Även galna singlar behöver kärlek!

Posted in En skopa förnedring till?

Anledningen till att jag är singel:

1. Känner mig lugn och cool efter gårdagens braiga dejt.
2. Skickar lite chillat iväg ett mess.
3. Tycker minsann jag är så modern och stark som tar tag i mitt eget öde. Har styrkan av Beyonces rumpmuskler och själakraften av Janis Joplins gomspene! Är övertygad om att jag klarar allt! Så till den milda grad att jag kan ha flexat ett par icke-existerande biceps i spegeln. Och kanske ha gastmimat ”I´m queen of the world!!” till min egen spegelbild. Men det vore så klart pinsamt på en nivå som en 30plussare inte kan komma undan med, varmed det självklart inte har hänt. Självklart.
4. Undrar lite stillsamt varför jag inte får svar.
5. Kollar FB, Insta, Twitter, lite mindre stillsamt undrandes vad han gör.
6. Börjar av ingen anledning alls fundera på om det finns ett FBI i Sverige.
7. Samt om det går att bryta sig in där.
8. För att skicka ut en drönarpatrull med ansiktsigenkänning på jakt efter karlsloken.
9. Kollar mobilen – påminner mig själv om att jag är lugn. Cool. Queen of the world. Beyonces rumpmuskel. Men…… VARFÖR I HELVETE HAR HAN INTE SVARAT FÖR??!!
10. Varför varför varför varför what the hell what the hell what the hell!!!!
11. Kommer fram till att felet är jeansen jag bar. Eller tröjan! Eller det där sättet jag sa ”sushi” på!! Det är fasen SJUKT störigt när jag säger SUSHI!!!
12. Suckar djupt. Jaha. Som alltid. Jag kan inte få någon som jag tycker verkar lite fin. Accepterar stoiskt mitt öde – jag kommer dö ensam…
13. Går in i min fuck honom-fas! Fuck honom! Jag klarar mig ändå! For fuck sake!
14. Raderar hans nummer. Rätar på ryggen. Är Queen of the world igen! Janis Joplins gomspene! Fuck allt!
15. Det plingar till i mobilen.
16. Ett svar.
17. Men hell no! Heeeeeellll nooooooo!!! Han ska inte tro att han blir förlåten så lätt! Jag har faktiskt… vad hette det nu igen..? Det där som folk har… Värdighet!!
16. Kastar mobilen i väskan och vägrar titta på den!
17. Jag säger nej. NEJ! Han ska minsann inte tro att jag tänker svara! Inte efter han gjorde det oförlåtliga, det vedervärdiga, det KRÄNKANDE, av att… dröja exakt sex minuter med ett svar.

Såattee. Bra att man inte är galen. Verkligen.

Min kära, starka, fantastiska armé där ute. Om ni visste vad glad jag är för att ni fortfarande då och då har tittat in här. Det är tack vare er jag vågar mig på att titta tillbaka. Trots att jag känner mig ungefär lika inspirerande som en 1700-talsgudstjänst utförd på latin. Det senaste året har jag nämligen ägnat mig åt något oerhört förnedrande. Jag skulle till och med vilja säga förödmjukande. Med en dumstruthatt och ett par för korta byxor på. Jag har ägnat mig åt… känslor.

Jorå, så äre! Från att ha gått på dejt efter dejt efter dejt utan att bli intresserad av en enda så flyttade tydligen Per Gessle in i mitt huvud och genast kom alla känslorna på en och samma gång. (Kan vi exorcista ut den jäkeln, eller?! Han använder uppenbarligen så mycket hårspray att alla mina hjärnceller har dött.) Det har bara varit ett litet problem. Det som ovan scenario med röntgenskarp tydlighet bevisar – jag är galen. Men det berättar jag om i ett blogginlägg snart igen! Jag kommer tillbaka! Och tills dess får ni hålla tummarna för att den braiga förstadejten blir till en braig andradejt. För jag svarade ändå tillslut. Så nu har han alla de där chanserna att avvisa mig som gör livet underbart roligt! Gudabenådat fantastiskt! PRECIS lika kul som att, tja, karva sig i ögat med en gaffel! Så jorå… To be continued.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

En relationsfobikers kärleksförklaring

Posted in En skopa förnedring till?

Tjaa… Vissa säger att de är kära i någon med blommor. Andra gör det med choklad. Men jag menar, kom igen! Det där är ju så förutsägbart! Det är ju så mycket mer nytänkande att göra det med… förolämpningar.

Jorå, jag har äntligen sagt det. Hm. På sätt och vis. Eum. På mitt vis. Hrrm. På singelbloggarvis. Vilket betyder att jag är och kommer förbli en singelbloggare. Eftersom man måste ha något seriöst error i hjärnsystemet om man skulle vilja vara ihop med mig. Alternativt en smak för självplågeri.

Jag ringer upp honom efter att ha skickat det varningstutande messet ”vi behöver prata”. Han svarar, med den där rösten som man bara får när man vet att det vankas bekymmer.

Jag: ”Jahapp. Det är väl dags för mig att vara ärlig.”
Han: ”Okej..?”
Jag: ”Men du förtjänar egentligen inte alls att höra det här.”
Han: ”Okej..?”
Jag: ”För du ignorerade ändå mitt mess i två dagar senast.”
Han: ”Jag vet.”
Jag: ”Och… Jag vet inte… Jag blir liksom ledsen av det.”
Han: ”Jag vet.”
Jag: ”Undra varför det knäcker mig så jäkla hårt… Jag kanske blev övergiven som barn med endast en icke-fungerande telefon som sällskap. Eller så är jag en narcissist som inte pallar att någon jag tilltalar inte svarar. Hm, undra om jag skulle förstå det själv ifall jag var narcissist…”
Han: ”Du skulle säga något?”
Jag: ”Just det! Jo… I alla fall… Alltså… Hur är det med din familj förresten?
Han: ”Ringde du för att prata om min familj?”
Jag: ”Nej. Alltså. Nej. Hrrm. Okej. Eum. Jo. Så att. Jag har väl insett… att jag typ… liksom lite grann sådär…

Och jag känner plötsligt hur min hjärna får svindel trots att jag sitter ner. Och jag hinner tänka att ’tänk om det aldrig mer blir detsamma’. Men i samma stund känns funderingen absurd. För det är ju vi. Och vi är vänner. Oavsett vad. Så jag låter mig falla.

Jag: ”…är kär i dig.”

Det blir tyst. Så tyst att mobilen slutar förmedla bakgrundsljud. Och min hjärna svindelfaller mot katastroftänket igen och den drömkrossande marken kommer mot mig alldeles för snabbt. Så jag drar i fallskärmsrepet och låter bromstyget vecklas ut.

Jag: ”Vilket är sjukt jäkla irriterande! För hallå, jag vill ju definitivt inte ha ett förhållande med dig!”

Han frustar till av chock och börjar skratta. Vilket är bland det skönaste ljud jag hört. För det betyder att det inte är tyst längre.

Jag: ”Jag menar, kom igen, tänk dig hur det skulle vara att ha ett förhållande med dig! Du skulle typ ignorera mina mess och jag skulle få psykbryt och du skulle tröttna på mig och jag skulle bli inlagd på mentalsjukhus. Och jag menar, Sveriges sjukvård behöver verkligen inte få ännu en psykpatient på halsen. Så för rikets skull tycker jag vi glömmer det här. Men jag har sagt det i alla fall. För det känns konstigt att jag inte är helt ärligt mot dig. Så nu vet du. Och nu pratar vi inte mer om det. Okej?”

Han, skrattar sitt tysta kluckskratt, och jag kan höra mobilen rispa mot hans skägg.

Han: ”Är det verkligen så enkelt?”
Jag: ”Ja.”
Han: ”Okej.”
Jag: ”Okej. Så nu pratar vi om något annat.”

Vilket gör att idioten börjar prata om något annat. Vilket gör mig irriterad. För det är ju nu han ska säga att han är dödsförälskad i mig och att han absolut vill ha ett förhållande och bara har väntat på att jag ska ta mitt förnuft tillfånga.

Så jag avbryter honom, stött: ”Men vadå, har du aldrig haft känslor för mig? Är det bara jag som har känt av det här?”
Han: ”Nej. Jag har också känt det.”
Jag, registrerar imperfektformen: ”Jaha. När då?”
Han: ”I början när vi dejtade, och sedan har det kommit då och då.”
Jag: ”Okej. Men inte nu alltså?”
Han: ”Du känner mig.”
Jag: ”Eh, ja?”
Han: ”Du vet vad jag kommer svara.”
Jag: ”Eh, nej?”

Han: ”Du vet att jag inte frågar igen när någon redan har sagt nej. Att jag inte vill höra det nejet en gång till. Och att jag inte vill vara med någon som inte är helt säker på att den vill vara med mig. Som inte säger ett tydligt ja.”

Jag, vet att jag skulle kunna säga ja:et nu, men vad vore jag väl för relationsfobiker om jag bara gav upp mina brasklappar sådär! Så jag fegar ur. Och låter rädslan tala. För den finns ju där, tyvärr: ”Du känner mig. Du vet att jag aldrig kommer ge ett tydligt ja. Jag… fungerar liksom inte så. Jag… blir rädd för att lova något. Jag vet ju ingenting. Jag…

Min röst har gått upp jäktflåsighet, så jag tystnar för att hämta andan.

Han: ”Jag vet. Jag känner dig.”
Jag: ”Okej. Och jag vet det där om dig med. För jag känner dig.”

Han: ”Och det är därför… Jag tror inte det här är en bra idé. Jag tror det är bäst om vi fortsätter vara bara vänner. Och… Under de där veckorna när vi inte hördes så började jag dejta någon. Jag vill inte att det ska bli konstigt mellan oss.”

Och plötsligt är min hjärna mosad mot marken och kroppen har tiotusen brutna ben. Och det enda jag kan tänka är ’jag var för sen, jag hade kanske kunnat få… men jag var för sen’. Han pratar under tiden om något. Och jag svarar men vet inte vad som blir sagt. Jag är fullt upptagen med att räkna antalet sätt som jag sa det fel på. Och antal sätt som jag hade kunnat göra de senaste månaderna annorlunda.

Men jag sa det i alla fall. Och, tja, det är ändå något stort för en fegis som jag.

Jag lovar, här och nu, dyrt och heligt, med mitt fegishjärta och mitt katastroftänk, att jag aldrig ska vara sen igen. Nästa gång ska jag våga säga ja, utan fallskärm och förseningar. Jag ska jag ska jag ska. Och ni måste påminna mig om det.

Jag ska bara läka några brutna ben och skrapa upp min hjärna från marken först.

Den mest plågsamma tortyren för en singel!

Posted in En skopa förnedring till?

Ni vet hur tortyrledare använder trumhinneplågande ljud för att bryta ner den utsattes viljestyrka till ståndaktigheten av en blöt disktrasa? Well, för en singel sker samma sak med tystnad.

Två veckor sedan. Allt var hyfsat bra. Sommarens malande tankekvarn hade äntligen slutat tugga på varandet eller icke-varandet av en relation med killkompisen. Allt var som vanligt och vanligheten bröts uteslutande av att jag var förvånansvärt fri från frustration. (Prisa Gud!) Men, jag tyckte det var på tok för länge sedan jag träffade killkompisen. Jag menar, hela fyra dagar ju! Så jag ville att han skulle komma och se på film. Fastän jag visste att han hade planer. I form av besök från barndomsvänner. Som han inte hade träffat på cirka ett år. Men, jag menar, fyra dagar ju!! Så jag messade. Och messade sedan igen. Och messade liksom en tredje gång för att på riktigt få fram att det faktiskt var hans plikt som vän att släppa allt han har för händerna så fort jag hör av mig. För… Det bara är så, okej?!

5 timmar senare: Går och lägger mig.

13 timmar senare: Vaknar och ser att jag fortfarande inte fått något svar. Får en tagg av obehag i magen.

1 dag senare: Taggen är nu en törnbuske.

2 dagar senare: Obehagsknopparna har blommat ut till panikrankor.

3 dagar senare: Busken har blivit taggtråd som spridit sig till min hjärna där tankarna naglats fast! Jag kan inte tänka på något annat. Får besök av mina föräldrar, men kan knappt umgås. Har för en gångs skull människor i min lägenhet som pratar med mig, men säger knappt tre ord tillbaka. Det enda jag kan tänka, känna, höra och se är att min mobil är fullständigt jäkla, frekkin tyst. Och jag tror att det bara förvärras om jag gör något åt det.

4 dagar senare: Jag tappar (kastar) en vas i golvet. Min mamma undrar om jag är ok.

5 dagar senare: Jag ger valutfrågaren på tv lite för högljudda (och svordomskransade) raseriråd. Pappa undrar om jag är ok.

6 dagar senare: Jag städar varenda skrymsle av min nu tomma lägenhet, och börjar efteråt putsa fönstren. Förstår äntligen att jag nog inte är ok.

7 dagar senare: Jag distraherar mig med 28-åringen, men blir något distraherad från mitt distraherande när han undrar om jag är ok.

8 dagar senare: Får full panik.

9 dagar senare: Får full förtvivlan.

10 dagar senare: Tar ett djupt andetag och bestämmer mig för att sluta bry mig. Jag är minsann lycklig och bekymmersfri! Förutom den lilla detaljen att jag är konstant olycklig… Men, förutom den är jag aslycklig!

12 dagar senare: Börjar acceptera läget. Han tröttnade på mig.

14 dagar senare: Jag är ok. Det är ok. Jag antar att det kan bli så med vänskaper. De försvinner. Och jag kommer klara mig utan honom.

Jag sätter mig i soffan. Och drar ett djupt andetag. Och tänker att ”jo, jag kan klara mig utan honom”. Varpå jag börjar böla så att min redan förkylningstäppta näsa blir en sprängladdad fontän som briserar rakt över mysbyxorna. Hinner dock inte hämta snytpapper. För de ringande signalerna till hans mobil går redan fram. Och han svarar.

Jag, med en röst som befinner sig på decibelnivån av en gråthulkande hårdrockare som just fått veta att Metallica-konserten inte alls kommer ha öltillstånd: ”Du, vi kan faktiskt inte vara vänner längre! För jag kan inte ha vänner som ignorerar mig! Varför ignorerar du mig?! Eller, svara inte! För jag bryr mig inte! För vi är inte vänner längre!! Jag messade dig för TVÅ VECKOR SEDAN och du har inte svarat!! Men jag bryr mig inte! För vi är inte vänner längre!!!

Killkompis, en gnutta förskräckt, en näve skita-på-sig-vettskrämd för sitt liv: ”Va?! Vad säger du?! Alltså… Jag ringde dig ett par dagar efter att du hade messat. Men du har ju inte ringt tillbaka!”

Jag, gråtråmandes:Du har inte ringt mig!!”

Killkompis: ”Jag har ringt dig.”

Jag, snörvelhulkandes:Du har inte ringt mig!!!!

Killkompis, något stressad: ”Men för i helv… Vänta lite!”

Tystnad och skrap.

Killkompis: ”Ajdå. Jag ringde visst till din jobbmobil. Förlåt.”

Tystnad. Gråthulkningarna låter ungefär som när en bil får soppatorsk och skuttfjösar sig fram tills den slutligen stannar helt. Varpå det blir fullständigt tyst. Och lite obekvämt. Samt aningen genant. Tänker att jag kanske överdrev lite. Och tänker att jag kanske verkar lite… jag vet inte… orationell, just nu liksom. Men, vad fan, man kan ju inte backa!

Jag, ilsket, av skäl som vederbörande avböjer från att redogöra, eftersom vederbörande inte vet: ”Jaja, då är vi väl vänner då! Men du ska veta att din korvstroganoff som du lagade senast vi sågs inte alls var särskilt god!”

Och så lägger jag på.

Jorå, såatteee…

Vilken jävla tur att karln inte har katt! Den hade blivit flådd för en vecka sedan.

Den vilda striden om vem som viker sig – och hör av sig först

Posted in En skopa förnedring till?

Ha! Kamikazepiloter, gör en dödsfärd er modiga, va? Och free diving frekkin fallskärms-what ever, tror ni att era ballar är två Globen-byggnader hängandes upp och ner? Well, ni kan alla köra upp era machofasoner dit magsäcken tar av sig hatten och skakar hand med tarmarna, för jag har ett chicken race som skulle få er att vika er snabbare än en linneservett i en japansk origami-turnering. Eller rättare sagt, alla vi singlar har uthållighetsprovet som slår dem alla:

Kampen, striden, slaget, drabbningen – om vem som pallar att hålla ut längst, och därmed Inte. Messar. Först!

Jorå, vi spjärnar, vi krampansiktsgrimarserar, vi påfrestningsvrider oss i vilda dödsplågor! Vår beslutsamma blick försöker fokusera på vägen framför oss, men vi måste ständigt snegla mot (mo)bilen som chicken racar bredvid, där dejten sitter och ruvar, eller kärleksintresset, eller kk:t. För det handlar om heder, om singelstolthet, att kunna stå rak och möta sin blick i badrumsspegeln, och veta, känna tryggheten i, att man Messade i alla fall Inte Först. Där mina vänner, har ni den ädla kamp som cirka 75% av mitt liv har präglats av!

Vad sa ni? Att det kanske är anledningen till att jag är singel? Att jag ska sluta bete mig som en överväxt barnrumpa som spelar trotsiga spel och i stället försöka bli en kvadratmillimeter av det som kännetecknar en vuxen människa? (…) Oj oj oj vad dålig mottagning det blev här i mitt huvud helt plötsligt! Schrprrskkksccccrrrr… Jag måste nog verkligen lägga på mitt mentala samtal med er, jag hör absolut ingenting! Scchhrkkkrrsscc… Så hej då, jag måste återgå till att… ja, ni vet, sitta och stirra på min mobil. För det är helg. Det är en vecka sedan förlustelserna. Och jag tänker fan i mig hugga av mig händerna före jag plockar upp den där jäkla mobilen! Kämpa Singelbloggaren, kämpa!

(Förresten, VeckoRevyn har dragit igång sin nomineringstid inför Blog Awards 2014. Hrrm, *skrapar foten i backen och tittar under lugg*, tycker ni… tror ni… skulle jag vara värdig en nominering till Guldpennan? Om ni, så att säga liksom bara lite grann, tycker det, så får ni gärna nominera.)

Nu måste vi diskutera straffet för att synda

Posted in En skopa förnedring till?

Fine frekkin fine Gud, jag fattar att jag bröt mot ett antal budord i helgen och att såväl Herrens namn som de äktenskapliga relationernas aktivitetsrestriktioner missbrukades å det grövsta. Det var inte meningen att du skulle behöva ta din blodtrycksmedicin för att inte riskera att bestörtningschocka ditt hjärta. Eller att du behövde hålla för såväl ögon som öron på småänglarna för att skydda deras oskyldiga sinnen mot uppvisningen av områden dit solen vanligtvis inte når. Jag är ledsen, sånt är ju onekligen lite obekvämt.

Så visst, mitt syndande förtjänade kanske att bli straffat. Illa kvickt. Så att jag inte under några omständigheter kunde få för mig att min gräshoppsplåga på sydliga breddgrader hade med något annat än min synd att göra. Jag fattar, okej?!

Så okej, ge mig urinvägsinfektionen från helvetet som känns som om frätande syra strilar genom mitt underliv. Och ge mig en manlig läkare som hade kunnat ge en ung Leonardo di Caprio mindervärdeskomplex. Som dessutom verkade vara 14 år. Eller okej, nu kanske jag var elak. Han hade säkert hunnit fylla 16. I går. Och som fortfarande hade sin läkarprofessors noggrannhetspredikan i sitt huvud och därmed kände sig tvingad att förklara exakt vilka aktiviteter som kan ge infektion i min mest privata kroppsdel. Trots att den stammande utläggningen om hur kiss kan rena från bakterier efter sex fick hans hudton att anta en imponerande likhet med Falurödfärg. Och att jag själv växlade upp mina smärtsvettningar till rinnande pinsamhetssyndaflod när jag behövde fråga hur det kan ske även när man har kondom. (Varför frågade jag, varför frågade jag?!)

Men, kära gode Gud, måste straffet verkligen sträcka sig till det där med kisskoppen och min halsduk? För i feberdimman och smärtkvidningarna kunde jag inte få upp den frekkin luckan där jag skulle stoppa in min kisskopp. Så jag var tvungen att gå tillbaka till hans kontor. För att överräcka koppen med mitt infektionsångande kiss. Och då var du framme, visst var du det Gud? Och såg till att jag råkade snubbla lite. Så att några skvättar kiss hamnade på hans skrivbord. I alarmerande närhet till hans kaffekopp. Vilket jag (och nu måste jag än en gång åberopa den feberklump som för tillfället stoppade upp ledningarna till kontoret för logiskt tänkande) kvickt ville torka upp. Som om det inte hade hänt. Men tyvärr inte såg några näsdukar i närheten. Och därför valde min halsduk.

Och visst, allt det här hade kanske kunnat vara värt ett skratt och en axelryckning om han hade varit hyfsat okej med det. Men låt oss sammanfatta det hela med att okej för länge sedan hade panikanropat arméhelikoptern och evakuerats från byggnaden i en eftersläpande vajer.

Så, kära Gud, jag förstår att synd ska straffa sig själv, men måste den även straffa 16-åriga läkare? För om det är så lovar jag att aldrig göra om det som hände i helgen. Jag lovar!

(…)

Eller… var det kanske så att han också var en very naughty boy i helgen? Med sina egna synder som behövde straffas? Okej, jag bara måste hitta honom inför nästa helg!!

Mina topp 3 dissningar och, eum, stoltheten

Posted in En skopa förnedring till?

Min dissningshistoria har sprungit loppet runt genom umgängeskretsen. Ni vet, fått svordomspepp vid starten, stöttningstjut längs löparbanan, och så kraftiga ryggdunk vid målgången att förnedringen hostas ur kroppen i en psykisk Heimlich manöver. Själva essensen av kvinnlig vänskap, helt enkelt.
Och i terapisessionen efteråt KBT-krystade en vän fram något riktigt smart: att en dissning egentligen är något att vara så förijävla stolt över – eftersom det är ett tecken på styrka mer imponerande än den mest uppumpade biceps. Att vi gjorde det innebar att vi vågade, så vi borde kasta stolthetströjan och flasha våra dissningsärr mer ivrigt än Taylor Lautner framför en kameralins i magrutehöjd. Och det lät jäkligt bra. Smart liksom. Så jag bestämde mig för att göra en lista över mina topp 3 dissningar.

1. När jag äntligen fick till det med gymnasiets snyggaste kille och hamnade i hans smutstvättäckta säng. Där jag sexigt började klä av mig själv… Bara för att upptäcka att jag ju bar shaping strumpbyxor. Som det behövs ett EM-mästerskap i brottning för att kunna kräla sig ur. Insåg jag. Efter att i ungefär en kvart ha försökt lösgöra röven från tvångströjan av nylon. Och när jag äntligen hade fått ur inte bara vänstra utan även den högra skinkan, så harklade sig killen, och sa: ”Eum, det här kanske inte är så bra idé ändå.” Jag stirrade på honom, bedömde situationen, och hoppade sedan ut ur rummet med strumpbyxorna runt knäna. I stunden kändes det som det mest värdighetsbevarandra draget jämfört med att återupprepa brottningsmatchen igen. Kan inte säga att det kändes lika värdigt när jag gick ut ur hans hem och plötsligt fann mig på en trafikerad gata med röven bar.

2. När min pojkvän gjorde slut med mig när jag var 22 och vi båda grät och höll om varandra. Varpå jag kröp upp i hans knä. Vilket kanske var lite gulligt. Om jag hade släppt taget när han reste sig. Och inte hängt mig fast om hans hals. Och hängt där medan han omständligt stegade sig mot dörren. Där min armstyrka slutligen gav vika. Så jag tappade taget och satte mig på golvet. Där jag helt enkelt bestämde mig för att hålla fast vid vad jag kunde få tag på. Vilket var hans ben. Jorå… det var onekligen lite pinsamt. Om jag, sittandes där på golvet, dessutom hade börjat böna och be så hade det lämnat pinsamhetsfacket och behövt arkiveras om i skäl-för-medicinerings-facket. Hrrm, så det är nog bäst att vi avslutar historien där.

3. Well, den sista tillhör så klart den stora kärleken, så den måste jag ju hålla på till följetongen. Jag menar, man vill ju ha lite göttig förnedring kvar att njuta av!

Joråsåatte… Det var alltså nu jag skulle vara stoltare än någonsin… Hrrm, jag skulle säga såhär, det var en intressant tes – nu slutar vi att testa den.

I helgen ska jag på hela TVÅ nätdejter. Så vem vet, jag kanske får fler dissningsärr att vara stolt över! Jisses… Jag behöver nog lägga mig ner lite.

Mitt nya liv som masochist

Posted in En skopa förnedring till?

Jag har bestämt mig. Jag ska bli masochist. In med gagbollen i truten på mig och fram med piskan! Funkar lite Brittan-plågeri à la Guantanamo-style? Ja men på med bergsprängaren bara! Hmm, hur tänker hon nu, undrar ni säkert… Jo, jag har de senaste dagarna kommit fram till det rätta sättet att leva. Det enda sättet att leva. Och Singelbloggarens Gandhi-visdom, som borde tapetseras över varenda carpe diem och korsstygnbroderas på en kudde eller två, är att – låt livet göra ont.

Om jag lever rätt, så känns livet. Det sparkar skiten ur mig när det går dåligt, för jag bryr sig om det jag satsar på. Och det adrenalinknarkar mig över hustaken när det går bra, för jag nöjer mig inte med mindre.

Så det är slut med att fegt flyktrusa från alla som jag tycker är lite intressanta. Vilket är ett något kontraproduktivt arbetssätt om man vill träffa någon intressant. Nej, satan i kullerstensgatan och jävlar näven-i-bordet-anamma, hädanefter ska jag sluta krypa fram längs tryggt viltstängselkantade vägar, och i stället slänga mig ut från höga stup. Hoppa från takkanten. Huvuddyka från Eiffeltornet. Någon gång bestiga Mount Everest och ta vindvägen ner. Och när jag krasar i backen och bryter varje ben jag har, tänker jag tillåta en kort stund av sårslickning, innan det är dags att pallra sig iväg till nästa berg. För någon gång kommer ett av de där bergen be mig att stanna. Och då kommer jag vara så högt upp att utsikten lär vara makalös.

Och jag har redan börjat… I helgen frågade jag ut en kille som jag har gått och suktat efter en längre tid, och han tackade nej. Sa att han inte såg oss på det viset, men glad påsk. Och visst, det gjorde ont, det gjorde det. Lite som att jag satte stavmixern mot mitt bröst och lät den köra runt tills det bildades en härlig cocktail av skam, besvikelse, ånger och lite självtvivel som körsbär ovanpå. Men sedan kom jag ihåg mig nya löfte, och insåg att det var bra att det gjorde ont. Det innebär att jag ändå har klivit upp på en viktklass där smällarna känns. Så jag ska njuuuta av dissningssmärtan. Och bita hårt i min gagball. För mitt i all förnedring känns det ändå som om livet kanske kan börja ta oväntade vändningar… Och jag hade inte vågat göra det utan er. Så tack för att ni är med mig! Och låt piskan vina!