NEWS FLASH: Singelbloggaren har pojkvän

Mina damer. Mina herrar. Mina stöttepelare i livet-är-ensamt-ibland-kampen och mina påhejare i inget-är-så-glimrande-som-en-singelnatt-ruset.

Singelbloggaren – är singel no more.

Paus för chockterapi av djävulen som plötsligt ser sitt helvete vara överfryst till iglo, ett samtal till sjukvårdsupplysningen för att kolla om mitt mentala falsettskrik över vad jag just skrev kan ge inre tinnitus, samt en serie tappade hakor så många att 2016 för evigt kommer ihågkommas som året då käkdokorerna (för jag bestämmer här och nu att det finns sådana) gjorde all time high i faktureringstakt.

Så ja, jag har en pojkvän. (Åh herre jävlar, tänker min hjärna gallskrika sådär varenda gång?! Skrämmer ju frekkin slag på mig själv…)

Och ja, nästa gång jag skriver här kommer jag säkert ha fucka upp allt. Och vara lika evinnerligt singel som jag alltid är. Men grejen är, att… *stoppar huvudet mellan benen och djupandas* *sätter mig för att skriva igen* *måste djupandas lite till* *skrevar och märker att jag har ett hål i mysbyxorna* *undrar om jag måste börja gå runt i hela mysbyxor nu när någon är här det mesta av tiden* *kommer ihåg varför jag djupandas – JAG HAR JU POJKVÄN!* *måste göra om hela proceduren igen* *tar ett sista djupandetag och skriker i mitt huvud bara för att förbereda lite* *kör*

Grejen är att… jag tror han är rätt. Jag tror han kan vara menad för mig. För, det känns liksom bara så självklart. (MEN FÖR I HELVETE, HUVUD! SLUTA SKRIKA!!!)

Man skulle till och med kunna säga att det är enkelt. Kan ni tänka er?! Enkelt! För mig! Herregud…

Okej, revidering. Det var inte alls enkelt, men det gick enkelt för att vara mig.

Okej, revidering. Det gick inte alls enkelt för att vara mig, jag kämpade mitt allra yttersta för att göra det svårt. Som jag alltid gör. Men, efter en inledande fas av att pojken praktiskt taget fick PTS av alla försvarsmekanismhandgranater som jag slungade mot honom (hans beskrivning av det hela), så bestämde han sig ändå av någon outgrundlig anledning (han måste vara masochist) för att det var mig han skulle vara med. Och när jag märkte att han stannade kvar trots handgranatregn, så blev jag lugn. Och allt blev, för första gången i mitt liv, enkelt. Och då ringlade kärkänslor fram som blommande girlanger och band ihop oss med kraften som bara ett redigt ogräs kan ha. (Se! Jag har till och med lärt mig vara romantisk. Jodå! Tyst nu alla skeptiska tvivlare! Ogräsliknelser är suuuuperromantiska!)

Så vad anser jag då vara enkelt? Well, håll i er.

Första gången vi sågs tyckte jag det var perfekt. Andra gången vi sågs messade jag efteråt att vi skulle vara vänner. Don’t ask me why. Handgranat liksom. Tredje gången vi sågs ändrade jag mig, men missade liksom att säga det till honom. Femte gången vi sågs, när jag började tycka att det var GRYMT bra, insåg jag att han dejtade någon annan. Eftersom, ”du sa ju att du bara ville vara vän!”. Sjätte gången vi sågs gjorde jag klart att jag bara tänkte träffa honom ett par gånger till om han inte avslutade det andra – ”Jag är ingen multidejtare!” (Ha! Haha! Mm, sånt har jag aldrig hållit på med…) Åttonde gången vi sågs sa jag att vi inte skulle ses mer. Åttonde gången och ett telefonsamtal senare sa jag att jag hade ändrat mig. Nionde till, jag vete fasen, en mängd gånger senare höll jag mig ändå rätt så lugn. För jag tog för givet att det var kört lopp, och jag bara skulle njuta av honom så länge jag fick ha honom, tills han blev tillsammans med den andra tjejen. Flera bitterljuva gånger senare råkade min vän avslöja för honom att jag hade hånglat med en annan. Vilket jag ju fick. För vi var ju inte exklusiva. Men det gav ändå både mig, min vän och min tredje vän panik, medan han glatt fortsatte skämta där vid bordet. Så glatt att jag blev något putt över att han inte ens reagerade. Så när vi väl kommit hem frågade jag om han inte tyckte det var det minsta jobbigt. Varpå han flämtade till och väste ”Va?! Var det diiig hon pratade om?!” Och sedan blev han tyst. I en timme. Medan jag panikslaget försökte få honom att prata. Och därefter sa han bara – ”Hädanefter är det bara vi, okej?” Och så var det det.

Och well, man kan väl tycka att det krångliga borde vara över då. Vadå, jag sa ju att det var enkelt! När börjar det enkla?! Tjaa… Inte än i alla fall! Det här är ändå Singelbloggarens liv vi snackar om.

Så ja, efter att jag hade fått honom hade jag kämpat för honom så länge, så det blev liksom någon sorts reaktion. Ett skifte från att ha försökt vara bra för honom (det där var var den bästa versionen av mig själv – HA HA HA! Stackars pojke…) till att behöva visa honom mitt sämsta jag. För tänk om han inte gillade mig som jag var! Tänk om vi skulle börja tro att vi funkade och så skulle vi om ett år behöva göra om hela proceduren med någon annan bara för att det skulle ta så lång tid för honom att se allt som är dåligt med mig! Fatta tidsslöseriet! Man måste ju vara effektiv här i livet! Samtidigt så vågade jag inte riktigt, för jag är ju galen… Hur skulle han vilja vara med någon som är så galen som jag?

Ett par veckor senare hade tvivlet frätt hål i mig, och jag gjorde slut. Eller, jag försökte. På alla hjärtans dag (det gäller liksom att ha utsökt timing i livet, tycker ni inte det?!) sa jag till honom att jag inte trodde vi var rätt för varandra, jag var inte kär, för jag kunde inte vara mig själv. Jag kunde inte burdust skämta om bajskorvar, jag kunde inte vara vara femårigt lyckosprallig, och jag kunde inte becksvart deppälta med honom. För första gången darrade han till på handen, tuggade långsamt ur frukostmackan han hade i munnen, och frågade mig genuint intresserad om varför jag inte kunde vara mig själv. Och jag hade inget svar. Jag kunde bara inte. Det var en omöjlighet i min hjärna att han skulle kunna tycka om det.

Men det jag inte klarade av, fixade mina vänner.

Utan att det var planerat, bara för att det blev så, träffade vi under den där förvirrade tiden mina vänner ett flertal gånger. Och de söp mig full, som de alltid gör. Och vi djupältade problem, som vi alltid gör. Och vi visade varandra bilder av våra blygdläppar, för… well, jag minns inte riktigt, men det var just då väldigt viktigt att visa varandra våra blygdläppar. Och han satt storögt och stornjöt, som fångad mitt emellan ett tokgarv och en chockflämt, och såg på mig med ännu mer värme, när jag tack vare människor som diggar mig lyckades vara mig själv.

Efter det skiftade något. Varje gång jag tvekade på om jag skulle göra något som han kanske inte skulle gilla så gjorde jag det bara. Och mirakulöst föll han alltid pladask för det… Oron hade bara varit i mitt huvud. Osäkerheten var min. Och dömandet var mitt eget.

Efter ett tag märkte jag det på honom. Han hade bestämt sig. Det var vi nu. Han ville vara med mig, med alla mina galna sidor. Och vi kunde bråka, men det ledde alltid till att det blev bättre. Och jag kunde freaka ut, och även om han i början blev surgubbe av det, så kunde vi efteråt prata om det och inte hamna där igen. Det blev ett vuxet förhållande med siktet mot långsiktighet, och utan rädsla för att det kan storma lite ibland. Och plötsligt blev jag bara så galet, inga-frågetecken-och-inga-tvivel-i-bröstet kär.

Så där är vi nu. Jag skrämmer slag på honom med planerna jag har för hur jag ska göra om i hans lägenhet. Han skickar mig klipp av katter som kryllar likt löss över lealösa hundar för att visa hur min morgonpigghet känns när han är nyvaken. Och tydligen är man verkligen ett par då. För min vän säger att alla par använder djurklipp för att lösa konflikter. Och i så fall tänker jag att det här med att vara ett par, och ha konflikter, kanske inte är så läskigt ändå. Det finns i alla fall en ljusskärva av möjlighet att jag ska klara av det.

Inget blir automatiskt perfekt bara för att man blir ett par, och det finns ingen anledning att sluta singelblogga bara för att man inte längre är singel. Men den här duden är ganska stor på integritet. Jag tror inte ens han skulle gilla att jag beskrev det här så ingående. Men jag ser det som min sista insats, innan jag respekterar hans behov av ha saker bara mellan oss. (Alltså, HUR bra flickvän är inte jag?! Fatta liksom – tänker på hans känslor och allt!! Jag frekkin äger det här!)

Så ja, jag vill ändå kunna fortsätta skriva, men behöver kunna göra det utan att riskera att han blir sårad, och just nu vet jag inte riktigt var den balans är. Så för just nu, kära, älskade, fantastiska följare, tar jag en liten paus. Ni har hejat och stöttat och varit med mig i såväl gnistrande lördagar som becksvarta söndagar, precis som vi lovade varandra när den här resan började. Jag är högst osäker på att jag skulle ha klarat av vissa av de där söndagarna om det inte hade varit för er. Så tack. Tack tack. Tack tack tack. Nu måste jag sluta innan jag börjar böla. Eller vem fasen försöker jag lura… Jag sitter redan med mascaran som batikmönster på kinderna.

 

Skriv och berätta hur ni har det! Vill så gärna höra från er! Jag finns här, oavsett om jag skriver om mitt eget eller ej.

Kram till er – glimrande, fantastiska människor!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

25 thoughts on “NEWS FLASH: Singelbloggaren har pojkvän

  1. Och by the way, jag bugar, bockar och lägger mig på mage för att slicka Mikaels tår av tacksamhet för att hon upptäckte att domänen låg nere. Tack, tack tack, tack tack tack!! Du förtjänar en plats i singelhimmelriket som jag själv tänker utnämna mig till heders för. (Alla de killar som dissat mig – HA! Ha så kul i de sju kretsarna av helvetet!! Mohahaha…)
    (Okej, nu fick jag dåligt samvete. Det var ju inte ert fel att ni inte ville ha mig.)
    (Förutom två stycken extra grymma dissare, era huvuden får gärna bli till snacks i den nionde kretsen!)
    I alla fall. Tack Mikaela! Säg till om jag för evigt ska hata någon grym dissare åt dig. 😉

    • Du behöver varken hata någon dissare eller slicka mina tår. Jag är så otroligt tacksam för dig och bloggen.

      Jag har träffat mannen som fått mig att förstå varför det inte fungerade med någon annan. Jag var helt enkelt menad för honom. Jag kommer aldrig glömma all hjärtesorg och alla tårar, men på något skruvat sätt har det ändå varit värt det. Det ledde mig dit jag är idag.

      Tack för fina ord och underbar blogg. Jag håller tummarna för ”leva lyckliga i alla sina dagar”.

      Kramar!

  2. Men hallå!? HUUUUR sjukt!? Jag satt och tänkte på dig idag och undrade liksom hur det var med dig. Och så dyker det upp ett nytt inlägg! Whoooaaa!!
    Och förutom det – Grattis som fasen! ♥ Håller tummarna för att förhållandet blir glitterfnittrigt hela vägen!
    Själv har jag precis installerat Tinder och undrar exakt vad i hela helvetet jag håller på med. Herregud vilka stolpskott…!

    • Hockeysmurf! Så roligt att höra från dig!! Hahaha, Tinder är onekligen en antropologisk studie i arter man inte trodde fanns! Men, guldkornen gömmer sig ju där. Det handlar bara om att grotta sig igenom tillräckligt mycket sand. För seriöst, hur träffar man annars någon nu för tiden?! Krogragg har dött ut – för alla står med mobilen i hand! Genom vänner – well, den kortleken betade jag av för cirka ett decennium sedan. Jobbet – kanske ibland, men då gäller det banne mig att det är rätt! Det är ju så himla meckigt att byta jobb jämt. 😉 så det enda som återstår är Tinder och alla andra nät/appdejtingalternativ.

  3. Heja heja heja heja!!!!! Äntligen!!!! Grattis, så himla kul!!!!! Åh, vad glad jag är för din skull!

    Jag vet hur det är när det enkla blir svårt. När man gör det svårt. När man inte vågar tro att någon tänker stanna. När man väntar på att bluffen ska avslöjas, att han ska uppräcka att prinsessan i själva verket är en pumpa.

    Jag hade gett upp. Jag var klar med män. Enough is enough liksom. Jag skaffade ett konto på en dejtingsajt för att… jag vet inte. Jag var nog mest uttråkad. Jag hade ngen profilbild. Ingen presenterande text. Inget. Men. Lång historia kort. Även en blind höna hittar ibland en nål i en höstack. News flash: jag är inte heller singel! Det finns en man som är lika udda som jag. Någon som matchar mig. Någon som jag kan skratta med, diskutera med och vara tyst med. Någon som är intelligent och fantastisk som ändå gillar mig. Någon som bara är så himla fin. Någon som vill vara min och jag vill vara hans. Jag svajar ibland och säger att jag inte är den han vill ha, men det har varit vi sen första gången vi sågs. Lite klyschigt kan jag väl säga att det var som att hitta hem.

    Heja oss! <3

    • Mikaela!! Åh, om du kunde se den dans jag skuttar runt i! Jag blir så vansinnigt glad för dig!!! Du var en av mina första läsare, så blir helt sentimental nu…
      Jädrar vad med nitar vi har avverkat, haha… Singellivet kan vara fantastiskt men det kan också vara så väldigt brutalt. Tycker banne mig våra nitar räcker för en livstid! Nu förtjänar vi bara snällhet för resten av livet – så det så! Hör ni det, alla högre makter?! Jag och Mikaela vill bara ha snällhet hädanefter!
      Massor glädjekramar till dig!

  4. Älskade Sniglo!!!! Jag känner ju egentligen inte dig….. men jag tycker att du borde ge dig själv inihelvete massa mer cred än vad du gör….. vem skulle inte älska dig om du är dig själv liksom…… jag är övertygad om att han kommer fortsätta falla pladask för allt som är du! !!! Å från djupet av mitt hjärta å på riktigt, svinmycket jäkla megagrattis! !!!!! Puss å kram !!!

    • Underbara Sussieloo! Så härligt att höra av dig!!! Du kanske aldrig har träffat mig, men du fattar mig likt förbaskat ändå! Du om någon vet hur galen jag är, men du har minsann aldrig dömt! Genom krossat hjärta och sanslösa snedsteg har du fortsatt heja på, och jag är så evinnerligt tacksam! Tack, tack, tack för att du försökte banka in i min skalle att det kanske är okej att vara galen och känslomänniska. Om du bara visste hur många gånger jag rätat på ryggen efter dina hejarop. Du är fantastisk!!

      • Nej nej Sniglo!! DU är fantastisk. … du har varit en sann glädje att följa och skratta tillsammans med. … sällan man hittar såna juveler som du i bloggandets märkliga värld…. du är som en grymmare version av mig :-) å jag har älskat att följa ditt galna liv!!!

  5. Åh vad glad jag blir!! Grattis! Det är ju underbart när det känns rätt. Särskilt när man innan har visat nästan alla sina bedrövliga sidor för stackaren..

    Och du hade rätt! 21 åriga pojkar är väldigt bra på att vara nyförälskade. Vi bestämde oss tillslut och blev ihop. Sen dess har jag sovit hemma kanske tre gånger och om en
    månad flyttar vi till vår första gemensamma lägenhet. Aldrig har något känts så rätt som med honom, och jag är tacksam för all turer fram och tillbaka för nu är jag verkligen säker. Samtidigt som jag inte förstår hur jag någonsin tvivlat.

    • Du skämtar!!! Men åh vad glad jag blir!!! Det blev bra tillslut! Heja er, Elin! Så roligt att höra! Nu får vi ta och njuta av varenda sekund av det här.
      Och till alla andra – om JAG kan få till det, så kan alla det!! Om man vill, så klart.

  6. Här sladdar jag som vanligt förbi för att se om det kommit något nytt inlägg.
    Och till min stora glädje så hade det kommit ett nytt inlägg!
    Att inlägget sen handlade om goda nyheter och inte att du fått typ cancer, satt inne för att ha antastat någon pojkstackare lite för mycket eller så gjorde ju inte saken sämre.

    Grattis och lycka till.

    • Hahahaha, om mina episka fyllor inte har satt mig i häktet hittills så verkar det som om jag kan göra vad som helst och ändå gå fri! 😉
      Vad snäll du är som kikar in här ibland! Och jag hoppas att jag kommer tillbaka. Kanske supersinglig igen, kanske för att få råd om hur sjutton man får till det där åbäket med att ha ett förhållande.
      Hoppas allt är bra med dig!!

      • Med mig är det bra.
        Kärlekslivet är lite väl händelsefattigt, men i övrigt är det bra så det går ingen större nöd på mig. :)

  7. Finaste Singeln! Vad glad jag blir för din skull! Nu behöver du inte sakna söndagsmiddagar längre:-) Men min inbjudan står fast om du vill/behöver en stek! Jag och valpen kämpar vidare men det är fasen inte lätt alla gånger, det är livet helt enkelt. Varför göra det lätt när man kan göra det svårt? Mer intressant så:-) Ett stort grattis till pojkvännen som lätt fått den finaste singeln som fanns! Ta hand om varandra. Kramar

  8. Jag blir så jätteglad för din skull!! Du förtjänar verkligen det här!

    Mitt singelskap lever och frodas! Dejtar nog en nu men fan vet alltså, för vi har setts tre gånger, varav två av dem har inneburit att jag sovit över, men vet ni vad som har hänt? En hand på låret, INGENTING ANNAT. Jag vill nästan bita honom av frustration. Vi kanske springer på varandra ikväll när vi ska ut och dricka öl på varsitt håll, och vi ska nog ses imorgon (det berodde på vädret, men fick ingen vidare förklaring på vilket väder som krävdes), och händer det inget då så kommer jag att ta tag i det här. Har inte gjort det än, pga lika delar fegis och att jag inte vet om han är ointresserad/blyg/gentlemannig, men ja, i helgen smäller det. Jag måste få hångla innan jag får spel.

  9. Att döma av kvaliteten på comeback-inlägget tror jag inte du har några som helst problem att fortsätta skriva utan att tulla på någons integritet. Grattis! Bra jobbat! Jag tvivlade (faktiskt) aldrig!

    Själv gjorde jag nyligen ett försök att, kanske inspirerad av bloggen, ta mig förbi handgranaterna som kastades mot mig. Det gick… sådär. Så nu letar jag nya granater. Rätt kul det med, måste jag faktiskt medge.

  10. Alltså.
    Jag har väl inte varit den flitigaste att kommentera här.
    Men en trogen läsare, det lovar jag.
    Känns igen från instagram som Singelnsingla.

    Det verkar vara kärlek i luften i vår. För även Singelnsingla har hittat kärleken. Helt otroligt roligt, läskigt, ovant, galet, omtumlande, pirrigt, ibland sjukt jobbigt…och ja, helt underbart. Vi har liksom planerat semestern ihop.
    Han påstår att han inte tänker göra mig något ont…och på något konstigt himla sätt så litar jag på det. Det har jag aldrig gjort förut.

    Hurra för oss!
    Och för kärleken (lustigt nog har mina uttalanden bara blivit mer och mer cheesy på senaste tiden. Hjälp!)!

  11. Fina! Hittade dig i slutet av din intensiva bloggkarriär och det har förgyllt mycket! Underbart att du hittat kärleken, det är du så övervärd!

    Mitt senaste år garveriet kärleksintensivt, varit måillaförälskad i en yngling. Och haft två andra (plus lite ons) vid sidan om för att inte hänga upp mig för mycket på ynglingen som jag visste att jag skulle tvingas bryta med. Så har skett men vi försöker nu bli vänner vilket jag vet bara är en dålig ursäkt, egentligen vill vi bara ligga.

    Nu sitter jag på en flygplats på väg hem från ett främmande land, det är natt, det är varmt och 2016 känns som ett startskott på något nytt. Kärlek!

  12. Åhh, jag hittade din blogg för några timmar sedan. Efter att ha googlat på ”vill bara ligga men får känslor”. Mitt i prick!

    Har plöjt igenom varenda inlägg. Att hamna på detta till slut är som att få ett lyckligt slut på en fantastisk följetång.

    Blev så inspirerad att jag drog igång en egen blogg då jag är i motsatt situation, ska precis lämna ett lååångt förhållande som skulle tagit slut får något år sedan. Ska bara göra det också.

    Lycka till med ditt!

  13. Grattis! Jag känner fortfarande inte att jag ens är i närheten av att kunna träffa någon ny, även om det har gått nio månader sen jag blev singel. Så vi är på två olika sidor av myntet nu, båda nöjda! Hoppas att du kan komma tillbaka och blogga om något ändå, för dina inlägg är ju guld och har alltid varit!

  14. Assåå näe hittade din blogg nu, vill så gärna höra mer!Wtf lixom har ju glömt hur man fortsätter efter man kirrat grabben

  15. Åh fasen denna blogg upptäckte jag för sent. Hade verkligen behövt dig som stöttning i det eviga singellivet. För det lär jag ju leva för evigt. Just nu dejtar jag en kille som har flickvän, varför går man ens den vägen?? Det är ju gjort för att få hjärtat krossat. Jag gillar honom verkligen men samtidigt ligger jag här o har ont i magen. Det ska inte vara så. Det ska ju vara enkelt 😉 Härligt att läsa att du hittade någon som älskar dig precis som du är. Då kanske det finns en chans för mig också…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *