Saker man hör sig själv säga när man träffar en yngre man

Posted in Lite för mycket ärlighet

”Sweetie, du skulle inte kunna tänka dig att göra de där yoga-armhävnings-kroppsövningskullerbyttorna-eller-vad-i-hela-fridens-namn-det-nu-är-du-gör utanför sängen?”

”Vadå shorts? Det där är mina trosor!! Alltså… Vad menar du med den där blicken??!!

”Ta inte illa upp nu, men jag känner att jag kommer slå dig med min stekpanna om du säger ett ljud till om att du borde träna mer.”

”Vadå att ”du växte upp med Harry Potter”? Astrid Lindgren då? Vadå att du inte har läst Astrid Lindgren??!!

”Jag fattar inte, hur kan du veta fler ställningar än jag? Att du under tonåren plöjde ’Entourage’ och ’Californication’..? Jag tittade på ‘Anne på Grönkulla’!”

Såatteee, om jag inte kände mig uråldrig innan så blev min ringrostighet ett faktum när jag senast fick ett sendrag som höll i sig i en halvtimme. Vid den sämsta möjliga tidpunkten. Vilket gjorde att jag inte ville säga något. Utan i stället höll på att dö av smärta i en halvtimme. Konstigt nog var pojken högst belåten efteråt… Något om kvinnlig klimax och Guiness Rekordbok… Vi säger inget till honom, okej?

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

En annan sorts skönhet

Posted in En high five på det!

Lördagsgryning. Balkongdörren är öppen mot gatan, och igensmällande portdörrar bildar en syndfull applåd när stockholmare med kläderna på sned skyndar hem till sina egna sängar. Min 28-åring ligger kvar. Eftersom vi inte har sovit än. Och eftersom hans huvud är fullt av demoner i natt.

Han: ”Jag är fortfarande inte över mitt ex.”
Jag: ”Jag tror jag är kär i en kompis som just fallit för en annan tjej.”

Vi fortsätter titta ut genom fönstret där morgonljuset äter i sig rummet bit för bit.

Han: ”Ska vi ligga lite till?”
Jag: ”Det gör vi.”

Jag säger inte att det är vackert. Men det är någonting.

Ladda gevären – hösten är singlarnas jaktsäsong!

Posted in Nu fasen peppar vi!

Singlar, det är dags att vässa dejtingklorna, stretcha grindingmusklerna och ge levern en flytväst inför stundande översvämning. Nu är det nämligen snart höst, och ni vet väl vad det betyder? Jaktsäsong!!!

Tittar sig någon förvirrat omkring och undrar om den råkat hamna på älgjägarbloggen? Lugn. Jag pratar om ett något mer bagagebärande villebråd. Jag syftar på alla nyblivna singlar som på darrande bambiben vågar sig ut på singelisen där vi rutinerade singelrovdjur lurar i vassen. Och varför är det vår högsäsong nu? För, kära vänner, det är efter sommarsemestern som alla halvskakiga par gör slut!

Jag insåg detta efter en middag med vänner, då vi gled in på tidigare somrar och de parsemestrar vi haft i våra liv…

Kompis 1:s senaste parsemester: ”Jag och en kille skulle ta en romantisk cykelsemester på Gotland… I en veckas tid satt vi på två cyklar, flera meter ifrån varandra, i hällregn och kallsvett, så utmattade när vi kom fram att vi inte ens orkade prata med varandra, så skinnflådda att sex ändå inte fanns på kartan, och så fort vi kom hem så gjorde vi slut.”

Kompis 2:s senaste parsemester: ”Det var ju först på semestern som vi hade tid att verkligen umgås, och plötsligt insåg jag att vi inte hade ett dugg att prata om. Så vi tillbringade två veckor i obekväm tystnad. Har ni någon aning om vilken anspänning det är?! Dagen efter semestern behövde jag fan sjukskriva mig.”

Min senaste parsemester: ”…” Eh… Okej, eftersom den befinner sig i Krita-perioden då dinosaurierna fortfarande regerade på jorden så minns jag inte riktigt vad som hände, men jag vet att alla mina förhållanden har tagit slut efter en semester!! Så jag menar, bevis!

Så, glöm det där med att sommaren är singlarnas högtid, det är nu vår guldålder börjar. För ni vet den där uttjatade regeln om att alla bra redan är upptagna – likt en solförmörkelse som bara kan skådas en gång i decenniet är det här vår tidslucka då all bets are off. Nu jäklar gäller det att knipa åt sig guldkornen innan luckan slår igen och vi är kvar med grus! Jag tänker i morgon ladda resorbburken och vaska i ölströmmen på Trädgården i Stockholm, och jag hoppas att ni attackerar diverse uteställen och nätdejtingsajter med samma frenesi.

