Den 10:e dejten i 10-nätdejter-utmaningen – Vad ”filmkväll” egentligen betyder

Posted in Dejting

Den 10:e nätdejten i 10-nätdejter-utmaningen är utförd! Så, var det den fullträff som jag efter 19 glas bakisframkallande vin, 6 flaskor rapframkallande öl, x antal pinsamma tystnader, y antal överspända krystskratt, 15 timmar dusch/smink/raka-benen-stök, 2 hack i sängposten, minns-inte-riktigt-hur-många utbytta kyssar (men definitivt inte många nog), och 9 brännande besvikelser på en tunnelbana hem med rätta förtjänar att casha ut i kontoret för statistisk sannolikhet? Well…

Han var snygg som fan. Kitsching. Han var djävulskt smart. Kitsching. Han var intresserad. Kitsching kitsching. Och jag märkte snart att det där intresset verkade cirkulera gamaktigt över det osande kadaverfrågan kring om vi skulle ha sex eller inte. Vilket, tro det eller ej, gjorde ett lik av min libido. För, hey, jag har gärna sex, men inte med någon som vill ha sex med mig. Alltså… Det där blev fel. Jag menar, någon som BARA vill ha sex med mig. Hm. Skälet är inte helt solklart, men det har något att göra med kvinnlig stolthet och att inte vara en sell out mot mig själv genom att gå med på att jag inte är värd mer än så.

Så, jag tackade nej. Och åkte hem. Och dagen efter föreslog han en hemmadejt. Vilket hade varit trevligt. Om man inte varit singel i fem år och VET att ”hemmadejt” har på pricken samma betydelse som ”filmkväll” – det vill säga en vuxen eufemism för ”låt oss banka huvudet i sängkarmen så att hjärnbalken går itu”. Så jag föreslog en aw i stället. Varpå han var tvungen att fundera. Och jag såg honom logga in på nätdejtsidan. Och han sedan återkom med att han tyvärr inte kunde. Och nu vill jag att ni alla ska komma ihåg det där kontoret för statistisk sannolikhet. Som är SKYLDIG mig ett förhållande!! För allt smink, allt vin, alla krystskratt och alla besvikelser. Ha det i åtanke. Så kan ni ana hur jag kände när han sa att han skulle… ha filmkväll.
Så jajamen, det var den fullträff jag har förtjänat. Visst, jag kanske lägger ihop ett plus ett och skapar summan av fem år av singelbesvikelser. Han kanske faktiskt SKULLE se film med en kompis. Haha. Ha. Men i vilket fall som helst tror jag att jag och kontoret för statistisk sannolikhet behöver ha ett snack som kommer sluta i mordhotad kundtjänst och tillkallad polis. För detta är icke en happy customer!

Så, nu kanske ni undrar – slutar dejterna nu? Svaret är nej. Jag tänker förvandla detta till en studie i statistiklära! Hur många dejter krävs innan fullträffen kommer?! Så ja, snart följer den 11:e dejten i 10-nätdejter-utmaningen. Hur många gissar ni på kommer behövas?

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Den 8:e dejten i 10-nätdejter-utmaningen

Posted in Dejting

Rå desperation stilettklacksparkade ut min röv på nätdejtingsajterna i går så att en dejt bokades in fortare än någon kan säga ”kvinna över 30 med akut åldersångest”. Och det gick bra. Den 8:e dejten i 10-nätdejter-utmaningen var en smart kille som brinner för jämställdhetsfrågor och som faktiskt klarade av den exceptionella prestationen av att ha en snopp och ändå inte känna behovet av att prata om sig själv 99 procent av tiden. (Det går alltså! Vem hade kunnat ana…) Tyvärr var det något som saknades. Något som gjorde att hur trevlig han än var så var han inte riktigt i min smak. (Omskrivet i ärlighetsord: han har inte ölmage, har faktiskt ett jobb, och verkar ha tvättat sitt hår inom en avfettande tidsram – ni fattar ju att det är ovant för mig!) Så i alla fall, kanske lite för proper men ändå värt ett till försök, vilket ju kändes bra. Tills jag efteråt sluter upp med en vän, och märker att jag har fått mess. Från dejten. Och det är i det här läget som de gångna timmarna av att lotsas vara en normal människa tar ut sin rätt och en något mer monsterpräglad del av min personlighet tar över. En aning sådär…

Jag: ”Aaaaarrrrrgghghghhhaaaaaa…”
Vän, skräckslagen inför det öronbedövande bröl som verkar bästa polare med dödsångesten och lidandepaniken: ”Men gud, vad är det?!”
Jag, slänger mobilen i soffhörnet och kastar mig över soffbordet mer överdramatiskt än Peter Stormare i en begravningsscen: ”Aaaaaarrrrrrrghhhhhhhhhhhhh…”
Vän: ”Men vad har hänt?! Vad skrev han?!”
Jag, kastar runt som en fisk fångad i det hajgap av ångestvridningar som dejting föranleder, för att slutligen stillna med handloven dramatiskt vilande mot pannan, innan jag kraftlöst kvider: ”Jag blir så trött…”
Vän: ”Gumman då, jag förstår det. Eller okej, jag förstår inte alls, du måste nog ge mig lite mer info.”
Jag, fortfarande med rösten av en kämpande myra under tyngden av den tonvägande känsloklumpen som vilar på mig: ”Jag orkar inte med det här med dejting…”
Vän, kommer fram och stryker mig tröstande över håret: ”Nej, jag förstår det, jag förstår det… Så han messade? Ville han inte ses igen?”
Jag: ”Nej, det var inte det…”
Vän: ”Vad var det då?”
Jag: ”Han vill bjuda på middag.”
Vän, stillnar med handen i luften, innan hon flyttar sig bakåt för att kallt syna mig.

Jag blir möjligtvis aningen defensiv över att inte vara centrum för den empati jag så tydligt förtjänar: ”Men alltså, hallå! Middag! Det är fan inte okej! Vem fan vill äta middag ihop – på andra dejten!! Vet du hur mycket skit som fastnar i mina tänder när jag äter? Vet du det?! Nej, just det! Och vet du hur svårt jag har att äta när jag samtidigt ska le och konversera och göra allt det där andra som man måste göra för att verka vara en vettig person?! Det är faktiskt väldigt jobbigt att hålla koll på det och samtidigt föra en gaffeljäkel med torr jäkla pulled pork till min mun! Och allt det här med att sitta mitt emot varandra vid ett bord – det är så jävla… vuxet! Nu-ska-vi-leka-mogna-och-prata-med-varandra-om-bostadslån! Jag vill väl för fan inte äta middag! Vem fan vill äta middag! Sup mig full och hångla upp mig mot en vägg, för sjutton! Räck mig en avslagen öl och en SevenEleven-korv och jag är nöjd! Middag! Det var det vidrigaste jag har hört!! Hur kan man föreslå något så urbota korkat! Aaaaaaaarrrrhhhgggg…”
Min vän stryker övertydligt bort det spott jag har sprayat hennes ansikte med, plockar upp kudden som jag i raseri har kastat på golvet och tar en titt på den reva i min egen kofta som jag tydligen just slet upp.

Vän: ”Så, hur var det nu… Visst var det så att din pms skulle dra igång typ nu?”

(…)

Till mitt försvar, om någon karmakalkylerande räknenisse just tar en titt på mitt beteende och bestämmer sig för om jag i nästa liv ska bli daggmask eller filmstjärna, vill jag bara säga att jag inte tycker att han är korkad. Eller ja, urbota korkad. Jag tror bara att vi kan enas om att talesättet ”don’t drink and drive” borde få sällskap av ”don’t date and pms”.

Den stressiga 7:e dejten i 10-nätdejter-utmaningen

Posted in Dejting

I går: Jag berättar för en kollega att jag efter jobbet ska gå på dejt (här pågår 10-nätdejter-utmaningen fortfarande minsann) men att det känns jobbigt för att jag verkligen inte är på humör. En gift kollega vid bordet bredvid hör och utbrister:

”Men guuud, sluta klaga!! Det är ju uuunderbaart att gå på dejt! Så häääärligt med den där spänningen inför att träffa en ny människa. Du borde skatta dig lyyycklig. Jag och maken har ju bara myskvällar och romantiska middagar hemma nu för tiden.”

Jag stirrar på henne, och kalkylerar med kisande ögon vilka straffpåföljder jag kan tänka mig att utstå för att få köra in hennes huvud i tjockbildskärmen. Fängelse – värt! Livstidsisolering – äh, jag kommer ha ett ljuvt minne att leva på. Bli sexslav till en anabolasteroidskadad raseriknarkare som heter Agda och som varje dag vill att jag ska tungkyssa hennes liktornar – hmmm… Nej okej, där kanske jag gick lite långt. Men vadå, så länge polismannen är singel lär jag efter förhöret inte dömas till något annat än en high five.

För visst, dejting kan vara blickar så oanständiga att den digitaliseringsskadade omgivningen börjar leta efter föräldrafiltret, och samtal så givande att restaurangproppen går av att ens hjärna börjar spraka. Visst, det kan rent teoretiskt hända. Ungefär lika ofta som ett får bestämmer sig för att bli trampetsakrobat och rymma till cirkusen för att där gifta sig med en elefant.

Desto vanligare är dejting precis så som det var i går:
Man jobbar på innan dejten, blir skriken på av chefen, ett tekniskt fel uppstår som ger en tio personers uppretade stämmor i öronen, tills man äntligen sjunker ihop i en stol och tror att krisen är över, men då ringer en vän, och hennes mamma har blivit sjuk, och man vill vika Sverige dubbelt för att få vara där och krama om henne och trycka sin tinning mot hennes så att lite av hennes smärta kanske kan krypa över till en själv, och sedan blir det tekniskt fel igen, och man får en utskällning för något som inte är ens ansvar, och sedan är klockan 17.30, och man ska vara en halvtimmes transportväg bort kl 17.45, så man rusar iväg i full galopp och kommer därmed fram och luktar häst, vilket gör att man knappt vågar hälsningskrama den trevliga unga mannen som sätter sig mitt emot en, och man skulle så väldigt gärna vilja vara charmerande och smart och rolig, men man är ungefär lika närvarande som en småbarnsförälder framför sin smarttelefon, och dagen har mentalt muggdoppat en och man önskar önskar önskar att man bara kunde säga till personen att: ”Snälla, kan inte du bara följa med mig hem och skeda mig i soffan medan jag stressbölar lite.” Men man har liksom en känsla av att det inte skulle framställla en som en helt och hållet känslostabil person. Och egentligen vill man inte att den här personen ska skeda en, utan någon annan. Så man tackar efter bara ett glas för sig, och känner sig elak och rutten och dum, och går hem. Medveten om att man inte bara har dragit ner statistiken för hur ofta de där lyckade dejterna händer för en själv, utan även för honom.

Och sen tänker man på den där kollegan, och inser att det fan vore värt att kyssa Agdas liktornar ändå…

Snälla snälla snälla, kan den där statistiskt säkerställda fullträffen i 10-nätdejter-utmaningen dyka upp snart!

Dejtandets cold turkey

Posted in Dejting

Så, först den känslobefriade versionen: Vi träffas, han är kanske inte riktigt min stil men så trevlig att jag genast njuter av att hänga, han visar sig vara precis så smart som jag trodde, ställer frågor (!), lyssnar intresserat (!!!) och får mig att skratta så mycket att tarmarna dansar ringdans i magen. Ett par timmar av den svåruppnådda umgängesformen flyyyt. Tills, snedsteget händer. Trevlighetsbomben briserar. Illusionen dör.

En av servitörerna närmar sig för att ta våra koppar. Dejten har inte druckit klart, så han rycker till sig koppen, fräser till, himlar med ögonen, och avslutar med en översittarviftning med handen som om killen var en fluga han försökte slå bort. Servitören säger inte ett ord, backar bara långsamt bakåt, men när han går därifrån glöder kinderna av genans och huvudet är sänkt mot omgivningens frågande blickar.

Och jag sitter med gapande mun och ett mentalt stånd som är så stendött att varken återuppväckande viagra eller snurrande små kaniner skulle kunna få liv i det. What. The. Hell.

Inom en kvart bryter jag upp och kilar lite raskt därifrån innan det blir tal om att ses igen. Och det är då det börjar. Det som jag inte upplevt på länge och därmed helt hade glömt bort. Det som de flesta singlar tyvärr är beklagligt välbekanta med. Den torterande, plågsamma, personlighetsförändrande cold turkey-abstinensen efter att under några dagar ha levt på den farligaste drogen av dem alla – hopp.

Jag störtdyker i humör, översvämmas av känslan att jag AAAAALLLLDDRRRIIIIGGG kommer träffa någon, vill seriöst lägga mig ner på gatan och bara ge uuuuupp, ser framför mig hur jag nu måste logga in på frekkin Happy Pancake igen och vill SKRRRIIIIIIIIKA ut min hopplöshet, ojar, suckar, stönar, och allmänt dramaknarkar på ett sätt som till och med mitt tonårsjag skulle bli generad av. Om begreppet patetisk hade ett förråd så är jag tjockissoffan som slängs i skogen eftersom den inte får plats! Allt det här på grund av att jag under en väldigt kort tid kände hopp. Och att det nu har dött.

Ja, kära vänner, det har sina fördelar att vara en bitterfitta som bara ser det negativa i allting. Det gör att jag väldigt sällan behöver ta mig genom cold turkey. Men tänk, det här var känslostormen efter bara några dagars förväntningar inför en första dejt! Tänk hur illa det blir när man har träffat någon, blivit förtjust, börjat vänja kroppen vid det förbaskade hoppet, och det sedan plötsligt tar slut. Herre jistanes, kan någon uppfinna en mental skyddsrustning, tack!

Om ni har någon i er närhet som befinner sig i den situationen så ge dem en tiominuters kram – hälsa att jag tycker de är så jäkla grymma som pallar!

Suck. Nu ska jag gå och lägga mig. Älta skiten ur den här känslan. Så att jag i morgon kan vara mitt vanliga bitterfittiga jag igen.

Jag kommer aldrig träffa någon jag kommer aldrig träffa någon jag kommer aldrig träffa någon jag kommer aldrig träffa någon…

Ja jag kan överleva krig – jag har fan genomlevt dejtförberedelser!

Posted in Dejting

En lyckad dejt är ungefär som en drastisk husrenovering – allt handlar om förberedelser!

Jag har duschat håret, målat naglarna, epilerat benen (Aj som mother f*cking helvete! För vad? Vi ska ses på en lugn söndag liksom, knappast som att han kommer närstudera min vadbehåring i en omvänd skottkärra direkt. Men dejtförberedelser handlar inte om logik, det handlar om… kvinnlig logik.), valt kläder i 1 timme och 56 minuter, samt legat raklång i horisontalläge eftersom mitt hår torkar extra snyggt då och får en fluffig känsla som aldrig kan fönas fram. P.u.s.t. Kan vi väl sammanfatta det hela med.

Och här måste jag pausa för en liten fråga – har vi några män bland oss? Eller kan ni parmänniskor snälla fråga era män detta: Gör män några förberedelser alls inför lovande dejter? Förutom att sätta på sig jackan och trycka in en extra snus? För jag börjar fan tro att jag ska be om att bli återfödd som man i nästa liv, uteslutande beroende på dessa akrobatikkrumbukter vi tvingar oss själva igenom för att efteråt se ut som om vi bara satt på lite mascara och mött dagen i vårt fabulöst naturliga jag.

I alla fall, som alla kvinnor vet ligger de här förberedelserna på ansträngningsnivån av ett uttagningsprov för USA:s marinkår. Fuck yeah att vi skulle komma in där! Vi har fan gjort i ordning oss för dejt – inget kan vara jobbigare både psykiskt och fysiskt.

Problemet är bara att en sådan ansträningsnivå är omöjlig att genomleva utan att även få en utmattningskänsla i direkt paritet. Och den utmattningen slår oftast till någon timme efter att man är klar. Vilket så klart sammanfaller med när det faktiskt är dags att träffa dejten. Och vid det laget kan man bara tänka på personen som en riktig karljävel, som får representera all samhällelig press på kvinnor att ständigt förändra, förstöra, och förgöra sina kroppar. Och då är det rätt så svårt att inte ha en liten ton av bitterhet i rösten redan när det väl är dags att hälsa.

Men grejen är ju, jag är rätt så säker på att karlslokarna skulle vara mycket gladare om vi dök upp utvilade, halvslafsiga och glada.

Jag bara önskar att jag hade kommit på det innan jag tvingade mig genom spänt horisontalläge med värkande klädbytararmar och svidande ben…

Fuck it! Nu skiter jag i håret och drar iväg och köper en bulle i stället. En redogörelse av de kommande timmarna dyker upp i morgon!

En nätdejtares bön till dejtingguden

Posted in Dejting

Kära gode dejtinggud. Jag vet inte om du finns, men om du inte finns borde det genast åtgärdas av himlakontoret för i-landsproblem. Och ge det gärna en skyddsängelsbemanning av en kontinentbefolkning eller två. Eftersom arbetsbelastningen från singlar i nöd på en pisskvart skulle ge självaste Avengers-ligan magsår och få dem att ropa efter mamma.

I morgon är det nämligen dags för den 6:e dejten i 10-nätdejter-utmaningen. Och killen verkar intressant, riktigt lovande faktiskt, så du förstår så klart att jag blir orolig. Jag har förhoppningar, och om du kände mig så skulle du veta att det sker med periodiciteten av en solig midsommar i Sverige. Så kära gode dejtinggud, låt det gå bra! Hör denna bön:

– Snälla låt det här vara en person som definierar ett samtal som ett tillfälle då båda parter öppnar sin käft. Kanske till och med ett ömsesidigt intresse för att ställa frågor och lyssna på vad den andra har att säga! Jag vet, det där sista var lite väl mycket begärt. Det är ju ändå en man vi pratar om. Men all den här dejtingen har börjat ge mina trumhinnor förslitningsskador, och jag är rädd att om jag hamnar i ännu en monolog om killens askalasframgångsrika och balltjofallgivande jobb så kommer jag få tyst på honom genom att köra in min näve i hans mun.

– Snälla låt honom inte rikta sitt tal till mina bröst. Eller kolla in andra kvinnors bröst inför mig. Bröst kan gärna få vara konsekvent struket från fokusområdet för en första dejt.

– Om han faktiskt visar sig vara intressant, snälla låt mig inte bli så som jag brukar bli när jag är intresserad av någon. Det vill säga, låt mig inte bli stum, dum, skratta för högt, prata för lågt, berätta alldeles för privata saker (som exakt hur min menscykel kastar studsboll med mitt humör) eller försöka skyla över mitt intresse genom att plötsligt ge ifrån mig värmen av en krossad isbit. Låt mig helt enkelt inte visa hur fucked up jag egentligen är.

– Snälla, håll mat borta från mina tänders mellanrum, plötslig och ymnig pollensnuva borta från min näsa, hästgnägg borta från min mun och nervositetsdarr borta från min hand. Låt mig bara vara den där frekkin omslagskvinnan på ett modemagasin, den som jag aldrig, aldrig lyckas vara.

– Och snälla, låt honom vara så lovande som han verkar. Vilket ingen någonsin, någonsin är. Men vi kan väl hålla tummarna ändå.

Lovar ni att hålla tummarna för mig i morgon eftermiddag?

Frågorna inom nätdejting som kommer sluta med min dator på gatan och ett hål i min vägg

Posted in Dejting

Tänk vad nätdejting är underbart! Dessa härliga mail ligger och väntar i min inbox just nu, och här kommer vad jag önskar att jag vågade svara på dem:

”Vad vacker du är! Men har du någon personlighet? Vackra kvinnor har ju sällan det. ;)”
Svar: ”Så snällt, verkligen. Skulle du bara vilja göra mig en tjänst? Luta dig fram lite, sådär ja, så ska jag bara… köra upp raggningsboken The Game i din röv och hoppas att fårskalleteorin om att dissa kvinnor när man raggar på dem trycks ut genom dina öron!

”Hej! Jag heter X och jobbar med Y. Jag har en stabil inkomst, tycker om att spela tennis och har många vänner. Jag skulle gärna vilja veta mer om dig. Vad jobbar du med?”
Svar: ”Hej! Jag heter Z och är en människa. Jag tycker om puls och personlighet. För att få ett levande visitkort, var god gå vidare till Stureplans klubbar.”

”Hej! Tränar du mycket?” ”Vilken kroppsdel är du minst nöjd med?” ”Hur ofta skulle du säga att du tränar?” ”Tycker du om att äta nyttigt eller blir det mer skräp?” ”Jaha, du gillar tv-serier, så då är du något av en soffpotatis eller?”
Svar: ”Hej! Jag har ett arsle stort nog för att skugga halva Götaland, med cellulitkratrar djupa nog att tappa bort småväxta hundar i, och kan endast förflyttas med hjälp av lyftkran. Titta på min jäkla bild, fucker, vad vill du att jag ska säga?! Efterfrågar du BMI-garantier och muskelmassa-löften? Well, du får helt enkelt lita på att det du ser är det du får, och om det sedan skulle dyka upp en överraskning som att min röv inte är den titanhårda plåtburk du avkräver alla kvinnor – jamen bu fucking hu för dig! Den råkar sitta på min kropp, och jag gillar min röv, så jag tänker självklart bara sätta den i händerna på någon som absolut avgudar hur just jag ser ut.”

”Hej! Du ser ut som en glad tjej! Är du det?”
Svar: ”Nej.”