Hur gör man slut med sitt livs trogna älskare?

Jag har minsann haft en trogen älskare i min säng i helgen! Jajamensan. Tyvärr är älskaren hård och kall, värmer varken mina kalla fötter i sängen eller mitt sällskapssjuka hjärta, och så svartsjuk att han med kirurgisk snabbhet skalpellsnittar av alla band till vad som skulle kunna vara varmare relationer. Men han är mig trogen, och har varit med mig under hela mitt liv, och att döma av hur frenetiskt jag klänger mig fast vid honom verkar jag vara vansinnigt förtjust i den känsla av otillfredsställelse och ensamhet han lämnar mig med. Hans namn är Stoltheten. Och jag förstår inte vad han gör med mig…

Kanske känner ni igen risksituationerna där han genast kliver fram:
En dejt svarar inte på meddelandet förrän dagen därpå. Ett hångel får förhinder och dyker inte upp på utestället där man har sagt att man är. Ett kk släpper inte allt han har för händerna och kommer flämtrusandes med picken i hand så fort man skickar det sylvasstydliga messet ”Ute?” En pojkvän säger inte att han älskar en och även en make kan säkert locka fram älskaren på tusen och ett sätt. Men det är tyvärr svarta djup av kunskapshål i min erfarenhet.

Situationer som mycket väl KAN tyda på en skitstövelighet som gör att han förtjänar ett flippat finger i nyllet och en kängbeklädd spark i sin röv. Men som även KAN innebära olika kommunikationsvanor eller faktiska omständigheter som han inte rår för. Det är liksom lite svårt att veta. Och om man hade varit lugn och logisk hade man i bedömningen vägt in andra tyst talande faktorer, som om han behandlar en väl, har ett gott hjärta, får en att må bra och tittar på en med värme i blicken och rör en med vördnad mot ens hud. Allt det där borde egentligen väga tyngre än om han är lite kort i tonen i mess, eller kanske inte svarar inom det avgränsade tidsintervall som jag har bestämt är allmängiltigt bestraffningsbart. Men, om man har en trogen älskare vid namn Stoltheten, så kan det vara lite svårt att vara lugn och logisk. För Stoltheten vill vid minsta överträdelse blåsa i visselpipan och visa rött kort. One strike and you’re out. Som en kortslutning i hjärnan och en strömbrytare i personligheten. Som i mitt fall gör att jag på en sekund förvandlas till hälften surkärring med nävarna på höfterna som väser ”Nä nu!” och till hälften ghettotonåring med vaggande finger och flippande hår som varnar ”Oh no you didn’t!” Och kombinationen av dem två gör mig tyvärr till en ganska omöjlig kvinna att ha en relation med. Som bemöter varje fartgupp med raderat nummer, nonchalanta sms och iskall tystnad, vilket dagen efter får mig att känna mig fånig och dum.

Så ja, jag har haft en trogen älskare i min säng i helgen. För när jag messade den unge mannen med tovig päls så var han på landet och hade inget sätt att ta sig tillbaka till stan. Vilket, hrrm, såhär i efterhand kan tyckas som en logisk ursäkt. Men i fyllan och villan tyckte jag att hans ursäktande mess borde vara så oerhört mycket mer ursäktande, så jag flippade med håret, vaggade med fingret och surkärringväste ”Nä nu!”. Raderade hans nummer och slutade svara på hans sms, när min tjurighet egentligen berodde på att jag faktiskt saknade honom.

Och dagen efter sitter jag med min terapivän, och hon säger att det aldrig blir bra när man inte är ärlig mot sig själv. När man gör eller säger saker som är tvärtemot det man faktiskt egentligen vill och känner. Så om jag saknar honom borde jag säga det, i stället för att lotsas som om jag inte bryr mig ett känsloskvatt. Och jag frågar henne hur man då kan veta att man inte förvandlas till ett våp som folk kan köra över, där killar kan trycka ner en och börja ta en för givet. För även om jag träffar trasiga män med toviga pälsar, så låter jag dem aldrig behandla mig illa, och det är ju något hälsosamt i det med. Men hur hittar man balansen?

Hon tittar på mig och har inget svar, så vi sitter där och grubblar i tysthet. För vi vet att vi kommer leva resten av våra liv ensamma om vi inte hittar den där förbaskade Balansen. Och vi vet att vi inte vill leva resten av våra liv med Stoltheten. För jag har banne mig alldeles för kalla fötter för det.

Och ni, jag tror faktiskt aldrig jag hade kommit till de här insikterna om jag inte hade börjat redogöra för dem i denna blogg. Så kanske handlar inte den här bloggen om att hitta Mr Right, utan om vägen till att hitta mig själv. Och för det måste jag lyfta på hatten och ge er ett stort tack.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

26 thoughts on “Hur gör man slut med sitt livs trogna älskare?

  1. Åh vad fint skrivet. Den där jävla Stoltheten… Jag tror det är viktigt att våga vara lite på. Att tro på folk. Vara naiv. Våga bli sårad. Hellre det än att sitta där själv i sängen varje natt.

    • Du har så rätt! Stoltheten värmer en verkligen inte om nätterna, så hellre att man blir lite sårad i jakten på någon som faktiskt kan ge en värme, än att man genast klipper bort dem. Jag måste lära mig det här. Jag VILL verkligen lära mig det här. :)

  2. Du skriver så fint så jag blir tårögd! Jag har ju inte den där stoltheten och det blir ju lite jobbigt då också… Man blir så sårbar. Så lite stolthet är nog bra att ha! Låt det inte hindra dig för mycket bara. Nu har jag varit på snabbdejt och jag är mycket nöjd. Trevlig, söt, snygg klädstil och vackra armar och händer (viktigt för mig). Hoppas på fortsättning (-:

    • Jag förstår verkligen det! Det har sina för- och nackdelar åt båda hållen. Jag har vänner som är min motsats och jag ser dem åka på hårda smällar oftare än jag gör, men jag ser dem också leva på ett sätt som jag blir helt tagen av! Det känns som om de och du har fattat hur man ska leva, det är något jag kommer behöva lära mig. :)
      Åh vad härligt!! Annie, det här lät ju väldigt bra!! Ett par vackra händer att gå på försommardejter med – underbart! Jag tycker du ska föreslå dejt hyfsat snart!

      • Han hörde av sig och tackade för senast och skrev att han hade haft trevligt innan jag hann hem så det känns ju lovande! Men vågar ändå inte riktigt föreslå ny dejt redan. Vill ju inte verka föööör PÅÅÅÅ. Haha. Töntigt.

        • En kille som hör av sig innan man ens kommit hem från dejten – finns det??! 😉 Annie, jag tycker det här låter MYCKET bra!! Nu har han tagit första efter-dejt-steget, jag tycker definitivt du ska ta andra steget genom att föreslå dejt! En karl med vackra händer ska man minsann inte låta komma undan!

          • Nu har jag styrt upp dejt på onsdag! Bjöd in mig till honom, haha. Ingen stolthet här inte!

          • Bra där!!! Stoltheten är så jäkla kantig att försöka krama, så ut med honom ur sängen bara!

  3. intressant blogg! stolthet är bra men när den blir till överdrift lägger den sig bara som en mur runt en där ingen orkar ta sig över om och om igen när de bara blir utslängda på utsidan. att våga lita på det som ges till en för att man vet att saker och erfarenheter kommer av en anledning är något att vara stolt över på riktigt! :-)

    • Vad fint sagt – det blir verkligen en mur! Och det är väldigt läskigt att riva den. Men, jag ska verkligen försöka, för det är inget roligt att leva ensam där innanför.

  4. Så himla klockrent inlägg!
    Du är klok du!
    Det brukar jag också vara, men den där jäkla Stoltheten lägger ju krokben för en hela tiden och alltså, trillar man många gånger är det ju oundvikligt att man blir lite lätt sned i skallen så att säga… 😉

    • Haha, eller hur!! Förbaskade Stoltheten som gör att det slår slint i skallen… Jag blir verkligen en helt annan människa, som inte kan se tillstymmelsen av logik. Som om försvarsmekanismerna är något som går så djupt att man slutar vara en tänkande människa. Väldigt märkligt…

  5. Älskade stolta snigeln…. Jag är en kvinna med hyfsat mycket stolthet som är i lag med en snubbe som har åt helvete för mycket stolthet… Å jag kan bara tipsa om att försöka släppa den där stoltheten till en ” normal” nivå ( en gång valde snubben att meka med sin mc istället för att vara med mig och jag gick i taket och avslutade allt för jag är minsann viktigare än någon jävla mc) eftersom ingen egentligen blir lyckligare av att lyssna på det som egentligen snarare är sårad självkänsla än stolthet. Hade jag inte svalt stoltheten efter min härdsmälta över mc mekandet så hade vi inte varit tillsammans nu eftersom hans brutala stolthet hade förbjudit honom att någonsin kontakta mig igen även fast han älskar mig.

    • Åh Sussieloo, EXAKT så gör jag också!! Och på sätt och vis är det ju det som gör oss starka, att vi har en mekanism som får oss att sparka ifrån oss saker som andra skulle gå under av, men risken är ju tyvärr att det drabbar de som förtjänar en andra chans… Jisses vad jag känner igen det! Jag är så himla glad att du tog första steget till en försoning!! Det om något är styrka! Jag tycker det verkar som om ni har något väldigt fint, där ni kan förstå varandras egenskaper som någon annan skulle stå frågande inför. En stolt och förstående karl – det är kanske det jag ska hitta! :)

      • Vi har något särskilt tillsammans helt klart men då han är såååå olik mina 2 andra snubbar så får jag lägga manken till för att verkligen förstå honom. Han är trulig och inåtvänd med humör som en hormonrubbad tant men han är min å jag älskar honom trots alla hans fel å brister :-) .. Jag å andra sidan är glad och öppen och extremt lätt att leva med ( enligt honom) så det funkar i det stora hela. Hans stolthet sätter upp hinder ibland som jag får ta sats för att hoppa över men han försöker iaf att ändra sig lite. Mer kan man inte begära ….

