Hur man får reda på om någon bara vill ha sex – eller okej, VEM som bara vill ha sex

Posted in Singelvänner

Jag och en vän diskuterar den dejt jag träffat några gånger.

Hon: ”Berätta. Hur går det?”
Jag: ”Okej antar jag, men vem vet, det kan vara så att han bara vill ses för att ha sex.”
Hon, sätter igång sin utredarröst i äkta Sherlockimitation: ”Okej, hur många gånger har ni träffats?”
Jag: ”Tre.”
Hon: ”När hade ni sex första gången?”
Jag, stirrar oförstående på henne.
Hon, stirrar tillbaka på mig som om hon inte fattar varför jag stirrar på henne.
Mycket stirrande försiggår. Innan hon suckar och tar till orda:
”Okej, hur många timmar hann gå?”
Jag, med på banan igen:
”Fyra! Hm, kanske tre… Eller vänta… Nä, jag skulle nog säga tre och en kvart”, utropar jag. Möjligtvis något stolt. En extra kvart liksom. Fasen duktigt jobbat!
Hon, stirrar på mig igen. Gnider sig lite trött i pannan.
”Okej… Hur många gånger har ni träffats utan att ha sex?”
Jag, kisar mot henne som om hon plötsligt började prata swahili. Med skotsk dialekt. Och trelleborgsbrytning.
”Nu förstår jag inte riktigt…”
Hon: ”Har ni träffats utan att ha sex?”
Jag: ”Träffas… Utan att ha sex..?”
Hon, möjligtvis himlandes med ögonen vildare än en tonårsdotter inför sina föräldrars Facebookaktivitet.
”Okej! Fine! Jag fattar. Jaja, men det här är inget problem. Lösningen är ju skitenkel.”
Jag, lutar mig glatt fram och lystrar ivrigt: ”Vad? Vad?!”
Hon: ”Sluta helt enkelt att ha sex med honom hela tiden. Då får du ju veta om det är bara det han vill ha.”
Jag, lutar mig tillbaka, korsar armarna över bröstet och kisar skeptiskt mot henne igen. Samt påbörjar stirrandet på nytt.
Hon, möjligtvis frustrationsstönandes, möjligtvis ilskgastandes över att ha blivit indragen i ett så värdelöst samtal: ”VEM är det som vill ha sex egentligen??!
Jag, möjligtvis frustrationsstönandes, möjligtvis ilskgastandes över att få så värdelösa svar i denna superba diskussion: ”Meh! JAG så klart, känner du mig alls, eller?! Men det innebär ju inte att jag vill att HAN ska vilja detsamma! Eller alltså… Vad sa jag nu..? … Vänta lite! Vart ska du?! Vi pratar ju! Ska du bara lämna mig här?!”

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Fuck känslor!

Posted in Fuck känslor

Så. 2015 har varit en glasögonprydd forskningsstudie i vad som gör en… Hur ska man säga det på ett elokvent sätt..? Fucked. Vad som gör en fucked. Uppifrån. Nerifrån. Och lite i sidleds. Fucked.

Forskningen visar att detta prekära tillstånd framkallas av att man gör något så urbota idiotiskt som att börja känna. Fullständig idioti! Gör aldrig det. Lev ditt liv i känslomässig error och dö med värdigheten i behåll.

Den vetenskapliga studiens djupgående kartläggning uppdagar att stadiet av fuckedhet alstras när du har tre komponenter: 1. du hittar någon som du vill sätta på, 2. som du kan prata med, och 3. som du kan skratta med. Det låter elementärt, jag vet, men fundera över hur många du egentligen känner som innehar alla tre egenskaper. Om ditt svar är många så kan jag bara beklaga. Du omges av människor som är fantastiska. Mina kondoleanser. Du är fucked. 

Så. Året börjar med att två av komponenterna utforskas. Jag dejtar under några månader någon som jag 1. vill sätta på, och 3. kan skratta med. Men då den andra komponenten är mer frånvarande än oanvända kräkreflexer på en studentskiva så slutar det hela med att jag börjar gråta över en popcornburk och måste göra slut. Vidrig upplevelse. Hatar att göra slut.

Så. Året går vidare med att två av de andra komponenterna sätts under mikroskopets lupp. Jag träffar någon som jag 1. vill sätta på, och 2. kan prata med. En så vansinnigt intelligent varelse att jag får hjärnorgasm av att snacka med honom, han har en blick som ger en tunnelseende, och han lagar mat till mig. Ni fattar – mat! Tro sjutton att jag blir fucked! Men, som ni vet är jag galen. Okej då, galen/dum i huvudet/livrädd på en nivå som endast kan slås av en vuxen man framför en använd tampong. Så efter att jag till slut har fått chans att sätta på pojken så försvinner jag mitt i natten. Eftersom jag blir skraj. Vilket gör honom sur. Och därefter träffar han snabbt någon ny. Så ja, vidrig upplevelse. Hatar när jag döms för mina egna brott. Värdelöst liksom. 

Så. Det leder oss fram till det stadie av fuckelifuckighet som jag simmar runt i just nu. Jag umgås med någon som har alla tre komponenter. Fucketi fucketi fuckfuckfuck. Ungefär så.

Första gången vi pratade på telefon (kontakt från Happy Pancake som ringer – jag borde ha fattat att han var annorlunda…) tittade jag efter fem minuter på klockan och insåg att det egentligen hade gått tre timmar. Första gången vi sågs fick han mig inom 30 sekunder att skratta till så hårt att jag tror att jag råkade frusta ut lite snor på hans ärm (så charmant). Och senare samma kväll så skrev han in sig i minnets hall of hångelfame när han kysste mig.

Det är inte bra att tänka på det. Det är ett sånt där minne som lämnar brännmärkning på ens psyke tills det förvirrat tror att man är hans. Och det är man inte. Och kommer aldrig bli. Men det var lite som om hans hand var formad för att passa in i vinkeln av min midja, och som om hans mun redan hade ägnat ett decennium eller två för att hitta den exakta finmotoriken för att passa ihop med min mun.

Och sedan dess lever han i min ögonvrå. För han vill inte ha ett förhållande. Och om jag tittar rakt på honom kommer det synas att jag inte bara vill vara hans vän.

Så jag vänder blicken ner i marken, medan jag registrerar hur mjuk huden ser ut i hans nacke. Och jag lotsas kolla in killgänget som går förbi, medan jag har fullt fokus på blodådern som ringlar sig över hans arm. Och jag sitter väldigt stilla när han hamnar bredvid mig, för det behövs koncentration för att inte stryka upp armen kring hans hals. Och det krävs viljestyrka för att inte utföra nr 1 tills innerlåren har skavsår och höftböjaren har gått ur led.

Så ja. Fucked.

Men eftersom jag 2. kan prata med honom, och 3. kan skratta med honom, så accepterar jag att jag tyvärr inte får 1. sätta på honom. (Jodå, vi slutade med det när jag berättade att jag har känslor för honom. Han är mån om att inte såra mig. Den jäveln…) Fine. Det här är Singelbloggarens liv. Det är knappast som att jag är förvånad över att jag inte får en kille jag vill ha. Livet måste gå vidare ändå. Och i nästa vecka har jag en spännande dejt. Och i går gav jag mitt nummer samt hånglade med en smart dude. Och förhoppningsvis får någon av dem mig att glömma. Att någon annans hand passar in i vinkeln av min midja.