Hur kvinnor raggar – ibland!

Posted in En high five på det!

Män. Så inbillade att de har kontroll, så aningslösa om vad som egentligen pågår.

Sitter vid ett middagsbord hemma hos en kille som jag nyligen raggade upp. Är rätt stolt över denna uppraggning, eftersom den för en gångs skull inte bestod av att jag gick fram, började snacka med killen, och sedan följde efter honom tills han gav upp och lät mig följa med hem. Vilket är min normala taktik. Förutom när jag hånglar upp honom mot en vägg. Eller ja, att jag lagt mig på golvet och hängt fast mig vid karlns ben har också förekommit. I valet mellan självrespekt och liggande kan jag inte säga att mitt omdöme alltid slår rätt ut. Så ja, jag var stolt, för den här gången utövade jag faktiskt självkontroll – och tålamod! En prestation. Så självklart känns det som om han kladdar på min medalj när han kläcker ur sig:

”Jag måste säga att jag är rätt stolt över hur jag raggade upp dig. Det gick ju väldigt bra.”

Jag: ”Vad trevligt, my dear, förutom att det faktiskt var jag som raggade upp dig.”

Han, hostar till och stirrar chockerat på mig: ”Skämtar du? Det var uppenbarligen jag som raggade upp dig. Det var ju jag som frågade om ditt nummer.”

Jag, studerar nonchalant mina naglar på bästa bondskurksmanér: ”Mohahaha, tillåt mig skratta. Bara ett löv på det träd jag planterade. Det var jag som raggade upp dig.”

Han, nu med uppspärrade ögon och förvirrad blick: ”Men lägg av! Jag såg dig. Jag började snacka med dig. Jag frågade om ditt nummer. Vad i detta kan tolkas som att du gjorde jobbet?!”

Jag, kanske inte smekandes en vit katt med min vänstra hand men mentalt i alla fall snurrandes en konspiratoriskt spetsig mustasch, bestämmer mig för att lära den stackars pojken den taktik han säkert blivit utsatt för åtskilliga gånger: ”Jag bestämde mig för att jag skulle ha dig i sekunden jag steg in på jobbminglet. Men eftersom kollegorna kanske skulle bli aningen chockerade av att jag lekte pingpong med dina halsmandlar mitt ibland dem så behövde jag vara mer diskret. Så jag lade upp en strategi.”

Han, kanske med en gnutta rädsla i den andlösa rösten: ”Hur gjorde du?”

Jag: ”Steg 1: Ställde mig precis bredvid dig och din vän. Steg 2: Väntade tills du tittade åt mitt håll – drog då av mig jackan. Tror du det var en slump att jackan fastnade runt handlederna så att jag behövde trycka fram bröstkorgen mer ihärdigt än en yogalärare i en brygga-selfie? Nejdå kära du, det var självklart en genomtänkt manöver för att mina myggbett till bröst praktiskt taget skulle köras upp i ditt fejs. Tror du det var en tillfällighet att jag samtidigt tittade åt andra hållet? Självklart inte, det var bara för att du skulle våga titta utan rädsla för att bli påkommen. Steg 3: Satte på mig min mest ensamma min i väntan på vännen. Steg 4: Stirrade rakt mot dig så att du skulle känna dig tvingad att säga något. Steg 5: Hade ögonsex med dig praktiskt taget varje gång din kollega tittade åt andra hållet. Hade dagen efter kramp i ena ögonnerven av allt smizeande jag krystade fram. Steg 6: Skrattade åt ditt superdåliga skämt om tidningstablåer och tog dig på armen för att hålla balansen, som om jag är ett sådant spån att jag inte kan garva och hålla mig själv upprätt samtidigt – mohahaha, tillåt mig skratta! Steg 7: Rättade till bh-bandet när du tittade till. Steg 8: Lutade mig fram så långt att jag nära på låg dubbelvikt för att du inte skulle ha något annat val än att stirra ner i min urringning. Steg 9: Stod kvar även när min vän hade kommit och bett om att jag skulle följa med henne runt i minglet. Lotsades som om det var alldeles för trångt för att röra mig. Som om jag inte kan skyffla en hög med människor ur min väg – mohahaha! Steg 10: Folk runt om oss blev fulla nog för att jag vid det här laget hade kunnat fråga om ditt nummer utan att någon skulle höra det, men var nu intresserad av hur lång tid det skulle ta för dig. Så jag stod och väntade. Och väntade. Och väntade lite till. Tills jag faktiskt var tvungen att gå, och därmed frågade dig om du skulle följa med så vi kunde ha sällskap till tunnelbanan. Steg 11: Sa att det vore trevligt att ses igen. Steg 12: Gav en så övertydligt menande blick att en blind person hade känt sig penetrerad av insikt. Steg 13: Du kläckte ÄNTLIGEN frågan om mitt nummer. Steg 14: Jag messade dig och såg till att vi senare på kvällen hookade upp. Så var i denna process, kära du, anser du att du har gjort jobbet? Jag lade ner tre hela timmar av arbete. Att du skulle ha raggat upp mig är som att säga att servitören har lagat soppan. Så det så.”

Han, sitter tyst tills han slutligen viskar: ”Utövar du någon form av manipulation på mig i detta nu?”
Jag, tar en klunk av mitt vin och ler förnöjt: ”Jag skulle säga att det pågår cirka sju stycken.”

Och folk tvivlar på om det är kvinnor som styr världen. Mohahaha, tillåt mig skratta.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

En annan sorts skönhet

Posted in En high five på det!

Lördagsgryning. Balkongdörren är öppen mot gatan, och igensmällande portdörrar bildar en syndfull applåd när stockholmare med kläderna på sned skyndar hem till sina egna sängar. Min 28-åring ligger kvar. Eftersom vi inte har sovit än. Och eftersom hans huvud är fullt av demoner i natt.

Han: ”Jag är fortfarande inte över mitt ex.”
Jag: ”Jag tror jag är kär i en kompis som just fallit för en annan tjej.”

Vi fortsätter titta ut genom fönstret där morgonljuset äter i sig rummet bit för bit.

Han: ”Ska vi ligga lite till?”
Jag: ”Det gör vi.”

Jag säger inte att det är vackert. Men det är någonting.

Ä.N.T.L.I.G.E.N!!!

Posted in En high five på det!

Ni vet hur jag när jag är bakis brukar färdas genom helvetets nio kretsar för att sluta med en liten Satan tuggandes på min hjärna och en mage full av smådjävular som hoppar hopprep bland mina tarmar. Well, i går drack jag tillräckligt för att ge Plura mindervärdeskomplex – utan att i dag vara ett dugg bakis! Tvärtom, jag skuttade trallande upp ur sängen, gav mig käckt ut på promenad, och satt på en klippa och log mot solen på det där zensliskiga sättet som bara Livets Ord-medlemmar och lobotomerade idioter gör.

Så vad är hemligheten, undrar ni säkert nu. Har Singelbloggaren hittat en tidsmaskin som fört henne tillbaka till när levern inte låg kvidande i ett hörn av buken och bönföll om att inte torteras mer? Har hon funnit en mirakelalkohol som avdunstar genom porerna i stället för kroppsöppningarnas tvåvägsfontän? Börjat knapra humörreglerande medicin?

Nej nej, Singelbloggaren har fått hångla, och vips blev livet en Sound of Music-musikal med halelujakörer som bakgrundssångare. Jajamen, hångel-high fives till er allihop!!

Nu ska jag bara ducka från insikten att det två timmar långa tonårshånglet (!), med en kille som var sex år yngre än jag, skedde på ett av Stockholms mest välbesökta ställen, där en mängd jobbkontakter och diverse bekanta ofta är, och att vi dessutom hamnade precis i en gångväg så att folk typ var tvungna att dansa limbo för att ta sig förbi våra fäktande passionskonster. Joråsåatte… Jag tror att det mesta i den meningen kommer leda till rätt så rejält mycket dagen-efter-ångest inom en minut eller två, men just nu tänker jag bara fokusera på en enda sats: TVÅ TIMMAR LÅNGT TONÅRSHÅNGEL!!! Äh fan, upp med nävarna – det är fasen värt en runda high fives till!

Hur Singelbloggaren ska få ligga

Posted in En high five på det!

En gruppterapisession utbröt i förra kommentarsfältet gällande hur många eoner som har passerat sedan vissa av oss singlar fått ligga. A-J försökte tappert hålla humöret uppe genom att fastställa att vi ändå har fått smörja skreven någon gång i våra liv, teoretiskt så borde det ju därmed kunna hända igen (helst innan jag rostar igen och börjar gnissla när jag går, tack så mycket). A-J, maka lite på dig, för nu tänker jag också ta en sipp av den där positivitetspluntan du uppenbarligen har supit till på.

Jodå, om jag kisar och anstränger ögonen riktigt ordentligt så kan jag sikta möjligheten att jag någonsin får ligga! Jag menar… någon kan ju trilla och slinka in. Och i farten slita upp sina byxor på kroken som den enarmade mannen som går bredvid bär. Så att allt jag behöver göra är att… ligga framför diverse tätbefolkade platser, byxlös, i en upp- och nedvänd splitt, med ett bananskal en meter framför. DÅ kommer Singelbloggaren minsann få ligga!

Jorå, den här planen kan funka… Oj oj oj vad det fläktar här!

(Ni har väl inte missat att trogna bloggläsaren Lars har avslöjat sitt Happy Pancake-alias i kommentarsfältet – tjejer, go get him! Han har uppenbarligen briljant smak i bloggläsning om han hänger här.) (Och det är självklart fritt fram för andra att göra samma sak.) (Visst, hitta kärlek och ligg på ni. Så fortsätter jag ligga här och fläkta…)

Hög på singelliv

Posted in En high five på det!

Och så händer det… En sådan där kväll som gnistrar i synfältskanterna. Som påminner om att singelliv är en ynnest, som inte ska ges upp för något annat än ett sjujävla bra förhållande. En sådan kväll som jag förr brukade krama ur varenda helg, men som de senaste månaderna har legat utom mitt räckhåll. Jag har krympt, tappat bort mig själv i vuxenkavajen, och känt mig ännu mindre för att jag inte har hittat ut. Men i går slutade jag försöka vara stor, och blev plötsligt en jätte.

En spontan aw med en nära vän gör att vi hamnar på en ölosande sunkbar på Södermalm. Ett glas blir två som blir tre, och undangömd från karriärkravens fläckfria visitkortsbeteende, Stockholms livskvävande skyltdockemingel och mina egna svårigheter att glida hackfritt mellan olika världar hittar jag tillbaka till mig själv. Till den som på dagarna trycks ihop bakom kavajens bröstficka. Den som utforskade puls med smak av hembränt och snus i småstaden, som liftade genom Kalifornien och fann sann dekadens, och som inte har en enda tanke, tånagel eller kvadratcentimeter som är perfekt.

Vid första ögonkastet vet jag att jag ska ha honom. Ett misslyckande är en axelryckning, för det här handlar inte om honom. Det handlar om mitt möte med min ständigt föränderliga självbild. Om den oövervinnerliga känslan av att han borde vilja ha mig, mer än om han faktiskt gör det.

Och när jag kliver fram, spelar mitt spel och känner kroken slinka ner i hans hals, så pumpas samma sensationer runt i mitt blod som alla droger artificiellt försöker skapa. Eller leda fram till. Eller vara ett substitut för. Märkligt att allt som behövs för att få en injektion är att göra det man inte vågar… Inhalera den beroendeframkallande substansen i jakt.

Och visst, det är bekräftelseknarkning. Det är luftslott med egot som kung och det är att inte lyckas bli hög bara av sig själv. Men det är också att leva så att varje minut bränns hela vägen från fingertopp till hjärntråd.

Vi får fasen inte försvinna i vuxenkavajerna! Vi får inte tro att vi är för gamla för det här, och underkasta oss andras definitioner av hur man ska leva. Jag vill i alla fall inte det. Jag tänker hångla mig hela vägen till ålderdomshemmet.

Ha en härlig fredag! Hoppas att ni gör något ni inte vågar!

Nätdejt 1/10 – känsliga läsare varnas

Posted in En high five på det!, Lite för mycket ärlighet

Jag tror jag har utvecklat en semipsykotisk relation till den här bloggen. Ni har blivit mitt samvetes allsmäktige domare, och rättssalen är min skalle (förlåt för brölandet nyss, jag blåste håret). Det började med att jag visste att jag hade gjort något dumt om jag kände tveksamhet inför att nämna det här, men nu har det utvecklats till nya schizofrena nivåer. Jag har nämligen börjat ha inre dialoger med er även innan jag gör det dumma. Så jag kommer käbbla lite med er i dag, även om ni inte säger emot, för jag käbblar egentligen med mig själv.

Jag vill också varna känsliga läsare för att följande inlägg kan innehålla stötande mentala bilder. Av mig när jag har sex. Huvaligen! Jag vet inte hur mycket ni klarar innan ni måste ta till luktsaltet för att inte chocksvimma, och eftersom det säkert inte har producerats luktsalt sedan 1800-talet så är jag lite orolig för att ni ska få hjärnskador när ni med handloven mot pannan segnar ner, så därav min varning, och så får ni säga till efteråt om det blev för mycket. Redo? Bra!

Så, nätdejt nr 1 medförde x antal timmar samtal och y antal glas vin, vilket resulterade i ett högst spontant fall av slamperi. Hehe, jorå, high fives till er alla! Mer slamperi åt folket säger jag! Om det bara hade slutat där…

Det var nämligen bra. Makalöst bra. Marken skakade tillräckligt för att göra göteborgska fiskare oroliga för en tsunami, och mina grannar måste ha vaknat skräckslagna i tron att någon just blev långsamt styckmördad på mitt våningsplan. Jag somnade med någon sorts halelujatanke om att jag hade hittat mannen i mitt liv och tänk om man kunde ha det såhär jämt och undra hur våra barn skulle se ut… För att sedan vakna, nöjt sträcka mig efter denna fantastiska varelse – och inte ha ett dugg att säga. Inte ett ord! Och nu undrar ni kanske hur det faktum att vi inte har något att prata om inte avslöjades under heldagsdejten innan sexet, och inte vet väl jag hur det gick till! Men de där y antal vinglasen var ju inblandade och vi pratade väldigt länge om hans jobb, och hans jobb var väldigt intressant så det höll mig fascinerad under dejtens alla timmar, tills vinet hade gjort sitt och jag, tja, blev intresserad av annat… Men nykter, med känslan av att det kanske blir aningen märkligt att börja snacka jobb här med diverse kroppsdelar i dagsljus, fanns det plötsligt inget att ersätta det med. Vi bara stirrade på varandra och var obeskrivligt, ojämförligt obekvämt tysta.

Och nu till dilemmat… Inte behöver väl det här vara ett problem?! Vadå, inget att prata om, jag kan väl prata med mina vänner! Jag kan prata med mina kollegor! Innan jag kommer hem och gör helt andra saker än att prata! Kom igen nu, jag måste väl inte ge upp det här?! Och innan ni, min hjärna, mitt samvete och mitt överjag säger något vill jag bara inflika en liten detalj – fem gånger. Fem gånger… Jag säger bara det, låter er marinera lite i den detaljen, och lämnar er sedan för att begrunda.

(…)

Eller okej, jag måste säga en sak till till mitt försvar! Han verkar inte ha några som helst problem med det här! Han vill ses igen. Så då måste jag väl få säga ja, även om jag vet att vi aldrig kommer kunna relatera till varandra mentalt? Jag menar, det finns andra saker som är viktiga för en människa än samtal! Som… fysisk aktivitet! Har ni någon aning om hur många pensionärer som har hälsoproblem efter ett liv med för lite motion? Det är faktiskt väldigt viktigt att hålla igång kroppen för att inte hamnar där! Så jag gör både honom och mig en tjänst! Och Sveriges sjukvård! Faktiskt! Tänk på det!

(…)

Och Göran Persson sa till oss att skaffa fler barn! Och även om det vi gör inte resulterar i barn (ögonblick av panik inför den tanken) så övar vi oss ju! För rikets skull! Sverige behöver oss!

(…)

Damn it! Damn it!!

(…)

Okej då, jag veeet, sluta tjöta hål i mitt huvud för guds skull!! Jag skaaa vara ärlig mot honom och mig själv och hela jäkla världen. Jag ska inte påbörja något som jag vet inte kommer fungera. Jag ska gå tillbaka till ett skrev igenväxt med spindelväv och ett närhetsbehov vars enda möjlighet till påfyllnad är när en frekkin vind blåser förbi. Fine!!

(…)

Damn it. Jag som precis hade fått mig nåt och blivit en harmonisk människa – inför utsikten att ge upp det blir jag ju ännu mer pissed off än innan!

Det är banne mig inte lätt att hitta någon att leva med, när det är så otroligt mycket som ska funka… Men jag är ju i alla fall snabb till testlabbet! (Vi säger att det är något positivt och lämnar det där.) 😉