Stora kärleken – mötet

Okej, ni vet att jag vanligtvis är bitterfräsande och humorknarkande, men den något mer sansade historien om den enda gången jag förvandlades till en kärlekslallande idiot måste kanske ut. Dokumenteras. Så att tankarna om den stora kärleken sedan går att riva upp i bitar. Så vi bara gört, okej? Förlåt, men jag måste göra’t. Jag ber om ursäkt för ett lite längre inlägg än vanligtvis, men det här är för oss som delar upp våra liv i före och efter, och innerligt hoppas på att vårt efter kan bli ett nytt före.

Det var  fem år sedan, och Stockholm nöjdhetsglödde i augustigul kvällssol. Staden var loj och trögflytande efter en dag av 30-grader, som svenskarna tyvärr inte hade vett nog att avnjuta i skugga. Samma galenskap tvingade nu ut dårarna till uteserveringar och parker, för att fräsa bort den sista hinnan inälvsfukt med glas fyllda av placeboläskande alkohol. Som om dagen inte var verklig förrän den avslutades i fokusförlorad vindimma. Som om utopin av att ”njuta av sommaren” inte kunde uppfyllas förrän man glömde om det faktiskt hade hänt.

Men för en gångs skull kände jag inte för det. Efter en Norrlands-semester hade öronen vant sig vid så vidsträckt tystnad att Stockholms myller kändes som ett vrål. Så när en studievän, som hälsade på bekanta i huvudstaden, pep pockande i min mobil med en inbjudan till grillkväll försökte jag instinktivt tacka nej. Men ursäkterna var så ursäktande, att studievännen i slutänden trodde att jag var orolig för att de inte ville ha med mig, och därför ökade styrkan i övertalningsförsöken till inga-ursäkter-nivå.

Så jag släpade mig in i duschen. Och satte mig på den efterduschparfymdoftande och solsvettstinkande tunnelbanan. Till Fredhäll. Där jag promenerade bort mot klipporna med Coop-påsar fyllda av mozzarellaost och kryddkorvar.

Det var en sådan platinasönderfrätt hårsmån från att jag inte gick dit. Att jag hade motstått det där sista befallande sms:et från studievännen och förklarat att jag helt enkelt var för trött. Och då hade jag aldrig träffat honom. Svindlande yrseltanke…

Det tog mig sjutton sekunder att se över sällskapet och ha de sex personerna insorterade och arkiverade i varsitt fack. Tiden det tog att ha skakat varje persons hand i den långsamtvridande presentationssnurran, där kläder, frisyr och kroppsspråk var en personlighetsavslöjande kuliss omkring den alltalande blicken. Är man uppmärksam kan man läsa såväl utsuddade bokstäver som epilogens sista ord bara i en första blick. Så jag borde ha förstått vad som komma skulle.

Vid den här tiden, för fem personlighetsförändrande år sedan, tyckte jag att det hetaste i herrboken var socialkäcka kostymnissar, som även när de inte bar kavaj hade slipsen mentalt spänd över de välsmorda mungiporna. Därför registrerade jag knappt den långhåriga rockerwannabe:n med bikerskägg och tatueringar som satt tyst i gänget. Men efter någon timme tystnade mitt hörn av gruppen och jag hörde en av de andra artigt ställa rockern de plattitydiga frågorna om jobb och studier som vi alla riktar mot okända. Och mitt trångsynta, ytlighetsvidriga jag visste redan vad han skulle svara. Något om ett intresse för rockfestivaler kanske, vid sidan av hans jobb som mekaniker. Men så glipade karljäkeln på den oleende munnen, och från ingenstans svepte hans stora näve ner och kastade omkull alla mina fint uppstaplade fördomslådor.

Från att ha trott honom vara en kroppsarbetare med machomanlighet som religion visade han sig vara psykolog med feministiska åsikter. När jag därmed kategoriserade om honom till en vänsterstudent med fötterna tryggt i filosofitofflorna, avslöjade han att han hade tjänstgjort i FN-styrkan under två år. Och när jag omtöcknat famlade efter någon sorts hjälteskimrande idealistlåda att stoppa in honom i, tittade han ut över vattnet och mumlade tankfullt:
”Men jag vet inte om jag var där för att hjälpa andra. Det kanske var mer för mig själv…”
Vilket gläntade på dörren till ett mörker som fick artighetsutfrågaren att snabbt vända bort blicken, medan jag slutade tjuvlyssna över axeln och vände mig för att tankekisa mot mannen.

”Så…”
Jag famlade efter något att säga, men kunde inte kategorisera vad han skulle tycka var intressant. Det långa håret i tofsen och det svarta skägget över muskelkroppen gav associationer till hårdrockare och bikergäng, vilket min uppväxt av svenssonpojkar och kostymmän knappast kunde mallforma en konversation efter. Och kanske ännu mer förvirrande än så, var han lika sval mot mig som han var mot de okända männen i gruppen. Det satt i blicken. Till min… förvåning slash frustration slash förnärmelse var hans blick nästan obehagligt död på uttryck och intresse. Som om jag i min sommarklänning och solröda hy inte kunde kittla honom ens på den mest basala nivån.

”Så vad har du för planer för sommaren?”, kastade jag ur mig, och verkade förvåna både honom och mig själv.
Han ryckte på ena axeln och rättade med tungan till snusen under sin läpp. Jag skrattade mentalt åt sig själv, innan jag stirrade in i den där blicken igen.
”Jag tänkte ensamcampa.”
Jag frustade förbluffat till.
”Va?”
”Jag ska nog ensamcampa”, sa han bara, som om mitt ”va” faktiskt hade varit en fråga om vad han hade sagt.
”Vad betyder det?”
Han ryckte på axeln igen och tittade ut över vattnet.
”Packa ett tält på cykeln, åka genom Skåne, stanna när jag blir trött, sova när jag blir sömnig, äta när jag själv känner för det. Jag tror det kan vara bra. Få umgås med mina tankar liksom.”

Jag kände mig själv guppygapa i jakt på ord, och förbannade mig själv för att jag hade gått ut ikväll. Uppenbarligen var det något fel på min hjärna idag.
”Det låter… Det kan säkert vara… väldigt givande”, sa jag med ett intresserat tonfall som om jag inte alls tyckte idén var fullständig galenskap.
”Har du gjort något liknande tidigare?”
”Nej. Det är just det. Det känns som om det är något sådant man borde ha gjort någon gång i sitt liv. Och jag vet inte, det kanske är någon pubertal lek för att få känna sig manlig. Jag och yxan liksom.”
Han skrattade torrt till och skakade på huvudet, innan han allvarligt tittade mot solen igen.
”Men om det är så… Då kanske det är något jag behöver just nu. Kanske för att se om pojkdrömmarna ens går att förverkliga.”

Det sista sa han tyst och jag undrade om han hade pratat för sig själv, eller gett mig en förtrolighet som han inte ville ge någon av de andra. Oavsett vilket kunde jag inte hitta ett ord att säga. Inte ens ett läte. För det var ogörligt i min värld att säga något sådant. Man diskuterade inte på den nivån, man var inte så hudlös! Vad skulle i så fall andra människor tro om en?! Men jag skulle med tiden förstå att sådana tankegångar aldrig tog sig in i Skåningen.

Han ruckade mig. Och det kanske var det som satte igång allt det som sedan skulle komma under kvällen, under månaderna som följde, och under åren efter honom. Jag hade ingen arbetsbeskrivning för hur jag skulle ta mig an någon som honom. Ingen karta. För en stund famlade jag runt utan inövade manér, och i förvirringen blev jag ett ögonblick någon annan.

Eller kanske mig själv.

Fortsättning följer, troligtvis under nästa PMS. 😉

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

16 thoughts on “Stora kärleken – mötet

  1. DÅ ÄR DET BÄST FÖR DIG ATT DU HAR PMS NÄSTA MÅNAD!

    Avbrott för: Det har jag aldrig sagt till någon. Faktiskt.

    BÄST. FÖR. DIG!

  2. Men Ååå snigeln… Jag vill liksom bara kela med dina ord… Å jag kan absolut haja att du minst sagt ville kela med den snubben!!!! Get your pms on girl!! Håller med Ellet!

    • Sussieloo då, jag som trodde att alla skulle kräkas efter mer än tio meningar och sedan skita i att läsa resten av det evighetslånga inlägget. Du är ju för fin! Och jag tror minsann du och jag har samma smak i män… Någon måste ju gilla de mer opolerade karlslokarna också. 😉

    • Liten gjädjedans på soffbordet! Både av att ni är så snälla, och av lättnaden efter att ha skrivit av sig en liten del av historien. Vem fasen behöver en psykolog när man har så fina bloggläsare?!!

    • Hahaha, jag som trodde att alla skulle hata att jag skrev så långt… Vad fint sagt av dig!!!

  3. En skäggig skåning låter inte dumt 😉 Jag håller med alla ovanstående, det är nog bäst för dig att du får PMS nästa månad med!

  4. Måste vi vänta EN HEL MÅNAD?! Men med mina erfarenheter med fåordiga bikers så måste jag ju säga att jag förstår lockelsen, men vet att det sällan slutar bra.

    • Haha, du förstår!!! Fåordiga män, som håller på orden tills man är ensamma – skit också att man inte kan motstå dem!

  5. Du borde skriva en bok! Du har verkligen ordets gåva. Och skriver du en bok så måste du ju lägga ut det här så jag kan köpa den på raketfart, sjukanmäla mig från jobbet och gosa ner mig i sängen med dina fantastiska ord!

    • Men himmel vad fint sagt av dig!! Haha, önskar att ett förlag hörde dig! Drömmen att få skriva en bok… Dagdrömssuck… :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *