Den stressiga 7:e dejten i 10-nätdejter-utmaningen

I går: Jag berättar för en kollega att jag efter jobbet ska gå på dejt (här pågår 10-nätdejter-utmaningen fortfarande minsann) men att det känns jobbigt för att jag verkligen inte är på humör. En gift kollega vid bordet bredvid hör och utbrister:

”Men guuud, sluta klaga!! Det är ju uuunderbaart att gå på dejt! Så häääärligt med den där spänningen inför att träffa en ny människa. Du borde skatta dig lyyycklig. Jag och maken har ju bara myskvällar och romantiska middagar hemma nu för tiden.”

Jag stirrar på henne, och kalkylerar med kisande ögon vilka straffpåföljder jag kan tänka mig att utstå för att få köra in hennes huvud i tjockbildskärmen. Fängelse – värt! Livstidsisolering – äh, jag kommer ha ett ljuvt minne att leva på. Bli sexslav till en anabolasteroidskadad raseriknarkare som heter Agda och som varje dag vill att jag ska tungkyssa hennes liktornar – hmmm… Nej okej, där kanske jag gick lite långt. Men vadå, så länge polismannen är singel lär jag efter förhöret inte dömas till något annat än en high five.

För visst, dejting kan vara blickar så oanständiga att den digitaliseringsskadade omgivningen börjar leta efter föräldrafiltret, och samtal så givande att restaurangproppen går av att ens hjärna börjar spraka. Visst, det kan rent teoretiskt hända. Ungefär lika ofta som ett får bestämmer sig för att bli trampetsakrobat och rymma till cirkusen för att där gifta sig med en elefant.

Desto vanligare är dejting precis så som det var i går:
Man jobbar på innan dejten, blir skriken på av chefen, ett tekniskt fel uppstår som ger en tio personers uppretade stämmor i öronen, tills man äntligen sjunker ihop i en stol och tror att krisen är över, men då ringer en vän, och hennes mamma har blivit sjuk, och man vill vika Sverige dubbelt för att få vara där och krama om henne och trycka sin tinning mot hennes så att lite av hennes smärta kanske kan krypa över till en själv, och sedan blir det tekniskt fel igen, och man får en utskällning för något som inte är ens ansvar, och sedan är klockan 17.30, och man ska vara en halvtimmes transportväg bort kl 17.45, så man rusar iväg i full galopp och kommer därmed fram och luktar häst, vilket gör att man knappt vågar hälsningskrama den trevliga unga mannen som sätter sig mitt emot en, och man skulle så väldigt gärna vilja vara charmerande och smart och rolig, men man är ungefär lika närvarande som en småbarnsförälder framför sin smarttelefon, och dagen har mentalt muggdoppat en och man önskar önskar önskar att man bara kunde säga till personen att: ”Snälla, kan inte du bara följa med mig hem och skeda mig i soffan medan jag stressbölar lite.” Men man har liksom en känsla av att det inte skulle framställla en som en helt och hållet känslostabil person. Och egentligen vill man inte att den här personen ska skeda en, utan någon annan. Så man tackar efter bara ett glas för sig, och känner sig elak och rutten och dum, och går hem. Medveten om att man inte bara har dragit ner statistiken för hur ofta de där lyckade dejterna händer för en själv, utan även för honom.

Och sen tänker man på den där kollegan, och inser att det fan vore värt att kyssa Agdas liktornar ändå…

Snälla snälla snälla, kan den där statistiskt säkerställda fullträffen i 10-nätdejter-utmaningen dyka upp snart!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

11 thoughts on “Den stressiga 7:e dejten i 10-nätdejter-utmaningen

  1. Tack snälla du för att du förgyller mina singliga dagar! Din blogg är en välbehövlig ventil för att motverka övertryck – speciellt i närheten av väldigt stadgade kollegor… ..och med ett skratt dessutom. Tack igen!

    • Men Sara, vad fint sagt av dig!! Gud vad härligt att höra!! Haha, och ja, man behöver definitivt ett utlopp för all kokande frustrationirritationvarförihelvetefunkardetinteskajagalltidlevasingelvadfaaan som bunkras upp. 😉 Jag är rädd för att om jag är singel mycket längre kommer mina aggressionsbesvär bli ett samhällsproblem som kommer diskuteras på Agenda.

  2. Haha, på henne bara, jag hejar på dig! Jag har kollegor som fått liknade scener utspelade i min hjärna i deras ära:

    – Dejt, så spännande! Gud, jag MINNS inte ens hur det var när jag var singel och tror inte ens jag skulle kunna dejta nu. Då träffades ju folk bara ute, gick hem ihop och så var de tillsammans?

    – Åh, så lätt, det ska jag prova. TACK!

    7/10 ändå, bra jobbat! Jag har faktiskt också fallit i dejtingträsket igen och är ungefär lika uppspelt innan dejterna som inför ett möte på jobbet. Suck!

    • Hahahaha, eller hur!! Dejten känns som något man bara måste avklara, som att gå till tandläkaren, slava för sin lön och gå på toaletten. Hm, kan verkligen inte alls förstå att jag inte har träffat någon när jag går på dejter med inställningen av att göra nummer två. 😉 Fan, heja att du är igång!! Börja köra #10nätdejter för sjutton så kan vi alla heja på dig!

  3. Ehm. Man vill ju inte vara den som är den, men… Jag måste bara påpeka att det heter liktorn(ar). Liktår är något helt annat… Och jag undrar om jag faktiskt inte hellre kysser de förra framför de sista.

    • Hahaha, vad skulle jag göra utan er läsare?! Du ska alltid, alltid rätta mig när du ser något! Nu måste jag genast rusa in och rätta… 😉 Tack snälla du!

  4. Jag tillhör ju den kategorin som fortfarande tycker det är spännande och roligt med dejter (-: Men förstår att man blir less efter ett tag. Var det situationen som gjorde att det kändes tråkigt eller också snubben? Jag hade telefondejt igår, var mysigt. Nu är jag på väg till Malmö och tänkte hångla upp en skånepåg ikväll! Trevlig helg på er alla fantastiska vackra underbara singelpinglor!

    • Åh, håll fast vid den känslan så länge det bara går!! Haha, mina fem år som singel har onekligen gjort mig lite trött, men förr kunde jag tycka att dejting var en härlig krydda i livet och ett perfekt sätt att fylla en tom kväll! Killen var verkligen jättesmart och samtalet hade under normala omständigheter kunnat vara fantastiskt givande, men… han var kortare än jag är. Eller, nära på i alla fall. Och jag får så fruktansvärt dåligt samvete över att jag är så ytlig att längd styr! Men jag vet inte hur jag ska operera bort den stereotypen från min hjärna. :( Så nej, det blir nog inte en andra dejt tyvärr.
      Åh Annie, gud vad härligt med lite fredagshångel!!! Sparka av dig skorna och kör loss rejält! En härlig helg till dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *