Vem sa att jag inte var positiv?

Posted in Skratta åt det tragiska

I dag var en bra dag minsann! Ett skägg gick och läste sin mobil så intensivt att han råkade gå rakt in i mig.
(…)
Fattar ni! Jag fick kroppskontakt!! En hel arm mot min sida! Wohoo, high fives åt alla håll!
Jajamensan… Det är bra att ens liv inte är tragiskt på något sätt. Nu ska jag leva på det här i en vecka.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Det fina och skita-på-sig-skrämmande i att vara nybliven singel

Posted in Nu fasen peppar vi!, Skratta åt det tragiska

Paus i repertoaren! Läsare av min singelblogg vet att jag oftast är bitterfräsande, fiaskoältande och allmänt Lilla My-ig till sinnet. I tiden av instagramfilter och framgångshets behöver världen banne mig en vrå där det mindre lyckade också får plats. Men det är dags för en bitterhetspaus och ett brandtal – om det fantastiska med singelliv.

Pratade i dag med en vän som är nybliven singel. För första gången på flera år skulle hon ge sig ut i singellivet, och denna världsrockande amazonkvinna, som till vardags tacklar situationer vi andra skulle bli dallrande geleklumpar av, hade aldrig varit så rädd som när det kom till tanken på att leva själv. Vilket fick mig att vilja köra in min näve i telefonens millimeterstora hörlur, sträcka mig genom telefonsändare och milavstånd, för att rycka tag i hennes högra öra, det som jag vet att hon alltid vinklar mot mig när hon lyssnar. För det här behöver alla nyblivna singlar höra:

Det kommer bli bra! Det kommer bli bättre än bra – det kommer bli magiskt! Aldrig kommer världen vara så glittrande juvelbeströdd, aldrig kommer den vara så skita-på-sig-av-fasa-framkallande stor. Du kommer snyta upp hela toarullar i de mörkare stunderna, du kommer möta ensamheten och bryta ihop, du kommer överleva svaghetsögonblicken och du kommer efteråt känna dig starkare än någonsin. Och du kommer lära känna en ny version av dig själv. En superhjältigare, rädslokickande, world-dominating version, som du kommer bli lika störtimponerad av som när du första gången såg Thelma & Louise gasa sig ut från en klippavsats. Du kommer ta dina första stapplande steg, tro att utelivet är ett barbariskt krig som du ger dig ut i hudlös, utan någon rustning, eller knappt något klädesplagg! Men om du inte ger upp, om du ger dig fan på att storma fronten igen, så kommer din hy förvandlas till ogenomtränglig pansar och dina fötter till järnklumpar som ingen kan få ur balans.

Visst, du kommer stå vettskrämd och vilja gå fram till någon som du inte kan sluta ögonsmeka, och sällan kommer dina vener flöda av lika mycket adrenalin, skräck och pulserande liv som när du tar första steget. Men du kommer märka att de flesta är lika dödsförskräckta som du, och blir tappa-hakan-impade över att någon annan vågar göra det de fegar ur av. Och någon gång kommer du ligga bredvid en böljande bröstkorg och tänka att livet aldrig är så ljuvt som nu, och någon gång kommer du ligga bredvid en nedkräkt toalett och tänka att livet aldrig är så vidrigt som då. Och du kommer ha rätt, det kommer det inte vara, för du kommer aldrig vara så levande som du är i just denna period.

Och när du tröttnar, och är redo igen, kanske du blir sugen på att känna på ett annorlunda sätt. På att vara en del av en tvåsamhet igen. Och då kommer det kanske vara ditt livs största kärlek som stiger in, eller så blir det en kort och sexosande affär. Vad som än händer kommer du klara det, för du kommer veta att du en gång tidigare var livrädd för ensamhet och kom över det. Du kommer alltid minnas den här perioden, hur förjävlig och underbar den än är. Så ta för guds skull vara på den och kasta dig ut! Jag kommer finnas här och fånga dig när du då och då behöver landa. Det kommer bli bra. Det kommer bli magiskt.

Så jävla pepp på en dejt!

Posted in HUR kan jag vara singel?!, Skratta åt det tragiska

Har just haft en dag som mentalt muggdoppat mig på en av E4:ans Statoil-toaletter direkt efter ett tjog lastbilsförares lunchpaus. Med känslan av torkat bajs i håret går jag på svaga ben ut från jobbet… och ska nu tydligen på dejt.

Bindreklamshjulning av glädje! Verkligen…

Men jag har minsann orkat anstränga mig! Jag har raggartvättat mig på jobbets toalett och torkat mig med A4-papper från skrivaren! Och jag har kört in en halv påse tuggummin i käften. Och jag har en hårtofs som står rakt upp på skallen och nådigt Drottning Silvia-vinkar mot alla så fort jag rör mig.

Vadå att det där sista inte var en ansträngning?! Det var ett försök att vara positiv, okej! Frekkin skjut mig!

Är ungefär lika sugen på att gå på dejt som jag är på att låta en bulldog slicka mig i ansiktet direkt efter att han har ägnat en halvtimme åt att minutiöst slicka sina genitalier glansrena. Men ingen ska kunna säga att jag inte anstränger mig! Jag dyker ju upp!

4 singlar sammanfattar året

Posted in En skopa förnedring till?, Skratta åt det tragiska

Vi kan väl säga såhär – vårt lugna nyårsfirande blev verkligen lugnt, i definitionen att vi inte gick ut, inte högklacksramlade och visade våra skrev i traumaskapande vinklar, inte panikraggade på lätt besvärade män och inte satt på en tunnelbana kl 05 med darrande underläpp och Thåströms Fanfanfan i hörlurarna. Så på så vis var det ju en framgång. Men det bör nog räknas som ett misslyckande om syftet var att ge min lever en paus… Det blev nämligen bubbel. Mycket bubbel. Kopiösa mängder bubbel. Möjligtvis i ett försök att skölja bort smaken av bittra insikter…

Över hela Sverige satt sällskap under nyårskvällen och gjorde en årssammanfattning. Mindes de bästa händelserna och de sämsta. Som bröllop, barn som har fötts, lägenheter som köpts och hjärtan som krossats. Det stora i livet, helt enkelt. Vi fyra singlar gjorde detsamma. Och kom fram till att det största under 2013 hade varit:

En kurs. En ny träningsrutin. Ett jobbprojekt. En semester… där det fina var att ingenting alls hade hänt.

Jepp… Och det var här någonstans, i den besvärade tystnaden som uppstod när vi betraktade de gruskorn som skulle vara årets diamanter, som glaspåfyllandet accelererade till en helt ny nivå.

Sanna mina ord och stryk mina tantblusar, 2014 ska ha så jäkla mycket mer bäst och sämst i sig! Ni får hålla koll på att jag håller vad jag lovar.

Gott nytt surkärringår!

Posted in En skopa förnedring till?, Skratta åt det tragiska

Gott nytt år eller nåt till er. 2014 kommer säkert bli prima. För mig och mitt igendammande skrev. Men visst, hoppas ni får kul i kväll! Ni och era fantastiska sexliv… (Jag veeet, jag valde själv att jag och vännerna skulle fira nyår hemma, jag vet… Men jag tänker banne mig ändå vara avundsjuk på er! Det har nyss varit jul och min present till mig själv var rätten att vara ologisk. Så festa loss åt mig också i kväll – era jäklar…)

Nyckeln till självkänsla – omfamna galenskapen!

Posted in Nu fasen peppar vi!, Skratta åt det tragiska

Hiva upp rödvinet och sätt dig tätt intill datorn, för nu ska vi bonda lite. Det är dags för mig att ge en introduktionskurs i att-förstå-vad-sjutton-det-är-singelbloggaren-skriver.

Grejen är att jag faktiskt (just nu) har rätt så bra självkänsla. Jag diggar mig, helt enkelt. Vilket det kanske inte verkar som när jag bräker på om mina snedsteg mer hysteriskt än en get i en goating-video. Men det är ju roligt att driva med sig själv! Och genom att garva åt hur bisarrt jag beter mig kanske jag nästa gång är något mer behärskad.

(…) Eller okej, det kommer så klart aldrig ske, men hoppet dör ju sist och allt det där.

I alla fall, om mitt ego skadas av att någon inte vill ha mig, då är det skönare att gå in i den känslan och älta skiten ur den tills den en dag ligger död på kammaren, i stället för att försöka fly och bli jagad av den för evigt. Det är det som är skönt med att ha en egokris – att man tar tag i sig själv. Bearbetar lite skit som har samlats i hörnen. Och efteråt känner sig renad och stark.

Så, såhär ett tag efter dissen – jag är rätt så grym. Visst, jag är ungefär lika okomplicerad som en html-kod, nojar ofta lakanen svettiga och beter mig då och då som en vettvilling eftersom jag är en feg skit som sällan vågar göra det jag egentligen vill. Men jag har ett väldigt gott hjärta, och det är ju grymt. Så jag ska så klart vara med någon som ser det där grymma i mig (positiv konnotation), och som kan skratta åt mina mer märkliga krumbukter. För om man tittar på dem rätt så blir de ganska komiska.

Och om jag kan digga mig själv, med alla mina galenskaper och inte en enda häst som står prydligt i stallet, så borde de flesta kunna göra detsamma. Är du en självtvivlare? Brottas du med självhatet? Herregud vad många ronder jag har gått med den ihärdiga jäkeln. Men det är ju rätt så synd att behandla sig själv sämre än man skulle göra en vän. Att ha ett gott hjärta för alla andra, men inte ge den välviljan till sig själv. Så vi kan väl försöka fokusera mer på vad som gör oss grymma. Och garva lite mer åt det som gör oss… till en utmaning, så att säga. För det är onekligen ganska skönt att tycka om sin egen galenskap och alla sina vilt runtspringande hästar.

Slutligen kanske du undrar hur en så knäpp människa kan vara okej med sig själv. Tja, svaret är 31.200 kronor i terapi, baby! Jag hade ett välbetalt år och kände mig ok med att punga ut lite. Tyvärr räckte det bara till att jag skulle börja gilla mina galenskaper, inte att jag faktiskt hann sluta vara galen.

Men vadå – man ska vara tacksam för det lilla!

En rolig blogg! Med visst lobotomerande…

Posted in HUR kan jag vara singel?!, Skratta åt det tragiska

Okej, reboot! Kinden är skrapad efter att ha gnotts mot asfalten ett tag, men om vi ska vara bindreklamkäcka kan vi väl konstatera att skrubbsår ändå visar att man har varit med i matchen. Om så bara för en kort stund. Och även om egot känns som en pitbulls tuggleksak, så är alternativet de vidsträckta likgiltighetsperioder då inget känns, inget väcker intresse. Och jag börjar misstänka att man måste uppfinna en ny decimalsats för att motsvara den kvot av mitt liv som inte präglas av likgiltighet.

Så, låt oss garva åt det i stället. Historien i korthet:

Personen låter mig veta att han lätt blir tveksam om det går för snabbt fram. Jag hör hans ord, tar in informationen, och går sedan glatt vidare till att berätta att jag inte har känt mig så intresserad av någon så snabbt sedan jag träffade mitt livs hittills största kärlek. Vilket får honom att skrämt spärra upp ögonen. Så jag känner mig tvungen att förklara mer. Genom att säga det igen. Fyra gånger. Under en kvarts tid.

Personen berättar att han hatar drama. Vilket av naturliga skäl gör mig något osäker (skäl i formen av ett dramaknarkningsberoende som får Lindsay Lohan att verka ren), och som alltid när jag blir osäker drar jag mig undan. För att sedan få panik när han inte följer efter. Vilket gör att jag börjar höra av mig med ungefär en halv sekunds mellanrum. Vilket får honom att rygga bakåt. Så jag säger att det nog inte funkar. Varpå han tar ett steg framåt. Men inte tillräckligt långt fram för att göra mig lugn. Så jag börjar jaga efter honom igen. Med förklaringen att jag vet att jag sa att det inte funkade. Men att jag nu ändrat mig. Så att säga. Hrrm. Japp.

Personen tröttnar till slut (efter imponerande lång insats måste jag säga) och säger att vi nog inte passar ihop. Men jag känner på mig att han ändå har ett litet intresse kvar, som kanske kan väckas till liv om jag ger honom andrum. Så jag säger att han nog har rätt. Lägger på. Och bestämmer mig för att hålla mig undan i minst ett par veckor. Vilket min hjärna är fast beslutad att hålla, till och med medan händerna ett par timmar senare skickar iväg ett mess och säger att jag inte vill att vi ska sluta träffas. Vilket hjärnan ser, och tänker ”ja det här kommer ju definitivt sluta i katastrof”. Vilket det så klart gör. Surprise.

Jodå, jag kan minsann garva åt det tragiska! Det här kommer definitivt vara en rolig blogg även när jag vill karva ur min hjärna med en sked. Jag hoppas att du tycker om gallhumor på gränsen till det morbida?

Dags att gå tillbaka till kvällar som ekar. Jag ska bara gå till köket en stund och leta reda på den där skeden…

En dejt och du kommer tappa all respekt för mig

Posted in En skopa förnedring till?, Skratta åt det tragiska

Träffade en kille ute som för en gångs skull kändes riktigt intressant! Tills vi insåg: ”Men då jobbar ju vi med samma (inflika koppling till mitt jobb här)?” Om jag hade velat blanda ihop mitt liv som ofrivilligt-återväxt-oskuld-söker-någon-som-kan-cementborra-sig-genom-min-mödomshinna-och-samtidigt-ha-intellektuella-samtidsdiskussion-på-dejt-singel med mitt verkar-ha-sin-skit-i-kontroll-jobbliv så hade jag skrivit ut min desperation på Facebook. Och gör jag det? Självklart inte. Facebook är ingen plats för ärlighet.

Men, nu har de två världarna tydligen blandats ihop. Eftersom jag ska träffa killen. I något som jag inte har en aning om det är en dejt eller är en jobböl.

Jorå, det här lär ju gå jäkligt bra.