NEWS FLASH: Singelbloggaren har pojkvän

Posted in HUR kan jag vara singel?!

Mina damer. Mina herrar. Mina stöttepelare i livet-är-ensamt-ibland-kampen och mina påhejare i inget-är-så-glimrande-som-en-singelnatt-ruset.

Singelbloggaren – är singel no more.

Paus för chockterapi av djävulen som plötsligt ser sitt helvete vara överfryst till iglo, ett samtal till sjukvårdsupplysningen för att kolla om mitt mentala falsettskrik över vad jag just skrev kan ge inre tinnitus, samt en serie tappade hakor så många att 2016 för evigt kommer ihågkommas som året då käkdokorerna (för jag bestämmer här och nu att det finns sådana) gjorde all time high i faktureringstakt.

Så ja, jag har en pojkvän. (Åh herre jävlar, tänker min hjärna gallskrika sådär varenda gång?! Skrämmer ju frekkin slag på mig själv…)

Och ja, nästa gång jag skriver här kommer jag säkert ha fucka upp allt. Och vara lika evinnerligt singel som jag alltid är. Men grejen är, att… *stoppar huvudet mellan benen och djupandas* *sätter mig för att skriva igen* *måste djupandas lite till* *skrevar och märker att jag har ett hål i mysbyxorna* *undrar om jag måste börja gå runt i hela mysbyxor nu när någon är här det mesta av tiden* *kommer ihåg varför jag djupandas – JAG HAR JU POJKVÄN!* *måste göra om hela proceduren igen* *tar ett sista djupandetag och skriker i mitt huvud bara för att förbereda lite* *kör*

Grejen är att… jag tror han är rätt. Jag tror han kan vara menad för mig. För, det känns liksom bara så självklart. (MEN FÖR I HELVETE, HUVUD! SLUTA SKRIKA!!!)

Man skulle till och med kunna säga att det är enkelt. Kan ni tänka er?! Enkelt! För mig! Herregud…

Okej, revidering. Det var inte alls enkelt, men det gick enkelt för att vara mig.

Okej, revidering. Det gick inte alls enkelt för att vara mig, jag kämpade mitt allra yttersta för att göra det svårt. Som jag alltid gör. Men, efter en inledande fas av att pojken praktiskt taget fick PTS av alla försvarsmekanismhandgranater som jag slungade mot honom (hans beskrivning av det hela), så bestämde han sig ändå av någon outgrundlig anledning (han måste vara masochist) för att det var mig han skulle vara med. Och när jag märkte att han stannade kvar trots handgranatregn, så blev jag lugn. Och allt blev, för första gången i mitt liv, enkelt. Och då ringlade kärkänslor fram som blommande girlanger och band ihop oss med kraften som bara ett redigt ogräs kan ha. (Se! Jag har till och med lärt mig vara romantisk. Jodå! Tyst nu alla skeptiska tvivlare! Ogräsliknelser är suuuuperromantiska!)

Så vad anser jag då vara enkelt? Well, håll i er.

Första gången vi sågs tyckte jag det var perfekt. Andra gången vi sågs messade jag efteråt att vi skulle vara vänner. Don’t ask me why. Handgranat liksom. Tredje gången vi sågs ändrade jag mig, men missade liksom att säga det till honom. Femte gången vi sågs, när jag började tycka att det var GRYMT bra, insåg jag att han dejtade någon annan. Eftersom, ”du sa ju att du bara ville vara vän!”. Sjätte gången vi sågs gjorde jag klart att jag bara tänkte träffa honom ett par gånger till om han inte avslutade det andra – ”Jag är ingen multidejtare!” (Ha! Haha! Mm, sånt har jag aldrig hållit på med…) Åttonde gången vi sågs sa jag att vi inte skulle ses mer. Åttonde gången och ett telefonsamtal senare sa jag att jag hade ändrat mig. Nionde till, jag vete fasen, en mängd gånger senare höll jag mig ändå rätt så lugn. För jag tog för givet att det var kört lopp, och jag bara skulle njuta av honom så länge jag fick ha honom, tills han blev tillsammans med den andra tjejen. Flera bitterljuva gånger senare råkade min vän avslöja för honom att jag hade hånglat med en annan. Vilket jag ju fick. För vi var ju inte exklusiva. Men det gav ändå både mig, min vän och min tredje vän panik, medan han glatt fortsatte skämta där vid bordet. Så glatt att jag blev något putt över att han inte ens reagerade. Så när vi väl kommit hem frågade jag om han inte tyckte det var det minsta jobbigt. Varpå han flämtade till och väste ”Va?! Var det diiig hon pratade om?!” Och sedan blev han tyst. I en timme. Medan jag panikslaget försökte få honom att prata. Och därefter sa han bara – ”Hädanefter är det bara vi, okej?” Och så var det det.

Och well, man kan väl tycka att det krångliga borde vara över då. Vadå, jag sa ju att det var enkelt! När börjar det enkla?! Tjaa… Inte än i alla fall! Det här är ändå Singelbloggarens liv vi snackar om.

Så ja, efter att jag hade fått honom hade jag kämpat för honom så länge, så det blev liksom någon sorts reaktion. Ett skifte från att ha försökt vara bra för honom (det där var var den bästa versionen av mig själv – HA HA HA! Stackars pojke…) till att behöva visa honom mitt sämsta jag. För tänk om han inte gillade mig som jag var! Tänk om vi skulle börja tro att vi funkade och så skulle vi om ett år behöva göra om hela proceduren med någon annan bara för att det skulle ta så lång tid för honom att se allt som är dåligt med mig! Fatta tidsslöseriet! Man måste ju vara effektiv här i livet! Samtidigt så vågade jag inte riktigt, för jag är ju galen… Hur skulle han vilja vara med någon som är så galen som jag?

Ett par veckor senare hade tvivlet frätt hål i mig, och jag gjorde slut. Eller, jag försökte. På alla hjärtans dag (det gäller liksom att ha utsökt timing i livet, tycker ni inte det?!) sa jag till honom att jag inte trodde vi var rätt för varandra, jag var inte kär, för jag kunde inte vara mig själv. Jag kunde inte burdust skämta om bajskorvar, jag kunde inte vara vara femårigt lyckosprallig, och jag kunde inte becksvart deppälta med honom. För första gången darrade han till på handen, tuggade långsamt ur frukostmackan han hade i munnen, och frågade mig genuint intresserad om varför jag inte kunde vara mig själv. Och jag hade inget svar. Jag kunde bara inte. Det var en omöjlighet i min hjärna att han skulle kunna tycka om det.

Men det jag inte klarade av, fixade mina vänner.

Utan att det var planerat, bara för att det blev så, träffade vi under den där förvirrade tiden mina vänner ett flertal gånger. Och de söp mig full, som de alltid gör. Och vi djupältade problem, som vi alltid gör. Och vi visade varandra bilder av våra blygdläppar, för… well, jag minns inte riktigt, men det var just då väldigt viktigt att visa varandra våra blygdläppar. Och han satt storögt och stornjöt, som fångad mitt emellan ett tokgarv och en chockflämt, och såg på mig med ännu mer värme, när jag tack vare människor som diggar mig lyckades vara mig själv.

Efter det skiftade något. Varje gång jag tvekade på om jag skulle göra något som han kanske inte skulle gilla så gjorde jag det bara. Och mirakulöst föll han alltid pladask för det… Oron hade bara varit i mitt huvud. Osäkerheten var min. Och dömandet var mitt eget.

Efter ett tag märkte jag det på honom. Han hade bestämt sig. Det var vi nu. Han ville vara med mig, med alla mina galna sidor. Och vi kunde bråka, men det ledde alltid till att det blev bättre. Och jag kunde freaka ut, och även om han i början blev surgubbe av det, så kunde vi efteråt prata om det och inte hamna där igen. Det blev ett vuxet förhållande med siktet mot långsiktighet, och utan rädsla för att det kan storma lite ibland. Och plötsligt blev jag bara så galet, inga-frågetecken-och-inga-tvivel-i-bröstet kär.

Så där är vi nu. Jag skrämmer slag på honom med planerna jag har för hur jag ska göra om i hans lägenhet. Han skickar mig klipp av katter som kryllar likt löss över lealösa hundar för att visa hur min morgonpigghet känns när han är nyvaken. Och tydligen är man verkligen ett par då. För min vän säger att alla par använder djurklipp för att lösa konflikter. Och i så fall tänker jag att det här med att vara ett par, och ha konflikter, kanske inte är så läskigt ändå. Det finns i alla fall en ljusskärva av möjlighet att jag ska klara av det.

Inget blir automatiskt perfekt bara för att man blir ett par, och det finns ingen anledning att sluta singelblogga bara för att man inte längre är singel. Men den här duden är ganska stor på integritet. Jag tror inte ens han skulle gilla att jag beskrev det här så ingående. Men jag ser det som min sista insats, innan jag respekterar hans behov av ha saker bara mellan oss. (Alltså, HUR bra flickvän är inte jag?! Fatta liksom – tänker på hans känslor och allt!! Jag frekkin äger det här!)

Så ja, jag vill ändå kunna fortsätta skriva, men behöver kunna göra det utan att riskera att han blir sårad, och just nu vet jag inte riktigt var den balans är. Så för just nu, kära, älskade, fantastiska följare, tar jag en liten paus. Ni har hejat och stöttat och varit med mig i såväl gnistrande lördagar som becksvarta söndagar, precis som vi lovade varandra när den här resan började. Jag är högst osäker på att jag skulle ha klarat av vissa av de där söndagarna om det inte hade varit för er. Så tack. Tack tack. Tack tack tack. Nu måste jag sluta innan jag börjar böla. Eller vem fasen försöker jag lura… Jag sitter redan med mascaran som batikmönster på kinderna.

 

Skriv och berätta hur ni har det! Vill så gärna höra från er! Jag finns här, oavsett om jag skriver om mitt eget eller ej.

Kram till er – glimrande, fantastiska människor!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!