Dags att berätta den smutsiga historien

Posted in Singelliv

Ni vet ju att jag är själva sinnebilden för känslokontroll. Hissen går kanske inte hela vägen upp men alla hästar står så prydligt i stallet, kniven är inte den vassaste men oh ja vad alla bestick är i lådan, och även om hjulet snurrar och hamstern är död så finns det absolut inga tomtar på taket. Nejdå, inte alls. Så det här är så klart inte om mig. Det är om min vän. Som är ungefär lika resonabel som Ronaldo på pms med blodsockerfall efter att domaren har andats i en riktning som han inte tycker om. Helt enkelt så redo för inspärrning att man skulle skämmas för att vara henne. Om man nu var det. Vilket jag inte är.

I alla fall, min vän har varit på en resa med sin killkompis… Hursa? Nämen jag säger ju att det här inte är om mig! Det är om en vän ju, säger jag! Sommaren måste ha planterat fågelbon i era öron och förvandlat hörselgångarna till igenproppade råttnästen…

Min vän och hennes killkompis fick halvtill det under resan på det där fjärdedelsförvirrade sättet som skapar en åttondels kvardröjande frågetecken när de väl kommer hem. Så min vän tänkte att hon skulle reda ut de frågetecknen. Och vännen, som vanligtvis inte drar sig för att babbla vitt och brett om såväl cellulitförändringar som sexfunderingar med sin killkompis, bestämde sig för att just den här diskussionen var bäst att föra via sms. Eftersom sms är en välprövad källa till alla glasklara diskussioner. Det vet vi ju alla.

Så, hon skickar sturskt ett mess, där hon skriver att hon inte vet vad hon känner och hon inte vet vad hon vill, men att hon känner sig förvirrad och undrar hur han känner för henne. Väldigt modigt, tycker hon själv. Väldigt moget, tycker hon också. Väldigt upplagt för att killkompisen ska droppa som en friarpoppa till ett knä och sjunga henne lovsånger i kanon med halsmandlarna i kör. Minst! (Varför hon tycker detta är i historien tyvärr högst oklart, men ni vet, hamstern är ju död och hissen fast på tredje våningen, så vad ska man förvänta sig.)

Så när hon sedan får svar, och messet lyder att han inte vet vad han tycker och inte vet vad han vill, för han har hållit den dörren stängd sedan hon för ett par år sedan gjorde klart att de aldrig skulle bli något annat än vänner (just det, glömde jag nämna den detaljen? Ah, det är nog bara för att hon typ hade glömt det. Och alltså, därmed glömde att berätta det för mig. Men konstigt nog verkar minnet i hans videobank vara i HD. Verkligen konstigt!), så blir hon… hur ska vi benämna det..? Så långt från känslokontrollad att en rymdraket och en NASA-gps inte skulle nå fram! För det sjungs inga lovsånger. Och det hörs ingen kör. Och marken framför henne är påfallande tom på böjda knän. Och eftersom Stoltheten är hennes bästa vän, som har hållit henne sällskap när x antal andra män inte velat ha en trekant med henne och bästisen, så kastar hon med håret tills nackmuskeln vrids till en polkagrisstång, och bestämmer sig för att ”nähepp, då får det väl vara då”. Vilket hon också bestämmer sig för att messa. Mer exakt: ”Äh, nu struntar vi i det här. Vi fortsätter som vanligt i stället.” Och sedan hör hon inget mer. För (kan ni tänka er sådan idioti) när hon skriver att de ska strunta i det, så tolkar han det som att de ska strunta i det!! Jag menar, hur korkad får man lov att vara utan att bli tilldelad en överförmyndare över alla framtida sociala interaktioner, jag bara undrar… Vadå att det inte är han som är korkad?! Nej, nu försvann min hörsel plötsligt väldigt lägligt. Vi går vidare!

Stoltheten slår till igen, ger den där kortslutningen i hjärnan och strömbrytaren i personligheten, och vips så finner hon sig själv ute och har raggat upp en 28-åring för en bortamatch med en närmast HBO-världsfrånvänd sceniskhet i nakenstunderna, i ett åskdundrande Stockholm efter ett naturskönt nattbad som skulle vara episkt minnesvärt om det inte var för att hon efteråt ligger vaken och undrar om hon just varit med om något själavackert eller falsksmutsigt. Och kanske är det lite av båda, på det där känsloförvirrade sättet som livet ofta är. När det bränner i skallen och hettar i magen, och man inte vet om det är av skam eller glädje.

Och vansinnesdagarna följt av galenskapsnatten tömmer henne slutligen på idioti, så att hon på måndagen kan träffa killkompisen för en bio, och faktiskt känna att de har struntat i det, och att de är precis som vanligt, och det känns rätt så skönt.

Men ändå… När han får henne att skratta så att hon sitter med händerna tryckta mot sitt knä för att rent fysiskt försöka hålla kisset från att hamna på golvet, och hennes skrevrotande får den vanligtvis så rockerblaseiga karln att börja fnittra som en femåring, då är ju frågan…

Om de är två personer som egentligen är de bästa vännerna och bara förvillar sig själva i ensamhetsflykt och tvåsamhetsdesperation. Eller om de är det perfekta paret, som bara gått vilse i sårbarhetsrädslor och vänskapstrygghet.

Samt en labyrint av brudjäkelns hackande hiss och stolthetskortslutningar, så klart. Brudjäkel!

 

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Att vara singel på sommaren – nu kan ni höra min snusförnuftiga röst

Posted in Singelliv

Jaha ja, kära ni, ska vi leka en lek? Den heter ”Gissa vem Singelbloggaren låter som när hon pratar.” Mitt bud ligger just nu på Prussiluskan. Eller den där Nellie i Lilla Huset på Prärien. Eller det är inte heller helt rätt… Åh, vem är det jag låter som?! Någon snusförnuftig puritan med ett utfällt paraply i röven är det i alla fall, eftersom det tydligen är rösteffekten jag får när jag försöker hålla tungan i anständighetstyglar och slita bort den från varje impuls att trippa fram till en snoppreferens. Vilket jag i slutändan ändå misslyckas med. Men vad fan, att låta som Prussiluskan är ju också en prestation!

I alla fall, det här är en ”red pill or blue pill”-typ av lek. Vill du inte ha Prussiluskans röst i huvudet varje gång du läser ett framtida inlägg om ilskna klitorisar så ska du icke förvirra dina öron. Men för er andra ligger det röda pillret redo – välkommen in i en värld av plågsam sanning!

Såhär är det: för en vecka sedan hörde en väldigt trevlig Hanna Schedin av sig från radioprogrammet Ligga i P3 på SR, och ville prata om att vara singel på sommaren. Hanna fattade oss singlar, för hon rapade inte alls ur sig de vanliga fördomarna om att singelskap över 30 förvandlas till ett löpande band av viftande snoppar och hångelhisnande fester så fort solen tittar fram och inte reflekteras i någon ring på ens finger.

Hon fattade att det bakom en och annan glittrande utekväll finns en vardag som kan vara rätt så ensam, speciellt i sommartider när ens parvänner undrar hur de ska hinna med alla resplaner och man själv undrar hur man ska lyckas fylla fyra evighetslånga semesterveckor som blir en smärtsam insikt om att man inte är någons förstaprioritet. Eller andraprioritet. Möjligtvis tionde. Så vi snackade lite om det. Och det blev ett litet inslag. Som ni kan höra här.

Tack Hanna för att du förstår! Och nu till det viktiga – är det Prussiluskan eller Nellie?!

Tillägg: Fuuuuuuuuckkk!!! Den alltid lika kloka Sussieloo har funnit svaret. Det är Carola. Jag pratar som Carola. Och där, kära vänner, fick vi vår förklaring till att jag är singel. Jag skulle vilja lägga in brasklappen att jag var rätt så nervös. Och jag skulle även vilja hävda att förbudet mot att svära gjorde min tunga helt stel. Men ändå. Jag är även nervös och osvärande på dejter – detta förklarar allt!

Plötsligt händer det – enhörningar galopperar på Stockholms gator!

Posted in Singelliv

I söndags, jag och två singelvänner bakishänger i soffan när den ena får ett mess. Hon tittar trött på skärmen och piercar oss sedan med ett gallskrik som, tack vare diverse bakishuvudvärkar och trumhinnor av icke-cementbaserad konsistens, förvandlar rummet till en tortyrkammare värdig inkvisitionen.

Vän, för all framtid benämnd som raggningsexperten: ”Det är han!”
Singelvän: ”Vem?”
Raggningsexpert: ”Från i går!”
Jag: ”Va?”
Raggningsexpert: ”Han som jag hängde med i baren! Som jag gav mitt nummer till!”
Jag: ”Vad menar du?”
Raggningsexpert: ”Det är han som messar!”

Plötslig tystnad. Raggningsexperten stirrar på sin skärm som om den när som helst ska anta formen av en klappande tandfe. Vi stirrarpå henne som om samma tandfe är på väg att börja dansa ballongdansen med hennes ögonkulor.

Singelvän: ”Vad menar du?!”
Raggningsexpert, med artikulationen av kronprinsessan Victoria på statsbesök i ett demensboende: ”K.i.l.l.e.n. f.r.å.n. i.g.å.r! Messar!
Jag: ”Vänta lite nu… Du träffade en kille i går – och han hör av sig?!”
Raggningsexpert: ”Ja!”
Singelvän: ”Nu?! Klockan 13 på en bakissöndag. När inte ens en sexmissbrukare skulle kunna inbilla sig att det finns möjlighet till ligg?”
Raggningsexpert: ”Ja!”
Jag: ”Vad skriver han?”
Raggningsexpert: ”Han säger att det var trevligt att träffas i går och undrar om vi kan ses på lördag.”
Singelvän ruskar på huvudet som om hjärncellerna just hade klättrat upp i hårfästet och börjat gå chimpansbananas där inne: ”Han hör av sig?! Och frågar om ni ska ses?”
Raggningsexpert: ”Ja!!”

Raggningsexperten återtar sin pose av att tandfechockeras av mobilen. Vi återtar vår tankeförlamning av att guppygapa mot henne. Utanför lever livet sin gilla gång, fullständigt omedveten om att ett mirakel av brinnande buske-proportion just har tagit plats i min lägenhet.

Raggningsexpert, tittar upp med glansig blick: ”Händer det här?”
Singelvän: ”Jag vet inte. Kan det här ens hända?”
Jag: ”Alltså okej om ni hade varit på dejt, då hade man ju kunnat vänta sig ett mess. Men efter en utekväll..? I Stockholm?! Jag vet fasen inte vad jag ska säga.”
Singelvän: ”Det är ungefär som att få veta att det faktiskt finns enhörningar…”
Jag, i ett försök att skämta bort vår konfys: ”Vad gör en singel i Stockholm förbluffad på gränsen till chockskadad? Ett uteragg hör av sig!
Raggningsexpert, uppenbart skärrad och tydligen inte alls på humör för skämt: ”Jag tror jag måste lägga mig ner lite…”
Singelvän: ”När jag var yngre trodde jag att det var möjligt… Det går liksom folksagor om det. Men att det skulle vara sant! Att någon faktiskt kan höra av sig… Jag kan inte riktigt processa det här.”

Jag vet inte riktigt vad vi är vana vid, men det är i alla fall inte det här! Det här är Stockholm, för i helvete!

Dagen efter dagen-efter

Posted in Singelliv

Jorå, det vore ju synd att inte vara förutsägbar, det vore det… I så fall hade ju något så katastrofalt kunnat hända som att jag faktiskt fann mig själv i en situation som leder till ett hälsosamt förhållande!

Söndagens inlägg var förproducerat i äkta bloggplaneringsstil (jag börjar lära mig det här!) eftersom jag visste att jag troligtvis skulle tillbringa dagen med att återbekanta mig med magsäckens halvsmältna matintag på det dödslängtande och nådbönande sätt som kroppen anser att man förtjänar för att man druckit mer än två teskedar vin trots att man är över 30. Kroppen är en sadistisk liten åldersdiskriminerare, minsann.

I alla fall… Lördagens utgång resulterade i en efterfest hos en kille som jag tyckte var lite intressant. Så, vad sägs om frågesport i Singelbloggarens patetiskt återkommande urvalsstrategi?! Gissa om han var ”mellan jobb”? Gissa om han nyligen hade blivit dumpad? Gissa om han då och då tar droger?

Bingo, tre rätt av tre! Vinnaren får en framrusande Singelbloggare som flämtande undrar om någon sa arbetslös och undrar var godisbiten är så att hon kan få slicka lite på den. (Huva! Den där liknelsen var banne mig för magstark till och med för min dagen efter dagen-efter-ångesten!)

Så, till mina måndagsfunderingar: Kan man anlita någon som raggningsdörrvakt? Ingen släpps innanför mina särade ben utan att vakten kollar har-sin-skit-i-ordning-legitimation? Jag tror nämligen inte jag har en acceptabel nivå av allmänt vett för att välja mina egna män. (Inte för att jag särade på benen för karln, men det var säkert inte på grund av mitt val. Det kan ha varit hans. Eller, ja, de övriga 10 pers som trängdes i lägenheten.)

By the way, hrrm, ni vet ju alla att jag är en vildkatt till kvinna som har levt sitt liv så mycket på the wild side att Keith Richards skulle framstå som ett spädbarn och Elvis som hans teddybjörn. Jorå, hrrm… Jag har bara en liten fråga: Vad är weed? Är det marijuana eller hasch? Eller är det något annat? Och när jag skriver detta blir jag tvungen att kolla upp stavningen på både marijuana och hasch, eftersom det är ord som tydligen inte har gjort särskilt återkommande gästspel i det plugghästorienterade och missbrukar-bara-män-fokuserade dramat av mitt liv. Jajamen, en riktig katta är vad jag är! Se upp lagens väktare, jag är så out of control att jag snart kommer lägga mig raklång och försöka snorta upp skiljelinjen på E4:an!

(…)

Visst heter det snorta?

Singel i Stockholm

Posted in Singelliv

Ibland lever man med huvudet så långt uppkört i sin egen röv att man tittar ut på världen från bakom sina egna halsmandlar. Speciellt jag. Eftersom jag i valet mellan att se glaset halvfullt eller halvtomt genast börjar bittermuttra om att bartendern gav ett mycket finare glas till någon annan. Så jag behövde en påminnelse om vad det egentligen innebär att vara singel i Stockholm, jämfört med att vara singel i exempelvis Östersund eller Örkelljunga. Och det är där ni för-bövelen-vad-ni-är-fina-läsare kommer in. Ni har nämligen påmint mig om att det faktiskt finns en värld utanför mitt eget huvud (vet inte varför någon skulle vilja leva där, men visst, smaken och röven och allt det där).

Så nu jäklar, bloggläsare, spänn fast humörbältet och tag plats i Singelbloggarens munterhetsraket: det här glädjesprakande inlägget kommer få er att bumbibjörnstudsa från stolarna av pur positivitet! (Jag vet, ordet positiv har nog aldrig använts i den här bloggen tidigare. Vi mer bittert lagda får helt enkelt ta en huvudvärkstablett och stå ut.) Jag ska nämligen lista…

Topp 3 fördelar med att vara singel i Stockholm

1. Utbudet av singlar
Stockholm är en flugfjärt till huvudstad som ändå lyckas vara en av världens mest singeltätaste. Enligt statistiken borde man knappt kunna gå utanför dörren utan att okopplade singeltikar och ensamståendehanar springer fram och torrjuckar mot ens ben.
Men… och jag vill verkligen inte regna på den SCB-stämplade solparaden… MEN, vi som bor här vet ju att anledningen till att Stockholm är en av de mest singeltätaste i världen är att vi fan hellre stoppar in ett pekfinger i Hannibal Lecters mun än interagerar med varandra. För i Stockholm river vi upp närmaste kullersten med våra vämanikyrerade naglar och stenar varenda jäkel som gör misstaget att möta någon annans blick. Verkar det som i alla fall. Eftersom alla kurar ihop sig, kör in blicken i en vägg eller till och med har på sig solglasögon mitt i vintern. Vilket också kan bero på att de är fullständigt dumma i huvudet, men i alla fall… Eum… Hrrm, positiv var det ja… Men visst, utbudet finns!

2. Stockholms uteliv
Till skillnad från min lilla hemstad där alla utnämns till byfånar bortom allt hopp om räddning ifall de inte skaffat barn vid typ 17, så är det ju trevligt att det finns ett rätt så stort antal singelmänniskor i alla åldrar på barerna och klubbarna i Stockholm.
Men… Vi bör kanske i alla fall nämna att stockholmarna sedan kommer utnämna en till byfåne om man faktiskt tilltalar dem. Jorå, om någon okänd får för sig att inleda ett samtal med oss använder vi uppspärrade blickar, övertydligt kroppsspråk och ibland skräckfyllda gallskrik för att göra klart att människan borde spärras in på mentalsjukhus. Även om det är en snygging som vi själva egentligen skulle vilja stalkerflåsa i nacken. För det går liksom av bara farten. Vi har ju åkt Stockholms tunnelbana – vi vet minsann att det rätta sättet att bemöta folk är att ignorera dem!

3. Dejtingmöjligheterna
Ni bloggläsare har påmint mig om att vi stockholmare ändå borde vara glada (åh jisses, ännu ett positivt uttryck, se upp för regnande kossor och uppskjutande istappar från det överfrusna helvetet…) över att vi ändå har ett stort urval på nätdejtingsidor som Happy Pancake och Match. Vilket också skulle kunna tolkas som att vi är en abnormt stor grupp med loosers, men visst, fler loosers att välja mellan jämfört med inga alls är så klart att föredra.
Så… det är ju bra. Absolut. Jag ska lämna det där.
(…) Sväljer. (…) Hostar lite. (…) Slemharklar upp ett tillägg som amerikansk-rugbyplöjer sig fram i min kropp och tacklar sig ut genom munnen:
En liten sak måste jag bara få lägga till! När vi väl befinner oss inom den kontext där social kontakt faktiskt accepteras utan risk för vare sig nedklubbning eller inspärrning, det vill säga den så kallade dejten, är vi ändå ytterst noga med att prata trevligt, spänna våra vältränade mingelmuskler, le och konversera, men aldrig… ALDRIG EVER NÅGONSIN säga något som faktiskt skulle kunna vara personligt!! Eller förtroligt. Eller typ, humant! Hujedamig, låt mig för guds skull inte märka att jag har en MÄNNISKA framför mig – det vore ju fan inte okej! Så nejdå, vi tomhetstalar i timmar utan att säga ett enda dugg, för vi tar redan för givet att den här dejten kommer ersättas av någon annan. Och någon annan efter det. Och därefter ett ligg eller två innan en tredje tungroterare gör saliventré på hångelscenen. Och vem orkar lära känna den strida ström av passerande siluetter mot natthimlen liksom. Men visst, singeldejter finns det, och singlar kommer de och jag förbli, för har vi minsann inte tid att lära känna varandra inte.

Så titta, det är jättebra att vara singel i Stockholm! Vi riskerar att bli stenade då och då, men vi har ju ändå väldigt många som vi inte kan prata med och inte kan titta på. Strålande!

Se, vem sa att jag inte kunde vara positiv, va?!

Mja, jag behöver nog lite mer perspektiv ändå. Berätta! Hur är det att vara singel i din stad?

Funkar min mobil eller??!!

Posted in Singelliv

I telefon med en gift kollega:
”Vilken trevlig aw det var i går.”
”Verkligen!” (Ringringring…)
”Det är rätt så skönt att börja helgen med en utgång faktiskt. Man stänger av jobbet så bra då.”
”Mm…” (Eller messa i alla fall! Messa messa!”
”Så att man kopplar av bättre på helgen liksom.”
”Mm…” (Messamessamessa!!)
”Jag är ju så klart lite trött men annars väldigt avstressad i dag.
”Vad bra.” (Messamessamessamessa… Funkar min mobil eller?! Eller jo, jag pratar ju i den…)
”Faktiskt rätt så zen. Känner du också så?”
”MEN MESSA DÅ FÖR I BÖVELEN!!!! FAN FAN FAN BARA MESSA FÖR HEEEELVEEETEEEEEEEEEE!!”
(…)
”Förlåt. Absolut, du har rätt, jag är zen så inåt helvete efter gårdagens utgång. En levande jäkla filbunke.”

Jag ska fasen aldrig ge mitt nummer till någon ever igen! EVER!

Vadå varningstecken?!

Posted in Singelliv

Ah, är det inte lite vackert ändå?

Bara för att jag tycker om att ta promenader! På natten! Och få lite frisk luft! Det är faktiskt bra för hälsan, vet ni. Och hälsan är faktiskt viktig. Och visst, jag kanske svänger förbi återvinningsstationen under de där promenaderna. Och, ni vet, står och tittar mig omkring lite. Innan jag öppnar mina påsar och knäpptyst lägger in flaska efter flaska så att jag snart står med armbågen inkörd i containerhålet likt en veterinär och en kviga i kalvning. Det är väl inget fel i det! Och sedan går jag visserligen hem, och jag kanske inte har gjort så mycket mer på den där promenaden än att gå till återvinningen och tillbaka. I mörkret. När alla sover. Men… jag accepterar inte beskrivningen att jag skäms för min alkoholkonsumtion. Mer att jag… bedömer den opassande för offentlig granskning. Vilket är en enorm skillnad mot att känna skam, det vill jag ändå hävda!

Nyår på Stockholms uteställen

Posted in Observationer, Singelliv

Jag är gammal (mentalt), jag är trött (fysiskt), jag nära på avlider av en rejäl baksmälla nu för tiden och jag ser det som ett flåsigt gympapass att raka benen. Jag har vid 32 års ålder, efter otaliga nyårsnätter på uteställen, rätt att fira nyår 2013 med en lugn middagMen alla ni fräscha människor där ute har banne mig en skyldighet att köra klackarna i taket, om de så ska häftas fast med spikpistol. Allt det här tråksnacket om att fira nyår hemma, hoppet står till er att vända den trenden! Jag kan tipsa om nyår på Berns och Södra teatern i Stockholm. Båda har fått mig och mina vänner att skåla bort smärtan i våra klackskorsklädda fötter, skapa batikmönster på våra finklänningar av alla drinkar som spillts ut på dansgolven, somna i högar på efterfester eller vakna i en trevlig mans mörbultade säng. Och så klart ha kräkfest dagen efter. Som vid alla urspårade partykvällar med krav från alldeles för höga förväntningar. Rätt så trevligt, helt enkelt. Dessutom har vänner haft vansinnigt roligt på tryckarnatten på Färgfabriken och på nyårsmaskerad på Under Bron.

Ge fler nyårsfesttips om du sitter inne med några, och ta en extra skål för mig där ute!