NEWS FLASH: Singelbloggaren har pojkvän

Posted in HUR kan jag vara singel?!

Mina damer. Mina herrar. Mina stöttepelare i livet-är-ensamt-ibland-kampen och mina påhejare i inget-är-så-glimrande-som-en-singelnatt-ruset.

Singelbloggaren – är singel no more.

Paus för chockterapi av djävulen som plötsligt ser sitt helvete vara överfryst till iglo, ett samtal till sjukvårdsupplysningen för att kolla om mitt mentala falsettskrik över vad jag just skrev kan ge inre tinnitus, samt en serie tappade hakor så många att 2016 för evigt kommer ihågkommas som året då käkdokorerna (för jag bestämmer här och nu att det finns sådana) gjorde all time high i faktureringstakt.

Så ja, jag har en pojkvän. (Åh herre jävlar, tänker min hjärna gallskrika sådär varenda gång?! Skrämmer ju frekkin slag på mig själv…)

Och ja, nästa gång jag skriver här kommer jag säkert ha fucka upp allt. Och vara lika evinnerligt singel som jag alltid är. Men grejen är, att… *stoppar huvudet mellan benen och djupandas* *sätter mig för att skriva igen* *måste djupandas lite till* *skrevar och märker att jag har ett hål i mysbyxorna* *undrar om jag måste börja gå runt i hela mysbyxor nu när någon är här det mesta av tiden* *kommer ihåg varför jag djupandas – JAG HAR JU POJKVÄN!* *måste göra om hela proceduren igen* *tar ett sista djupandetag och skriker i mitt huvud bara för att förbereda lite* *kör*

Grejen är att… jag tror han är rätt. Jag tror han kan vara menad för mig. För, det känns liksom bara så självklart. (MEN FÖR I HELVETE, HUVUD! SLUTA SKRIKA!!!)

Man skulle till och med kunna säga att det är enkelt. Kan ni tänka er?! Enkelt! För mig! Herregud…

Okej, revidering. Det var inte alls enkelt, men det gick enkelt för att vara mig.

Okej, revidering. Det gick inte alls enkelt för att vara mig, jag kämpade mitt allra yttersta för att göra det svårt. Som jag alltid gör. Men, efter en inledande fas av att pojken praktiskt taget fick PTS av alla försvarsmekanismhandgranater som jag slungade mot honom (hans beskrivning av det hela), så bestämde han sig ändå av någon outgrundlig anledning (han måste vara masochist) för att det var mig han skulle vara med. Och när jag märkte att han stannade kvar trots handgranatregn, så blev jag lugn. Och allt blev, för första gången i mitt liv, enkelt. Och då ringlade kärkänslor fram som blommande girlanger och band ihop oss med kraften som bara ett redigt ogräs kan ha. (Se! Jag har till och med lärt mig vara romantisk. Jodå! Tyst nu alla skeptiska tvivlare! Ogräsliknelser är suuuuperromantiska!)

Så vad anser jag då vara enkelt? Well, håll i er.

Första gången vi sågs tyckte jag det var perfekt. Andra gången vi sågs messade jag efteråt att vi skulle vara vänner. Don’t ask me why. Handgranat liksom. Tredje gången vi sågs ändrade jag mig, men missade liksom att säga det till honom. Femte gången vi sågs, när jag började tycka att det var GRYMT bra, insåg jag att han dejtade någon annan. Eftersom, ”du sa ju att du bara ville vara vän!”. Sjätte gången vi sågs gjorde jag klart att jag bara tänkte träffa honom ett par gånger till om han inte avslutade det andra – ”Jag är ingen multidejtare!” (Ha! Haha! Mm, sånt har jag aldrig hållit på med…) Åttonde gången vi sågs sa jag att vi inte skulle ses mer. Åttonde gången och ett telefonsamtal senare sa jag att jag hade ändrat mig. Nionde till, jag vete fasen, en mängd gånger senare höll jag mig ändå rätt så lugn. För jag tog för givet att det var kört lopp, och jag bara skulle njuta av honom så länge jag fick ha honom, tills han blev tillsammans med den andra tjejen. Flera bitterljuva gånger senare råkade min vän avslöja för honom att jag hade hånglat med en annan. Vilket jag ju fick. För vi var ju inte exklusiva. Men det gav ändå både mig, min vän och min tredje vän panik, medan han glatt fortsatte skämta där vid bordet. Så glatt att jag blev något putt över att han inte ens reagerade. Så när vi väl kommit hem frågade jag om han inte tyckte det var det minsta jobbigt. Varpå han flämtade till och väste ”Va?! Var det diiig hon pratade om?!” Och sedan blev han tyst. I en timme. Medan jag panikslaget försökte få honom att prata. Och därefter sa han bara – ”Hädanefter är det bara vi, okej?” Och så var det det.

Och well, man kan väl tycka att det krångliga borde vara över då. Vadå, jag sa ju att det var enkelt! När börjar det enkla?! Tjaa… Inte än i alla fall! Det här är ändå Singelbloggarens liv vi snackar om.

Så ja, efter att jag hade fått honom hade jag kämpat för honom så länge, så det blev liksom någon sorts reaktion. Ett skifte från att ha försökt vara bra för honom (det där var var den bästa versionen av mig själv – HA HA HA! Stackars pojke…) till att behöva visa honom mitt sämsta jag. För tänk om han inte gillade mig som jag var! Tänk om vi skulle börja tro att vi funkade och så skulle vi om ett år behöva göra om hela proceduren med någon annan bara för att det skulle ta så lång tid för honom att se allt som är dåligt med mig! Fatta tidsslöseriet! Man måste ju vara effektiv här i livet! Samtidigt så vågade jag inte riktigt, för jag är ju galen… Hur skulle han vilja vara med någon som är så galen som jag?

Ett par veckor senare hade tvivlet frätt hål i mig, och jag gjorde slut. Eller, jag försökte. På alla hjärtans dag (det gäller liksom att ha utsökt timing i livet, tycker ni inte det?!) sa jag till honom att jag inte trodde vi var rätt för varandra, jag var inte kär, för jag kunde inte vara mig själv. Jag kunde inte burdust skämta om bajskorvar, jag kunde inte vara vara femårigt lyckosprallig, och jag kunde inte becksvart deppälta med honom. För första gången darrade han till på handen, tuggade långsamt ur frukostmackan han hade i munnen, och frågade mig genuint intresserad om varför jag inte kunde vara mig själv. Och jag hade inget svar. Jag kunde bara inte. Det var en omöjlighet i min hjärna att han skulle kunna tycka om det.

Men det jag inte klarade av, fixade mina vänner.

Utan att det var planerat, bara för att det blev så, träffade vi under den där förvirrade tiden mina vänner ett flertal gånger. Och de söp mig full, som de alltid gör. Och vi djupältade problem, som vi alltid gör. Och vi visade varandra bilder av våra blygdläppar, för… well, jag minns inte riktigt, men det var just då väldigt viktigt att visa varandra våra blygdläppar. Och han satt storögt och stornjöt, som fångad mitt emellan ett tokgarv och en chockflämt, och såg på mig med ännu mer värme, när jag tack vare människor som diggar mig lyckades vara mig själv.

Efter det skiftade något. Varje gång jag tvekade på om jag skulle göra något som han kanske inte skulle gilla så gjorde jag det bara. Och mirakulöst föll han alltid pladask för det… Oron hade bara varit i mitt huvud. Osäkerheten var min. Och dömandet var mitt eget.

Efter ett tag märkte jag det på honom. Han hade bestämt sig. Det var vi nu. Han ville vara med mig, med alla mina galna sidor. Och vi kunde bråka, men det ledde alltid till att det blev bättre. Och jag kunde freaka ut, och även om han i början blev surgubbe av det, så kunde vi efteråt prata om det och inte hamna där igen. Det blev ett vuxet förhållande med siktet mot långsiktighet, och utan rädsla för att det kan storma lite ibland. Och plötsligt blev jag bara så galet, inga-frågetecken-och-inga-tvivel-i-bröstet kär.

Så där är vi nu. Jag skrämmer slag på honom med planerna jag har för hur jag ska göra om i hans lägenhet. Han skickar mig klipp av katter som kryllar likt löss över lealösa hundar för att visa hur min morgonpigghet känns när han är nyvaken. Och tydligen är man verkligen ett par då. För min vän säger att alla par använder djurklipp för att lösa konflikter. Och i så fall tänker jag att det här med att vara ett par, och ha konflikter, kanske inte är så läskigt ändå. Det finns i alla fall en ljusskärva av möjlighet att jag ska klara av det.

Inget blir automatiskt perfekt bara för att man blir ett par, och det finns ingen anledning att sluta singelblogga bara för att man inte längre är singel. Men den här duden är ganska stor på integritet. Jag tror inte ens han skulle gilla att jag beskrev det här så ingående. Men jag ser det som min sista insats, innan jag respekterar hans behov av ha saker bara mellan oss. (Alltså, HUR bra flickvän är inte jag?! Fatta liksom – tänker på hans känslor och allt!! Jag frekkin äger det här!)

Så ja, jag vill ändå kunna fortsätta skriva, men behöver kunna göra det utan att riskera att han blir sårad, och just nu vet jag inte riktigt var den balans är. Så för just nu, kära, älskade, fantastiska följare, tar jag en liten paus. Ni har hejat och stöttat och varit med mig i såväl gnistrande lördagar som becksvarta söndagar, precis som vi lovade varandra när den här resan började. Jag är högst osäker på att jag skulle ha klarat av vissa av de där söndagarna om det inte hade varit för er. Så tack. Tack tack. Tack tack tack. Nu måste jag sluta innan jag börjar böla. Eller vem fasen försöker jag lura… Jag sitter redan med mascaran som batikmönster på kinderna.

 

Skriv och berätta hur ni har det! Vill så gärna höra från er! Jag finns här, oavsett om jag skriver om mitt eget eller ej.

Kram till er – glimrande, fantastiska människor!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Att vara psykopat och dejta

Posted in HUR kan jag vara singel?!

Det finns Charles Manson. Det finns Hannibal Lecter. Det finns Kanye West. Och så finns det jag. Och medan de andra psykopaterna sitter inspärrade eller, ja, borde sitta inspärrade, eller ja, helt enkelt inte finns, så härjar jag fritt i stora världen. Där jag möter moderskeppet av mentala prövningarna som har kraften att förvandla ett Lasse Berghagen-psyke till en Virginia Woolf-dikt – nämligen dejting. Vilket är en kombination som inte alltid är sådär jättelyckad. Om vi säger så.

I helgen var jag på den andra dejten med killen som jag träffade när jag var en adrenalinmolekyl från att börja stressböla med hans skjortärm som snuttefilt. Men killen ville konstigt nog träffas igen. Vilket i sig är ett tecken på att han måste vara en bad breakup från att maila massmördarkvinnor i fängelset. Men i alla fall…

Jag trivs med den här killen. Rejält. Vilket gör att jag slappnar av. Och glömmer bort att jag ändå är en vettvilling som ständigt måste iklä mig beteenderocken av en normal människa. Och eftersom killen är psykolog (Vad är det med mig och psykologkillar?! Eller okej… vi skippar att svara på den frågan tror jag.) så gör han sitt bästa för att komma åt hjärteroten under den där rocken och få mig att säga allt jag egentligen tänker på. Vilket under kvällens fem glas vin och x antal timmars samtalande mynnade ut i att jag dagen efter vaknar med bakisångesten från singelhelvetet och inser att jag under kvällen har kläckt ur mig följande klockrena säljargument för att marknadsföra sig själv på en andra dejt:

Jag, efter ett glas vin: ”Jag är inte helt säker på att jag skulle klara av att vara sambo. Då måste man ju liksom… stå ut med en annan människa! Jag vill inte ens att se min egen reflektion i köksfönstret!”

Jag, efter två glas vin: ”Nej, jag har inte så många enkvällare. Jag menar, vad är poängen? Män kan ju ändå inte hitta klitoris, varför ska jag ägna tid åt att lära upp ett löpband av praktikanter som jag ändå inte får se förvandlas till mästare?”

Jag, efter tre glas vin: ”Du luktar schå sjukt gott! Kan jag få stjäla en tröja av dig? Hick.”

Jag, efter fyra glas vin: ”Undra om man blir galen av att bo ensam schå mycket som vi gör som singlar, så att man efter flera år av schingelskap har brutits ner till en raging psykopat? Alltså… Inte jag då. Jag vill bara knycka små barn och äta upp deras söta små tår. Haha… haha… Alltschå jag schkämtar. Typ.”

Jag, efter fem glas vin, har släppt alla hämningar och inser inte att det som rör sig i mitt huvud kanske inte är lämpligt att passera genom min mun, på en fullsatt pub, under en andra dejt: ”Jag måschte fråga dig. Tycker du att jag är snygg?”
Dejt missförstår och tror att jag flirtar: ”Jag tycker du är väldigt snygg.”
Jag: ”Nej, jag menar inte så. Jag menar… Borde inte du tycka att hon där borta är snygg? Och att jag mer är en kompis.”
Dejt kikar på den korta och ljuvligt petita kvinnan som står en bit bort, och tittar tillbaka med den där blicken som hundar har när man lockar den med en godisbit och samtidigt håller schampoflaskan i högsta hugg: ”Vad menar du?”
Jag: ”Vi lever i ett samhälle där det finns vissa normer om hur en man och kvinna ska se ut, alltså i relation till varandra. Jag är inte någon nätt och lätt tjej. Du är bara några centimeter längre än mig. Varför går du på mig och inte på henne?”
Dejt, med kisande ögon: ”Så det du egentligen säger är att du inte tycker att jag är snygg?”
Jag, plötsligt mycket mindre spak: ”Va?”
Dejt: ”Du menar att det är jag som är för liten för dig.”
Jag: ”Nej. Det är jag som är för stor för dig.”
Kille: ”Vilket gör mig för liten för dig.”
Jag: ”Men du är ju jättefin.”
Kille: ”Och jag tycker du är jättefin. Men jag tror att du försöker projicera dina egna åsikter på mig just nu.”

Jag, blir tyst, försöker hitta argumentationsförmågan i den hjärna som har gått in i sittstrejk och vägrar arbeta igen förrän jag slutar kasta vinklunkar i ansiktet på den, så att jag ska kunna replikera på det där tankeöverförande sättet som kommer få honom att förstå att det bara är mina egna osäkerheter och jag bara behöver höra av honom att det är okej och att världen inte är som min sjuka hjärna tror att den är och att han faktiskt tycker att jag är fin även om jag är lång som en Chryslerbyggnad och har rövbredden av dess underjordsgarage. Och slutligen skiner jag upp. För jag har hittat det där perfekta argumentet. Som riktigt osar av retoriskt finslipad intelligens och sprider kunskapssken över allt jag precis mörkermumlat om: ”Alltså du luktar verkligen så schjuuukt gott!! Jag bara måschte få en tröja att sniffa på!!”

Såatteee… Just nu funderar jag på att bryta mig in i en villa eller kanske fjutta på ett polishus eller två. Det borde få statsmakten att se samhällsfaran i att ha någon som mig fri på gatorna. Och i cellen bredvid kan killen sitta. För han vill ses igen. Så uppenbarligen är han precis lika mentalsjuk som jag.

Hur gör man slut med sitt livs trogna älskare?

Posted in HUR kan jag vara singel?!

Jag har minsann haft en trogen älskare i min säng i helgen! Jajamensan. Tyvärr är älskaren hård och kall, värmer varken mina kalla fötter i sängen eller mitt sällskapssjuka hjärta, och så svartsjuk att han med kirurgisk snabbhet skalpellsnittar av alla band till vad som skulle kunna vara varmare relationer. Men han är mig trogen, och har varit med mig under hela mitt liv, och att döma av hur frenetiskt jag klänger mig fast vid honom verkar jag vara vansinnigt förtjust i den känsla av otillfredsställelse och ensamhet han lämnar mig med. Hans namn är Stoltheten. Och jag förstår inte vad han gör med mig…

Kanske känner ni igen risksituationerna där han genast kliver fram:
En dejt svarar inte på meddelandet förrän dagen därpå. Ett hångel får förhinder och dyker inte upp på utestället där man har sagt att man är. Ett kk släpper inte allt han har för händerna och kommer flämtrusandes med picken i hand så fort man skickar det sylvasstydliga messet ”Ute?” En pojkvän säger inte att han älskar en och även en make kan säkert locka fram älskaren på tusen och ett sätt. Men det är tyvärr svarta djup av kunskapshål i min erfarenhet.

Situationer som mycket väl KAN tyda på en skitstövelighet som gör att han förtjänar ett flippat finger i nyllet och en kängbeklädd spark i sin röv. Men som även KAN innebära olika kommunikationsvanor eller faktiska omständigheter som han inte rår för. Det är liksom lite svårt att veta. Och om man hade varit lugn och logisk hade man i bedömningen vägt in andra tyst talande faktorer, som om han behandlar en väl, har ett gott hjärta, får en att må bra och tittar på en med värme i blicken och rör en med vördnad mot ens hud. Allt det där borde egentligen väga tyngre än om han är lite kort i tonen i mess, eller kanske inte svarar inom det avgränsade tidsintervall som jag har bestämt är allmängiltigt bestraffningsbart. Men, om man har en trogen älskare vid namn Stoltheten, så kan det vara lite svårt att vara lugn och logisk. För Stoltheten vill vid minsta överträdelse blåsa i visselpipan och visa rött kort. One strike and you’re out. Som en kortslutning i hjärnan och en strömbrytare i personligheten. Som i mitt fall gör att jag på en sekund förvandlas till hälften surkärring med nävarna på höfterna som väser ”Nä nu!” och till hälften ghettotonåring med vaggande finger och flippande hår som varnar ”Oh no you didn’t!” Och kombinationen av dem två gör mig tyvärr till en ganska omöjlig kvinna att ha en relation med. Som bemöter varje fartgupp med raderat nummer, nonchalanta sms och iskall tystnad, vilket dagen efter får mig att känna mig fånig och dum.

Så ja, jag har haft en trogen älskare i min säng i helgen. För när jag messade den unge mannen med tovig päls så var han på landet och hade inget sätt att ta sig tillbaka till stan. Vilket, hrrm, såhär i efterhand kan tyckas som en logisk ursäkt. Men i fyllan och villan tyckte jag att hans ursäktande mess borde vara så oerhört mycket mer ursäktande, så jag flippade med håret, vaggade med fingret och surkärringväste ”Nä nu!”. Raderade hans nummer och slutade svara på hans sms, när min tjurighet egentligen berodde på att jag faktiskt saknade honom.

Och dagen efter sitter jag med min terapivän, och hon säger att det aldrig blir bra när man inte är ärlig mot sig själv. När man gör eller säger saker som är tvärtemot det man faktiskt egentligen vill och känner. Så om jag saknar honom borde jag säga det, i stället för att lotsas som om jag inte bryr mig ett känsloskvatt. Och jag frågar henne hur man då kan veta att man inte förvandlas till ett våp som folk kan köra över, där killar kan trycka ner en och börja ta en för givet. För även om jag träffar trasiga män med toviga pälsar, så låter jag dem aldrig behandla mig illa, och det är ju något hälsosamt i det med. Men hur hittar man balansen?

Hon tittar på mig och har inget svar, så vi sitter där och grubblar i tysthet. För vi vet att vi kommer leva resten av våra liv ensamma om vi inte hittar den där förbaskade Balansen. Och vi vet att vi inte vill leva resten av våra liv med Stoltheten. För jag har banne mig alldeles för kalla fötter för det.

Och ni, jag tror faktiskt aldrig jag hade kommit till de här insikterna om jag inte hade börjat redogöra för dem i denna blogg. Så kanske handlar inte den här bloggen om att hitta Mr Right, utan om vägen till att hitta mig själv. Och för det måste jag lyfta på hatten och ge er ett stort tack.

Blyg eller korkad, det är frågan!

Posted in HUR kan jag vara singel?!

Men det var väl då självaste faaan att man ska behöva bli ett fullständigt vakuumhuvud så fort man springer in i någon som är lite intressant!!! Helvetesjäklaskitrööööv… (Lugnande andetag så att ni ska slippa drunkna i sjuttio synonymer till begreppet bajs.)

Jag hamnade i samma hiss som kollegan i dag. Ni vet den som jag inte pratar med. Eller tittar på. Eller över huvud taget registrerar, om inte min näsa av tvång trycks rakt in i hans bröstkorg. Vilket den gjorde nu. Typ. Det kändes i alla fall så att döma av min andnöd. Och anledningen till att jag inte pratar/tittar/registrerar är så klart att han är intressant, och intressanta män ska man minsann inte prata med! Nehej då! Enligt solklar Singelbloggar-logik.

Och i dag bevisade jag varför det uppenbarligen har varit en vettig strategi för mig.

Kollega, med en ton som vibrerar av intelligens och personlighet: ”Hej.”
Jag, rycker till och hoppar nära på in i hissväggen när jag ser vem det är, för att slutligen hästgnägga ur mig ett: ”Heehheehhj.”
Han, något frågande på grund av hästgnägget: ”Haft en trevlig helg?”
Jag, redan så självmedveten över mitt hästgnägg att jag desperat vill spela cool, så jag kastar lite med huvudet, sådär som tjejerna gör på film, men felbedömer liksom kraften i kastandet, så håret far ut mot honom, så att han ryggar bakåt, medan jag blir panikslagen över att jag just har försökt bimbo-hårpiska honom i en hiss så trång att en hostning skulle kunna räknas som sexuella trakasserier, så jag hasplar bara ur mig: ”Oj förlåt!”
Han ler, lugnande, eftersom han antagligen märker att något sorts sammanbrott tar plats framför honom, alternativt att han sedan tidigare erfarenheter misstänker att jag är aningen förståndshandikappad, och försöker rädda mig genom att plocka upp den samtalstråd som jag redan har trasslat in mina fötter i: ”Så, en trevlig helg?”
Och jag ser hissdörrarna öppna sig, och vill säga allt det där smarta och roliga och insiktsfulla som jag skulle ha sagt till en mindre intressant karl, men när jag försöker knuffa ur mig alla ord på en gång så fastnar de i tankedörren. Så jag rycker bara på axlarna. Och står kvar i hissen. Tills han har gått ut och jag i sista minuten kan slinka ut åt andra hållet.

Det är då självaste faaan att min kropp bara har ett eluttag, och ingen skarvsladd. Så att kabeln till hjärnan genast rycks ut så fort elströmmen börjar gå åt sydligare kroppsdelar. En kropp borde för faaan ha två eluttag!!

Too sexy for my mysbyxor

Posted in HUR kan jag vara singel?!

Lördagskväll. Jag och kompisen ligger i soffan likt sladdriga bläckfiskar på dekis, redo för veckans seriedos. Som alltid med kinarestaurangens vårrullar i ena handen. Och med chipspåsen i den andra. Och mysbyxorna på. 

Jag: ”Jag fattar inte hur vi kan vara singlar.”

Kompis: ”Verkligen!”

Jag: ”Vi är ju vettigare än de flesta där ute liksom.”

Kompis: ”Gud ja!”

Jag: ”Det är liksom orimligt, att två smarta kvinnor som är så stört snygga som vi är inte har håvats in av någon.”

Kompis: ”Verkligen. Du, du har chipsdipp där på kinden.”

Jag: ”Oj, och nu kom det lite på byxorna också. Jaja, de här mysbyxorna är redan en botanisk övärld av fläckar så det är lugnt. Nej, vårt singelskap är verkligen helt oförståeligt.”

Kompis: ”Helt! Ska vi gå ut eller blir vi kvar hemma?”

Jag: ”Skämtar du?! Min röv kommer inte lämna den här soffan!

Kompis: ”Bra! Nej, du har så rätt, det är ett mysterium att vi är singlar…”

Så jävla pepp på en dejt!

Posted in HUR kan jag vara singel?!, Skratta åt det tragiska

Har just haft en dag som mentalt muggdoppat mig på en av E4:ans Statoil-toaletter direkt efter ett tjog lastbilsförares lunchpaus. Med känslan av torkat bajs i håret går jag på svaga ben ut från jobbet… och ska nu tydligen på dejt.

Bindreklamshjulning av glädje! Verkligen…

Men jag har minsann orkat anstränga mig! Jag har raggartvättat mig på jobbets toalett och torkat mig med A4-papper från skrivaren! Och jag har kört in en halv påse tuggummin i käften. Och jag har en hårtofs som står rakt upp på skallen och nådigt Drottning Silvia-vinkar mot alla så fort jag rör mig.

Vadå att det där sista inte var en ansträngning?! Det var ett försök att vara positiv, okej! Frekkin skjut mig!

Är ungefär lika sugen på att gå på dejt som jag är på att låta en bulldog slicka mig i ansiktet direkt efter att han har ägnat en halvtimme åt att minutiöst slicka sina genitalier glansrena. Men ingen ska kunna säga att jag inte anstränger mig! Jag dyker ju upp!

En rolig blogg! Med visst lobotomerande…

Posted in HUR kan jag vara singel?!, Skratta åt det tragiska

Okej, reboot! Kinden är skrapad efter att ha gnotts mot asfalten ett tag, men om vi ska vara bindreklamkäcka kan vi väl konstatera att skrubbsår ändå visar att man har varit med i matchen. Om så bara för en kort stund. Och även om egot känns som en pitbulls tuggleksak, så är alternativet de vidsträckta likgiltighetsperioder då inget känns, inget väcker intresse. Och jag börjar misstänka att man måste uppfinna en ny decimalsats för att motsvara den kvot av mitt liv som inte präglas av likgiltighet.

Så, låt oss garva åt det i stället. Historien i korthet:

Personen låter mig veta att han lätt blir tveksam om det går för snabbt fram. Jag hör hans ord, tar in informationen, och går sedan glatt vidare till att berätta att jag inte har känt mig så intresserad av någon så snabbt sedan jag träffade mitt livs hittills största kärlek. Vilket får honom att skrämt spärra upp ögonen. Så jag känner mig tvungen att förklara mer. Genom att säga det igen. Fyra gånger. Under en kvarts tid.

Personen berättar att han hatar drama. Vilket av naturliga skäl gör mig något osäker (skäl i formen av ett dramaknarkningsberoende som får Lindsay Lohan att verka ren), och som alltid när jag blir osäker drar jag mig undan. För att sedan få panik när han inte följer efter. Vilket gör att jag börjar höra av mig med ungefär en halv sekunds mellanrum. Vilket får honom att rygga bakåt. Så jag säger att det nog inte funkar. Varpå han tar ett steg framåt. Men inte tillräckligt långt fram för att göra mig lugn. Så jag börjar jaga efter honom igen. Med förklaringen att jag vet att jag sa att det inte funkade. Men att jag nu ändrat mig. Så att säga. Hrrm. Japp.

Personen tröttnar till slut (efter imponerande lång insats måste jag säga) och säger att vi nog inte passar ihop. Men jag känner på mig att han ändå har ett litet intresse kvar, som kanske kan väckas till liv om jag ger honom andrum. Så jag säger att han nog har rätt. Lägger på. Och bestämmer mig för att hålla mig undan i minst ett par veckor. Vilket min hjärna är fast beslutad att hålla, till och med medan händerna ett par timmar senare skickar iväg ett mess och säger att jag inte vill att vi ska sluta träffas. Vilket hjärnan ser, och tänker ”ja det här kommer ju definitivt sluta i katastrof”. Vilket det så klart gör. Surprise.

Jodå, jag kan minsann garva åt det tragiska! Det här kommer definitivt vara en rolig blogg även när jag vill karva ur min hjärna med en sked. Jag hoppas att du tycker om gallhumor på gränsen till det morbida?

Dags att gå tillbaka till kvällar som ekar. Jag ska bara gå till köket en stund och leta reda på den där skeden…

Kroppshår gone out of control

Posted in HUR kan jag vara singel?!, Skratta åt det tragiska

Hm, visst borde jag vid 32 kunna sluta bry mig om kroppsideal? Insåg just att det var så länge sedan jag rakade benen att det går att göra en fläta av håret. En inbakad fläta! Av mitt benhår! Vilket är en tragisk hårbarometer för hur länge sedan jag hade spännande sex…

Men å andra sidan, nu behöver jag ju inte köpa långkalsonger!