Hur man bäst kommer över ett sårat hjärta – det anonyma svaret

Posted in Lite för mycket ärlighet

Ibland är det onekligen jädrans bra att den här singelbloggen är anonym! Okej… Rätt så ofta till och med. Typ jämt. Utan undantag. För hur skulle jag annars kunna berätta om läkares kissordinering efter sex för att inte få urinvägsinfektion. Eller att bajsdiskussioner är det jag saknar mest med förhållanden. Eller, kunna ge er det vanisheffektiva svaret på hur man städar bort hjärtesorg från bröstet. Eller i alla fall sopar undan det, så att det beklagligt nog blåser tillbaka då och då, men ändå! Illusionen av renhet är bättre än en stinkande soptipp i djupet av ens mage! Believe me.

Svaret kom till mig i en brun flyttlåda! Buren av en bekant. Som under en middag med kollegor och vänner plötsligt böjde sig fram mot mig, naglade fast mig med sin blick, och sa: ”Du mår inte bra, eller hur?” (Bör sägas att detta var innan valet. Hade det varit efter hade en olycklig uppsyn hos mig och 87% av den övriga befolkningen knappast behövt någon förklaring.)

Men hennes fråga var ändå lite förvånande. Eftersom jag var helt bombsäker på att jag hade lyckats fejka en glädje mer tuggummipoppande än gruppen Troll på 80-talsreunion. Jag menar, jag hade ju bara förlorat blicken i min efterrätt ett tiotal gånger. Och lyckats äta hela tre tuggor mat! En mästerskådespelare, ju!

Så jag smashade tillbaka den pingpongraka frågan med ett rakt svar om att jag var olycklig, och gav en meningslång sammanfattning om varför. (”En kille vill inte ha mig.” Tänk så lite det behövs för att alla plötsligt genast ska förstå…) Och hon nickade bara, och knäppte sig på näsan ett par gånger, och sa till mig att vara hemma kvällen efter, för hon skulle köra förbi med den bästa medicinen.

Och det var så den bruna lådan kom in i mitt hem. Och jag fann mig själv fötter mot lådkant med det ultimata svaret om hur man blir av med hjärtesorg. Sa hon. Innan hon gick. Och lämnade mig med min nyfikenhet. Och sedan min förbluffning. För det ultimata sättet att bli av med hjärtesorg är tydligen inte att supa mig full, ligga med random dude, ha bakisångest, höra av mig till ett gammalt ragg, bli dissad och hata mig själv ännu mer, gå runt och vara olycklig, tillslut tröttna på att vara olycklig, och slutligen bestämma mig för att fuck it, jag är fan grym! Även om jag med hyfsad säkerhet kan garantera att jag kommer pricka av även denna hjärtesorg-checklista. Men nej nej, det bästa sättet att distrahera från olycka är tydligen – tantsnusk!

Jajamen och joråseru! Kvinnan hade dumpat av en hel låda med tantsnusk på mitt hallgolv!! Och inte vilken tantsnusk som helst! De cirka 25 böckerna var alla skrivna av en enda författare – på 80- och 90-talet!!

Först blev jag arg. Sedan förnärmad. Sedan en mix av båda två. För ursäkta mig, men hjärndöda tönthistorier om en töntsvimmande tönttjej som blir räddad av en muskulös tönthjälte är inte riktigt vad jag kallar litteraturens motsvarighet till ett världsomskapande och själaläkande terapisamtal. Jag kan rädda mig själv, tack så jäkla mycket. Eum. Nästan jämt.

Men en av böckerna hade ett så töntigt namn, så jag var tvungen att börja bläddra lite. Och fann mig sedan läsa. Och plötsligt var klockan 03 och jag skulle jobba dagen efter och jag hade inte tänkt på mitt eget sorgliga liv under en hel kväll. Vilket egentligen berodde på att jag inte hade tänkt alls, för det behöver man inte göra när man läser tantsnusk, och det var DÄR svaret fanns till hur man får bort sin hjärtesorg!!

Så jorå, hrrm, det är en himla tur att den här bloggen är anonym. För jag är tyvärr alldeles för töntig för kunna bli ironiskt cool av att göra något så übertöntigt som att tipsa om tantsnusk. Av en författare som heter Jude Deveraux. (Namnet! Bara namnet!!) Endast böckerna från 80- och 90-tal. (Säger min vän. Och jag kommer aldrig igen tvivla på hennes ord.) Typ alltid om en viljestark kvinna. Som träffar en man. Och så bråkar de konstant under halva boken. Men lyckas ändå hathångla då och då. (Jag får icke dö innan jag hunnit hathångla en gång till i livet!!) Alltid upptryckt mot en dörr, ett träd eller en borgvägg. Och sedan blir någon av dem känsloskraja eller så blir det ett missförstånd eller så kommer en earl alternativt bandit och rövar bort en av dem. Och så är det ett passage av olycka. Och sedan ses de igen. Och så har de sex. Och det är inget 50 shadande här inte! Men korsetter flyger och kiltar sveper, och eufemismerna flödar och ombeskrivningarna gror, så att man knappt förstår vad som händer, och man knappt vet vad det händer med, men man ändå tänker att det är just så man önskar att livet var.

Utan tankar. Och utan realism. Och med en lem som man tror ska stå för en snopp. Men som man inte vet säkert.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Saker man hör sig själv säga när man träffar en yngre man

Posted in Lite för mycket ärlighet

”Sweetie, du skulle inte kunna tänka dig att göra de där yoga-armhävnings-kroppsövningskullerbyttorna-eller-vad-i-hela-fridens-namn-det-nu-är-du-gör utanför sängen?”

”Vadå shorts? Det där är mina trosor!! Alltså… Vad menar du med den där blicken??!!

”Ta inte illa upp nu, men jag känner att jag kommer slå dig med min stekpanna om du säger ett ljud till om att du borde träna mer.”

”Vadå att ”du växte upp med Harry Potter”? Astrid Lindgren då? Vadå att du inte har läst Astrid Lindgren??!!

”Jag fattar inte, hur kan du veta fler ställningar än jag? Att du under tonåren plöjde ’Entourage’ och ’Californication’..? Jag tittade på ‘Anne på Grönkulla’!”

Såatteee, om jag inte kände mig uråldrig innan så blev min ringrostighet ett faktum när jag senast fick ett sendrag som höll i sig i en halvtimme. Vid den sämsta möjliga tidpunkten. Vilket gjorde att jag inte ville säga något. Utan i stället höll på att dö av smärta i en halvtimme. Konstigt nog var pojken högst belåten efteråt… Något om kvinnlig klimax och Guiness Rekordbok… Vi säger inget till honom, okej?

En fläkt av förhållandesex

Posted in Lite för mycket ärlighet

Ursäkta mig, två korta sekunder, jag skulle bara behöva… MOOOOTHER FUUUUUCKING JÄÄÄÄÄVLA GEEETRÖÖÖÖV SKIIIIITPÅÅÅÅSEE KOOOMMMER FAAAAN INTE PÅ FLER SVOOOORDOOOMAR MEN FAAAAAN VAD JAG TÄNKER FOOOOORTSÄTTA ÄÄÄÄNDÅÅÅ FIIIIIISKMÅÅÅÅÅÅÅSSSS HEEEEELVEEETEEE GRIIIIIS…

Pust. Okej. Så. Tack. Förlåt. Ni vet. Tackförlåt. Jag är ok nu. Eller. Nåt.

Kära vänner. Jag måste tyvärr informera om att världen är ond. Livet är brutalt. Kvittrande idyllfåglar på morgonkvisten kanske låter som livets goda för lyckliga öron, men sanningen är att de bara restickehånar om nattens missade möjligheter. Och ni vet den där sömnigt lyckoskimrande friden på en söndagsmorgon? Det är ett frekkin Eiffeltornsenormt, pekat finger, uteslutande skapat av sadistiska högre makter för att göra kontrasten till vad som kan försiggå mellan söndagslakanen så mycket mer övertydlig. Well, det pekade fingret är intryckt mot min panna. Jag har sett det, tack så jävla mycket! Så kan någon jävel dra igång en bombattack utanför mitt fönster så att jag frekkin slipper märka det mer?!

Lördagkväll. Jag ligger utslagen i min soffa, eftersom den senaste tidens jobbdisciplin självklart belönas med en dunderförkylning så fort det i fredags blev dags för semester. Som sagt, på tal om sadistiska högre makter och sånt där. I alla fall… Jag har inte diskat på en vecka, jag har inte städat på tre veckor, jag ligger i feberdimma så tjock att tv-flimret är en blinkande fyr i medvetandefjärran, och mitt vardagsrum har fått ett nytt golv bestående av snorpapper eftersom min lilla påse för länge sedan är full och jag fan inte pallar att gå och hämta en ny. Och det är då jag får ett mess. Från en gammal kk. Som bor i Norrland men som nu har jobbkonferens i Sthlm och inte trodde att han skulle kunna komma ifrån så han har inte hört av sig men kanske går det och han vill gärna ses så han ska försöka slinka bort från hotellet framåt natten.

Och ni vet ju hur det gick senaste gången sannolikheten av en blixtträff slog ner och jag faktiskt lyckades få ett oanständigt förslag i min ekande tysta mobil. Så ni förstår säkert min reaktion när sannolikheten för ett andra blixtnedslag får min mobil att burra. Den blir helt enkelt inte helt… sansad. Jag är en singelkvinna som inte har haft sex på… eh… Jag är en singelkvinna som inte ens minns när jag senast hade sex!! Om ni hör något slafsande ljud när jag går förbi så är det min mödomshinna som långsamt växer igen! Mitt skrev är snart en k-märkt forntidsefterlämning och inte ens statsfinansierade sightseeingbussar lyckas få dit turister för att hummande beskåda förfallet! Så ja, jag blev något exalterad. Men det var inte den enda anledningen. Det största skälet var nämligen att det här är något så stjärnfallovanligt som en förhållandekille.

Nej nej, han är inte i ett förhållande, sådant håller jag inte på med (även om jag inte dömer någon annan för det). Nej, han är singel, men han är en förhållandkille. I tanke. I hjärta. Och framför allt, i kropp! Vilket innebär – förhållandesex!

Åh kära singlar, minns ni hur förhållandesex var?! Och ni förhållandemänniskor, är ni medvetna om vilken skatt som ständigt finns en 120-cm-säng bort?!! För visst, singelsex är som att gå på en hipp hål-i-väggen-restaurang där man aldrig riktigt vet vad man kommer få men man blev ju ändå lite sugen när Jonas Cramby hypade den i Metro och girlangen av glödlampor ser ju ändå rätt så cool ut så visst det kanske är en lite spännande upplevelse även när pulled porken är så torr att tungan rullar runt grus i gommen och kocken har försökt dölja det genom att dränka salladsbladen i fett. En upplevelse liksom, hur illasmakande den än är. Men förhållandesex, det är något helt annat. Det är gourmetkonst och vinskicklighet. Inga konstiga kryddor och ingen snofsig interiör, men en smaksäkerhet som ändå får en att lugnt slå sig ner och veta att man snart kommer gå därifrån så jäkla mätt och belåten. Översatt med lite mindre liknelser: Mycket djupa blickar, många ömma smekningar, och en förmåga att leverera en orgasm på cirka 0,75 sekunder. (Vadå, det var länge sen! Döm mig inte!)

Så ja, jag blev helt enkelt något till mig i trasorna. Jag flyger upp från soffan. Nära på svimmar av plötsligt vertikalläge. Börjar frenetiskt diska, panikslaget plocka undan snorpapper, förvirrat städa, kommer plötsligt på mitt eget har-inte-duschat-på-ett-dygn-haveri, så kastar mig in i duschen, får ännu en svimningsattack men klamrar mig har-för-fan-inte-haft-sex-på-evigheter-fast vid duschstången, gör saker med rakblad som skulle ge knivlådan mardrömmar, gör saker med duschlotions och kroppskrämer som skulle ge miljön permanenta parabenskador. Finner mig själv plötsligt fila fötterna. Vilket är helt ologiskt, för vem fan kollar under fötterna vid förhållandesex. Men logiken har vid det här laget left the building, och i stället bereder vi en väg för nakenrumbaherran! Jag var i feberdimma, i ett frustrationsträsk, med en ilsken klitoris som enda guide. Och efter tre timmar av mani anser jag mig äntligen vara klar. Presentabel. Redo att orgasmas bort till något som liknar liv igen.

Och det är då jag somnar. På soffan. Med mobilen så nära mitt öra att jag säkerligen har gett mig själv hjärntumör. För att sedan vakna. Kl 07 på morgonen. Med tre missade samtal och fyra missade mess.

Och visst, om jag hade varit en något mindre värdig kvinna så hade jag kunnat ge en ovärdig respons i det läget. Jag hade till exempel kunnat börja frustrationsgråta. Med en täppt näsa och bubblande snor. Kanske kastat en vintagevas i väggen likt en femåring med trotsproblem. Och kanske till och med stampat ut på balkongen och hytt med näven åt världen för att sedan skrika ”moooother fuuucking gå och dööööö” åt ett lyckligt par som just joggar förbi i matchande träningskläder.

Visst, det hade kunnat hända en ovärdig kvinna med slafsande mödomshinna.

Så… Trevlig söndag på er! Jag ska bara gå och dammsuga upp vintagevasglassplitter.

Vad jag saknar som singel – snark och bajs!

Posted in Lite för mycket ärlighet

Hemma igen efter en midsommarhelg tillbringad med flera par går jag runt i min ekande tomma lägenhet och försöker stöka upp tillräckligt med städningsljud för att jag inte ska märka hur öronen ringer av plötslig tystnad. För folk kan försöka inbilla mig att det är grönare-gräs-mindfucket som gör att jag förskönar det här med parsamhet till en hollywoodskimrande dans på romcom-fejkade rosor. Men det är inte sliskromantiska middagar och slusksexnätter jag längtar till. (Eller okej, inte middagarna i alla fall.) Det är det här jag saknar som singel:

1. Jag vill ha en människa som jag inte behöver säga ett skit till. För som singel finns det mängder av människor man kan umgås med, men ingen man kan sitta i olika hörn av lägenheten och ignorera. Och det finns inget sätt att tydligare säga att man hör ihop, som att inte säga ett skit.

2. Jag vill vakna mitt i natten av någon annans snarkningar, eftersom man somnar om av mullrande snark, men inte av bullret från framgalopperande egna tankar.

3. Jag vill ha en diskussion om bajskonsistens med någon. Jo, det vill jag visst det! För jag har sett par som är så bekväma att de diskuterar bajs med varandra, och det har övertygat mig om att ett förhållandes friskhetstecken är diarré och förstoppningsproblematik!

4. Jag vill vara så trött på någon att jag drömmer om att kväva den i sömnen med den skitiga strumpan som människan envisas med att inte stoppa i tvättkorgen. För det innebär att karln har varit med ett tag. Och jag vill väldigt gärna att någon ska vara med ett tag.

Den absolut sexigaste egenskapen hos en man

Posted in Lite för mycket ärlighet

Okej då. Jag kan väl ta lite ansvar för det hela. Även om jag faktiskt tycker att det egentligen inte alls var mitt fel. Visst, jag var medveten om risken, men effekten förvärrades ju på grund av en mängd externa faktorer och dem tänker jag inte ta ansvar för!

Jag menar, det är inte mitt fel att det börjar dofta vår i luften! Och alla vet att en singel med vårkänslor är ungefär lika behärskad som en vithaj med blodvittring. Så vad tror ni då händer med mig, som inte har fått hångla på så länge att tungan tror att det är tal den är till för?! (Stackars lilla tunga, så förvirrad i sin världsuppfattning…) Jo, konstant blodbrist i hjärnan är vad som händer, lika säkert som att en tremånaders bebis inte kan sträcka upp handen, harkla sig, och be om att få gå och pudra näsan på damtoaletten. Och är vi arga på den tremånader gamla bebisen för att det i stället är skithaveri i blöjan som gäller? Nej minsann, det är vi inte, för vi förstår att det inte går att hjälpa. Så samma förståelse borde därmed ges till mig!

