Den mest plågsamma tortyren för en singel!

Ni vet hur tortyrledare använder trumhinneplågande ljud för att bryta ner den utsattes viljestyrka till ståndaktigheten av en blöt disktrasa? Well, för en singel sker samma sak med tystnad.

Två veckor sedan. Allt var hyfsat bra. Sommarens malande tankekvarn hade äntligen slutat tugga på varandet eller icke-varandet av en relation med killkompisen. Allt var som vanligt och vanligheten bröts uteslutande av att jag var förvånansvärt fri från frustration. (Prisa Gud!) Men, jag tyckte det var på tok för länge sedan jag träffade killkompisen. Jag menar, hela fyra dagar ju! Så jag ville att han skulle komma och se på film. Fastän jag visste att han hade planer. I form av besök från barndomsvänner. Som han inte hade träffat på cirka ett år. Men, jag menar, fyra dagar ju!! Så jag messade. Och messade sedan igen. Och messade liksom en tredje gång för att på riktigt få fram att det faktiskt var hans plikt som vän att släppa allt han har för händerna så fort jag hör av mig. För… Det bara är så, okej?!

5 timmar senare: Går och lägger mig.

13 timmar senare: Vaknar och ser att jag fortfarande inte fått något svar. Får en tagg av obehag i magen.

1 dag senare: Taggen är nu en törnbuske.

2 dagar senare: Obehagsknopparna har blommat ut till panikrankor.

3 dagar senare: Busken har blivit taggtråd som spridit sig till min hjärna där tankarna naglats fast! Jag kan inte tänka på något annat. Får besök av mina föräldrar, men kan knappt umgås. Har för en gångs skull människor i min lägenhet som pratar med mig, men säger knappt tre ord tillbaka. Det enda jag kan tänka, känna, höra och se är att min mobil är fullständigt jäkla, frekkin tyst. Och jag tror att det bara förvärras om jag gör något åt det.

4 dagar senare: Jag tappar (kastar) en vas i golvet. Min mamma undrar om jag är ok.

5 dagar senare: Jag ger valutfrågaren på tv lite för högljudda (och svordomskransade) raseriråd. Pappa undrar om jag är ok.

6 dagar senare: Jag städar varenda skrymsle av min nu tomma lägenhet, och börjar efteråt putsa fönstren. Förstår äntligen att jag nog inte är ok.

7 dagar senare: Jag distraherar mig med 28-åringen, men blir något distraherad från mitt distraherande när han undrar om jag är ok.

8 dagar senare: Får full panik.

9 dagar senare: Får full förtvivlan.

10 dagar senare: Tar ett djupt andetag och bestämmer mig för att sluta bry mig. Jag är minsann lycklig och bekymmersfri! Förutom den lilla detaljen att jag är konstant olycklig… Men, förutom den är jag aslycklig!

12 dagar senare: Börjar acceptera läget. Han tröttnade på mig.

14 dagar senare: Jag är ok. Det är ok. Jag antar att det kan bli så med vänskaper. De försvinner. Och jag kommer klara mig utan honom.

Jag sätter mig i soffan. Och drar ett djupt andetag. Och tänker att ”jo, jag kan klara mig utan honom”. Varpå jag börjar böla så att min redan förkylningstäppta näsa blir en sprängladdad fontän som briserar rakt över mysbyxorna. Hinner dock inte hämta snytpapper. För de ringande signalerna till hans mobil går redan fram. Och han svarar.

Jag, med en röst som befinner sig på decibelnivån av en gråthulkande hårdrockare som just fått veta att Metallica-konserten inte alls kommer ha öltillstånd: ”Du, vi kan faktiskt inte vara vänner längre! För jag kan inte ha vänner som ignorerar mig! Varför ignorerar du mig?! Eller, svara inte! För jag bryr mig inte! För vi är inte vänner längre!! Jag messade dig för TVÅ VECKOR SEDAN och du har inte svarat!! Men jag bryr mig inte! För vi är inte vänner längre!!!

Killkompis, en gnutta förskräckt, en näve skita-på-sig-vettskrämd för sitt liv: ”Va?! Vad säger du?! Alltså… Jag ringde dig ett par dagar efter att du hade messat. Men du har ju inte ringt tillbaka!”

Jag, gråtråmandes:Du har inte ringt mig!!”

Killkompis: ”Jag har ringt dig.”

Jag, snörvelhulkandes:Du har inte ringt mig!!!!

Killkompis, något stressad: ”Men för i helv… Vänta lite!”

Tystnad och skrap.

Killkompis: ”Ajdå. Jag ringde visst till din jobbmobil. Förlåt.”

Tystnad. Gråthulkningarna låter ungefär som när en bil får soppatorsk och skuttfjösar sig fram tills den slutligen stannar helt. Varpå det blir fullständigt tyst. Och lite obekvämt. Samt aningen genant. Tänker att jag kanske överdrev lite. Och tänker att jag kanske verkar lite… jag vet inte… orationell, just nu liksom. Men, vad fan, man kan ju inte backa!

Jag, ilsket, av skäl som vederbörande avböjer från att redogöra, eftersom vederbörande inte vet: ”Jaja, då är vi väl vänner då! Men du ska veta att din korvstroganoff som du lagade senast vi sågs inte alls var särskilt god!”

Och så lägger jag på.

Jorå, såatteee…

Vilken jävla tur att karln inte har katt! Den hade blivit flådd för en vecka sedan.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

36 thoughts on “Den mest plågsamma tortyren för en singel!

  1. Min terapeut brukar säga till mig att man måste våga stå för vad man vill med någon. SOM jag motarbetat henne och lidit av den där satans tystnaden då man ska visa sig så stolt och inte kunna ringa upp och bara vara ärlig utan istället bygger upp psykbryt och ilska och inte hör av sig förrän man är sprickfärdig och levererar jordens utskällning och ”jag vill aldrig se dig mer”. När jag tillslut bestämde mig för att stå för vad jag känner utan skyddsnätet av ilska och stolthet kände jag bara: vaaaaarför har ingen taaaalat oooom för mig att det är så man gööör?
    Eeeh juste. Det hade jag ju blivit matad med i typ ett år men vägrat ta det till mig.
    Bravo!

    • Hahaha, jag har en känsla av att du och jag har rätt så lika känslovågor, men du har liksom lyckats lära dig något av dem också! För du har ju så himla rätt, om man tar upp något direkt så blir det inte den där uppdämda forsen som praktiskt taget alltid slutar med ett hejdå – uttalat av en själv, men bara för att man känner att den andra börjar få nog. Hm, att börja stå för vad man känner, alltså… Jädrar i havet, det är inte enkelt! För en känslomänniska är ju den största skräcken att man alltid känner för mycket… Men det kanske bara är ens egna rädslor. Åh Jessica, du har så många fantastiska funderingar!! Jag måste klura på den här lite. Den är svår. Men nog attan ska det kunna gå! :)

  2. Alltså nu måste du kanske berätta för killkompisen om känslorna som verkar vara lite mer än kompiskänslor? :)

  3. Ja, ut med språket nu! Han lär ju ana att nåt är på gång, så du har ju i princip redan tagit första steget. Nu ä de ba å åk! Eller hur man nu stavar det.

    Jag måste dessutom erkänna att jag skrattade högt vid det med korvstroganoffen, hahaha! Kläm åt honom där det känns, bara 😉

    • Hahaha, man ska alltid slå dem där stoltheten är störst!! 😉 åh, du har ju rätt, men skit vad jobbigt. Tänk om jag inte vill sen och tänk om jag ändrar mig och tänk om han säger nej och tänk om det blir konstig stämning och tänk om vi försöker och det går åt skogen och tänk om han försvinner då och tänk om jag inte klarar mig utan honom. Pust… Ungefär så går min hjärna dagarna i ända. :/

      • Tänk om du aldrig försöker och ångrar dig? Tänk om du försöker och ni lever lyckliga i alla era dagar? Tänk om ni gifter er nästa sommar? Tänk om allt blir jättebra? Finns fler scenarion än bara dom dåliga 😉

        • Jag håller med! Ska du Tänk om-a så får du inte glömma bort att det kan bli underbart också! Det är ju inte helt optimalt som det är nu, så oavsett hur det slutar får du ju ett svar och det är nog tusen gånger lättare att hantera än allt det man roar sig med i sitt eget huvud. Jag hejar på!

          • Vad snäll du är!!! Ja heja för sjutton, för nu tar jag sats!! Hrrm, jag ska bara stå och fegisflåsa några dagar eller ett par år eller så… Men snart så! 😉

        • Haha, du har så rätt!!! Det är sant, det KAN ju faktiskt även bli bra :) även om mitt liv inte har jättebra statistik för det. Men jädrar i havet, jag ska nog ändå kasta mig ut! Se upp där nere! Snart drämmer jag kanske i marken och blir pannkaka! 😉

      • Alltså konstig stämning är det väl redan hahaha! Och jag har lärt mig att när man får panik och ”inte vill längre” så ge det en chans och vänta ut paniken så märker man sedan om man ska fortsätta eller inte :)

        • Hahaha, det är banne mig sant – jag har redan lyckats trassla till det till hälften så det är väl lika bra att göra det fullt ut! :) Åh, så du har varit med om den där tvivelpaniken… Usch vad jag är rädd för att känna den igen! Men det kanske är som du säger, att det kan handla mer om rädsla än avara ett bombsäkert tecken på att det är fel.

          • Haha jag känner den där osäkerheten så fort jag märker att något skulle kunna bli på riktigt haha. Jag har lärt mig att hantera den! Dels för att jag slutade tro på att människor kan vara rätt eller fel. Jag tror att det handlar om omständigheter och ens egen inställning :)

  4. Fina singeln! Det är modigt att våga ringa och skälla/ anklaga för att han dissat dig även om det kanske inte var så.. Nu tror jag precis som någon här ovanför att det är dags att samla ihop mod och tala om för vännen att du känner lite mer än vänskap. Jag är som vanligt här bakom och hejar på för glatta livet!

    • Sassa snälla Sassa, åh vad fint sagt av dig!!! Och ja, jag kommer behöva dig som hejaklack nu. Efter en helg utan någon uppkoppling och massor av tid att tänka har jag kommit fram till att jag ska säga något. Satan i gatan… Det här lär bli intressant!! :)

  5. Är du i rätt ålder för att kunna relatera allt till vänner-avsnitt??

    Låter isåfall som när Rachel sturskt (kanske inte helt nykter förvisso) ringde upp Ross o övertydligt klargjorde att ”I’m over you”….Vill minnas att det gick rätt bra för dom när de väl berättade vad de kände för varandra! 😉

    I’m behind you all the way som man säger!! =D

    • Haha! Klockren liknelse 😉 Nu ser jag fram emot att få höra; ”When, when we’re you under me?”

    • Hell yeah att jag växte upp med Vänner!!! Hahaha, var det då de ”were on a BREAK!!!”? :) Jo, jag måste nog rätta till kulorna och stega ut i den här striden ändå. Ta rygg! Snart kommer kulorna vina! 😉

      • Nja, just kulorna kanske du ska ta det lite varligt med, de kan komma till nytta i den där, er gemensamma framtid, den vi ordnar till dig nu..!! 😉

  6. Hahaha.. Men sötaste du!! Det låter som du gillar honom fortfarande?! Svårt dilemma det där, men kanske bäst att berätta om känslorna?! Jag gjorde aldrig det för min stora kärlek som var en jobbarkompis, och han har sedan länge gått vidare, fått barn och allt, och jag ångrar mig som fan, fortfarande efter 7 år…

    • Menar du det??!! Shit, så du hade också någon som du inte vågade köra med alltså… Åh, vad snällt att du berättade!!! Jag vill inte ångra mig… Så jag kanske ändå bör säga något…

  7. SMS är ett jävla gissel egentligen, säger flickan med telefonfobi.. 😉 Men den där tystnaden som får en att bli som en äggsjuk höna.. Vidrigt!
    Även om det nu inte var nån tystnad här egentligen. 😉 Hursom, det verkar onekligen som att det är läge att faktiskt syna de där obekväma känslorna på riktigt…?

    • Ja fy faaan vad jag hatar mobiltystnaden!!! Någon får hellre käka på mitt lillfinger än att inte höra av sig till mig!! Hrrm, och ja, det blir onekligen lite extra hemskt när det är någon som man kanske lite grann en aning bara någon gnutta sådär är lite… förvirrad kring. Hrrm. Det är ungefär så jag klarar av att beskriva det utan att få panik, så jorå, det här lär ju gå bra! 😉

    • Du har nog rätt. Suck pust stånk och stön. Fan också. Att det ska vara så jäkla svårt.

  8. Jag känner igen ångesten. Fy fabian! Det där tillståndet när en försöker upprätthålla en fasad och en gnutta värdighet samtidigt som en känner sig nästan sjuk och på gränsen till att brista ut i gråt hela tiden. Uäh!

    • Eller hur!!!! Bara ”nejdå jag bryr mig inte och det här är inga problem, jag är så sval och cool och avslappnad så”. Och samtidigt skakar knäna under bordet och man får bita sig i tungan för att inte börja störtböla. Åh Sarah, fan också!

    • Gör det gör det gör det gör det!!! Om du har möjlighet, gör det! Åh, det är så mycket lättare att hantera känslan av att bli sårad, än känslan av att man har sårat sig själv genom att försitta sin chans. Vi måste peppa varandra! För om det är något jag önskar att jag kunde lära mig så är det att våga börja känna mer!

  9. Alltså nu håller jag på att dö av nyfikenhet, hur går det? :) går in här varje dag och hoppas att du vågat, jag hejjar på härifrån!!!

    • Du är ju så fin!!! Tack snälla söta för peppen!! Fasen vad jag behövde den… Jag läste din kommentar ett par dagar efter att jag hade sagt det till killkompisen, och började då att få upp kraften till att berätta om det. Och åh vad skönt det känns efter att man skrivit av sig!! Så tack snälla du!!

  10. Hur går det för dig? Följer dig fast jag inte skrivit så mkt på sistone. Har mått rätt pissigt och tagit en paus från allt. Håller tummarna att du ska våga berätta och att det blir bra! Kram.

    • Fina Annie, jag tror det är många som känner som du nu. Jag gör det definitivt. Och flera av mina vänner. Vi är så trötta på att kämpa, och orkar knappt med karusellen just nu. Men snart har vi nog krafterna tillbaka igen. Jag hoppas hoppas hoppas det i alla fall. Massor kramar till dig!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *