Att vara singel på sommaren – nu kan ni höra min snusförnuftiga röst

Posted in Singelliv

Jaha ja, kära ni, ska vi leka en lek? Den heter ”Gissa vem Singelbloggaren låter som när hon pratar.” Mitt bud ligger just nu på Prussiluskan. Eller den där Nellie i Lilla Huset på Prärien. Eller det är inte heller helt rätt… Åh, vem är det jag låter som?! Någon snusförnuftig puritan med ett utfällt paraply i röven är det i alla fall, eftersom det tydligen är rösteffekten jag får när jag försöker hålla tungan i anständighetstyglar och slita bort den från varje impuls att trippa fram till en snoppreferens. Vilket jag i slutändan ändå misslyckas med. Men vad fan, att låta som Prussiluskan är ju också en prestation!

I alla fall, det här är en ”red pill or blue pill”-typ av lek. Vill du inte ha Prussiluskans röst i huvudet varje gång du läser ett framtida inlägg om ilskna klitorisar så ska du icke förvirra dina öron. Men för er andra ligger det röda pillret redo – välkommen in i en värld av plågsam sanning!

Såhär är det: för en vecka sedan hörde en väldigt trevlig Hanna Schedin av sig från radioprogrammet Ligga i P3 på SR, och ville prata om att vara singel på sommaren. Hanna fattade oss singlar, för hon rapade inte alls ur sig de vanliga fördomarna om att singelskap över 30 förvandlas till ett löpande band av viftande snoppar och hångelhisnande fester så fort solen tittar fram och inte reflekteras i någon ring på ens finger.

Hon fattade att det bakom en och annan glittrande utekväll finns en vardag som kan vara rätt så ensam, speciellt i sommartider när ens parvänner undrar hur de ska hinna med alla resplaner och man själv undrar hur man ska lyckas fylla fyra evighetslånga semesterveckor som blir en smärtsam insikt om att man inte är någons förstaprioritet. Eller andraprioritet. Möjligtvis tionde. Så vi snackade lite om det. Och det blev ett litet inslag. Som ni kan höra här.

Tack Hanna för att du förstår! Och nu till det viktiga – är det Prussiluskan eller Nellie?!

Tillägg: Fuuuuuuuuckkk!!! Den alltid lika kloka Sussieloo har funnit svaret. Det är Carola. Jag pratar som Carola. Och där, kära vänner, fick vi vår förklaring till att jag är singel. Jag skulle vilja lägga in brasklappen att jag var rätt så nervös. Och jag skulle även vilja hävda att förbudet mot att svära gjorde min tunga helt stel. Men ändå. Jag är även nervös och osvärande på dejter – detta förklarar allt!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

En fläkt av förhållandesex

Posted in Lite för mycket ärlighet

Ursäkta mig, två korta sekunder, jag skulle bara behöva… MOOOOTHER FUUUUUCKING JÄÄÄÄÄVLA GEEETRÖÖÖÖV SKIIIIITPÅÅÅÅSEE KOOOMMMER FAAAAN INTE PÅ FLER SVOOOORDOOOMAR MEN FAAAAAN VAD JAG TÄNKER FOOOOORTSÄTTA ÄÄÄÄNDÅÅÅ FIIIIIISKMÅÅÅÅÅÅÅSSSS HEEEEELVEEETEEE GRIIIIIS…

Pust. Okej. Så. Tack. Förlåt. Ni vet. Tackförlåt. Jag är ok nu. Eller. Nåt.

Kära vänner. Jag måste tyvärr informera om att världen är ond. Livet är brutalt. Kvittrande idyllfåglar på morgonkvisten kanske låter som livets goda för lyckliga öron, men sanningen är att de bara restickehånar om nattens missade möjligheter. Och ni vet den där sömnigt lyckoskimrande friden på en söndagsmorgon? Det är ett frekkin Eiffeltornsenormt, pekat finger, uteslutande skapat av sadistiska högre makter för att göra kontrasten till vad som kan försiggå mellan söndagslakanen så mycket mer övertydlig. Well, det pekade fingret är intryckt mot min panna. Jag har sett det, tack så jävla mycket! Så kan någon jävel dra igång en bombattack utanför mitt fönster så att jag frekkin slipper märka det mer?!

Lördagkväll. Jag ligger utslagen i min soffa, eftersom den senaste tidens jobbdisciplin självklart belönas med en dunderförkylning så fort det i fredags blev dags för semester. Som sagt, på tal om sadistiska högre makter och sånt där. I alla fall… Jag har inte diskat på en vecka, jag har inte städat på tre veckor, jag ligger i feberdimma så tjock att tv-flimret är en blinkande fyr i medvetandefjärran, och mitt vardagsrum har fått ett nytt golv bestående av snorpapper eftersom min lilla påse för länge sedan är full och jag fan inte pallar att gå och hämta en ny. Och det är då jag får ett mess. Från en gammal kk. Som bor i Norrland men som nu har jobbkonferens i Sthlm och inte trodde att han skulle kunna komma ifrån så han har inte hört av sig men kanske går det och han vill gärna ses så han ska försöka slinka bort från hotellet framåt natten.

Och ni vet ju hur det gick senaste gången sannolikheten av en blixtträff slog ner och jag faktiskt lyckades få ett oanständigt förslag i min ekande tysta mobil. Så ni förstår säkert min reaktion när sannolikheten för ett andra blixtnedslag får min mobil att burra. Den blir helt enkelt inte helt… sansad. Jag är en singelkvinna som inte har haft sex på… eh… Jag är en singelkvinna som inte ens minns när jag senast hade sex!! Om ni hör något slafsande ljud när jag går förbi så är det min mödomshinna som långsamt växer igen! Mitt skrev är snart en k-märkt forntidsefterlämning och inte ens statsfinansierade sightseeingbussar lyckas få dit turister för att hummande beskåda förfallet! Så ja, jag blev något exalterad. Men det var inte den enda anledningen. Det största skälet var nämligen att det här är något så stjärnfallovanligt som en förhållandekille.

Nej nej, han är inte i ett förhållande, sådant håller jag inte på med (även om jag inte dömer någon annan för det). Nej, han är singel, men han är en förhållandkille. I tanke. I hjärta. Och framför allt, i kropp! Vilket innebär – förhållandesex!

Åh kära singlar, minns ni hur förhållandesex var?! Och ni förhållandemänniskor, är ni medvetna om vilken skatt som ständigt finns en 120-cm-säng bort?!! För visst, singelsex är som att gå på en hipp hål-i-väggen-restaurang där man aldrig riktigt vet vad man kommer få men man blev ju ändå lite sugen när Jonas Cramby hypade den i Metro och girlangen av glödlampor ser ju ändå rätt så cool ut så visst det kanske är en lite spännande upplevelse även när pulled porken är så torr att tungan rullar runt grus i gommen och kocken har försökt dölja det genom att dränka salladsbladen i fett. En upplevelse liksom, hur illasmakande den än är. Men förhållandesex, det är något helt annat. Det är gourmetkonst och vinskicklighet. Inga konstiga kryddor och ingen snofsig interiör, men en smaksäkerhet som ändå får en att lugnt slå sig ner och veta att man snart kommer gå därifrån så jäkla mätt och belåten. Översatt med lite mindre liknelser: Mycket djupa blickar, många ömma smekningar, och en förmåga att leverera en orgasm på cirka 0,75 sekunder. (Vadå, det var länge sen! Döm mig inte!)

Så ja, jag blev helt enkelt något till mig i trasorna. Jag flyger upp från soffan. Nära på svimmar av plötsligt vertikalläge. Börjar frenetiskt diska, panikslaget plocka undan snorpapper, förvirrat städa, kommer plötsligt på mitt eget har-inte-duschat-på-ett-dygn-haveri, så kastar mig in i duschen, får ännu en svimningsattack men klamrar mig har-för-fan-inte-haft-sex-på-evigheter-fast vid duschstången, gör saker med rakblad som skulle ge knivlådan mardrömmar, gör saker med duschlotions och kroppskrämer som skulle ge miljön permanenta parabenskador. Finner mig själv plötsligt fila fötterna. Vilket är helt ologiskt, för vem fan kollar under fötterna vid förhållandesex. Men logiken har vid det här laget left the building, och i stället bereder vi en väg för nakenrumbaherran! Jag var i feberdimma, i ett frustrationsträsk, med en ilsken klitoris som enda guide. Och efter tre timmar av mani anser jag mig äntligen vara klar. Presentabel. Redo att orgasmas bort till något som liknar liv igen.

Och det är då jag somnar. På soffan. Med mobilen så nära mitt öra att jag säkerligen har gett mig själv hjärntumör. För att sedan vakna. Kl 07 på morgonen. Med tre missade samtal och fyra missade mess.

Och visst, om jag hade varit en något mindre värdig kvinna så hade jag kunnat ge en ovärdig respons i det läget. Jag hade till exempel kunnat börja frustrationsgråta. Med en täppt näsa och bubblande snor. Kanske kastat en vintagevas i väggen likt en femåring med trotsproblem. Och kanske till och med stampat ut på balkongen och hytt med näven åt världen för att sedan skrika ”moooother fuuucking gå och dööööö” åt ett lyckligt par som just joggar förbi i matchande träningskläder.

Visst, det hade kunnat hända en ovärdig kvinna med slafsande mödomshinna.

Så… Trevlig söndag på er! Jag ska bara gå och dammsuga upp vintagevasglassplitter.

Det gäller att fokusera på det viktiga i livet

Posted in Singelvänner

Min singelväns selektiva hörsel under helgens umgänge med par:
Parvän 1: ”Bla bla bla (om svår arbetssituation) bla bla bla min kollega bla bla bla (om nedläggning och allmän tragedi).”
Singelvän: ”Din kollega, är han singel?!”

Parvän 2: ”Bla bla bla singel bla bla bla.”
Singelvän: ”Vem saru var singel?!”
Parvän 2: ”Alltså… Min pappa. Han är 68.”
Tystnad.
Singelvän: ”Ser han ung ut?!”

Parvän 3: ”Bla bla bla min lillebror bla bla bla.”
Singelvän: ”Är han singel?!”
Parvän 3: ”Han är 15!”
Tystnad.
Parvän 3: ”Men för i helvete!!!”
Singelvän: ”Amen alltså, jag tänkte ju bara efter!”

Vad jag saknar som singel – snark och bajs!

Posted in Lite för mycket ärlighet

Hemma igen efter en midsommarhelg tillbringad med flera par går jag runt i min ekande tomma lägenhet och försöker stöka upp tillräckligt med städningsljud för att jag inte ska märka hur öronen ringer av plötslig tystnad. För folk kan försöka inbilla mig att det är grönare-gräs-mindfucket som gör att jag förskönar det här med parsamhet till en hollywoodskimrande dans på romcom-fejkade rosor. Men det är inte sliskromantiska middagar och slusksexnätter jag längtar till. (Eller okej, inte middagarna i alla fall.) Det är det här jag saknar som singel:

1. Jag vill ha en människa som jag inte behöver säga ett skit till. För som singel finns det mängder av människor man kan umgås med, men ingen man kan sitta i olika hörn av lägenheten och ignorera. Och det finns inget sätt att tydligare säga att man hör ihop, som att inte säga ett skit.

2. Jag vill vakna mitt i natten av någon annans snarkningar, eftersom man somnar om av mullrande snark, men inte av bullret från framgalopperande egna tankar.

3. Jag vill ha en diskussion om bajskonsistens med någon. Jo, det vill jag visst det! För jag har sett par som är så bekväma att de diskuterar bajs med varandra, och det har övertygat mig om att ett förhållandes friskhetstecken är diarré och förstoppningsproblematik!

4. Jag vill vara så trött på någon att jag drömmer om att kväva den i sömnen med den skitiga strumpan som människan envisas med att inte stoppa i tvättkorgen. För det innebär att karln har varit med ett tag. Och jag vill väldigt gärna att någon ska vara med ett tag.

Hur man vet att man är aningen utarbetad

Posted in Observationer

Vid en tunnelbanestation igår, kl 23 en fredagkväll, på väg hem från det nya jobb man för några veckor sedan börjat, som är roligt men just nu innebär så mycket övertid att den försummade lägenheten börjar sända passivt aggressiva pustar av unkenhet varje gång man går innanför dörren, får man beviset för att man kanske inte är helt sig själv…

1. Man får sexmess från en gammal dejt som var ett sådant fynd mellan lakanen att man själv ville skriva på papprena för kk-skap, men han tyvärr drog fram ett förhållandekontrakt, vilket gjorde att förhandlingarna bröts för att ingen skulle bli sårad.

2. Man borde bli glad. Klitoris-gör-glädjedans-i-brallan-glad. Men man kommer på sig själv med att sucka.

3. Och tänka ”fan, jag är en mänsklig regnskog. Jag pallar fan inte att raka mig.”

4. Man bestämmer sig för att skita i rakningen och hoppas på att han gillar retrostil.

5. Man inser att ens diskho har utvecklats till en biologisk bakterieodling, att dammråttorna snart skulle kunna skrämma livet ur en katt, och att man fan inte pallar att byta till rena, har-sitt-liv-i-kontroll-doftande sängkläder.

6. Man bestämmer sig för att låta lampan vara släckt och hålla fönstret öppet.

7. Man är precis på väg att messa en inbjudan, när man inser att sex i så fall kommer innebära att man typ… måste röra sig! Man funderar på att tacka ja med brasklappen att man i så fall tänker ligga platt på rygg och inte ens vicka en stortå (eller ja, handled) för att han ska ha det bra. Samt så klart somna i sekunden som man själv är klar.

8. Brallans fröjddans blir snopet stilla, för man inser att det banne mig inte går – inte ens om han går med på en sådan vansinnigt lockande brasklapp kommer man fan palla sex. Och det är då man inser att man nog behöver vila lite. För man är nog inte helt och hållet sig själv. Men kommer med lite sömn snart bli det!

Hälsningar från en väldigt trött singel, med en väldigt ilsken klitoris. 
PS. Jag lyckades ändå trycka in en tredje dejt, men som fallet är vid 99,999% av alla tredje dejter, så var gnistan tyvärr inte kvar. Vad är det med tredje dejter och dess förmåga att kvävningsdöda alla tillstymmelser till gnistor?!

Det värsta en man kan göra…

Posted in Singelvänner

En singelvän kommer hem från ett bröllop som, ni vet, vanligtvis är den känslodrypande strypsnaran för alla singlars vilja att leva, till och med för den som borrat in sina klackar permanent i partytaket och aldrig vill klättra ner. Jag blir därför något förvånad när jag i stället för den vanliga snälla-låt-mig-dö-minen möts av en snälla-låt-mig-döda-någon-uppsyn.

Singelvän, med glödande blick: ”Fy fan alltså! Alla verkade bli så jäkla sympatiserande så fort jag sa att jag var singel. Visst, stackars jäkla mig! Men du, jag ska säga dig en sak. Jag skulle fan inte stå ut i fem jäkla minuter med en enda av de där killarna som de är i förhållande med! Inte fem jäkla minuter!
Jag, drar i mitt hår för att lossa det från det backslick som hennes gastande har blåst in det i: ”Hjälp, vad gjorde de?”
Singelvän: ”De var bara allmänt astråkiga! Lika torra som mitt oanvända sköte! Men värst av allt var min bordsherre. Fy fan alltså, jag är hellre singel i hela mitt jäkla liv än att leva en sekund med någon som han!”
Jag: ”Varför då?”
Singelvän: ”De serverade en kötträtt!”
Jag: ”Okej.”
Singelvän: ”Med sås!”
Jag: ”Okej.”
Singelvän: ”Du känner mig! Du vet nog vad han sa till mig!”
Jag, tänker efter, och spärrar sedan upp ögonen: ”Han kommenterade hur mycket sås du tog!”
Singelvän: ”Han koooommenteeeeradeee hur mycket sååååååååås jag toooogg!!
Jag: ”Gumman…”
Singelvän: ”Eller hur!”
Jag: ”Så jävla inte okej!”
Singelvän: ”Eller hur!”
Jag: ”Man kommenterar icke mängden sås!”
Singelvän: ”Eller hur!”
Jag: ”Så vad gjorde du?”
Vän: ”Jag hånglade upp hans lillebror och visade hur livet på riktigt ska levas! Vilket var en skitbra idé. Ända tills morgonen efter.”
Jag: ”Vad hände då?!”
Vän: ”Lillebrorsan kommenterade hur mycket smör jag tog på mackan.”

Alltså, om det här är männen som finns där ute så kan någon kirurgiskt operera ihop mina knän direkt! Kommentera mängden sås och smör… Jag kanske måste omvärdera min inställning till dödsstraff!

Att vara psykopat och dejta

Posted in HUR kan jag vara singel?!

Det finns Charles Manson. Det finns Hannibal Lecter. Det finns Kanye West. Och så finns det jag. Och medan de andra psykopaterna sitter inspärrade eller, ja, borde sitta inspärrade, eller ja, helt enkelt inte finns, så härjar jag fritt i stora världen. Där jag möter moderskeppet av mentala prövningarna som har kraften att förvandla ett Lasse Berghagen-psyke till en Virginia Woolf-dikt – nämligen dejting. Vilket är en kombination som inte alltid är sådär jättelyckad. Om vi säger så.

I helgen var jag på den andra dejten med killen som jag träffade när jag var en adrenalinmolekyl från att börja stressböla med hans skjortärm som snuttefilt. Men killen ville konstigt nog träffas igen. Vilket i sig är ett tecken på att han måste vara en bad breakup från att maila massmördarkvinnor i fängelset. Men i alla fall…

Jag trivs med den här killen. Rejält. Vilket gör att jag slappnar av. Och glömmer bort att jag ändå är en vettvilling som ständigt måste iklä mig beteenderocken av en normal människa. Och eftersom killen är psykolog (Vad är det med mig och psykologkillar?! Eller okej… vi skippar att svara på den frågan tror jag.) så gör han sitt bästa för att komma åt hjärteroten under den där rocken och få mig att säga allt jag egentligen tänker på. Vilket under kvällens fem glas vin och x antal timmars samtalande mynnade ut i att jag dagen efter vaknar med bakisångesten från singelhelvetet och inser att jag under kvällen har kläckt ur mig följande klockrena säljargument för att marknadsföra sig själv på en andra dejt:

Jag, efter ett glas vin: ”Jag är inte helt säker på att jag skulle klara av att vara sambo. Då måste man ju liksom… stå ut med en annan människa! Jag vill inte ens att se min egen reflektion i köksfönstret!”

Jag, efter två glas vin: ”Nej, jag har inte så många enkvällare. Jag menar, vad är poängen? Män kan ju ändå inte hitta klitoris, varför ska jag ägna tid åt att lära upp ett löpband av praktikanter som jag ändå inte får se förvandlas till mästare?”

Jag, efter tre glas vin: ”Du luktar schå sjukt gott! Kan jag få stjäla en tröja av dig? Hick.”

Jag, efter fyra glas vin: ”Undra om man blir galen av att bo ensam schå mycket som vi gör som singlar, så att man efter flera år av schingelskap har brutits ner till en raging psykopat? Alltså… Inte jag då. Jag vill bara knycka små barn och äta upp deras söta små tår. Haha… haha… Alltschå jag schkämtar. Typ.”

Jag, efter fem glas vin, har släppt alla hämningar och inser inte att det som rör sig i mitt huvud kanske inte är lämpligt att passera genom min mun, på en fullsatt pub, under en andra dejt: ”Jag måschte fråga dig. Tycker du att jag är snygg?”
Dejt missförstår och tror att jag flirtar: ”Jag tycker du är väldigt snygg.”
Jag: ”Nej, jag menar inte så. Jag menar… Borde inte du tycka att hon där borta är snygg? Och att jag mer är en kompis.”
Dejt kikar på den korta och ljuvligt petita kvinnan som står en bit bort, och tittar tillbaka med den där blicken som hundar har när man lockar den med en godisbit och samtidigt håller schampoflaskan i högsta hugg: ”Vad menar du?”
Jag: ”Vi lever i ett samhälle där det finns vissa normer om hur en man och kvinna ska se ut, alltså i relation till varandra. Jag är inte någon nätt och lätt tjej. Du är bara några centimeter längre än mig. Varför går du på mig och inte på henne?”
Dejt, med kisande ögon: ”Så det du egentligen säger är att du inte tycker att jag är snygg?”
Jag, plötsligt mycket mindre spak: ”Va?”
Dejt: ”Du menar att det är jag som är för liten för dig.”
Jag: ”Nej. Det är jag som är för stor för dig.”
Kille: ”Vilket gör mig för liten för dig.”
Jag: ”Men du är ju jättefin.”
Kille: ”Och jag tycker du är jättefin. Men jag tror att du försöker projicera dina egna åsikter på mig just nu.”

Jag, blir tyst, försöker hitta argumentationsförmågan i den hjärna som har gått in i sittstrejk och vägrar arbeta igen förrän jag slutar kasta vinklunkar i ansiktet på den, så att jag ska kunna replikera på det där tankeöverförande sättet som kommer få honom att förstå att det bara är mina egna osäkerheter och jag bara behöver höra av honom att det är okej och att världen inte är som min sjuka hjärna tror att den är och att han faktiskt tycker att jag är fin även om jag är lång som en Chryslerbyggnad och har rövbredden av dess underjordsgarage. Och slutligen skiner jag upp. För jag har hittat det där perfekta argumentet. Som riktigt osar av retoriskt finslipad intelligens och sprider kunskapssken över allt jag precis mörkermumlat om: ”Alltså du luktar verkligen så schjuuukt gott!! Jag bara måschte få en tröja att sniffa på!!”

Såatteee… Just nu funderar jag på att bryta mig in i en villa eller kanske fjutta på ett polishus eller två. Det borde få statsmakten att se samhällsfaran i att ha någon som mig fri på gatorna. Och i cellen bredvid kan killen sitta. För han vill ses igen. Så uppenbarligen är han precis lika mentalsjuk som jag.

Att vara eller att icke vara… bara vänner!

Posted in Singelvänner

Troende bankar pannan i altarbordet över teodicéproblemet. Matematikerna tinningsmasserar sig fram till en hjärnskakning över sina Hilbertproblem (tänker lotsas som om jag inte googlade). Psykologerna är fast i historiens äldsta bitchslap-bråk där den ena fräser ”nature” *slap* och den andra väser ”nurture” *slap*. Och kockarna har den riktigt viktiga frågan som uppenbarligen är värd att starta krig över eftersom Expressen inte ens skulle märka ett massmord när Leif Mannerström orerar ur sig löpsedlar i frågan – nämligen om det ska vara socker i rödvinssås eller ej (nu jävlar pratar vi viktigheter!).

Men, många singlar har minsann ett minst lika allvarligt bryderi. En fråga som gäckar lika mycket som brösten svalhäckar. Eller hur nu talesättet går. Nämligen – varför kan vi inte bli störtförälskade i den fantastiska vännen som faktiskt verkar kunna stå ut med alla de psykopategenskaper som bildar ens fucked up jag?

Ni vet, personen som man kan prata med om allt, som får en att må bättre än ens karma förtjänar, och som man är livrädd att förlora. Är det rädslan som skrämmer känslorna på vift? Eller är det den inre vetskapen om att det egentligen inte finns något mer än vänskap som kompasspilar en fram längs den trygga vägen? Riskerar man att missa tidernas förhållande för att man inte gör något? Eller riskerar man att förlora tidernas vänskap för att ens korkade hormoner inte kan hålla sig från att talla på alla med tre ben?

Ni har nog anat, det finns en vän… Ni har läst om hans välvilja och humor, och han är ännu härligare än jag har vågat skriva. För han vet inte om bloggen, och jag får aldrig göra något som kan såra honom. Så jag gör ingenting, för jag vet inte om jag vill göra något. Och samtidigt tickar tiden ner mot att ett förhållande suger in honom i radioskugga, eller hans tålamod inför kompislösningen tar slut, och då har jag inte längre en av mina viktigaste vänner i mitt liv.

För att göra allt lite mer okomplicerat så funderar vi nu på att sommarsemestra ihop. Tre veckor av konstant umgänge på platser där vi kommer sova i samma säng. Och jag har ingen aning om jag är fullständigt dum i huvudet eller äntligen fått lite vett i skallen…