Ladda gevären – hösten är singlarnas jaktsäsong!

Posted in Nu fasen peppar vi!

Singlar, det är dags att vässa dejtingklorna, stretcha grindingmusklerna och ge levern en flytväst inför stundande översvämning. Nu är det nämligen snart höst, och ni vet väl vad det betyder? Jaktsäsong!!!

Tittar sig någon förvirrat omkring och undrar om den råkat hamna på älgjägarbloggen? Lugn. Jag pratar om ett något mer bagagebärande villebråd. Jag syftar på alla nyblivna singlar som på darrande bambiben vågar sig ut på singelisen där vi rutinerade singelrovdjur lurar i vassen. Och varför är det vår högsäsong nu? För, kära vänner, det är efter sommarsemestern som alla halvskakiga par gör slut!

Jag insåg detta efter en middag med vänner, då vi gled in på tidigare somrar och de parsemestrar vi haft i våra liv…

Kompis 1:s senaste parsemester: ”Jag och en kille skulle ta en romantisk cykelsemester på Gotland… I en veckas tid satt vi på två cyklar, flera meter ifrån varandra, i hällregn och kallsvett, så utmattade när vi kom fram att vi inte ens orkade prata med varandra, så skinnflådda att sex ändå inte fanns på kartan, och så fort vi kom hem så gjorde vi slut.”

Kompis 2:s senaste parsemester: ”Det var ju först på semestern som vi hade tid att verkligen umgås, och plötsligt insåg jag att vi inte hade ett dugg att prata om. Så vi tillbringade två veckor i obekväm tystnad. Har ni någon aning om vilken anspänning det är?! Dagen efter semestern behövde jag fan sjukskriva mig.”

Min senaste parsemester: ”…” Eh… Okej, eftersom den befinner sig i Krita-perioden då dinosaurierna fortfarande regerade på jorden så minns jag inte riktigt vad som hände, men jag vet att alla mina förhållanden har tagit slut efter en semester!! Så jag menar, bevis!

Så, glöm det där med att sommaren är singlarnas högtid, det är nu vår guldålder börjar. För ni vet den där uttjatade regeln om att alla bra redan är upptagna – likt en solförmörkelse som bara kan skådas en gång i decenniet är det här vår tidslucka då all bets are off. Nu jäklar gäller det att knipa åt sig guldkornen innan luckan slår igen och vi är kvar med grus! Jag tänker i morgon ladda resorbburken och vaska i ölströmmen på Trädgården i Stockholm, och jag hoppas att ni attackerar diverse uteställen och nätdejtingsajter med samma frenesi.

Är ni redo? Fram med gevären!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Hur man ger en kvinna stånd – och sedan dödar det

Posted in Nu fasen peppar vi!

Hur man ger en kvinna stånd:

Min kvinnliga singelvän börjar upphetsningsflåsa och reflexjucka när helgens krogragg messar – ”Hej, *bla bla bla*. Vill du komma och titta på mig när jag framträder? Jag spelar gitarr.”

Hur man dödar en kvinnas stånd:

Min kvinnliga singelvän, tittar några minuter senare upp med den ansiktspantomim av vämjelse som jag misstänker att Oidipus hade, strax innan han slet ut sina egna ögon: ”Jag frågade var han framträder. Han svarar… Han svarar…”
Jag: ” Vad svarar han?!!”
Singelvän: ”Han svarar ’hemma’. Han föreslår alltså att vår första dejt ska bestå av att jag sitter och tittar på honom. Alltså… Orka!”
Jag, möjligtvis desperat kämpandes för att inte börja garva, möjligtvis kapitalt misslyckandes: ”Men… Men… Han kanske är jätteduktig på gitarr! Han kanske tänker att det är som en solokonsert!”
Min vän ser bedrövat på mig, och säger: ”Han har spelat i tre månader.”

Mina damer och herrar, jag ger er – utbudet som finns kvar åt oss där ute! Någon som en katt eller tio att bjuda på?

En stinkande brud rapporterar…

Posted in Nu fasen peppar vi!

Så vad har hänt med Singelbloggaren, kanske ni undrar? Massavverkar hon solnedgångsdejter och mata-varandra-med-jordgubbar-picknickar i en löpandebandtakt så lyckoskimrande att omgivningen blir blinda om de tittar rakt mot henne? Har hon under ett parti av hitta salamin funnit en korv så naggande god att hon förätit sig och på störten dött? Har ett av krograggen hört av sig och vill tillbringa varje vaken sekund i hennes sällskap och varje sovande stund i hennes säng? Mohahaha, okej, lite realistiska ska vi kanske vara…

Nej, dags för det stora avslöjandet om vad som har hänt de senaste dagarna: Inte ett jäkla skit!!

Ingen dejt, inget hångel, inte ens ett frekkin mess i min frekkin mobil för att visa att jag frekkin finns i någons frekkin medvetande. Dessutom är det sommar och sol och människor går skamlöst runt på stan med sina just-fått-ligga-leenden och fyller mig med funderingar om hur många jag skulle hinna kasta hundbajs på innan polisen tar mig. Vilket snart säkert är mer av en högst gatubefläckande verklighet än en oskyldig dagdröm eftersom pms:en är på väg och lär kickdroppa allt som liknar impulskontroll. (Jepp, ni vet vilket sorts pms-inlägg som stundar…) Tibetanska munkar i meditationskoma har fan fått ligga mer än vad jag gör! Och då lovar jag att jag ändå går runt och försöker se jävligt liggbar ut! Vilket hittills har resulterat i att jag måste hålla för näsan så fort jag böjer mig mot mina brunutansol-stinkande ben och att jag råkade peta mig i ögat med maskaraborsten. Men jag tycker faktiskt att en stinkande brud med rött öga också borde förtjäna ett ligg! Jag menar, in the name of solidaritet och barmhärtighet och allt det där.

Nej, nu får det fasen vara nog! Linda tipsade i kommentarsfältet om dejtingappen Tinder och vill ha sällskap i att testa den, och Singel-dejting har bett mig kolla in deras sida, vilket nog är en bra idé eftersom alla på den nuvarande sajten säkert börjat undra vad fan det är för fel på mig eftersom jag aldrig försvinner därifrån.

Så jävlar i havet, nu ska här elchockas in lite puls i det här flatlineande livet. Det blir inget liggande av att ligga på latsidan! Nu kör vi!

Se upp – en vild tiger är lös!

Posted in Nu fasen peppar vi!

Risin up, back on the street… Luftbox, luftbox…
did my time took my chances, went the distance now I’m back on my feet, just a woman and her will to frekkin not die alone… Hopprephopp, luftbox, frust, frust…
don’t lose your grip on the dreams about love, you must fight just to keep them alive! Djupt andetag, sluter ögonen, tittar upp, dödsfokus.
It’s the eye of the tiger, it’s the cream of the fight… Sätter mig vid datorn…
and the last known surviver stalks his prey in the night… Så fan ja! Frust, frust, luftbox…
and he’s watching us all with the eeeeeeeeye – of the tiger! Bam, bam, bam! Bam, bam, bam! Djupt andetag. Dödsfokus in i datorn. Loggar in på Happy Pancake.

Stäng in era barn, sätt skyddslås på datorn – tigern tänker slita strupen av nästa offer. Let’s do this, bitches!

Kommer jag någonsin hitta kärlek?

Posted in Nu fasen peppar vi!

Jepp, jag är fucked. Det tog en kvart för mig att ens kunna skriva det där sliskiga ordet. Kärlek… Huva! Och där gav magsäcken en tesked kräk i present till munnen också. Fy magsäck, du vet att munnen bara vill ha gräddtäckta gåvor från fingrarna!

Men, vi måste snacka om det här. Även om det resulterar i att allas hem får en plötslig omtapetsering i 80-talsinspirerad batikstil, inrett med den originella taktiken av katapulterande kaskadspyor. (Hm, en helt ny form av DIY – snabbt och enkelt!) För vi verkar vara många som tänker på kärlek. Eller rättare sagt, den ormringlande rädslan för att vi är undantagen som inte kommer hitta kärlek.

Jag trodde att jag var ensam om att känna så. Men sedan jag startade bloggen har jag med handen trösterikt tryckt mot bröstet sett ormspåren skymta i kommentarsfälten. De här små fantastiska forumen där singelpersoner vädrar ut vindar fulla av tvivel, och parmänniskor ger friska pustar av pepp (eller lika doftljuseffektiva påminnelser om att förhållanden inte alls behöver vara en ständig flod av fontänorgasmer och kärleksord). Ni har visat att det inte bara är jag som oroar mig för att inte få uppleva det där stora. Som alla pratar om. Hur det är att vara kär i någon som är kär tillbaka.

För jag är högst tveksam till att jag kommer få det där, vars ord får min kräkreflex att hoppa bungyjump i strupen, men vars betydelse jag fantiserar om mer än en tonåring över en Justin Bieber-bild. Och i den riktiga världen skulle jag aldrig kunna säga hur Bieber-innerligt jag längtar efter det, för så säger man inte. Kära barn, du måste ju vara stark och självständig.

Men fuck den riktiga världen! För jag är stark och självständig, det är bara att jag har varit frekkin självständig i fem år, och jag skulle gärna vilja vara stark i sällskap av någon annan nu. Och det är inget fel på mig, eller på dig, eller på någon som är singel. Vi vet ju egentligen att vi är singlar för att vi har valt att inte nöja oss tills vi golvas av en kärlek så stor att solen börjar gunga på himlavalvet eftersom gravitationens kraft har fått ett nytt centrum.

Så nej, det kommer bli bra det här, det kommer hända oss! Inte för att jag vet om det är sant gällande mig, men för att jag är helt säker på att det kommer hända er. Och eftersom ni också tvivlar, så är ni som jag, så då kanske det inte är jättefel på mig, utan det rent principiellt borde kunna hända mig med. High five på den invecklade logiken!

Okej, ett sista försök… Kärlek, kärlek, kärlek! Nej, fortfarande kräkreflex… Jaja, jag får fortsätta jobba på det.

Rodnar och skrapar foten i backen…

Posted in Nu fasen peppar vi!

Det har uppkommit frågor i kommentarsfälten gällande hur många man egentligen får dejta samtidigt med anledning av vår 10 nätdejter-utmaning. Och innan jag gör ett inlägg om min syn på multidejting så måste jag säga en sak. Översvallande ömhetsbetygelser kommer lika naturligt för mig som kvantfysik för en 3-åring, men era kommentarer, Facebook-likes och delningar får mig att för en gångs skull vilja… Vad heter det nu igen..? Det där som emotionellt mogna människor gör? Just det, uttrycka vad jag känner. Så sätt hängslen på rodnarreflexen, för här kommer det:

Jag gillar era kommentarer så mycket att om jag stod inför valet att för evigt kunna bli apfull och efteråt ge mitt magsäcksinnehåll besöksförbud från min mun, eller att bara för dagen kunna få en kommentar i det här lilla forumet, så hade jag valt kommentaren. Och alla vet ju att en nära bekantskap mellan magsäcksinnehåll och mun bör förbjudas med striktaste West Side Story-dramatik (utan allt hångel i slutänden), så ni fattar, vi snackar stora känslor här.

Inlägget kommer därmed snart, men jag ville bara säga det. Ni är grymma, och jag hoppas på att få lära känna fler av er. Så, nu kan ni titta fram bakom skämskudden. Strax tillbaka…

Det fina och skita-på-sig-skrämmande i att vara nybliven singel

Posted in Nu fasen peppar vi!, Skratta åt det tragiska

Paus i repertoaren! Läsare av min singelblogg vet att jag oftast är bitterfräsande, fiaskoältande och allmänt Lilla My-ig till sinnet. I tiden av instagramfilter och framgångshets behöver världen banne mig en vrå där det mindre lyckade också får plats. Men det är dags för en bitterhetspaus och ett brandtal – om det fantastiska med singelliv.

Pratade i dag med en vän som är nybliven singel. För första gången på flera år skulle hon ge sig ut i singellivet, och denna världsrockande amazonkvinna, som till vardags tacklar situationer vi andra skulle bli dallrande geleklumpar av, hade aldrig varit så rädd som när det kom till tanken på att leva själv. Vilket fick mig att vilja köra in min näve i telefonens millimeterstora hörlur, sträcka mig genom telefonsändare och milavstånd, för att rycka tag i hennes högra öra, det som jag vet att hon alltid vinklar mot mig när hon lyssnar. För det här behöver alla nyblivna singlar höra:

Det kommer bli bra! Det kommer bli bättre än bra – det kommer bli magiskt! Aldrig kommer världen vara så glittrande juvelbeströdd, aldrig kommer den vara så skita-på-sig-av-fasa-framkallande stor. Du kommer snyta upp hela toarullar i de mörkare stunderna, du kommer möta ensamheten och bryta ihop, du kommer överleva svaghetsögonblicken och du kommer efteråt känna dig starkare än någonsin. Och du kommer lära känna en ny version av dig själv. En superhjältigare, rädslokickande, world-dominating version, som du kommer bli lika störtimponerad av som när du första gången såg Thelma & Louise gasa sig ut från en klippavsats. Du kommer ta dina första stapplande steg, tro att utelivet är ett barbariskt krig som du ger dig ut i hudlös, utan någon rustning, eller knappt något klädesplagg! Men om du inte ger upp, om du ger dig fan på att storma fronten igen, så kommer din hy förvandlas till ogenomtränglig pansar och dina fötter till järnklumpar som ingen kan få ur balans.

Visst, du kommer stå vettskrämd och vilja gå fram till någon som du inte kan sluta ögonsmeka, och sällan kommer dina vener flöda av lika mycket adrenalin, skräck och pulserande liv som när du tar första steget. Men du kommer märka att de flesta är lika dödsförskräckta som du, och blir tappa-hakan-impade över att någon annan vågar göra det de fegar ur av. Och någon gång kommer du ligga bredvid en böljande bröstkorg och tänka att livet aldrig är så ljuvt som nu, och någon gång kommer du ligga bredvid en nedkräkt toalett och tänka att livet aldrig är så vidrigt som då. Och du kommer ha rätt, det kommer det inte vara, för du kommer aldrig vara så levande som du är i just denna period.

Och när du tröttnar, och är redo igen, kanske du blir sugen på att känna på ett annorlunda sätt. På att vara en del av en tvåsamhet igen. Och då kommer det kanske vara ditt livs största kärlek som stiger in, eller så blir det en kort och sexosande affär. Vad som än händer kommer du klara det, för du kommer veta att du en gång tidigare var livrädd för ensamhet och kom över det. Du kommer alltid minnas den här perioden, hur förjävlig och underbar den än är. Så ta för guds skull vara på den och kasta dig ut! Jag kommer finnas här och fånga dig när du då och då behöver landa. Det kommer bli bra. Det kommer bli magiskt.

Nyckeln till självkänsla – omfamna galenskapen!

Posted in Nu fasen peppar vi!, Skratta åt det tragiska

Hiva upp rödvinet och sätt dig tätt intill datorn, för nu ska vi bonda lite. Det är dags för mig att ge en introduktionskurs i att-förstå-vad-sjutton-det-är-singelbloggaren-skriver.

Grejen är att jag faktiskt (just nu) har rätt så bra självkänsla. Jag diggar mig, helt enkelt. Vilket det kanske inte verkar som när jag bräker på om mina snedsteg mer hysteriskt än en get i en goating-video. Men det är ju roligt att driva med sig själv! Och genom att garva åt hur bisarrt jag beter mig kanske jag nästa gång är något mer behärskad.

(…) Eller okej, det kommer så klart aldrig ske, men hoppet dör ju sist och allt det där.

I alla fall, om mitt ego skadas av att någon inte vill ha mig, då är det skönare att gå in i den känslan och älta skiten ur den tills den en dag ligger död på kammaren, i stället för att försöka fly och bli jagad av den för evigt. Det är det som är skönt med att ha en egokris – att man tar tag i sig själv. Bearbetar lite skit som har samlats i hörnen. Och efteråt känner sig renad och stark.

Så, såhär ett tag efter dissen – jag är rätt så grym. Visst, jag är ungefär lika okomplicerad som en html-kod, nojar ofta lakanen svettiga och beter mig då och då som en vettvilling eftersom jag är en feg skit som sällan vågar göra det jag egentligen vill. Men jag har ett väldigt gott hjärta, och det är ju grymt. Så jag ska så klart vara med någon som ser det där grymma i mig (positiv konnotation), och som kan skratta åt mina mer märkliga krumbukter. För om man tittar på dem rätt så blir de ganska komiska.

Och om jag kan digga mig själv, med alla mina galenskaper och inte en enda häst som står prydligt i stallet, så borde de flesta kunna göra detsamma. Är du en självtvivlare? Brottas du med självhatet? Herregud vad många ronder jag har gått med den ihärdiga jäkeln. Men det är ju rätt så synd att behandla sig själv sämre än man skulle göra en vän. Att ha ett gott hjärta för alla andra, men inte ge den välviljan till sig själv. Så vi kan väl försöka fokusera mer på vad som gör oss grymma. Och garva lite mer åt det som gör oss… till en utmaning, så att säga. För det är onekligen ganska skönt att tycka om sin egen galenskap och alla sina vilt runtspringande hästar.

Slutligen kanske du undrar hur en så knäpp människa kan vara okej med sig själv. Tja, svaret är 31.200 kronor i terapi, baby! Jag hade ett välbetalt år och kände mig ok med att punga ut lite. Tyvärr räckte det bara till att jag skulle börja gilla mina galenskaper, inte att jag faktiskt hann sluta vara galen.

Men vadå – man ska vara tacksam för det lilla!