Är ni redo? Fram med gevären!

Den 10:e dejten i 10-nätdejter-utmaningen – Vad ”filmkväll” egentligen betyder

Posted in Dejting

Den 10:e nätdejten i 10-nätdejter-utmaningen är utförd! Så, var det den fullträff som jag efter 19 glas bakisframkallande vin, 6 flaskor rapframkallande öl, x antal pinsamma tystnader, y antal överspända krystskratt, 15 timmar dusch/smink/raka-benen-stök, 2 hack i sängposten, minns-inte-riktigt-hur-många utbytta kyssar (men definitivt inte många nog), och 9 brännande besvikelser på en tunnelbana hem med rätta förtjänar att casha ut i kontoret för statistisk sannolikhet? Well…

Han var snygg som fan. Kitsching. Han var djävulskt smart. Kitsching. Han var intresserad. Kitsching kitsching. Och jag märkte snart att det där intresset verkade cirkulera gamaktigt över det osande kadaverfrågan kring om vi skulle ha sex eller inte. Vilket, tro det eller ej, gjorde ett lik av min libido. För, hey, jag har gärna sex, men inte med någon som vill ha sex med mig. Alltså… Det där blev fel. Jag menar, någon som BARA vill ha sex med mig. Hm. Skälet är inte helt solklart, men det har något att göra med kvinnlig stolthet och att inte vara en sell out mot mig själv genom att gå med på att jag inte är värd mer än så.

Så, jag tackade nej. Och åkte hem. Och dagen efter föreslog han en hemmadejt. Vilket hade varit trevligt. Om man inte varit singel i fem år och VET att ”hemmadejt” har på pricken samma betydelse som ”filmkväll” – det vill säga en vuxen eufemism för ”låt oss banka huvudet i sängkarmen så att hjärnbalken går itu”. Så jag föreslog en aw i stället. Varpå han var tvungen att fundera. Och jag såg honom logga in på nätdejtsidan. Och han sedan återkom med att han tyvärr inte kunde. Och nu vill jag att ni alla ska komma ihåg det där kontoret för statistisk sannolikhet. Som är SKYLDIG mig ett förhållande!! För allt smink, allt vin, alla krystskratt och alla besvikelser. Ha det i åtanke. Så kan ni ana hur jag kände när han sa att han skulle… ha filmkväll.
Så jajamen, det var den fullträff jag har förtjänat. Visst, jag kanske lägger ihop ett plus ett och skapar summan av fem år av singelbesvikelser. Han kanske faktiskt SKULLE se film med en kompis. Haha. Ha. Men i vilket fall som helst tror jag att jag och kontoret för statistisk sannolikhet behöver ha ett snack som kommer sluta i mordhotad kundtjänst och tillkallad polis. För detta är icke en happy customer!

Så, nu kanske ni undrar – slutar dejterna nu? Svaret är nej. Jag tänker förvandla detta till en studie i statistiklära! Hur många dejter krävs innan fullträffen kommer?! Så ja, snart följer den 11:e dejten i 10-nätdejter-utmaningen. Hur många gissar ni på kommer behövas?

Hur man ger en kvinna stånd – och sedan dödar det

Posted in Nu fasen peppar vi!

Hur man ger en kvinna stånd:

Min kvinnliga singelvän börjar upphetsningsflåsa och reflexjucka när helgens krogragg messar – ”Hej, *bla bla bla*. Vill du komma och titta på mig när jag framträder? Jag spelar gitarr.”

Hur man dödar en kvinnas stånd:

Min kvinnliga singelvän, tittar några minuter senare upp med den ansiktspantomim av vämjelse som jag misstänker att Oidipus hade, strax innan han slet ut sina egna ögon: ”Jag frågade var han framträder. Han svarar… Han svarar…”
Jag: ” Vad svarar han?!!”
Singelvän: ”Han svarar ’hemma’. Han föreslår alltså att vår första dejt ska bestå av att jag sitter och tittar på honom. Alltså… Orka!”
Jag, möjligtvis desperat kämpandes för att inte börja garva, möjligtvis kapitalt misslyckandes: ”Men… Men… Han kanske är jätteduktig på gitarr! Han kanske tänker att det är som en solokonsert!”
Min vän ser bedrövat på mig, och säger: ”Han har spelat i tre månader.”

Mina damer och herrar, jag ger er – utbudet som finns kvar åt oss där ute! Någon som en katt eller tio att bjuda på?

Söndagsångest

Posted in Humor på paus

Hej och hå, kämpa på. Vill du ha en LSD-tripp som kommer få din hjärna att se monster i varje mönstertapet, och din kropp att skaka av skräck inför mobilens minsta messljud? Testa att vara singel, över 30 och ha två dagars bakisgift i dig!

Söndagar är rent generellt en piskförsedd dominatrix till helvetesbitch för oss singlar. Dagen-efter-ångesten pumpar ut kemisk misärgift i ens kropp, och den förfeststinkande lägenheten ekar tom på människor som kan hålla ens hand genom trippen. Min vän ligger med fördragna persienner en telefonlinje bort, och viskar med bakisslitna stämband: ”Egentligen är det ju inte är så illa. Vi vet ju det. Det bara känns så i dag. Jag ska aldrig dricka igen…”

Och jag ger henne ett så starkt bifall som mitt dunkande huvud klarar av, precis som jag vet att jag kommer ge henne mitt rungande ja när hon nästa lördag korkar upp vinet igen. För ja, vinet verkar efter vår 30-årsdag ha fått magiska krafter, som får små knutna nävar att raserimisshandla våra kroppar till blåmärkesmassor varje gång vi släpper in mer än två glas, men alternativet är att sluta gå ut, sluta hoppas att den här gången kommer leda till något bra, och vi är inte redo för en gråare vardag än. Så vi fyller på våra glas igen. För ångesten går över till på tisdagen. Och på onsdagen och torsdagen känner vi oss nästan normala. Så att man på fredagen och lördagen har återhämtat sig tillräckligt för att börja hoppas igen. Att den här gången, den här utekvällen, kanske något kommer hända som gör vår söndag full av liv.

Men visst, den här söndagen rider dominatrixen min sinnesfrid extra hårt. För jag har pms. Och min kropp försöker inte rena sig från en bakisdag utan två. Och… ja… kanske även det här: I fredags vinade jag och killkompisen. Och jag berättade att jag har inlett någon sorts kk-abravinkel med killen jag träffade förra helgen. Och han berättade att han har startat någon sorts dejtmakapär med en tjej som verkar intressant. Och samtalet var lättsamt, skrattfyllt och utifrån sett säkert lika avslappnat som det alltid är mellan oss, men i det meterstora avståndet mellan hans berättelse och min, över det fläckiga bordet med två vinglas som tömdes och fylldes på i en takt som talade ett annat språk, så visste vi båda att sommarens historia drog sitt sista andetag och dunstade bort mellan oss. Och vi skålade och lät det försvinna. Och det är okej, det är nog bra i längden, för om det hade varit rätt så skulle vi båda inte ha tvekat såhär mycket. Antar jag. Men just nu är det söndag. Och under den vinande piskan känns ensamheten evighetslång. Och jag tänker att det nog ändå fanns en mening med den här flyktiga sommarhistorien – att jag skulle förstå att jag inte längre drömmer uteslutande om att bli golvad. Jag har fått se hur drömlikt det är att också ha en bästa vän. Som man umgås lika tätt med som en partner. Och som nästa gång förhoppningsvis även blir en älskare. Som kan få den där dominatrixen att för sjutton packa sina väskor och släpa sitt tajta lilla arsle långt ut till skogs. För vi har fått alldeles nog av piskor!

Ja jisses hörrni, nästa gång lovar jag att vara lite lättsammare. Men vi kan väl ta oss en liten skitsöndag så att giftet är ute ur kroppen när måndagen kommer. För det är ju egentligen inte så illa. Vi vet ju det. Det bara känns så i dag.

Dags att berätta den smutsiga historien

Posted in Singelliv

Ni vet ju att jag är själva sinnebilden för känslokontroll. Hissen går kanske inte hela vägen upp men alla hästar står så prydligt i stallet, kniven är inte den vassaste men oh ja vad alla bestick är i lådan, och även om hjulet snurrar och hamstern är död så finns det absolut inga tomtar på taket. Nejdå, inte alls. Så det här är så klart inte om mig. Det är om min vän. Som är ungefär lika resonabel som Ronaldo på pms med blodsockerfall efter att domaren har andats i en riktning som han inte tycker om. Helt enkelt så redo för inspärrning att man skulle skämmas för att vara henne. Om man nu var det. Vilket jag inte är.

I alla fall, min vän har varit på en resa med sin killkompis… Hursa? Nämen jag säger ju att det här inte är om mig! Det är om en vän ju, säger jag! Sommaren måste ha planterat fågelbon i era öron och förvandlat hörselgångarna till igenproppade råttnästen…

Min vän och hennes killkompis fick halvtill det under resan på det där fjärdedelsförvirrade sättet som skapar en åttondels kvardröjande frågetecken när de väl kommer hem. Så min vän tänkte att hon skulle reda ut de frågetecknen. Och vännen, som vanligtvis inte drar sig för att babbla vitt och brett om såväl cellulitförändringar som sexfunderingar med sin killkompis, bestämde sig för att just den här diskussionen var bäst att föra via sms. Eftersom sms är en välprövad källa till alla glasklara diskussioner. Det vet vi ju alla.

Så, hon skickar sturskt ett mess, där hon skriver att hon inte vet vad hon känner och hon inte vet vad hon vill, men att hon känner sig förvirrad och undrar hur han känner för henne. Väldigt modigt, tycker hon själv. Väldigt moget, tycker hon också. Väldigt upplagt för att killkompisen ska droppa som en friarpoppa till ett knä och sjunga henne lovsånger i kanon med halsmandlarna i kör. Minst! (Varför hon tycker detta är i historien tyvärr högst oklart, men ni vet, hamstern är ju död och hissen fast på tredje våningen, så vad ska man förvänta sig.)

Så när hon sedan får svar, och messet lyder att han inte vet vad han tycker och inte vet vad han vill, för han har hållit den dörren stängd sedan hon för ett par år sedan gjorde klart att de aldrig skulle bli något annat än vänner (just det, glömde jag nämna den detaljen? Ah, det är nog bara för att hon typ hade glömt det. Och alltså, därmed glömde att berätta det för mig. Men konstigt nog verkar minnet i hans videobank vara i HD. Verkligen konstigt!), så blir hon… hur ska vi benämna det..? Så långt från känslokontrollad att en rymdraket och en NASA-gps inte skulle nå fram! För det sjungs inga lovsånger. Och det hörs ingen kör. Och marken framför henne är påfallande tom på böjda knän. Och eftersom Stoltheten är hennes bästa vän, som har hållit henne sällskap när x antal andra män inte velat ha en trekant med henne och bästisen, så kastar hon med håret tills nackmuskeln vrids till en polkagrisstång, och bestämmer sig för att ”nähepp, då får det väl vara då”. Vilket hon också bestämmer sig för att messa. Mer exakt: ”Äh, nu struntar vi i det här. Vi fortsätter som vanligt i stället.” Och sedan hör hon inget mer. För (kan ni tänka er sådan idioti) när hon skriver att de ska strunta i det, så tolkar han det som att de ska strunta i det!! Jag menar, hur korkad får man lov att vara utan att bli tilldelad en överförmyndare över alla framtida sociala interaktioner, jag bara undrar… Vadå att det inte är han som är korkad?! Nej, nu försvann min hörsel plötsligt väldigt lägligt. Vi går vidare!

Stoltheten slår till igen, ger den där kortslutningen i hjärnan och strömbrytaren i personligheten, och vips så finner hon sig själv ute och har raggat upp en 28-åring för en bortamatch med en närmast HBO-världsfrånvänd sceniskhet i nakenstunderna, i ett åskdundrande Stockholm efter ett naturskönt nattbad som skulle vara episkt minnesvärt om det inte var för att hon efteråt ligger vaken och undrar om hon just varit med om något själavackert eller falsksmutsigt. Och kanske är det lite av båda, på det där känsloförvirrade sättet som livet ofta är. När det bränner i skallen och hettar i magen, och man inte vet om det är av skam eller glädje.

Och vansinnesdagarna följt av galenskapsnatten tömmer henne slutligen på idioti, så att hon på måndagen kan träffa killkompisen för en bio, och faktiskt känna att de har struntat i det, och att de är precis som vanligt, och det känns rätt så skönt.

Men ändå… När han får henne att skratta så att hon sitter med händerna tryckta mot sitt knä för att rent fysiskt försöka hålla kisset från att hamna på golvet, och hennes skrevrotande får den vanligtvis så rockerblaseiga karln att börja fnittra som en femåring, då är ju frågan…

Om de är två personer som egentligen är de bästa vännerna och bara förvillar sig själva i ensamhetsflykt och tvåsamhetsdesperation. Eller om de är det perfekta paret, som bara gått vilse i sårbarhetsrädslor och vänskapstrygghet.

Samt en labyrint av brudjäkelns hackande hiss och stolthetskortslutningar, så klart. Brudjäkel!