Mina topp 3 dissningar och, eum, stoltheten

Min dissningshistoria har sprungit loppet runt genom umgängeskretsen. Ni vet, fått svordomspepp vid starten, stöttningstjut längs löparbanan, och så kraftiga ryggdunk vid målgången att förnedringen hostas ur kroppen i en psykisk Heimlich manöver. Själva essensen av kvinnlig vänskap, helt enkelt.
Och i terapisessionen efteråt KBT-krystade en vän fram något riktigt smart: att en dissning egentligen är något att vara så förijävla stolt över – eftersom det är ett tecken på styrka mer imponerande än den mest uppumpade biceps. Att vi gjorde det innebar att vi vågade, så vi borde kasta stolthetströjan och flasha våra dissningsärr mer ivrigt än Taylor Lautner framför en kameralins i magrutehöjd. Och det lät jäkligt bra. Smart liksom. Så jag bestämde mig för att göra en lista över mina topp 3 dissningar.

1. När jag äntligen fick till det med gymnasiets snyggaste kille och hamnade i hans smutstvättäckta säng. Där jag sexigt började klä av mig själv… Bara för att upptäcka att jag ju bar shaping strumpbyxor. Som det behövs ett EM-mästerskap i brottning för att kunna kräla sig ur. Insåg jag. Efter att i ungefär en kvart ha försökt lösgöra röven från tvångströjan av nylon. Och när jag äntligen hade fått ur inte bara vänstra utan även den högra skinkan, så harklade sig killen, och sa: ”Eum, det här kanske inte är så bra idé ändå.” Jag stirrade på honom, bedömde situationen, och hoppade sedan ut ur rummet med strumpbyxorna runt knäna. I stunden kändes det som det mest värdighetsbevarandra draget jämfört med att återupprepa brottningsmatchen igen. Kan inte säga att det kändes lika värdigt när jag gick ut ur hans hem och plötsligt fann mig på en trafikerad gata med röven bar.

2. När min pojkvän gjorde slut med mig när jag var 22 och vi båda grät och höll om varandra. Varpå jag kröp upp i hans knä. Vilket kanske var lite gulligt. Om jag hade släppt taget när han reste sig. Och inte hängt mig fast om hans hals. Och hängt där medan han omständligt stegade sig mot dörren. Där min armstyrka slutligen gav vika. Så jag tappade taget och satte mig på golvet. Där jag helt enkelt bestämde mig för att hålla fast vid vad jag kunde få tag på. Vilket var hans ben. Jorå… det var onekligen lite pinsamt. Om jag, sittandes där på golvet, dessutom hade börjat böna och be så hade det lämnat pinsamhetsfacket och behövt arkiveras om i skäl-för-medicinerings-facket. Hrrm, så det är nog bäst att vi avslutar historien där.

3. Well, den sista tillhör så klart den stora kärleken, så den måste jag ju hålla på till följetongen. Jag menar, man vill ju ha lite göttig förnedring kvar att njuta av!

Joråsåatte… Det var alltså nu jag skulle vara stoltare än någonsin… Hrrm, jag skulle säga såhär, det var en intressant tes – nu slutar vi att testa den.

I helgen ska jag på hela TVÅ nätdejter. Så vem vet, jag kanske får fler dissningsärr att vara stolt över! Jisses… Jag behöver nog lägga mig ner lite.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

23 thoughts on “Mina topp 3 dissningar och, eum, stoltheten

  1. Hahaha…. Hahahha…. Gud förlåt…… Hahahha….. Hahaha… Det måste ha varit hemskt i alla 3 fallen men fy fan vad roligt!!! Bilden av dig runt killens hals… Jag dör lite här!!!! Jag kan inte svälja dadeln jag har i munnen för jag skrattar så mycket!! Suffocation by dade kommer det stå i min dödsattest!!!

    • Hahaha, ÄNTLIGEN kom stoltheten!!! Haha, kvävningsgarv är fasen bättre än historiens alla ryggdunk!!!

  2. Oj! Haha det var ju härliga bilder du bjöd på.. Måste fundera lite på den teorin och om jag ens vågat hänga kvar någon gång.. Återkommer!

    • Ja gör det! Jag måste faktiskt säga att det är rätt gött att garva åt pinsamheterna. Det kanske är DÄR stoltheten äntligen stiger upp! :)

  3. Hahhahahaa! Alltså hahahahaha! Älskar att du höll fast i killens ben hahaha! Frågan är ju vad HAN gjorde?! Försökte han liksom skaka loss dig lite diskret? Klappade dig på huvudet? Låtsades att han inte märkte att du hängde där i hans ben?

    • Haha, åh du skulle ha hört hans trötta tonfall när han bara ”Nämen X…” Som om mitt beteende inte var värdigt! Som om det till och med var lite förnedrande! Jag förstår ingenting! 😉

    • Hahaha, jag har haft så många praktfiaskon att jag blivit immun! Stånk, nu börjar jag faktiskt undra hur jag ska orka 2 dejter, men jag har ju en 10-nätdejter-utmaning som är igång, så jag kämpar på. :)

  4. Sniglo!!! Du e fan grym!! Jag skrattar lika mycket idag….. Å sen ska du på 2 dejter i helgen!!!! Du e min idol! Jag peppar å cheerar här i cybern! Det kommer bli bäst….. Å blir det inte det så har du iaf försökt!!

  5. Haha. Skitbra ju! Man blir ju helt störd ibland när man blir dumpad. Jag har varit med om många liknande saker. Kul med två dejter! Ska bli spännande och höra hur det går. Jag har ev en halvdejt ikväll med en kille som jag messat med några dagar. Han skrev Snälla hör av dig när du är på väg hem så det lät ju lovande. Men sen skickade jag en bild på mig (han hade frågat om det) och sen har jag inte fått ngt svar så det känns ju skitbra (-: Fast han har sett bilder på mig innan och skrivit att jag var fin… Ja ja vad ska man göra! Good Luck! Kram.

    • Men alltså, pucko! Det låter som sista minuten-nerver och har säkert inget med bilden att göra. Så många inställda dejter jag har blivit snopen av! Det är anledningen till att jag hellre nätdejtar en rutinerad än en gröngöling.

  6. Ball du är, två(!) dejtar i helgen! Håller tummarna för ett och annat litet diskret krigsärr som du kan vara stolt över – men ännu mer att du helt enkelt bara får skitkul! :) (The nerd här sitter hemma på Kungsholmen och pimplar rosa bubbel, boorde ju ha gått iväg, men pallade inte. Fast inte så dumt det heller, att häcka hemma. Kanske lite fööör bekvämt … ;)?) Allt gott!

    • Hahaha, att uggla hemma låter fasen störtskönt för mig som idag ligger som en kvidande gnu av baksmälla. Heja för fler hemmakvällar!!

  7. Ska ut på krogen ikväll (eller egentligen heter det dricka-sprit-å-spela-spel-med-polaren-kväll, vilket i praktiken innebär att vi kommer att hänga på krogen tills dom stänger), så jag kan förmodligen själv bidra med en dissning i morgon, trots att jag inte ens är på humör! Vi såg ju hur det gick sist jag inte var på humör hähä ;D

    • Jaa, nu jäklar samlar vi dissningar!!! Flest insamlat vinner!! För det är banne mig den som är starkast, ballast och modigast. Så ut och se till att bli dissad så många gånger det bara går! 😉

      • Wohooo!! 😀 Heja oss!! 😀

        Singeln btw, du borde ju ha nåt ”fråga bullen” (hahaha! nostalgi på hög nivå!) här oxå, jag har ju en lite pinsam fråga som ja sku vilja ställa er, men inte riktigt vågar 😉

        • Men jisses vilken bra idé!! Alla kloka läsare som här finns tillgängliga för råd! Jag gör ett frågestundinlägg i veckan – så kan du ställa frågan där. :) Hoppas du hade kul i går!!

  8. Åh, nummer två stämmer precis in på min senaste dissning. 21 år, vi båda grät och jag låg i hans knä när vi snackade om hur sämst allt var eftersom vi inte fick det att fungera hur mycket vi än ville. Jag hängde dock inte på honom, det fick räcka med en awkward kram som hejdå.
    Poängen: jag önskar nästan att jag hade gjort som du. Visat att jag försökte ALLT. Så se det som något positivt ändå, att inte låta stoltheten komma i vägen. Plus att nu har du en bra historia ;D
    Har du snackat med honom om det där i efterhand?

    • Du har banne mig rätt, det kan vara skönt att närmast förnedra sig själv för att efteråt kunna veta att man gav allt, att man inte hade kunnat göra något mer. Det är en mycket klok poäng för alla som blivit dissade! :)
      Några år efteråt pratade vi om det, och han hade inte alls uppfattat det lika patetiskt som jag gjorde. Jag var tyvärr inte bra mot honom, jag var egentligen inte kär men fortsatte vara ihop med honom ändå, tills han gjorde slut och jag fullständigt förlorade fotfästet eftersom han ändå var min bäste vän. Så han gjorde rätt, och mitt fastläggande blev på sätt och vis en liten förlåt-mig-present till honom, så att han för första gången fick känna att makten helt låg hos honom. I dag hade jag gärna klamrat mig fast vid hans ben fler gånger, bara för att be om ursäkt för hur ung och dum jag var. Men stoltheten tyckte inte riktigt detsamma just där och då. 😉
      Har du berättat för din dissare att du kände mer än du kanske visade?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *