Söndagsångest

Posted in Humor på paus

Hej och hå, kämpa på. Vill du ha en LSD-tripp som kommer få din hjärna att se monster i varje mönstertapet, och din kropp att skaka av skräck inför mobilens minsta messljud? Testa att vara singel, över 30 och ha två dagars bakisgift i dig!

Söndagar är rent generellt en piskförsedd dominatrix till helvetesbitch för oss singlar. Dagen-efter-ångesten pumpar ut kemisk misärgift i ens kropp, och den förfeststinkande lägenheten ekar tom på människor som kan hålla ens hand genom trippen. Min vän ligger med fördragna persienner en telefonlinje bort, och viskar med bakisslitna stämband: ”Egentligen är det ju inte är så illa. Vi vet ju det. Det bara känns så i dag. Jag ska aldrig dricka igen…”

Och jag ger henne ett så starkt bifall som mitt dunkande huvud klarar av, precis som jag vet att jag kommer ge henne mitt rungande ja när hon nästa lördag korkar upp vinet igen. För ja, vinet verkar efter vår 30-årsdag ha fått magiska krafter, som får små knutna nävar att raserimisshandla våra kroppar till blåmärkesmassor varje gång vi släpper in mer än två glas, men alternativet är att sluta gå ut, sluta hoppas att den här gången kommer leda till något bra, och vi är inte redo för en gråare vardag än. Så vi fyller på våra glas igen. För ångesten går över till på tisdagen. Och på onsdagen och torsdagen känner vi oss nästan normala. Så att man på fredagen och lördagen har återhämtat sig tillräckligt för att börja hoppas igen. Att den här gången, den här utekvällen, kanske något kommer hända som gör vår söndag full av liv.

Men visst, den här söndagen rider dominatrixen min sinnesfrid extra hårt. För jag har pms. Och min kropp försöker inte rena sig från en bakisdag utan två. Och… ja… kanske även det här: I fredags vinade jag och killkompisen. Och jag berättade att jag har inlett någon sorts kk-abravinkel med killen jag träffade förra helgen. Och han berättade att han har startat någon sorts dejtmakapär med en tjej som verkar intressant. Och samtalet var lättsamt, skrattfyllt och utifrån sett säkert lika avslappnat som det alltid är mellan oss, men i det meterstora avståndet mellan hans berättelse och min, över det fläckiga bordet med två vinglas som tömdes och fylldes på i en takt som talade ett annat språk, så visste vi båda att sommarens historia drog sitt sista andetag och dunstade bort mellan oss. Och vi skålade och lät det försvinna. Och det är okej, det är nog bra i längden, för om det hade varit rätt så skulle vi båda inte ha tvekat såhär mycket. Antar jag. Men just nu är det söndag. Och under den vinande piskan känns ensamheten evighetslång. Och jag tänker att det nog ändå fanns en mening med den här flyktiga sommarhistorien – att jag skulle förstå att jag inte längre drömmer uteslutande om att bli golvad. Jag har fått se hur drömlikt det är att också ha en bästa vän. Som man umgås lika tätt med som en partner. Och som nästa gång förhoppningsvis även blir en älskare. Som kan få den där dominatrixen att för sjutton packa sina väskor och släpa sitt tajta lilla arsle långt ut till skogs. För vi har fått alldeles nog av piskor!

Ja jisses hörrni, nästa gång lovar jag att vara lite lättsammare. Men vi kan väl ta oss en liten skitsöndag så att giftet är ute ur kroppen när måndagen kommer. För det är ju egentligen inte så illa. Vi vet ju det. Det bara känns så i dag.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Vad är kärlek?

Posted in Humor på paus

Jaa du Haddaway, What is looove?! (dramatisk pose) Baby, don’t hurt me, (80-talsbeat) don’t hurt me, (80-talsbeat) no more. (dramatisk pose)

Jag är 33 år gammal. Jag kan vid det här laget både multiplikationstabellen (hyfsat) och hur man fickparkerar med två decimeters marginal (och en repa, men vadå!), men jag har fortfarande ingen aning om den enklaste frågan av dem alla. Den som dominerar hela vår biologi och varenda gitarrpojke med en söndertuggad penna i hand.

Vad är kärlek?

Jag tror inte kärlek är de uppblossande känsloflammor som tonårens tändsticksförälskelser förde med sig. Alltid på armlängds avstånd, alltid förvandlat till förkolnade kvistar efter ett ögonblick eller två.

Jag vill inte att kärlek ska vara den ångestförvridna flyktvilja och separationspanik jag kände för de tre män jag hade sammanlagt åtta års stillsamma förhållanden med, som var så godhjärtade att jag inte kunde lämna dem, men som mitt eget hjärta inte älskade på något annat sätt än som vänner. Trots att de kunde se resten av livet med mig, men att jag inte kunde hitta något att prata om i fem minuter fram.

Jag var helt säker på att jag hade funnit svaret när en kärlek knockout-golvade mig med viktklassen av 28 oförälskade år, som jag skrivit om här och här men fortfarande väntar på att jag ska arbeta upp modet att fortsätta minnas mig igenom. Som för evigt förändrade mig, men som nog själv knappt minns mig.

Men vad händer efter det då? Är den enda definitionen av kärlek den där kan-inte-äta-kan-inte-sova-kan-inte-leva-om-inte-du-är-med-mig-känslan? Nöjer man sig om man tillslut accepterar något annat? Något mindre omtumlande. Något mer ömsesidigt.

Jag drömmer om att få en känslokäftsmäll igen, att för en gångs skull inte ha en enda tanke, utan bara en kropp fylld av exploderande fyrverkerier, men tänk om mitt hjärta inte är stort nog för att kunna rymma en andra sådan upplevelse? Tänk om jag förbiser en mer äkta kärlek som kanske har möjlighet till att faktiskt bli återgäldad, bara för att jag ständigt tittar i kikarsiktet efter nästa ouppnåeliga villebråd att försöka skjuta ner. Så att jag missar att kärlek kan vara den vän som får mig att skratta likt ingen annan kan, som utmanar min hjärna med sina egna hopphinder och mitt tålamod med sin förbaskade envishet, som lyssnar intensivt när jag faller in i ännu en maratonutläggning om de senaste flumteserna jag har kring förhållanden och män, och som visserligen inte förstår mig när jag börjar gråta över att en soluppgång är alldeles för vacker, men som ändå smygsniffar mig i nacken när han tror att jag inte ser.

De senaste fem åren, efter den första kärleken, har jag upprepat ett förnumstigt mantra som gör världen tryggt svartvit och inboxad i tydliga kategorier med staketomgärdade gränser: Om man inte vet om man är kär, så är man inte kär. För med den första kärleken fanns det inga nyanser. Det var bara tvärsäkerhet. I svartvitt.

Och så ser jag en av mina barndomsvänner, som jag sa precis den mening till för ett år sedan, när hon hade tvekat i flera månader av ett annars fint förhållande, och som bara en månad senare plötsligt tittade upp på mig och sa att hon aldrig hade varit så kär i hela sitt liv. Och som fortfarande är precis så genuint-lycklig-kär, i någon som är lika kär i henne.

Och jag tänker att jag bara vet en sak om vad kärlek är, och det är att jag inte vet någonting.

Kampen mot genomruttna kroppsideal

Posted in Humor på paus

Genom hela mitt liv har jag och samhällets kroppsideal haft en ständig brottningsmatch. Min motståndare och jag klev in i ringen redan i unga år, och sedan dess har vi då och då en strid om vem som ska köra ner den andres ansikte i mattan och sätta sig på dess huvud. Och jag kan väl medge, hela tonåren genomlevdes med en distinkt doft av bajs på grund av de ständiga försöken att kippa efter luft med näsan fastklämd mellan kroppsidealens stenhårda skinkor. Men vid 33 års ålder kan jag Stallone-stolt köra näven i luften och segerfrusta att jag banne mig lyckas ge de jäkla kroppsidealen en snyting praktiskt taget varje gång de blir uppstudsiga och börjar hysterifäkta om plåga-livet-ur-dig-dieter och slå-knut-på-dig-träningar. Ofta räcker det med ett flippat finger och ett shut the fuck up för att den störiga jäkeln ska ge sig av. För min röv är härlig, även om den dallrar i vinden mer fladdrigt än Carolas hår i en schlagerfestival. Och jag tycker mina bröst är söta, även om de i proportion till röven ger en figur som blir mer 20-70-90 än 90-60-90. Så samhällets kroppsideal kan sticka och gasta någon annanstans, jag har hörlurarna på och dansar till min egen melodi.

Men, ibland lyckas kroppsidealen få ett grepp om min nacke och köra ner mig under hela sin tyngd. Så att jag inte kan koncentrera sig på något annat kampen i mitt eget huvud. Och i fredags förlorade jag den kampen.

Jag och förra veckans hångel möttes upp. Jag hörde av mig och frågade om han var ute, han svarade med en fråga om vi skulle ses. Och en timme senare hade jag en ivrig och högst tjänstvillig 27-åring i min säng.

Som visade sig vara en vansinnigt vältränad 27-åring, på det där skulpturalt muskelböljande sättet som pojkar i 20-års ålder kan vara. Och jag är inte vältränad, eller skulptural, eller ens i 20-års åldern… Och plötsligt var mitt huvud på mattan.

För jag kunde inte koncentrera mig på hur ljuvligt han kysste, eftersom jag var fullt upptagen med att vrida kroppen så att det inte skulle bildas något hudveck som han kunde tolka som en valk. Och jag kunde inte njuta av känslan av hans kropp, eftersom jag i huvudet stod två meter bort och brottades med tanken på att jag inte är lika stereotypt vacker som han är. Och jag kunde inte vara glad över att han hade åkt över halva stan bara för att träffa mig, eftersom jag försökte räkna ut varför i hela fridens namn han gjorde det.

Det slutade handla om hans vilja att vara med mig, och blev helt och hållet mina tvivel på varför han skulle vilja vara där, eftersom… fy fan… okej, här kommer det: eftersom jag inte vet om jag är fysiskt mindre än vad han är.

Jepp, där är den. Den fula sanningen. Att kroppsidealen fortfarande har mina tankemönster i sitt våld, och bara låter mig leva fritt så länge jag inte utmanar gränserna. Föreställningen att kvinnan alltid ska vara mindre än mannen, och förlåt, men bara att skriva den där vidriga meningen får mig att vilja gråta och kräkas och primalskrika luften ur mina lungor på grund av hur jäkla sjuka mina tankemönster är. För även om stora män med lite extra hull och ölmagar definitivt är höjden av mitt skönhetsideal, är det så fruktansvärt ledsamt att jag därmed inte kan se det vackra i en yngling som av samhället anses vara perfekt. Eller rättare sagt, att jag inte kan se det vackra i honom i kombination med mig.

Fy fan, det är ett jäkla skit det där. Men det är väl bara att fortsätta kämpa. Brottas vidare. Och utmana gränserna lite oftare så att man inte blir lat i tron att man har vunnit hela striden.

Självtvivlen ska fan övervinnas! Jag ska kunna välja njutning över tankestrider. Och jag ska fan i mig köra kroppsidealen i marken och sätta mig på den jäkeln!

Hur man får Leif GW Persson att hjula

Posted in Humor på paus

Ni vet att gulliguttighet kommer lika naturligt för mig som hjulning gör för Leif GW Persson. Men apropå morgondagens rövhålshögtid, den demoniska Alla Hjärtans Dag (som är ett påfund av djävulen för att få boost i självmordsstatistiken, jag lovar), så måste jag ändå avvika från min vanliga skrattar-bara-åt-det-andra-gråter-över och faktiskt bli lite ostbollssliskig ett tag.

Jag har aldrig upplevt stor kärlek. På det sättet att jag har varit panikkär i någon som har varit bestörtningskär i mig. Jag har haft många förhållanden, ännu fler affärer, men den ljuvligt överkörande känslan av att vara kär behagade inte krocka in i mig förrän jag var 28 år, och då i en man som tyvärr låg mosad under någon annans bil. Och det här är så klart en nattsvart vrå av det bygge som bildar mitt liv, och om det inte ändras inom en hyfsat snar framtid kommer jag säkert göra något riktigt illa. Som att typ försöka bli en positiv människa eller något.

Men det finns ett glödande tomtebloss i den där vrån, och det är att jag, och varje råttbajsfylld skrymsle av min personlighet, trots det här har blivit villkorslöst älskad. Av personer som jag har älskat villkorslöst tillbaka. En handfull vänner, som har varit med länge nog för att se mig vara mitt allra sämsta jag, och som har kunnat stå ut med åsynen utan att slita ögonen ur sig. Och om det blir så att jag dör utan att ha upplevt den där stora kärleken, så ska jag i dödsögonblicket ändå försöka komma ihåg det. Att jag har älskat, och älskats tillbaka. Det råkade bara inte bli av någon jag ville sätta på.

Så jag ger dem min Alla Hjärtans Dag, och jag ger dem alla dagar därefter. Och nu ska jag hosta upp en ostboll eller två.

Exet

Posted in Historien om enda kärleken, Humor på paus

Jajamen, det är onekligen synd att man inte är särskilt smart, det är det… Det är januari, man har inte sett sol sedan Moses gick i kolt, dagarna i ända går man runt som ett upp- och nedvänt L eftersom en rak kroppshållning innebär att bli ansiktspiskad av snöslask, och man har just fått sitt huvud uppkört i sin chefs röv. Mentalt, visserligen, men hey, vem vet vad som händer i morgon… Livet är inte så mycket en dans på rosor som ett tvångsmatande av taggtäckta stjälkar. Så man kommer hem och är onekligen lite låg, lite linkande och böjd, men det finns ingen hemma som kan muntra upp en, så tankarna glider iväg till när det fanns någon som bara genom att dyka upp som namn på mobildisplayen kunde få frekkin kolibris att humma i ens öron och svalor att klä av en vinterrocken. Än en gång hyfsat mentalt på det där snövitshallucinerande planet som man ofta går till när man plötsligt personlighetsförvandlas till en… ni vet en sådan där… vad heter det nu igen..? just det, lycklig människa. Men ändå. Så man sätter sig vid datorn, klickar fram google, och låter fingrarna vila på tangenterna.

Och det är i det här läget man borde ha i alla fall två små skrangliga hjärnceller som vaknar till och rusar fram för att protestera. Som ställer frågorna: Vad vill du få ut av det här? Vilken information tror du att du kommer hitta som kommer göra dig glad? Hur sannolikt är det att du hittar den informationen? Hur kände du dig förra gången du hittade ungefär den diametrala motsatsen till den informationen? Och är detta verkligen dagen då du vill riskera en sådan kallsup?

Men tydligen har min hjärna inte två hjärnceller till övers. Så fingrarna får plöja fram helt ohejdat. Och snart stirrar man in i spåren av ett liv många mil bort.

Han har gift sig. Med en vacker kvinna som jobbar inom samma yrke. Hon ser smart ut, och han är lika gudomlig som han var då. Med sitt bångstyriga hår i tofs och sin hy som man vet luktar lycka.

Det är snart fem år sedan. Och när det tog slut hade han inte bara överskuggat allt före honom, utan även fött oron att han skulle vara större än allt som skulle följa efter. Och än så länge har den ängslan haft rätt.

Nej hörrni, en liten bölfredag på det här kanske. Var fan är toarullen?! SMHI varnar för trombvindar över Stockholm i dag. Men var inte oroliga, det har inget med vår sargade miljö att göra. Det är bara Singelbloggaren som snyter upp stormvindar nog för att få Carola att rusa mot evakueringsplanet.

Slutet på ännu en historia

Posted in Humor på paus

Att ligga nära någon, och redan vara en mil bort.

Millisekunden före man är på väg att få känsloutbrottet som kommer avsluta allt. Som kommer bli en tegelsten i händerna på en person som inte ens vill bära ett gruskorn. Och som dessutom kommer lägga skuldbördan på en själv, göra en själv till den dåliga, den tunga, så att båda glömmer vad det var som orsakade protesten.

Jag kommer aldrig bli lätt.

Kroppskontakt

Posted in Humor på paus

Det har egentligen inte med honom att göra. Jag tror faktiskt inte det. Men som singel har man ibland inte fått genuin närhet på flera år. Sex – ja. Närhet – sorgligt ofta sorgligt frånvarande.

När jag bäddar ner mig med den här mannen slutar han nästan vara en person. Han blir bara en kropp. Med muskler och mjukområden. Värme och puls. Och långa armar som kan sluta sig kring ens leder. Hålla ihop kaoset som hela tiden hotar att komma ut.

Hans doft omger honom som en kännbar zon av värme. Den tar sig in i mitt huvud och drar ur sladden till hjärnan. Jag bara lägger mig ner, och sedan blir det tomt. Inga tankar. Inga planer. Inga ansträngningar att ändra något inuti mig eller i omvärlden runt om. Det enda som finns är intrycken mot min hud.

Och innan jag somnar hinner jag bara med en reflektion… Att jag nästan hade glömt att det var såhär ljuvligt. Kroppskontakt.

Ensamma kvällar som ekar

Posted in Humor på paus

Jag tillbringar 73% av min tid ensam. Och jo, tiden för sömn räknas också. Jag skulle säga att jag har några av mina bästa umgängesstunder när jag sover med någon. Vilket jag inte gör. Ever. (Paus för onämnbara kraftuttryck.)

Men jag har minsann rutin på min ensamhet. Tragiskt mycket rutin…

När jag kommer hem från jobbet fortsätter hjärnan koreografera kroppen i en taktfast effektivitetsdans. Nycklar i handen när jag går uppför tunnelbanetrappan, mobilen på hallbordet när jackan knäpps upp, lilla spisplattan igångsatt på sexan innan kissbesök och mysbyxorna på, och sedan vatten i kastrullen medan högerhanden rattar in radion. Lägenheten insvept i en elektronisk ljudmatta som pulserar ut liv, med radiosvammel i köket, tv-nyheter i vardagsrummet, telefontwittrande med högerhanden och datorknappande med den vänstra. Tända stearinljus framför punktbelysning framför utsikten över grannarnas gloriaomgedda fönsterliv. Och klockan 22.30, stereon på timer, och sängen intagen med en trötthetssuck i gränslandet mellan njutningspust och pliktstön. Förhoppningsvis utmattad, eftersom det (snällasnälla) ger en tyst hjärna.

Tacksam över att ännu en kväll ha bullersvept över tystnaden i mitt hem.