Men visst, jag kanske inte borde ha satt mig i situationen…

Om jag vet att jag tycker att det absolut sexigaste med en man är hans hjärna (vem bryr sig om biceps och magrutor när man kan sukta över neuroner och frontallober) (det där wikipediade jag, det är ju inte mig jag ska gå igång på!), om jag vet att jag får stålbonge så fort någon säger något intelligensosande till mig, och om jag vet att jag just nu inte är den mest nöjdmätta människan som lever på jorden direkt, så borde jag kanske inte ha satt mig på en föreläsning. Med en manlig föreläsare, i min ålder, som var smart utan att för den sakens skull vara uppblåst… Det kan jag erkänna var att utmana ödet med retstickeramsor och kastade småstenar.

För ja, jag har ändå lite dåligt samvete för städaren… Personen har ju mycket att göra ändå, utan att ta hand om ytterligare avfall. Eller ja, man kanske ska säga mina efterlämningar. För… ja, ni vet… En kasserad stol och snigelspåren som ringlade ut ur salen…

Den hemliga dealbreakern

Posted in Lite för mycket ärlighet

Frustrerad singelvän: ”Jag har verkligen inga orimliga krav! Visst, han ska vara snäll, och lite rolig. Men det är typ allt. Jag menar, det är väl inte för mycket begärt?!”
Peppande vän: ”Självklart inte! Klart du kommer hitta det!”
Peppande jag: ”Absolut, bakom varje hörn finns i alla fall fem. Det gäller bara att hitta dem.”
Frustrerad singelvän: ”Jag menar, jag struntar i hur han ser ut, vad han vill med sitt liv, eller all ytlig skit! Jag vill bara att han ska vara godhjärtad. Det borde faktiskt inte vara för mycket begärt!”
Peppande vän: ”Självklart inte!”
Peppande jag: ”När som helst kommer det hända. När som helst!”
Frustrerad vän: ”Visst, en liten sak kanske jag har som krav. Men det är verkligen det enda, och det är inte ens en stor grej. Men han får gärna fatta poängen med klitoris liksom. Även före man har blivit ihop och man har lärt upp honom.”

Tystnad runt bordet.

Frustrerad vän, med plötsligt orolig blick på oss andra: ”Eller fatta och fatta, det räcker om han typ inte är rädd för klitoris. Så att han klarar att vidröra den utan skräckskrik liksom.”

Fortsatt tystnad. Något mindre peppande vän harklar sig. Något mer skeptisk jag rätar på mig.

Opeppande vän: ”Jag är ledsen, men du kommer dö ensam.”
Opeppande jag: ”Singel raka vägen ner i likkistan. Tyvärr.”
Opeppande vän: ”En kille som inte är rädd för klitoris… Alltså, vi måste vara realistiska här.”
Opeppande jag: ”Någon sorts verklighetsförankring. Vi vet ju alla att om klitoris ska vidröras under singelsex slash dejtingsex så måste vi fixa det själva. Såvida du inte bänder dit hans hand. Eller typ skriker i hans öra att det banne mig borde råda någon slags varannan gång-artighet.”
Opeppande vän: Och även då kommer han tolka det som tio gånger för honom, en för dig.”
Frustrerad vän: ”Men, det kan man ju inte acceptera!”
Opeppande jag: ”Självklart inte. Varför tror du vi är singlar?”

Vi blir tysta. Dricker lite kaffe. Tittar på varandra.

Frustrerad singelvän: ”Vem behöver en kille?!”
Peppande vän: ”Verkligen! Vad är poängen liksom!”
Peppande jag: ”En Jack Russel i stället! Bakom varje hörn finns i alla fall fem! Det gäller bara att köpa en!”

Nätdejt 1/10 – känsliga läsare varnas

Posted in En high five på det!, Lite för mycket ärlighet

Jag tror jag har utvecklat en semipsykotisk relation till den här bloggen. Ni har blivit mitt samvetes allsmäktige domare, och rättssalen är min skalle (förlåt för brölandet nyss, jag blåste håret). Det började med att jag visste att jag hade gjort något dumt om jag kände tveksamhet inför att nämna det här, men nu har det utvecklats till nya schizofrena nivåer. Jag har nämligen börjat ha inre dialoger med er även innan jag gör det dumma. Så jag kommer käbbla lite med er i dag, även om ni inte säger emot, för jag käbblar egentligen med mig själv.

Jag vill också varna känsliga läsare för att följande inlägg kan innehålla stötande mentala bilder. Av mig när jag har sex. Huvaligen! Jag vet inte hur mycket ni klarar innan ni måste ta till luktsaltet för att inte chocksvimma, och eftersom det säkert inte har producerats luktsalt sedan 1800-talet så är jag lite orolig för att ni ska få hjärnskador när ni med handloven mot pannan segnar ner, så därav min varning, och så får ni säga till efteråt om det blev för mycket. Redo? Bra!

Så, nätdejt nr 1 medförde x antal timmar samtal och y antal glas vin, vilket resulterade i ett högst spontant fall av slamperi. Hehe, jorå, high fives till er alla! Mer slamperi åt folket säger jag! Om det bara hade slutat där…

Det var nämligen bra. Makalöst bra. Marken skakade tillräckligt för att göra göteborgska fiskare oroliga för en tsunami, och mina grannar måste ha vaknat skräckslagna i tron att någon just blev långsamt styckmördad på mitt våningsplan. Jag somnade med någon sorts halelujatanke om att jag hade hittat mannen i mitt liv och tänk om man kunde ha det såhär jämt och undra hur våra barn skulle se ut… För att sedan vakna, nöjt sträcka mig efter denna fantastiska varelse – och inte ha ett dugg att säga. Inte ett ord! Och nu undrar ni kanske hur det faktum att vi inte har något att prata om inte avslöjades under heldagsdejten innan sexet, och inte vet väl jag hur det gick till! Men de där y antal vinglasen var ju inblandade och vi pratade väldigt länge om hans jobb, och hans jobb var väldigt intressant så det höll mig fascinerad under dejtens alla timmar, tills vinet hade gjort sitt och jag, tja, blev intresserad av annat… Men nykter, med känslan av att det kanske blir aningen märkligt att börja snacka jobb här med diverse kroppsdelar i dagsljus, fanns det plötsligt inget att ersätta det med. Vi bara stirrade på varandra och var obeskrivligt, ojämförligt obekvämt tysta.

Och nu till dilemmat… Inte behöver väl det här vara ett problem?! Vadå, inget att prata om, jag kan väl prata med mina vänner! Jag kan prata med mina kollegor! Innan jag kommer hem och gör helt andra saker än att prata! Kom igen nu, jag måste väl inte ge upp det här?! Och innan ni, min hjärna, mitt samvete och mitt överjag säger något vill jag bara inflika en liten detalj – fem gånger. Fem gånger… Jag säger bara det, låter er marinera lite i den detaljen, och lämnar er sedan för att begrunda.

(…)

Eller okej, jag måste säga en sak till till mitt försvar! Han verkar inte ha några som helst problem med det här! Han vill ses igen. Så då måste jag väl få säga ja, även om jag vet att vi aldrig kommer kunna relatera till varandra mentalt? Jag menar, det finns andra saker som är viktiga för en människa än samtal! Som… fysisk aktivitet! Har ni någon aning om hur många pensionärer som har hälsoproblem efter ett liv med för lite motion? Det är faktiskt väldigt viktigt att hålla igång kroppen för att inte hamnar där! Så jag gör både honom och mig en tjänst! Och Sveriges sjukvård! Faktiskt! Tänk på det!

(…)

Och Göran Persson sa till oss att skaffa fler barn! Och även om det vi gör inte resulterar i barn (ögonblick av panik inför den tanken) så övar vi oss ju! För rikets skull! Sverige behöver oss!

(…)

Damn it! Damn it!!

(…)

Okej då, jag veeet, sluta tjöta hål i mitt huvud för guds skull!! Jag skaaa vara ärlig mot honom och mig själv och hela jäkla världen. Jag ska inte påbörja något som jag vet inte kommer fungera. Jag ska gå tillbaka till ett skrev igenväxt med spindelväv och ett närhetsbehov vars enda möjlighet till påfyllnad är när en frekkin vind blåser förbi. Fine!!

(…)

Damn it. Jag som precis hade fått mig nåt och blivit en harmonisk människa – inför utsikten att ge upp det blir jag ju ännu mer pissed off än innan!

Det är banne mig inte lätt att hitta någon att leva med, när det är så otroligt mycket som ska funka… Men jag är ju i alla fall snabb till testlabbet! (Vi säger att det är något positivt och lämnar det där.) 😉

5 budord för att inte implodera av dagen efter-ångest

Posted in Lite för mycket ärlighet, Skratta åt det tragiska

Det är en av livets mest Zoloft-krävande sanningar att man efter 25 inte längre kan ta några glas vin och dagen efter vara en hyfsat fungerande människa. Man är inte människa alls. Man är ett stycke svettdarrande kött styrd uteslutande av reflexer placerade i kroppsdelar man inte kan namnge. Och som om kräkkaskader och tarmfontäner inte var illa nog måste man dessutom ta sig an the mother f*cking boss av baksmälla – dagen efter-ångest.

Och nej, om du är under 25 vet du inte vad dagen efter-ångest är. Du kanske ångrar, skäms och rodnar dig hela vägen till frukostbordet där allt som krävs är lite Facebook-scrollande innan fokus har gått över till nästa livskris. Men efter 25 kommer du bli exorcistbesatt, med spinnande huvud och konvulserande skrev, när dagen efter-ångesten intar dig och du gör allt i din makt för att för guds skull utdriva minnesbilderna från din kropp. Du vill utplånas, du vill dö, du vill lägga dig raklång på motorvägen och undersöka mönstren på nästa lastbils vinterdäck – allt framkallat av att du tog tre glas vin och sedan snällt gick hem, som den städade lilla flicka du praktiskt taget aldrig är. Så tänk då hur det känns när du faktiskt har gjort något förtjänt att skämmas för…

Som jag gjorde. I förrgår.

Så mina kära, nu kör vi de fem budorden för att inte implodera av dagen efter-ångest:

1. Du skall icke dricka mer än två glas vin. Eller i alla fall tre. Inte fortsätta till sammanlagt… var det sex eller sju..? Och inte kröna det med ett halvt paket cigaretter. När jag vet att mer än tre cigg knuffar fram min magsyra för att presenteras för mitt saliv lika påstridigt som en Bindefeld-assistent på ett mingelevent.

2. Du skall icke bära mobil. Inte över huvud taget. Lämna djävulskapet hemma! Så att du inte kan messa ett kk som inte har svarat de senaste två gångerna. Eller fråga killen som vill dejta efter ett ligg. Eller messa jobbkontakten som du värdigt har dolt att du sextrånar efter honom så att äggledarna bjuder upp till ringdans i magen på dig. Herregud, jag frågade om han var ute… den mest uppenbara sms-frågan efter ligga+frågetecken. Och vi ska ha planeringsmöte i veckan… Nej, tänk på annat tänk på annat tänk på annat!!!

3. Du skall icke välja bort helyllekillen som lyste upp som en skeppsbruten inför en planka, för att i stället börja limma på rockkillen vars tjej snart dök upp, bartendern, den svåra hipstern som stod mitt i sitt fuck-off-vi-pratar-faktiskt-bara-med-varandra-hipstergäng, en kostymnisse vars pupiller du snart märkte hade pingpongmatch i huvudet på honom och slutligen bartendern igen. Hrrm, jag kan uppenbarligen inte gå tillbaka till det stället igen…

4. Du skall icke bära höga klackar, när du knappt kan gå i dem när du är nykter. De otaliga fotvrickningarna är inte sexiga, och var det till och med så att jag en gång ramlade..?

5. Du skall icke prata för mycket, skratta för högt, diskutera sex med främlingar, visa det rätta klitoristrycket på en mans arm, dra upp strumpbyxorna i offentlighet, dansjucka höften halvt ur led, pengabränna, vinhalsa, korttappabort, toalettköträngas, sminkmisslyckas och allmänt… leva. Nej, stanna bara hemma, och sitt där, för all framtid och i all evighet, så är du trygg.

Eller så skiter du i det och kör lika hårt nästa helg igen.

En insikt att ta med sig är dock att i filmerna framstår det alltid som om den värsta dagen-efter-ångesten uppstår efter ett random ligg. Det stämmer inte. Värsta ångesten uppstår när man har gjort allt som står i ens mänskliga makt och långt bortom värdighetsgränsen för att få ligga, men ändå vaknar själv.

Jag har definitivt INTE ansvar för mig själv framöver!