Ekvationen bakom attraktion

Attraktion är en märklig ekvation att klura ut. Evolutionsläran, biologiprofessorn och den champagnevaskande backslickhjorden på Stureplan tjatar ju alla om att vi är programmerade till att dras till den starkaste i flocken. Så att x är pengar och y är intelligens, z är bicepsstorlek och summan av de tre blir trosor i spinn.

Men vad är i så fall förklaringen för oss som inte verkar ha den här algoritmen i våra hjärnor? Som rankar sökresultatet utifrån faktorer där det svagaste värderas högst? Har våra hjärnor felprogrammerats? Och är det bra eller dåligt?

Det bidde i helgen inte två dejter. Det bidde inte en dejt. Det bidde en återträff med en kille jag har haft ihop det med sisådär… fem omgångar under sex år, är vi minsann uppe i nu.

En ung man som har samma blick som hundar har när de sparkats på för många gånger. Som inte kan hålla fast vid ett jobb om det så kedjades fast vid honom, men som håller en i famnen som om en stormande armé inte kunde få honom att släppa. Som skyggt drar ner ärmarna under soliga dagar för att dölja ärren från en svår uppväxt, och som generat gömmer ansiktet i ens hals när man säger att han är fin.

Och när omvärlden klistrar på honom alla looserbegrepp ordboken har, så tänker min hjärna bara såhär:
”En ständig arbetslöshet – härligt, jag kan försörja honom!”
”En rädsla för närmare relationer på ett plan som inte ens Freud skulle komma åt – då måste jag bli ännu mer på för att göra honom trygg!”
”Ojdå, ett drogmissbruk – det kan jag rädda honom från!”

Och det märkliga är att det inte är kärlek, inte förhållandepotential (våra samtal sträcker sig till ”när kan du komma hit?”). Nej, det handlar rent och slätt och rakt på sak om attraktion. Jag blir knäsvag av trasiga blickar, och vill krama alla som inte har fått tillräckligt med kärlek när de var små.

Så summasumarum kanske är att det verkligen finns någon för alla. För attraktion är inte så enkelriktad som Stureplan, evolutionsläran, reklamaffischerna och de glossiga magasinen vill få oss att tro. Om jag kan tycka att det vackraste i världen är skygga hundar med tovig päls, så kanske vi alla ska sluta tro att alla andra vill ha det xyz-trimmade modellexemplaret som just catwalkswagade förbi. Våra toviga pälsar kanske också är rätt fina. 

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

26 thoughts on “Ekvationen bakom attraktion

  1. Hmm, nu blev det kaos i kontoret. Kostymklädda-VD-hjärncellerna stannade upp och insåg ”hej, så här har vi inte jobbat förut!”. Om om… Men men.. ? Alltså… ? Men? Då kanske det finns någon som gillar mig oxå 😀 Helt på riktigt! 😀

    Jag måste verkligen medge att jag bara sett enkelriktat och det har alltid varit jag som sett ut mina offer som det rovdjur jag är. Kanske därför jag förväntat mig att bli jagad på samma sätt?! Du vände helt upp å ner på min värld nu 😀 Men jävlar vilken bra poäng, all heder åt dig. (Nu behöver jag den där bow-smileyn som någon nämnde tidigare..!)

    • Fina Johanna, klart det gäller dig med!! Men jag vet precis vad du menar, man tror att alla vill ha de framgångsrika gasellerna med naglar som inte får skit under sig ens om de gräver i jord. Men om jag gillar det kantstötta och sneda så måste ju någon gilla det lite trasiga i oss. Perfektion är tråkigt! :)

  2. Attraktion ja, så sjukt märkligt! Det blir tilt i huvudet och hjärtat ba’ ”OH YÄHH! Let’s ligga!”
    Allt medan hjärnan desperat försöker få oss att förstå att ”Hörrö bruden, tänk en gång till va? Det här är fan inte braaa!”
    Ibland ska hjärnan bara vara tyst tycker jag, och låta hjärtat i all sin envetna jakt på sex och knasiga känslor få köra sitt rejs…

    • Åh, så du förstår mig!! Ja det kanske inte alltid är vägen till det mest hälsosamma förhållandet, men det kan vara vägen till den hetaste natten. 😉

  3. Jag tror faktiskt att vi är felprogrammerade. Det kan ju inte vara MENINGEN att vi ska välja de fördärvade männen som ger störst risk till destruktiva relationer haha XD

  4. Hittade till din blogg igår och plöjde igenom alla inlägg inom en halvtimme innan jag lämpligt nog skulle gå på min typ tioende pannkaksdejt.. Du sätter verkligen huvudet på spiken och skriver sjukt kul. Har redan tipsat mina singelvänner om din blogg. Jag vill ha mer! Dejten var för övrigt min andra med samma person (händer nästan aldrig!) och han är självklart lite skadat gods men verkar vara en sjyst snubbe hittills. Han hör av sig när han har sagt att han ska det, han verkar seriös och är omtänksam. Sen att han är en serbisk mördare är bara en bonus. Jag håller tummarna för att du träffar en lagom trasig prins snart!

    • Hahaha, du har samma smak som jag! Trasiga psykopater med diverse avhuggna kroppsdelar i sin garderob! Åh vad spännande, två dejter är nära på silverbröllop i min bok. Ska ni ses igen?
      Tack tack tack för att du säger så snälla saker! Nu sitter jag och gör liten glädjedans på min kontorsstol. :)

      • Japp det blir en tredje dejt men jag är själv en lite skadad själ så känner mig tveksam. Han har haft långa förhållanden tidigare medan mitt enda förhållande under mina snart 28 år bara varade ett år med en ångestladdad spelmissbrukare. Och jag kan inte låta bli att sukta efter en annan dejt som jag var på för några veckor sen med en polis som jag suktat efter i ett år. Vi hoppade i säng direkt såklart och efter det har vi knappt hörts på sms. Alla varningssignaler säger att han är bekväm ungkarl och player men min idiothjärna skulle självklart välja honom anytime över den seriöse mördarserben.. jag försöker dock bryta mina mönster och satsa på det som är bäst för mig. Varför sitta hemma med ångest och stirra på en telefon som aldrig ringer när man kan dejta nån som faktiskt är genuint intresserad och vill skämma bort en? Borde vara lika enkelt som att välja livet framför döden men det är svårt ibland :)

        • Jaaa Maria, du har så rätt!! Fan också att man jämt ska dras till dem som inte vill ha en… Det där är en konstig felkonstruktion i våra hjärnor som får mig att vilja reklamera hela jäkla livet. För det du säger är så sant, man vill ju hitta någon som man vill ha OCH som vill ha en själv! När det väl händer – är det inte då det är rätt?! Men det kanske behöver ta lite tid med mördarserben (haha, det mest morbida smeknamnet här). Om det får gå lite långsamt fram kanske känslorna kommer. Eller så är det helt enkelt bara en härlig tid som förgyller livet och leder dig vidare till det där tillfället då du och den andra faktiskt känner lika mycket. För det kommer ske. Jag måste tro att det kan ske! :)

  5. Åååh, sådär är jag med, de där perfekta, duktiga i min värld ASTRÅKIGA pojkarna alltså (för män är de icket) skänker ju inte ett endaste litet pirr i kroppen min – fast å andra sidan är jag norrlänning och har ungefär aldrig gillat backslick. Jag spar dem till er sörlänningar på Stureplan 😉

    Måste bara få berätta lite kort: dejt i helgen som var, under påsk. Karln åkte hit från Storstan. Tog in på hotell. Jag for dit. Vi blev kvar två dar. Kände mig hemma och trygg och hade ett par ypperligt trevliga dygn. Detta följt av chatt-, sms-, skype- och telefonsamtal. Så nu ska jag ner om ett par dar. Och det känns och verkar verkligen jättebra (nej han är verkligen ingen Ståkkhålmare med backslick, snarare en rätt märklig man med stor mage och skägg (jag älskar ju då stora män med skägg). Nå. Så var vi här då. Allt verkar fint.

    Och så *trumvirvel*: välkommen ångest! Tänker på han-den-där-jag-aldrig-fick och som är med nån jävla flamma i Prag, as we speak. Svartsjuk. Bitter. Grinig. Vad fan är det för FEL på en?

    Men jag ska sätta mig på tåget och jag ska en förjävla bra helg. Och jag ska fan i mig inte låta den där jävla rädslan och ångesten förstöra nåt mer nu.

    Förresten, har jag berättat hur hårt jag blivit dumpad av han-den-där-som-just-nu-är-i-prag? Mitt senaste desperata telefonsamtal? Nääh. Hah. 34 år and still going strong… Oh the joy.

    Förresten – kan man ha känslor för två män samtidigt? Va? Det skulle lösa en del kaotiska tankar i dumskallen min.

    Fy fan vad skönt det är att läsa din blogg, haha – rena elixiret! Thanx, honey pie!

    • Menar du det??!! Men åh, det låter ju hur mysigt som helst!! Skäggiga män med ölmagar får min puls att sätta av i galopp med mig hasandes efter! Bajs på dumparen i Prag! Han kan ta sin tveksamhet och köra upp den dit inte ens de norrländska myggen letar sig in! Nu jäklar är det du som tar en riktig frossarhelg i stockholmsskägget, och slår dig själv på fingrarna varje gång tankarna letar sig bort till Prag! Du kan få tänka på honom sen, men inte nu, för nu jäklar är det heta nätter och mysiga dagar som gäller!! Stäng av hjärnan och var bara här och nu, för om jag känner den där situationen rätt så kommer du snart börja tveka på stockholmsskägget, eftersom känslorna är i dragkamp och det därför är lätt att tro att det är skägget det är fel på. Men fall inte i den fällan! Bara njut, och tänk inte! En så hård lyckospark att karln får blåsa dig på rumpan!

  6. Men, ja! Vad är det som gör trasiga människor så attraktiva?! Är det att man identifierar sig med dem?! Är det att man ska rädda dem?! Ju trasigare och ju mer friktion det är i en relation, desto mer intressant är det. Varför?!

    Den enda röda tråd jag har i tidigare relationer är att tjejerna har varit trasiga. Eller är alla det?!

    Kan ju inte påstå att man själv är nämnvärt hel, men man tycker ju att en sund och normal människa då vore det bästa alternativet. Men, nej, då blir det plötsligt vanilj och tråkigt.

    Blir tokig på mig själv.

    • Haha, Lars, jag förstår precis vad du menar. Jag tänker såhär – jag har haft ett antal förhållanden med fullständigt otrasiga och förbluffande okomplicerade människor, och jag har alltid mått så fruktansvärt dåligt av det. Våra hjärnor har befunnit sig på olika sidor av en glasvägg, och så ska man försöka förstå varandra genom mim. De okomplicerade tycker jag är dramatisk och känslostyrd, jag tycker de är robotar utan djup. Och det slutar nästan alltid med att jag får skulden för att jag ”alltid gör allting så svårt”.
      Jag kan förstå de trasiga människorna, jag känner med dem utan att ens veta hela deras historia. Och det är så mycket skönare än att ständigt bli boven för att jag inte ser världen i boxar. Hrrm, problemet blir när trasigheten går lite för långt… Som du säger, när det är lite väl friktion. Åh! Kan man inte hitta någon som är LITE LAGOM trasig! Sådär som vi är! Fungerande människor men med hjärna och känsloliv, liksom. Eller kommer det också bli tråkigt, tro? Well, det är det jag har letat efter de senaste fem åren. Frågan är hur länge jag behöver vara singel innan det dyker upp. :/

  7. Jisses ja, den där trasiga blicken, som nästan svämmar över av världssmärta och som får en att slänga alla sina egna problem åt sidan bara för att få den att glimta till, om inte le, bara för en liten, liten sekund. Den är livsfarlig, men helt omöjlig att inte falla för ju! För att inte tala om vad har den fått en att göra. Folk med historia är ju så mycket intressantare, ärr gör människor så mycket mer spännande, så det måste helt enkelt vara något i bagaget för att de ska bli attraktiva. Det riktigt svåra är väl att hitta någon som hanterat i alla fall lite av bagaget, men som du säger, då kanske det finns risk för att det blir tråkigt? Åh, detta ständiga moment 22!

    • PRECIS så känner jag!! Ärr gör en person mer intressant, och man översvämmas av någon helt absurd impuls att vilja skydda dem mot allt som kommer, trots att det ständigt blir dem som sårar en själv. Jäkligt märkligt… Men jag vill inte vara utan det. Trasig – men funktionell, det är vad mitt sikte är inställt på!

  8. Hej! Jag hittade din blogg idag och har sträckläst. Det här inlägget var sympatiskt. :) Bra, rolig och tankeväckande blogg i övrigt! :) Tack!

    • Åh vad snällt sagt av dig!! Varmt välkommen! Jag måste kika in på din blogg också! :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *