, bara sisådär till år 2065.

Den frigjorda kvinnan möter den moderne mannen

Posted in Konversationer

Killkompis och jag utvärderar hans avklarade fredagsfylla, och min kommande lördagsutgång.

Killkompis: ”Jomen det var kul först, men sedan träffade jag hon Lisa och det kändes inte riktigt bra…”
Jag: ”Nähä, vadå då? En sak bara, är den här toppen rätt för att få ragg?”
Killkompis: ”Nja, ta den svarta i stället. Jomen det känns som om hon bara vill ha sex. Hon vill liksom inte lära känna mig.”
Jag: ”Varför tror du det? Så du menar att den svarta säger ’fläng upp gylften för sjutton för nu blir det åka av’?”
Killkompis: ”Eh, i så fall ska du nog ta den där klänningen från inflyttningsfesten. Hon vill liksom knappt prata. Och på morgonen hade hon gått innan jag ens hade vaknat. Vem gör så?! Man har ju ändå varit intima! Jag har sett varje millimeter av hennes kropp, är lite frukost ihop verkligen för mycket begärt?”
Jag: ”Haha, den var rolig, frukost… Jo, klänningen kan funka. Den är slampig nog för att ingen ska se desperationen i min blick…”
Killkompis: ”Vadå, äter ingen frukost ihop längre? Är det så?! Alltså, vad hände med romantiken? Att faktiskt vara lite civiliserade mot varandra? Ha ett samtal och försöka lära känna varandra?”
Jag, med huvudet i garderoben och därför något distraherad: ”Alltså jag måste få ligga i kväll! Om jag så ska sätta på lyktstolpen utanför min port så måste jag få ligga! Måste ligga, måste ligga, måste ligga…”

Killkompis, betraktar mig tyst. Ger ifrån sig en suck, och mumlar sedan: ”Vem kunde tro att den kvinnliga frigörelsen skulle förvandla alla mina tjejkompisar i 30-årsåldern till hur mina killkompisar var när de var 15.”

Jag, rätar på mig, betraktar honom kisande och klappar honom sedan tröstande på huvudet: ”Och vem kunde tro att den moderne mannen i 30-årsåldern skulle förvandlas till mina tjejkompisar när de var 12. Får det lov att vara en prinsessdröm om ett lyckligt slut till den där frukosten?”

Killkompis, betraktar mig nu bestört: ”Vadå?! Har vi slutat tro på lyckliga slut nu också?!!”