        • Åh, jag har ju en vansinnig förkärlek för truliga och inåtvända män! Tror jag ser dem lite som ett sudoku – det blir en utmaning att försöka hitta komponenterna som gör att gåtan får sammanhang, och när man lyckas blir man ju del av en exklusiv skara som han faktiskt har släppt in. Haha, och hormonrubbade tanter kan också vara lite charmigt. Hade han varit helt okomplicerat och lättsam hade det ju inte funnits något att klura ut! Men nog har han tur som har hittat dig alltid!

  6. Mmm, som när man loggar in på pannkakan, ser att en ny, snygg kille från samma stad har varit inne på ens profil tre ggr… Och man ba ”ja men DÅSÅ, bara att håva in!”, och skickar ett skiiiitroligt meddelande… (Öh hej jag gillar vin vadheterduvarkommerduifrån?) och han INTE SVARAR!!! Och nu har det FAKTISKT gått en TIMME sen han läste meddelandet!

    *Slänger som en dåre med håret*

    • Hahahahaha… Ebba, jag började fasen knixa med nacken bara av att läsa ditt meddelande!! Nä nu!! Svara då din jäkla karlslok! Hahaha, så vansinnigt att jag vet PRECIS hur det känns… Skitkarlar, de ska ju banne mig slänga sig framför våra fötter så fort vi ger dem nåden att skåda vår uppenbarelse! De är ju uppenbarligen förståndsnedsatta när de inte fattar det. 😉

      • Fortfarande inget svar, så han hade väl bara tics i klickfingret dom där 3 ggrna då… *Suckar*

        • Men alltså, då är han ju dum i huvudet! Men jag är inte helt säker på att hoppet är ute… Jag har varit med om karlar som har svarat en vecka efter mitt skickade mess, det är som om de VILL att man ständigt ska vara på helspänn och aldrig kunna slappna av. Men du vet ju vad bästa hämnden är för sådan tortyr – logga in och ragga upp minst tre andra hetingar som är ännu mer intressanta är karlsloken! 😉

  7. Jag tycker du gör rätt i att hålla stoltheten i handen ibland ändå! Jag önskar att jag hade lite mer av den varan. Tyvärr blir det dock så att varje gång Stoltheten tittar förbi och raderar nummer så kommer Dramaqueenen snart efter och segervisst proklamerar att hon minsann minns numret utantill, så att den Superabsoreberande Dörrmattan kan lägga sig ner och mer eller mindre messa fördigformulerade ursäkter för mottagaren att signera och returnera. Dumt.

    Om a more serous note: jag tänker också så ibland, att det där sökandet efter rätt person faktiskt kanske inte just leder till en annan person alla gånger eller, i den allra närmsta framtiden (men någon gång, givetvis!) utan till er bättre version av en själv. Många av de allra värsta nitar jag gått på har faktiskt, när en väl kommit ut i ljuset på andra sidan, fört otroligt mycket positivt med sig! Att skriva, oavsett om det är dagbok, blogg, brev eller annat tror jag dessutom helt klart gör att en är mer mottaglig för att få något gott ut av all ”lort”, som danskarna säger.
    – Hur som helst är jag väldigt glad att du valt att skriva på just en blogg, så att vi andra får chans att följa med på din resa! :) F

    • Åh Frida, tyvärr har jag precis samma trekant igång med Stoltheten och Dramaqueenen. Den så kallade ”ambivalenta anknytningsformen” som gör att en halvtimme efter att jag har raderat nummer och kastat med hår och ansett att jag är så oerhört KLAR med honom – så kryper ångern fram och jag vill plötsligt ha honom tillbaka. Vilket bara resulterar i mer personlighetsförvirrade handlingar än en schizofren skulle kunna skaka fram. Ofta har jag pajat det så illa att den där ångern inte vågar sig fram och faktiskt be om ursäkt, men då och då hoppar den upp och får mig att slita karln fram och tillbaka mellan mina stridande viljor. Förstår inte alls varför de inte stannar kvar! 😉
      Eller hur, jag håller med – och jag var faktiskt inte alls förberedd hur mycket översikt jag skulle få över mina handlingar genom att ha en blogg. Det här är som gratis terapi! Med både förstående och kloka rådgivare som lyssnar. :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *