En relationsfobikers kärleksförklaring

Tjaa… Vissa säger att de är kära i någon med blommor. Andra gör det med choklad. Men jag menar, kom igen! Det där är ju så förutsägbart! Det är ju så mycket mer nytänkande att göra det med… förolämpningar.

Jorå, jag har äntligen sagt det. Hm. På sätt och vis. Eum. På mitt vis. Hrrm. På singelbloggarvis. Vilket betyder att jag är och kommer förbli en singelbloggare. Eftersom man måste ha något seriöst error i hjärnsystemet om man skulle vilja vara ihop med mig. Alternativt en smak för självplågeri.

Jag ringer upp honom efter att ha skickat det varningstutande messet ”vi behöver prata”. Han svarar, med den där rösten som man bara får när man vet att det vankas bekymmer.

Jag: ”Jahapp. Det är väl dags för mig att vara ärlig.”
Han: ”Okej..?”
Jag: ”Men du förtjänar egentligen inte alls att höra det här.”
Han: ”Okej..?”
Jag: ”För du ignorerade ändå mitt mess i två dagar senast.”
Han: ”Jag vet.”
Jag: ”Och… Jag vet inte… Jag blir liksom ledsen av det.”
Han: ”Jag vet.”
Jag: ”Undra varför det knäcker mig så jäkla hårt… Jag kanske blev övergiven som barn med endast en icke-fungerande telefon som sällskap. Eller så är jag en narcissist som inte pallar att någon jag tilltalar inte svarar. Hm, undra om jag skulle förstå det själv ifall jag var narcissist…”
Han: ”Du skulle säga något?”
Jag: ”Just det! Jo… I alla fall… Alltså… Hur är det med din familj förresten?
Han: ”Ringde du för att prata om min familj?”
Jag: ”Nej. Alltså. Nej. Hrrm. Okej. Eum. Jo. Så att. Jag har väl insett… att jag typ… liksom lite grann sådär…

Och jag känner plötsligt hur min hjärna får svindel trots att jag sitter ner. Och jag hinner tänka att ’tänk om det aldrig mer blir detsamma’. Men i samma stund känns funderingen absurd. För det är ju vi. Och vi är vänner. Oavsett vad. Så jag låter mig falla.

Jag: ”…är kär i dig.”

Det blir tyst. Så tyst att mobilen slutar förmedla bakgrundsljud. Och min hjärna svindelfaller mot katastroftänket igen och den drömkrossande marken kommer mot mig alldeles för snabbt. Så jag drar i fallskärmsrepet och låter bromstyget vecklas ut.

Jag: ”Vilket är sjukt jäkla irriterande! För hallå, jag vill ju definitivt inte ha ett förhållande med dig!”

Han frustar till av chock och börjar skratta. Vilket är bland det skönaste ljud jag hört. För det betyder att det inte är tyst längre.

Jag: ”Jag menar, kom igen, tänk dig hur det skulle vara att ha ett förhållande med dig! Du skulle typ ignorera mina mess och jag skulle få psykbryt och du skulle tröttna på mig och jag skulle bli inlagd på mentalsjukhus. Och jag menar, Sveriges sjukvård behöver verkligen inte få ännu en psykpatient på halsen. Så för rikets skull tycker jag vi glömmer det här. Men jag har sagt det i alla fall. För det känns konstigt att jag inte är helt ärligt mot dig. Så nu vet du. Och nu pratar vi inte mer om det. Okej?”

Han, skrattar sitt tysta kluckskratt, och jag kan höra mobilen rispa mot hans skägg.

Han: ”Är det verkligen så enkelt?”
Jag: ”Ja.”
Han: ”Okej.”
Jag: ”Okej. Så nu pratar vi om något annat.”

Vilket gör att idioten börjar prata om något annat. Vilket gör mig irriterad. För det är ju nu han ska säga att han är dödsförälskad i mig och att han absolut vill ha ett förhållande och bara har väntat på att jag ska ta mitt förnuft tillfånga.

Så jag avbryter honom, stött: ”Men vadå, har du aldrig haft känslor för mig? Är det bara jag som har känt av det här?”
Han: ”Nej. Jag har också känt det.”
Jag, registrerar imperfektformen: ”Jaha. När då?”
Han: ”I början när vi dejtade, och sedan har det kommit då och då.”
Jag: ”Okej. Men inte nu alltså?”
Han: ”Du känner mig.”
Jag: ”Eh, ja?”
Han: ”Du vet vad jag kommer svara.”
Jag: ”Eh, nej?”

Han: ”Du vet att jag inte frågar igen när någon redan har sagt nej. Att jag inte vill höra det nejet en gång till. Och att jag inte vill vara med någon som inte är helt säker på att den vill vara med mig. Som inte säger ett tydligt ja.”

Jag, vet att jag skulle kunna säga ja:et nu, men vad vore jag väl för relationsfobiker om jag bara gav upp mina brasklappar sådär! Så jag fegar ur. Och låter rädslan tala. För den finns ju där, tyvärr: ”Du känner mig. Du vet att jag aldrig kommer ge ett tydligt ja. Jag… fungerar liksom inte så. Jag… blir rädd för att lova något. Jag vet ju ingenting. Jag…

Min röst har gått upp jäktflåsighet, så jag tystnar för att hämta andan.

Han: ”Jag vet. Jag känner dig.”
Jag: ”Okej. Och jag vet det där om dig med. För jag känner dig.”

Han: ”Och det är därför… Jag tror inte det här är en bra idé. Jag tror det är bäst om vi fortsätter vara bara vänner. Och… Under de där veckorna när vi inte hördes så började jag dejta någon. Jag vill inte att det ska bli konstigt mellan oss.”

Och plötsligt är min hjärna mosad mot marken och kroppen har tiotusen brutna ben. Och det enda jag kan tänka är ’jag var för sen, jag hade kanske kunnat få… men jag var för sen’. Han pratar under tiden om något. Och jag svarar men vet inte vad som blir sagt. Jag är fullt upptagen med att räkna antalet sätt som jag sa det fel på. Och antal sätt som jag hade kunnat göra de senaste månaderna annorlunda.

Men jag sa det i alla fall. Och, tja, det är ändå något stort för en fegis som jag.

Jag lovar, här och nu, dyrt och heligt, med mitt fegishjärta och mitt katastroftänk, att jag aldrig ska vara sen igen. Nästa gång ska jag våga säga ja, utan fallskärm och förseningar. Jag ska jag ska jag ska. Och ni måste påminna mig om det.

Jag ska bara läka några brutna ben och skrapa upp min hjärna från marken först.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

45 thoughts on “En relationsfobikers kärleksförklaring

  1. Darling, du är en hjältinna! Du är min förebild!
    Kryp upp i soffan, käka gott, drick lite vin, ring en kompis av kvinnligt kön, snacka skit om killar och skratta rått åt alla dumheter DE gör! 😉 😛
    Älskar dig!

    • Tack snälla snälla du!! Ligger just nu i fosterställning i soffan, med ett paket kex utsmulat över mig – så två kryss i den listan! 😉 Fan vad fint sagt av dig!! Du är så snäll!

  2. Ååh om jag inte hatar det där. Har själv varit med om att säga det alldeles för sent, å fick svaret ”-du skulle ha sagt det där för ett halvt år sen”. Men så har det även hänt andra vägen, bekännelsen kom när han redan var upptagen (världens hunk f.ö)… då vart man ju lite less att han inte hade kunnat säga det lite tidigare…. Och så sent som nu i veckan fick jag ett samtal där killen ångrade sig att han inte tog tag i saken när det väl var aktuellt. Nu bor jag 500 km å en båtresa ifrån honom….. suck.

    • Menar du det! Alltså vad faaan, det var då ingen som berättade när man var liten att det här med timing skulle vara en stor anledning till att man aldrig får till det! Man trodde ju liksom att det skulle räcka med att bli lite intresserad av någon. Men nej då, här ska känslorna tydligen schemaläggas för att passa in. Skit också.

  3. Åhhh. Fy fan vad jobbigt det där är. Har varit där själv allt för många gånger. Det suger. Men du var ärlig med vad du kände och mer kan man ju inte göra. Och det är dessutom verkligen inte lätt. Så var stolt över dig själv. Plus att du är värd att träffa någon som det aldrig kan bli ”för sent” med.
    Kram!!

    • Så snällt sagt av dig!! Och ja, om det är rätt så kan det väl inte bli för sent, jag tror det också. Åh, så nu gäller det bara att träffa det där som är rätt! VAR ÄR HAAANNN??! 😉 Tycker faktiskt det är dags för honom att komma nu. Hög tid! Kram på dig!!

  4. Fan vad modig du är! Ja det är jobbigt. Ja du kommer förmodligen vara nere för en tid framöver. MEN (stort men) du kommer aldrig behöva gå och undra över vad som kunde ha hänt om du sagt något FÖR DU HAR GJORT DET. Tror det är först då en kan gå vidare på riktigt. Kramar till dig (och ja det är tillåtet att läka absurda mängder choklad och att gråta till sorgliga filmer)!

    • Det är fan sant… Sarah, du har fan jäkligt rätt!!! Jag kommer i alla fall inte behöva undra!! Och det borde onekligen göra den här gå-runt-och-bara-känna-mig-så-jäkla-olycklig-fasen lite kortare. Gärna mycket kortare. Den får helst gå över typ nu. (Och jag kan tala om att det just nu knarkas romantiska chick flicks. Kul att någon hittar kärlek i alla fall! Även om det bara är på film.)

  5. Ååh, fina du! Du sa det i alla fall och det var sjukt modigt så det ska du vara stolt över. Jag är stolt över dig!

    • Tack snälla, söta Linda!! Ja jisses, jag gjorde det i alla fall. Det är banne mig något att klappa mig på axeln för. Jag hoppas bara att den stolthetskänslan snart överväger känslan av att ha blivit mosad. :)

  6. Men åh! Bra gjort av dig (har inte riktigt kommit så långt än för egen del … Suck, är liksom lite i samma sits), men åh … Vad trist! Hade ju liksom börjat hoppas på dig o honom sen jag började läsa din blogg för några månader sedan.
    Du får äta ohämmade mängder Ben&Jerrys och trösta dig med de killarna. De kan man åtminstone lita på. <3

    • Menar du det?!! Jessica, du måste göra något åt det!! Du måste säga något!! Tänk om du gör samma misstag som jag har gjort och klämmer ur dig det för sent! Åh, om jag ska försöka hitta någon poäng i det här så vore det banne mig skönt att veta att andra kanske manas till att våga tidigare. Så heja heja heja!! (Även om jag vet PRECIS hur svårt det är!) Haha, jag siktar på att ha gått upp tio kilo inom två veckor! Och använda diverse lösa pojkar till att jobba av mig kilona med. 😉

    • Fina Ebba, då är vi två!!! Vilket, haha, faktiskt känns lite skönt. Tack söta du!!

  7. Finaste singeln, fy vad du är bra!! Nu har du sagt det och även om det var för sent så gjorde du det!! Heja, heja, heja!! *Friskt vågat, hälften vunnet osv osv!!* Nu vet du att du kan tills nästa gång. Jag påminner och fortsätter heja, men fram tills dess så kan jag erbjuda vin, Celine Dione och Dirty Dancing så att du kan läka en stund!! Massa kramar!

    • Ja, det är banne mig sant… Nu vet jag att jag kan, så nästa gång kanske jag kan ta steget snabbare. Sassa, tänk att du har varit med mig nästan från början, du om någon kommer veta när jag behöver en påminnelse om att våga. :) Haha, de romantiska filmerna går på repeat här hemma just nu, och de tomma kexpaketen står på rad. Jag ska bara frossa lite i det här innan jag ger mig ut igen, för banne mig, någon gång vill jag också hitta hundögonen! Massor kramar till dig!

  8. Alltså shit vad modigt!!! Heja!!! Jag blir alldeles inspirerad och lider samtidigt med dig….va faaan liksom. Situationen suger men du är modig och tog chansen och slipper fundera….även om det är en jävla klen tröst nu :(

    • Tack snälla du! Jag är banne mig ändå lite stolt! Förstörd och allmänt olycklig, men stolt! Nu hoppas vi bara på att olyckan snart ger med sig, för faaan vad den suger…

  9. MEN DU ÄR JU SÅ JÄVLA STARK OCH AWESOME. Oavsett utgången så har du tagit ett gigantiskt kliv rakt utför branten och du överlevde. Tumlandes mot havet måste det ändå kännas rätt bra?! Och det gick ju ändå bra alltihopa, om man ser på hur det hade kunnat gå. Våldsam awkwardness med någon man inte riktigt kan vara helt ärlig med, tex. You go girl!

    • Hahaha, tack snälla Ellet!!! Haha, jag tänker ha ”stark och awesome” som mantra i hjärnan i dag!! För fan, ja jag vågade ju ändå! Stark och awesome, stark och awesome… Det känns banne mig lite bättre nu!!!

  10. Wohooo!! Inte för att det gick åt helvete utan för att du vågade säga att du var kär i honom! GRYMT jobbat!! Visst, nu gick det ju inte så jäkla bra men jag tror det var en mening med detta fröken! Att du ska förstå att du ska vara öppen för kärleken och våga säga till någon när du är kär i honom! Skitbra!!! Nu har du alla möjligheter att göra rätt nästa gång! För det är värre att inte ha sagt det än att ha sagt det. Som sagt, jag har gjort det innan. Inte vågat säga att jag är kär och det gick åt skogen. Och det förföljer mig fortfarande. Så var stolt och håll huvudet högt!

    Stor kram!!

    • Åh vad snäll du är! Och ja, jisses vad jag hoppas att det här innebär att jag blir lite modigare nästa gång!!! För jag överlevde ju, jag är olycklig som fan, men jag lever, så såååå illa är det ju inte. Det kanske kan leda till att jag vågar känna mer nästa gång, vågar erkänna det för mig lite tidigare, och vågar säga det mycket tidigare – och i så fall har allt det här varit värt det! Så banne mig, nu håller vi tummarna för nästa gång!! Massor kramar!

  11. Åh nej! Satt och hoppades in i det sista och kände nästan din ångest när han sa det där med ingen bra ide. Fan! Tror du ni kan fortsätta som vänner? Hoppas det. Modigt av dig i alla fall, du borde vara sjukt stolt! Kanske svårt just nu men sen kommer du vara det. Försök att inte tänka så mycket ”Om jag hade gjort si eller så hur hade det blivit då” Det går inte att ändra nu och är bara jobbigt att tänka så! Men svårt att låta bli, i know. Jag håller oxå på med självplågeri och fick för mig att ta upp kontakten med Honom (min senaste kärlek) igen efter flera månaders tystnad. Dålig ide! Jag fattar inte hur jag tänker ibland. Vet ju att han inte vill något med mig och inte är kär och säkert har någon ny. Nu är jag helt deppig för att han inte svarade på mitt sms igår. Bajs. Nya tag om några veckor tjejen!

    • Åh Annie, så härligt att höra från dig!! Jag hoppas verkligen att vi kommer fortsätta vara som vanligt, men det kommer nog behövas en liten paus innan dess. Ligga lågt lite grann, och hoppas att vi sen kan lotsas som ingenting. :/
      Åh, så du hörde av dig!! Jag förstår dig så väl!!! När man är lite låg är det så lätt att gå tillbaka i tankarna till det som var vackert i ens liv tidigare, och sedan blir man ännu mer ledsen när man inte får det där som man aldrig har fått av personen. Men, jag tror lite att man måste falla ner i gyttjan ordentligt innan man blir stark och tar sig upp. Man måste må riktigt jäkla dåligt innan det kan bli bättre. Haha, och i så fall är nog du och jag på god väg just nu! Vi ska överleva det här också, och det ska väl bli bra någon gång för oss med. Fina du, vad jag hejar på oss båda!!!

  12. Stor respekt till dig för att du vågade.
    Skickar en interaktiv klapp på axeln och kram tillsammans med orden ”det kommer bli bra” från en singel till en annan.

    Älta nu skiten ur det här ett tag, innan du reser på dig borstar av dammet och med högt hållet huvud ger dig ut igen.

    • Tack snälla du, vad fint sagt. Och här ältas det för glatta livet, kan jag säga, så förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge förrän jag är klar. :/

    • Haha, tack Kajsa!! Jag är lite mörbultad (Okej, väldigt. Okej, typ mosad. Okej, även rätt så manglad.), men banne mig lite stolt! :)

  13. Oohh, det där var nog det modigaste jag hört sen han den där snubben påstod att jorden var rund..!! =D

    Bryt ihop o kom igen är väl det vanligaste att ta sig för..*tipsar*

    Du klart värd TVÅ kramar den dan vi råkar ses..*glöm inte vinka då liksom* 😉

    • Hahaha, ihopbrytandet är avklarat, så nu återstår det bara att komma igen!! Tack snälla du, två virtuella kramar känns bra. :)

  14. Jag har också avslöjat i helgen (lite mindre ofrivilligt dock) för killen jag gillar och fick inte heller så positivt gensvar men på ett sätt känns det skönt att han vet. Så man kan gå vidare och se mot nya pojkar:)
    NU KÖR VI! HEJA OSS!

    • Menar du det!! Åh Sanna, heja heja heja dig!!! Fan vad starkt!! Jag om någon vet hur svårt det är, så jag är desto mer imponerad!! Och jaaaa, du har så jäkla rätt – nu är det sagt, och nu vet de, och nu kan vi gå vidare. Rakt in i famnen på livets stora kärlek, vore inte helt fel. Kan vi göra en beställning på det, eller?! 😉

  15. Men du vågade, du sa nåt. Och nu vet du, nu behöver du aldrig undra hur det kunde ha blivit om du bara hade vågat. Så stort och bra gjort ju! Sen jävla honom som hunnit gå vidare, men ändå. Fan vad bra du va.

    • Tack söta, snälla du, det känns faktiskt lite bra. Även om jag går runt med en ständig känsla av att vara lite olycklig, så går jag inte under, och det innebär väl att jag snart kommer kunna köra igen. Så håll tummarna, nästa gång hoppas vi på att det ger lite bättre resultat. :)

  16. Modiga du! Men du vågade och det är så mycket bättre än alternativet. Du vågade och hjälpte mig att inte ge upp riktigt än. Att våga tro på att kärleken kommer att komma. Även om den känns långt borta nu. Nästa gång, då vågar du tidigare!

    • Fasen, vi måste fortsätta hoppas… Vi bara måste!! För vad sjutton, vi är ju många här inne, förhållanden dimper nu ner överallt annars – nog sjutton måste de kunna dimpa ner här hos oss!! Jag bara önskar att det kunde ske cirka NU!! 😉

  17. Hej! Modigt gjort! Jag tycker ditt sätt att fungera och vara på är helt normalt. Klart man blir rädd och inte kan lova nåt 100%. Antar att du behöver ha någon som är säker lite i ditt ställe också. :) Han dyker upp någon dag. Tack för ett intressant inlägg.

    • Åh, du förstår!! Precis! Det är jätteskrämmande att behöva stå för sina känslor – och behöva lova att de kommer hålla! Jag är feg på det viset, så jag behöver nog någon som inte är riktigt lika skraj. Tack snälla du för dina fina ord. De värmer. :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *