Hur man får ett one night stand att springa falsettskrikandes ut genom dörren

Posted in Skratta åt det tragiska

Man har en vän. Som är gravid. Och så har man en app. Som visar hur långt gången vännen är. Och så råkar man för första gången sedan Adam gick i kolt pallra sig ut i utelivet, och släpa hem en karl som faktiskt inte vampyrförkolnar till sot så fort solen stiger upp. Utan i stället ligger kvar och liksom myser lite. Så att man till och med börjar tänka att, jamen det här var ju trevligt, det här kanske inte behöver vara bara en enkvällare.

Och då ber man om sin mobil. Som han råkar slänga ett snabbt litet ögonkast på.

Gravidappen: Du är nu i gravidvecka 13.

(Fan vad fina ni är som fortsätter skriva kommentarer här! Jag blir bölig och blödig och alldeles urbota lycklig. Jag jobbar fortfarande 70-80 timmar i veckan tyvärr. Men snart kanske det lugnar ner sig…)

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Om att ha ett förhållande – med sitt jobb

Posted in Skratta åt det tragiska

Kära, fantastiska, fina ni – förlåt att jag är ungefär lika närvarande som en ren ton på Idot-tv-sändningen just nu. Anledningen är att jag är mitt uppe i ett passionerat förhållande. Med mitt jobb.

Jorå, ingen hälsar mig i dörren när jag kommer hem, men vad gör väl det när man kan tillbringa kvällen med att bekanta sig med ett nytt jobbområde?! Och visst, ingen tittar mig djupt i ögonen och säger att min nya tröja är fin (som ju killar alltid brukar göra, absolut), men jag tittar minsann djupt in i en datorskärm och säger att dess programfönster är magnifika. Och, tja, det kanske är lite jobbigt att somna när sängen är kall och fötterna fryser, och det kanske är lite besvärligt att jag alltid vaknar kl 04 och det inte finns någon bröstkorg jag kan trycka örat mot för att vaggas ner till ljudet av andetag. Visst, det är… ja ni vet, som det är. Men jag blir ändå genuint glad av mitt jobb, och jag vaknar för att hjärnan tycker det är alldeles för länge sedan den fick tugga på den där tankenöten som vägrar att knäckas, så kanske kan det här bli mitt liv, helt enkelt. Ingen kommer ligga bredvid mig på kyrkogården, men på gravstenen kommer det stå ”Hon var en bra arbetare”.

Men visst, man skulle så klart kunna bli lite orolig… Som när jag i går fick en plötslig impuls att slicka lite på skärmen efter att jag hade lyckats lösa ett extra svårt problem. Eller när jag fick ett pockande sms från 28-åringen och jag svarar att han gärna får komma över, så länge jag får fortsätta läsa en rapport, medan han, ja ni vet, håller sig lite till vänster i skumpandet. Tjaa, jag kan kanske erkänna att hans förfärade svar med fler kraftuttryck än jag dittills visste fanns skulle kunna vara förståeligt, i någons oerhört överkänsliga ögon. Visst, det kan jag väl.

Men…

Jag har det bättre här. Vid min dator. För där ute måste man dejta, och lära känna, och bli dissad och behöva dumpa, och om jag väl träffar på några matadorer som jag vill slicka på i stället för min skärm så kommer de bara sticka ner mig. Så jag sitter vid min dator i stället. Och luktar på tangentplast och den vaga doften av mina skrumpnande äggstockar. Weehoo!

Vem sa att jag inte har en spännande sommar?!

Posted in Skratta åt det tragiska

Så går ännu en hångellös helg till historien. Men ser man på. I dag öppnar jag min inbox. Och ser att jag har fått reklam från Flirtfair. Där man skippar allt det där med klockan-3-krogragg och dejt-kärleksförhoppningar, och helt enkelt pang på rödbetansöker kk-förhållanden. Well… Antingen försöker de sadistiska högre makterna ge mig ett skadeglatt tecken om att det banne mig inte kommer bli några romantiska förbindelser den här sommaren. Eller så läser någon lösningsorienterad barmhärtig samarit på marknadsavdelningen min blogg. Och ser sig ha ett svar på mina problem. Som inte inkluderar mer salivslattande i pubtunnan.

Närå, det går bra nu. Jag måste annonsera för att få sex, så nog attan flyter livet!

En lite annorlunda raggningsteknik…

Posted in Skratta åt det tragiska

Men heeej Mr Lyktstolpe, kommer du hit ofta? Så lång och ståtlig du ser ut i dag… Vill du kanske komma in på lite te, gifta dig med mig, och skaffa en mängd lysande glödlampebarn?

Joråsåattee… Dags för mitt skrev att rosta igen och börja gnissla. Gårdagens plan om att hitta ett ragg fallerade nämligen som en basketboll på en minigolfbana. Jag gjorde ett stort misstag – jag hittade någon jag tyckte var intressant.

Jag veeet!!! What the hell!! Varför höll jag mig inte till att bara leta ragg?!

Så ja, ni vet ju hur det går när Singelbloggaren träffar någon intressant… Jag tillbringade resten av kvällen med att demonstrativt titta åt andra hållet, le mot alla på klubben förutom honom, och, när vi hamnade bredvid varandra i baren, helt enkelt gå därifrån.

Hm, jag kan väl erkänna att det såhär i efterhand kanske inte är den mest effektiva raggningsteknik jag har hört om. Nu ska vi bara vänta på att min intelligensbefriade hjärna ska fatta det. Det lär nog inte dröja så länge, bara sisådär till år 2065.

Twitter-kvitter

Posted in Skratta åt det tragiska

Den mer erfarna kvinnan Vildvanilj tog den blåögda Singelbloggaren vid handen, föste okunnighetens slöja åt sidan, och ledde henne in i en ny värld… där hennes rännskita av pinsamheter fann ett helt nytt avlopp att osa runt i.

Vadå att jag inte kan konsten att vara sensuell?! Menar du att mina bajsliknelser inte är sensuella?! Menar du att det kan vara anledningen till att jag får ligga ungefär lika ofta som Fredrik Reinfeldt genuint ler? Jaha… Jaja, då vet jag det minsann. (Snörper på munnen så hårt att det liknar en katt… Nej, nu vill jag ju inte säga vad jag tänkte! Men det rimmar på kanal. Fast med lite mindre k i sig.)

Vad jag skulle säga var att snälla @vildvanilj delade en länk från min blogg på twitter, vilket fick mig att glädjeskuttande skapa ett konto för att kunna tacka, så nu finns jag även bland kvittrarna. Bara, ja ni vet, något buttrare än de flesta andra. Och med lite mer bajsliknelser. Vilket ni kan se här i högerspalten. Eller på twitter under alias @Singelbloggaren.

När det gäller det sensuella området, där jag tydligen inte duger (tack så very much), så har jag dock ett mycket bra kvällsläsningstips åt er: Kika in hos Vildvanilj… Lycka till med att somna tidigt i natt!

Singelbloggaren raggar med stil

Posted in Skratta åt det tragiska

Nä nä, men visst. Hör inte av dig då. Strunta i det, visst!

Jag förstår inte alls… Det är verkligen helt obegripligt. Jag som var så hänförande elegant och… värdig!

  1. Han och hans vän börjar prata med mig och min vän. Jag och kompisen har precis konstaterat att den här vintern har varit så hångelfattig att vi knappt kan formulera ord till våra aw:ande kollegor eftersom testosteronnärvaron i baren på Scandic Malmen förvandlar oss till flåsande hounds med dregelproblem, så ni kan ju tänka er de glödande ögonhål av rå jaktinstinkt som riktas mot de stackars karlarna.
  2. Jag står efter en kvart och sveper uttråkat med blicken över baren. Vilket man kanske kan tycka är ett märkligt beteende när en snygg karl med briljant humor just har börjat prata med en, visst, det skulle man kunna tycka… Men, han är intressant, jag är frustrerad nog för att känna mina äggstockar pulsera i öronen, och mina ögon strålkastarlyser av frustration på ett högst oattraktivt sätt. Så jag försöker spela cool, och misslyckas radikalt, vilket gör att jag bara ser uttråkad ut. Vilket i sin tur resulterar i att han går.
  3. Jag tröstar mig med ett glas vin till. Vilket alltid är en strålande idé när man försöker bli mer charmant. Verkligen.
  4. Han återvänder (galen?) och vi pratar lite till. Och när han skrattar åt mina fantastiska skämt (i mitt vindränkta tycke) så håller han handen på min arm. Men nästa gång är den i stället lätt på min midja. Och jag får ett plötsligt behov av att berätta ingående vad strumpbyxor gör med den kvinnliga kroppen, eftersom strumpbyxor ju måste hålla sig uppe, så de måste sitta åt, ordentligt, vilket är lite jobbigt eftersom det alltid leder till något av en valk vid strumpbyxlinningen, varpå han möjligtvis ser lite chockerad ut över att plötsligt ha hamnat i en anatomisk dissektion av mina fettdepåer, så jag vill visa honom vad jag menar, så jag tar hans hand och liksom stryker upp och ner över den sagda valken, ungefär sådär som man gör med en bebis när man spelar med fingret på läpparna, ja alltså, med skillnaden att han inte är en bebis, och att det inte är läppar utan mina hudveck vi dribblar med… Och plötsligt står karln dubbelböjd, i något som jag inte vet om det är ett asgarv eller en nedkämpad kräkreflex, så jag gissar på det sista, och kilar snabbt därifrån.
  5. Men kan ändå inte släppa det. Så jag placerar mig strategiskt där han ska kunna se mig. Och efter ett litet tag (ärligt talat ett rätt så gigantiskt tag) kommer han fram igen. Och vi promenerar till tunnelbanan. Där han böjer sig för att ge en kysk puss på kinden, men jag tror (hoppas/ber/panikbehöver?) att han lutar sig ner för ett grovhångel, så jag hugger liksom tag i hans jackkrage och hoppar på honom så att denne prydlige pojke nära på trillar omkull. Inför alla på perrongen. Och därefter ger jag honom mitt nummer, och han har än så länge inte hört av sig…

Vilket verkligen är högst oförståeligt! När jag raggar så makalöst smakfullt!

Ni måste rädda mig! Ålderskrisen väntar…

Posted in Skratta åt det tragiska

Eftersom anonymitet är högst väsentlig för den här singelbloggen och de världsavgörande statshemligheter som avhandlas här (Ursäkta! Var det där en frustning?!) så måste jag vara aningen luddig – men en födelsedag ligger i alla fall inboxad i de närmaste månadernas kalenderrutor. Jag fyller 33, och vi kan väl säga så här… Mina vänner, sätt på er skyddsglasögonen, för det här kommer inte bli vackert.

Hur vet jag detta, undrar ni kanske nu. Jo, här är ett tips för personlighetsbedömning som borde läras ut på grundskolenivå:

Jag tycker om gruppen Kent. Och så fort ni träffar en människa som tycker om Kent ska ni bara resa er upp, tacka för er och gå därifrån. Förklara inte ens varför, bara gå. Och skulle personen möjligtvis försöka hålla er kvar, försvara er med en bitchslap hård nog att skicka den tillbaka till barndomen, för att sedan panikspringa åt andra hållet. Var inte orolig, det här är högst befogat, eftersom alla med en beskyddande inställning till sin mentala hälsa inte borde umgås med människor som avgudar Kent. Speciellt inte om människorna som avgudar Kent är över 20 år. Och definitivt inte om de är över 30! Eftersom det är psykets motsvarighet till det fysiskt otvetydiga sjukdomssymptomet av att skita blod.

Min omgivning har inte skyddat sig själva på det här sättet, vilket är ett misstag som inom den närmaste framtiden kommer hinna ikapp dem och börja rabieskäka på deras rövar. För till och med en ärtminimal tankeverksamhet förstår att en människa som efter tonåren fortfarande anser att efterfesterna ska tonsättas med Kents ångestfrosseri är genetiskt okapabel att inte få en 30-årskris. Och jag hade ingen 30-årskris. För den behövde bygga upp kraft. Den väntade till 33.

Nu när jag tänker på det kanske hela den här bloggen är en kris i html-form. Inte ens med kisande ögon och igendimmade kontaktlinser är mina förehavanden här inne något som kan likna värdighet. Jag menar, kom igen, att plötsligt vilja deklarera för världen att man vill träffa någon, att förvandla första nätdejtutmaningen till en akrobatisk övning och att bete sig fullständigt odejtbar när någon intressant väl dyker upp – det är starten på en kris som inte kommer bli vacker. Och det ser ut som om jag har valt er som min terapeutiska flytboj i det mentala skeppsbrott som väntar.

Ett ögonblick, jag vänder lite på kinden bara. Sådär. Kör nu! Bitchslapa på och spring för era liv!