Hur man bäst kommer över ett sårat hjärta – det anonyma svaret

Posted in Lite för mycket ärlighet

Ibland är det onekligen jädrans bra att den här singelbloggen är anonym! Okej… Rätt så ofta till och med. Typ jämt. Utan undantag. För hur skulle jag annars kunna berätta om läkares kissordinering efter sex för att inte få urinvägsinfektion. Eller att bajsdiskussioner är det jag saknar mest med förhållanden. Eller, kunna ge er det vanisheffektiva svaret på hur man städar bort hjärtesorg från bröstet. Eller i alla fall sopar undan det, så att det beklagligt nog blåser tillbaka då och då, men ändå! Illusionen av renhet är bättre än en stinkande soptipp i djupet av ens mage! Believe me.

Svaret kom till mig i en brun flyttlåda! Buren av en bekant. Som under en middag med kollegor och vänner plötsligt böjde sig fram mot mig, naglade fast mig med sin blick, och sa: ”Du mår inte bra, eller hur?” (Bör sägas att detta var innan valet. Hade det varit efter hade en olycklig uppsyn hos mig och 87% av den övriga befolkningen knappast behövt någon förklaring.)

Men hennes fråga var ändå lite förvånande. Eftersom jag var helt bombsäker på att jag hade lyckats fejka en glädje mer tuggummipoppande än gruppen Troll på 80-talsreunion. Jag menar, jag hade ju bara förlorat blicken i min efterrätt ett tiotal gånger. Och lyckats äta hela tre tuggor mat! En mästerskådespelare, ju!

Så jag smashade tillbaka den pingpongraka frågan med ett rakt svar om att jag var olycklig, och gav en meningslång sammanfattning om varför. (”En kille vill inte ha mig.” Tänk så lite det behövs för att alla plötsligt genast ska förstå…) Och hon nickade bara, och knäppte sig på näsan ett par gånger, och sa till mig att vara hemma kvällen efter, för hon skulle köra förbi med den bästa medicinen.

Och det var så den bruna lådan kom in i mitt hem. Och jag fann mig själv fötter mot lådkant med det ultimata svaret om hur man blir av med hjärtesorg. Sa hon. Innan hon gick. Och lämnade mig med min nyfikenhet. Och sedan min förbluffning. För det ultimata sättet att bli av med hjärtesorg är tydligen inte att supa mig full, ligga med random dude, ha bakisångest, höra av mig till ett gammalt ragg, bli dissad och hata mig själv ännu mer, gå runt och vara olycklig, tillslut tröttna på att vara olycklig, och slutligen bestämma mig för att fuck it, jag är fan grym! Även om jag med hyfsad säkerhet kan garantera att jag kommer pricka av även denna hjärtesorg-checklista. Men nej nej, det bästa sättet att distrahera från olycka är tydligen – tantsnusk!

Jajamen och joråseru! Kvinnan hade dumpat av en hel låda med tantsnusk på mitt hallgolv!! Och inte vilken tantsnusk som helst! De cirka 25 böckerna var alla skrivna av en enda författare – på 80- och 90-talet!!

Först blev jag arg. Sedan förnärmad. Sedan en mix av båda två. För ursäkta mig, men hjärndöda tönthistorier om en töntsvimmande tönttjej som blir räddad av en muskulös tönthjälte är inte riktigt vad jag kallar litteraturens motsvarighet till ett världsomskapande och själaläkande terapisamtal. Jag kan rädda mig själv, tack så jäkla mycket. Eum. Nästan jämt.

Men en av böckerna hade ett så töntigt namn, så jag var tvungen att börja bläddra lite. Och fann mig sedan läsa. Och plötsligt var klockan 03 och jag skulle jobba dagen efter och jag hade inte tänkt på mitt eget sorgliga liv under en hel kväll. Vilket egentligen berodde på att jag inte hade tänkt alls, för det behöver man inte göra när man läser tantsnusk, och det var DÄR svaret fanns till hur man får bort sin hjärtesorg!!

Så jorå, hrrm, det är en himla tur att den här bloggen är anonym. För jag är tyvärr alldeles för töntig för kunna bli ironiskt cool av att göra något så übertöntigt som att tipsa om tantsnusk. Av en författare som heter Jude Deveraux. (Namnet! Bara namnet!!) Endast böckerna från 80- och 90-tal. (Säger min vän. Och jag kommer aldrig igen tvivla på hennes ord.) Typ alltid om en viljestark kvinna. Som träffar en man. Och så bråkar de konstant under halva boken. Men lyckas ändå hathångla då och då. (Jag får icke dö innan jag hunnit hathångla en gång till i livet!!) Alltid upptryckt mot en dörr, ett träd eller en borgvägg. Och sedan blir någon av dem känsloskraja eller så blir det ett missförstånd eller så kommer en earl alternativt bandit och rövar bort en av dem. Och så är det ett passage av olycka. Och sedan ses de igen. Och så har de sex. Och det är inget 50 shadande här inte! Men korsetter flyger och kiltar sveper, och eufemismerna flödar och ombeskrivningarna gror, så att man knappt förstår vad som händer, och man knappt vet vad det händer med, men man ändå tänker att det är just så man önskar att livet var.

Utan tankar. Och utan realism. Och med en lem som man tror ska stå för en snopp. Men som man inte vet säkert.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

En relationsfobikers kärleksförklaring

Posted in En skopa förnedring till?

Tjaa… Vissa säger att de är kära i någon med blommor. Andra gör det med choklad. Men jag menar, kom igen! Det där är ju så förutsägbart! Det är ju så mycket mer nytänkande att göra det med… förolämpningar.

Jorå, jag har äntligen sagt det. Hm. På sätt och vis. Eum. På mitt vis. Hrrm. På singelbloggarvis. Vilket betyder att jag är och kommer förbli en singelbloggare. Eftersom man måste ha något seriöst error i hjärnsystemet om man skulle vilja vara ihop med mig. Alternativt en smak för självplågeri.

Jag ringer upp honom efter att ha skickat det varningstutande messet ”vi behöver prata”. Han svarar, med den där rösten som man bara får när man vet att det vankas bekymmer.

Jag: ”Jahapp. Det är väl dags för mig att vara ärlig.”
Han: ”Okej..?”
Jag: ”Men du förtjänar egentligen inte alls att höra det här.”
Han: ”Okej..?”
Jag: ”För du ignorerade ändå mitt mess i två dagar senast.”
Han: ”Jag vet.”
Jag: ”Och… Jag vet inte… Jag blir liksom ledsen av det.”
Han: ”Jag vet.”
Jag: ”Undra varför det knäcker mig så jäkla hårt… Jag kanske blev övergiven som barn med endast en icke-fungerande telefon som sällskap. Eller så är jag en narcissist som inte pallar att någon jag tilltalar inte svarar. Hm, undra om jag skulle förstå det själv ifall jag var narcissist…”
Han: ”Du skulle säga något?”
Jag: ”Just det! Jo… I alla fall… Alltså… Hur är det med din familj förresten?
Han: ”Ringde du för att prata om min familj?”
Jag: ”Nej. Alltså. Nej. Hrrm. Okej. Eum. Jo. Så att. Jag har väl insett… att jag typ… liksom lite grann sådär…

Och jag känner plötsligt hur min hjärna får svindel trots att jag sitter ner. Och jag hinner tänka att ’tänk om det aldrig mer blir detsamma’. Men i samma stund känns funderingen absurd. För det är ju vi. Och vi är vänner. Oavsett vad. Så jag låter mig falla.

Jag: ”…är kär i dig.”

Det blir tyst. Så tyst att mobilen slutar förmedla bakgrundsljud. Och min hjärna svindelfaller mot katastroftänket igen och den drömkrossande marken kommer mot mig alldeles för snabbt. Så jag drar i fallskärmsrepet och låter bromstyget vecklas ut.

Jag: ”Vilket är sjukt jäkla irriterande! För hallå, jag vill ju definitivt inte ha ett förhållande med dig!”

Han frustar till av chock och börjar skratta. Vilket är bland det skönaste ljud jag hört. För det betyder att det inte är tyst längre.

Jag: ”Jag menar, kom igen, tänk dig hur det skulle vara att ha ett förhållande med dig! Du skulle typ ignorera mina mess och jag skulle få psykbryt och du skulle tröttna på mig och jag skulle bli inlagd på mentalsjukhus. Och jag menar, Sveriges sjukvård behöver verkligen inte få ännu en psykpatient på halsen. Så för rikets skull tycker jag vi glömmer det här. Men jag har sagt det i alla fall. För det känns konstigt att jag inte är helt ärligt mot dig. Så nu vet du. Och nu pratar vi inte mer om det. Okej?”

Han, skrattar sitt tysta kluckskratt, och jag kan höra mobilen rispa mot hans skägg.

Han: ”Är det verkligen så enkelt?”
Jag: ”Ja.”
Han: ”Okej.”
Jag: ”Okej. Så nu pratar vi om något annat.”

Vilket gör att idioten börjar prata om något annat. Vilket gör mig irriterad. För det är ju nu han ska säga att han är dödsförälskad i mig och att han absolut vill ha ett förhållande och bara har väntat på att jag ska ta mitt förnuft tillfånga.

Så jag avbryter honom, stött: ”Men vadå, har du aldrig haft känslor för mig? Är det bara jag som har känt av det här?”
Han: ”Nej. Jag har också känt det.”
Jag, registrerar imperfektformen: ”Jaha. När då?”
Han: ”I början när vi dejtade, och sedan har det kommit då och då.”
Jag: ”Okej. Men inte nu alltså?”
Han: ”Du känner mig.”
Jag: ”Eh, ja?”
Han: ”Du vet vad jag kommer svara.”
Jag: ”Eh, nej?”

Han: ”Du vet att jag inte frågar igen när någon redan har sagt nej. Att jag inte vill höra det nejet en gång till. Och att jag inte vill vara med någon som inte är helt säker på att den vill vara med mig. Som inte säger ett tydligt ja.”

Jag, vet att jag skulle kunna säga ja:et nu, men vad vore jag väl för relationsfobiker om jag bara gav upp mina brasklappar sådär! Så jag fegar ur. Och låter rädslan tala. För den finns ju där, tyvärr: ”Du känner mig. Du vet att jag aldrig kommer ge ett tydligt ja. Jag… fungerar liksom inte så. Jag… blir rädd för att lova något. Jag vet ju ingenting. Jag…

Min röst har gått upp jäktflåsighet, så jag tystnar för att hämta andan.

Han: ”Jag vet. Jag känner dig.”
Jag: ”Okej. Och jag vet det där om dig med. För jag känner dig.”

Han: ”Och det är därför… Jag tror inte det här är en bra idé. Jag tror det är bäst om vi fortsätter vara bara vänner. Och… Under de där veckorna när vi inte hördes så började jag dejta någon. Jag vill inte att det ska bli konstigt mellan oss.”

Och plötsligt är min hjärna mosad mot marken och kroppen har tiotusen brutna ben. Och det enda jag kan tänka är ’jag var för sen, jag hade kanske kunnat få… men jag var för sen’. Han pratar under tiden om något. Och jag svarar men vet inte vad som blir sagt. Jag är fullt upptagen med att räkna antalet sätt som jag sa det fel på. Och antal sätt som jag hade kunnat göra de senaste månaderna annorlunda.

Men jag sa det i alla fall. Och, tja, det är ändå något stort för en fegis som jag.

Jag lovar, här och nu, dyrt och heligt, med mitt fegishjärta och mitt katastroftänk, att jag aldrig ska vara sen igen. Nästa gång ska jag våga säga ja, utan fallskärm och förseningar. Jag ska jag ska jag ska. Och ni måste påminna mig om det.

Jag ska bara läka några brutna ben och skrapa upp min hjärna från marken först.

Den mest plågsamma tortyren för en singel!

Posted in En skopa förnedring till?

Ni vet hur tortyrledare använder trumhinneplågande ljud för att bryta ner den utsattes viljestyrka till ståndaktigheten av en blöt disktrasa? Well, för en singel sker samma sak med tystnad.

Två veckor sedan. Allt var hyfsat bra. Sommarens malande tankekvarn hade äntligen slutat tugga på varandet eller icke-varandet av en relation med killkompisen. Allt var som vanligt och vanligheten bröts uteslutande av att jag var förvånansvärt fri från frustration. (Prisa Gud!) Men, jag tyckte det var på tok för länge sedan jag träffade killkompisen. Jag menar, hela fyra dagar ju! Så jag ville att han skulle komma och se på film. Fastän jag visste att han hade planer. I form av besök från barndomsvänner. Som han inte hade träffat på cirka ett år. Men, jag menar, fyra dagar ju!! Så jag messade. Och messade sedan igen. Och messade liksom en tredje gång för att på riktigt få fram att det faktiskt var hans plikt som vän att släppa allt han har för händerna så fort jag hör av mig. För… Det bara är så, okej?!

5 timmar senare: Går och lägger mig.

13 timmar senare: Vaknar och ser att jag fortfarande inte fått något svar. Får en tagg av obehag i magen.

1 dag senare: Taggen är nu en törnbuske.

2 dagar senare: Obehagsknopparna har blommat ut till panikrankor.

3 dagar senare: Busken har blivit taggtråd som spridit sig till min hjärna där tankarna naglats fast! Jag kan inte tänka på något annat. Får besök av mina föräldrar, men kan knappt umgås. Har för en gångs skull människor i min lägenhet som pratar med mig, men säger knappt tre ord tillbaka. Det enda jag kan tänka, känna, höra och se är att min mobil är fullständigt jäkla, frekkin tyst. Och jag tror att det bara förvärras om jag gör något åt det.

4 dagar senare: Jag tappar (kastar) en vas i golvet. Min mamma undrar om jag är ok.

5 dagar senare: Jag ger valutfrågaren på tv lite för högljudda (och svordomskransade) raseriråd. Pappa undrar om jag är ok.

6 dagar senare: Jag städar varenda skrymsle av min nu tomma lägenhet, och börjar efteråt putsa fönstren. Förstår äntligen att jag nog inte är ok.

7 dagar senare: Jag distraherar mig med 28-åringen, men blir något distraherad från mitt distraherande när han undrar om jag är ok.

8 dagar senare: Får full panik.

9 dagar senare: Får full förtvivlan.

10 dagar senare: Tar ett djupt andetag och bestämmer mig för att sluta bry mig. Jag är minsann lycklig och bekymmersfri! Förutom den lilla detaljen att jag är konstant olycklig… Men, förutom den är jag aslycklig!

12 dagar senare: Börjar acceptera läget. Han tröttnade på mig.

14 dagar senare: Jag är ok. Det är ok. Jag antar att det kan bli så med vänskaper. De försvinner. Och jag kommer klara mig utan honom.

Jag sätter mig i soffan. Och drar ett djupt andetag. Och tänker att ”jo, jag kan klara mig utan honom”. Varpå jag börjar böla så att min redan förkylningstäppta näsa blir en sprängladdad fontän som briserar rakt över mysbyxorna. Hinner dock inte hämta snytpapper. För de ringande signalerna till hans mobil går redan fram. Och han svarar.

Jag, med en röst som befinner sig på decibelnivån av en gråthulkande hårdrockare som just fått veta att Metallica-konserten inte alls kommer ha öltillstånd: ”Du, vi kan faktiskt inte vara vänner längre! För jag kan inte ha vänner som ignorerar mig! Varför ignorerar du mig?! Eller, svara inte! För jag bryr mig inte! För vi är inte vänner längre!! Jag messade dig för TVÅ VECKOR SEDAN och du har inte svarat!! Men jag bryr mig inte! För vi är inte vänner längre!!!

Killkompis, en gnutta förskräckt, en näve skita-på-sig-vettskrämd för sitt liv: ”Va?! Vad säger du?! Alltså… Jag ringde dig ett par dagar efter att du hade messat. Men du har ju inte ringt tillbaka!”

Jag, gråtråmandes:Du har inte ringt mig!!”

Killkompis: ”Jag har ringt dig.”

Jag, snörvelhulkandes:Du har inte ringt mig!!!!

Killkompis, något stressad: ”Men för i helv… Vänta lite!”

Tystnad och skrap.

Killkompis: ”Ajdå. Jag ringde visst till din jobbmobil. Förlåt.”

Tystnad. Gråthulkningarna låter ungefär som när en bil får soppatorsk och skuttfjösar sig fram tills den slutligen stannar helt. Varpå det blir fullständigt tyst. Och lite obekvämt. Samt aningen genant. Tänker att jag kanske överdrev lite. Och tänker att jag kanske verkar lite… jag vet inte… orationell, just nu liksom. Men, vad fan, man kan ju inte backa!

Jag, ilsket, av skäl som vederbörande avböjer från att redogöra, eftersom vederbörande inte vet: ”Jaja, då är vi väl vänner då! Men du ska veta att din korvstroganoff som du lagade senast vi sågs inte alls var särskilt god!”

Och så lägger jag på.

Jorå, såatteee…

Vilken jävla tur att karln inte har katt! Den hade blivit flådd för en vecka sedan.