Ni måste rädda mig! Ålderskrisen väntar…

Eftersom anonymitet är högst väsentlig för den här singelbloggen och de världsavgörande statshemligheter som avhandlas här (Ursäkta! Var det där en frustning?!) så måste jag vara aningen luddig – men en födelsedag ligger i alla fall inboxad i de närmaste månadernas kalenderrutor. Jag fyller 33, och vi kan väl säga så här… Mina vänner, sätt på er skyddsglasögonen, för det här kommer inte bli vackert.

Hur vet jag detta, undrar ni kanske nu. Jo, här är ett tips för personlighetsbedömning som borde läras ut på grundskolenivå:

Jag tycker om gruppen Kent. Och så fort ni träffar en människa som tycker om Kent ska ni bara resa er upp, tacka för er och gå därifrån. Förklara inte ens varför, bara gå. Och skulle personen möjligtvis försöka hålla er kvar, försvara er med en bitchslap hård nog att skicka den tillbaka till barndomen, för att sedan panikspringa åt andra hållet. Var inte orolig, det här är högst befogat, eftersom alla med en beskyddande inställning till sin mentala hälsa inte borde umgås med människor som avgudar Kent. Speciellt inte om människorna som avgudar Kent är över 20 år. Och definitivt inte om de är över 30! Eftersom det är psykets motsvarighet till det fysiskt otvetydiga sjukdomssymptomet av att skita blod.

Min omgivning har inte skyddat sig själva på det här sättet, vilket är ett misstag som inom den närmaste framtiden kommer hinna ikapp dem och börja rabieskäka på deras rövar. För till och med en ärtminimal tankeverksamhet förstår att en människa som efter tonåren fortfarande anser att efterfesterna ska tonsättas med Kents ångestfrosseri är genetiskt okapabel att inte få en 30-årskris. Och jag hade ingen 30-årskris. För den behövde bygga upp kraft. Den väntade till 33.

Nu när jag tänker på det kanske hela den här bloggen är en kris i html-form. Inte ens med kisande ögon och igendimmade kontaktlinser är mina förehavanden här inne något som kan likna värdighet. Jag menar, kom igen, att plötsligt vilja deklarera för världen att man vill träffa någon, att förvandla första nätdejtutmaningen till en akrobatisk övning och att bete sig fullständigt odejtbar när någon intressant väl dyker upp – det är starten på en kris som inte kommer bli vacker. Och det ser ut som om jag har valt er som min terapeutiska flytboj i det mentala skeppsbrott som väntar.

Ett ögonblick, jag vänder lite på kinden bara. Sådär. Kör nu! Bitchslapa på och spring för era liv! 

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

13 thoughts on “Ni måste rädda mig! Ålderskrisen väntar…

  1. Värdighet är överskattat! Det du skriver om är en process som pågår i en massa människor som bara inte vågar erkänna det. Skämsiga anonyma bloggar är befriande för författare som läsare! Du får en blöt hundpuss på kinden istället, sålänge du inte tvingar mig att lyssna på Kent!

    • Hahahaha, nej jisses, håll dig lååångt bort från Kent!! Det är en neråtspiral för den mentala hälsan, tro mig, jag vet! 😉

  2. Ligger här hemma med den berömda influensan, har spenderat tre hela dagar på en dejtingsida, mött en hel hög freaks i cyberrymden och svurit över hur singellivet nu blev ännu mer värdelöst….sjuk…ensam…blääää.. Plötsligt, trots dessa negativa tankar slog det mig att någon i denna vida värld måste ha fångat detta speciella älskade och fruktade liv i en blogg… En blogg av sanning med glimten i ögat….thank God for google…..och tack för att din blogg låg högst upp…. Jag har gråtit av skratt och på nåt märkligt sätt känns det skönt att inte vara ensam i sin värld. Fantastiskt, du ligger nu som en favorit i min iPad.

    Jag förstår inte heller….varför är vi singlar? Haha

    • Haha, men fina, fina du, nu blev jag helt lycklig… Och jag håller med dig, vi måste hålla ihop i den här gyttjepölen av dejtingkatastrofer och ensamhetskvällar. På facebook kan vi verka lyckade och lyckliga, men här får vi banne mig vara som vi är.
      Men du, ge inte upp på dejtingsidan!! Mig står det upp i halsen men jag ska i kväll tvinga mig själv att göra mina timmar ändå. Vi måste ju komma upp i 10 dejter, eftersom det tydligen går 1 fullträff på 10, så nu kör vi!

  3. Alltså..Kent… Jag har mig veterligen aldrig lyssnat på dom mer än högst ofrivilligt på någon radiostation.. det kanske förklarar min otroligt sprudlande personlighet som i princip är helt fri från ångest… Men 30årskrisade gjorde jag likt förbannat.. hittade kärleken på ett kollo där jag jobbade en sommar, efter att ha känt honom i 6 dagar åkte jag hem till min dåvarande man och berättade att jag ville skilja mig, jag flyttade ut, piercade naveln,levde galet roligt himlastormande kärleksfullt en sommar.. sen visade sig kärleken vara mer vänskap och tog slut!! Sen fyllde jag 30 och livet efter det är lugnt och rofyllt, inför 40årsdagen var jag bara så jävla glad över att jag skulle få pengar i present för att kunna göra min efterlängtade pinupptatuering!!

    • Hahahaha… Alltså Sussieloo, jag skulle vilja ha dig som huvudkaraktär i en bok. Ditt perspektiv på saker och ting är så förbaskat uppfriskande! Hahaha, att ha en tatuering som enda mål för att fylla 40 är banne mig det mest vettiga jag har hört.

  4. Jag har alltid tyckt att det är något fel på folk som inte avgudar Kent. Fast efter 20 slutade jag åtminstone påstå att folk som inte förstår Kent saknar en viktig del av hjärnan. Har 5 år och 2 månader kvar till 30. Vi får se hur jag ställer mig till saken då 😛

    • Jessica, jag med!! Jag har alltid tänkt att människor som inte avgudar Kent är fnösktråkiga! De har ju uppenbarligen ingen kontakt med sin tonårsångest. (Hrrm, jag väljer aktivt att ignorera det faktum att det kanske är jag som i stället är en snart 33-årig tonåring…) 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *