En relationsfobikers kärleksförklaring

Posted in En skopa förnedring till?

Tjaa… Vissa säger att de är kära i någon med blommor. Andra gör det med choklad. Men jag menar, kom igen! Det där är ju så förutsägbart! Det är ju så mycket mer nytänkande att göra det med… förolämpningar.

Jorå, jag har äntligen sagt det. Hm. På sätt och vis. Eum. På mitt vis. Hrrm. På singelbloggarvis. Vilket betyder att jag är och kommer förbli en singelbloggare. Eftersom man måste ha något seriöst error i hjärnsystemet om man skulle vilja vara ihop med mig. Alternativt en smak för självplågeri.

Jag ringer upp honom efter att ha skickat det varningstutande messet ”vi behöver prata”. Han svarar, med den där rösten som man bara får när man vet att det vankas bekymmer.

Jag: ”Jahapp. Det är väl dags för mig att vara ärlig.”
Han: ”Okej..?”
Jag: ”Men du förtjänar egentligen inte alls att höra det här.”
Han: ”Okej..?”
Jag: ”För du ignorerade ändå mitt mess i två dagar senast.”
Han: ”Jag vet.”
Jag: ”Och… Jag vet inte… Jag blir liksom ledsen av det.”
Han: ”Jag vet.”
Jag: ”Undra varför det knäcker mig så jäkla hårt… Jag kanske blev övergiven som barn med endast en icke-fungerande telefon som sällskap. Eller så är jag en narcissist som inte pallar att någon jag tilltalar inte svarar. Hm, undra om jag skulle förstå det själv ifall jag var narcissist…”
Han: ”Du skulle säga något?”
Jag: ”Just det! Jo… I alla fall… Alltså… Hur är det med din familj förresten?
Han: ”Ringde du för att prata om min familj?”
Jag: ”Nej. Alltså. Nej. Hrrm. Okej. Eum. Jo. Så att. Jag har väl insett… att jag typ… liksom lite grann sådär…

Och jag känner plötsligt hur min hjärna får svindel trots att jag sitter ner. Och jag hinner tänka att ’tänk om det aldrig mer blir detsamma’. Men i samma stund känns funderingen absurd. För det är ju vi. Och vi är vänner. Oavsett vad. Så jag låter mig falla.

Jag: ”…är kär i dig.”

Det blir tyst. Så tyst att mobilen slutar förmedla bakgrundsljud. Och min hjärna svindelfaller mot katastroftänket igen och den drömkrossande marken kommer mot mig alldeles för snabbt. Så jag drar i fallskärmsrepet och låter bromstyget vecklas ut.

Jag: ”Vilket är sjukt jäkla irriterande! För hallå, jag vill ju definitivt inte ha ett förhållande med dig!”

Han frustar till av chock och börjar skratta. Vilket är bland det skönaste ljud jag hört. För det betyder att det inte är tyst längre.

Jag: ”Jag menar, kom igen, tänk dig hur det skulle vara att ha ett förhållande med dig! Du skulle typ ignorera mina mess och jag skulle få psykbryt och du skulle tröttna på mig och jag skulle bli inlagd på mentalsjukhus. Och jag menar, Sveriges sjukvård behöver verkligen inte få ännu en psykpatient på halsen. Så för rikets skull tycker jag vi glömmer det här. Men jag har sagt det i alla fall. För det känns konstigt att jag inte är helt ärligt mot dig. Så nu vet du. Och nu pratar vi inte mer om det. Okej?”

Han, skrattar sitt tysta kluckskratt, och jag kan höra mobilen rispa mot hans skägg.

Han: ”Är det verkligen så enkelt?”
Jag: ”Ja.”
Han: ”Okej.”
Jag: ”Okej. Så nu pratar vi om något annat.”

Vilket gör att idioten börjar prata om något annat. Vilket gör mig irriterad. För det är ju nu han ska säga att han är dödsförälskad i mig och att han absolut vill ha ett förhållande och bara har väntat på att jag ska ta mitt förnuft tillfånga.

Så jag avbryter honom, stött: ”Men vadå, har du aldrig haft känslor för mig? Är det bara jag som har känt av det här?”
Han: ”Nej. Jag har också känt det.”
Jag, registrerar imperfektformen: ”Jaha. När då?”
Han: ”I början när vi dejtade, och sedan har det kommit då och då.”
Jag: ”Okej. Men inte nu alltså?”
Han: ”Du känner mig.”
Jag: ”Eh, ja?”
Han: ”Du vet vad jag kommer svara.”
Jag: ”Eh, nej?”

Han: ”Du vet att jag inte frågar igen när någon redan har sagt nej. Att jag inte vill höra det nejet en gång till. Och att jag inte vill vara med någon som inte är helt säker på att den vill vara med mig. Som inte säger ett tydligt ja.”

Jag, vet att jag skulle kunna säga ja:et nu, men vad vore jag väl för relationsfobiker om jag bara gav upp mina brasklappar sådär! Så jag fegar ur. Och låter rädslan tala. För den finns ju där, tyvärr: ”Du känner mig. Du vet att jag aldrig kommer ge ett tydligt ja. Jag… fungerar liksom inte så. Jag… blir rädd för att lova något. Jag vet ju ingenting. Jag…

Min röst har gått upp jäktflåsighet, så jag tystnar för att hämta andan.

Han: ”Jag vet. Jag känner dig.”
Jag: ”Okej. Och jag vet det där om dig med. För jag känner dig.”

Han: ”Och det är därför… Jag tror inte det här är en bra idé. Jag tror det är bäst om vi fortsätter vara bara vänner. Och… Under de där veckorna när vi inte hördes så började jag dejta någon. Jag vill inte att det ska bli konstigt mellan oss.”

Och plötsligt är min hjärna mosad mot marken och kroppen har tiotusen brutna ben. Och det enda jag kan tänka är ’jag var för sen, jag hade kanske kunnat få… men jag var för sen’. Han pratar under tiden om något. Och jag svarar men vet inte vad som blir sagt. Jag är fullt upptagen med att räkna antalet sätt som jag sa det fel på. Och antal sätt som jag hade kunnat göra de senaste månaderna annorlunda.

Men jag sa det i alla fall. Och, tja, det är ändå något stort för en fegis som jag.

Jag lovar, här och nu, dyrt och heligt, med mitt fegishjärta och mitt katastroftänk, att jag aldrig ska vara sen igen. Nästa gång ska jag våga säga ja, utan fallskärm och förseningar. Jag ska jag ska jag ska. Och ni måste påminna mig om det.

Jag ska bara läka några brutna ben och skrapa upp min hjärna från marken först.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Den mest plågsamma tortyren för en singel!

Posted in En skopa förnedring till?

Ni vet hur tortyrledare använder trumhinneplågande ljud för att bryta ner den utsattes viljestyrka till ståndaktigheten av en blöt disktrasa? Well, för en singel sker samma sak med tystnad.

Två veckor sedan. Allt var hyfsat bra. Sommarens malande tankekvarn hade äntligen slutat tugga på varandet eller icke-varandet av en relation med killkompisen. Allt var som vanligt och vanligheten bröts uteslutande av att jag var förvånansvärt fri från frustration. (Prisa Gud!) Men, jag tyckte det var på tok för länge sedan jag träffade killkompisen. Jag menar, hela fyra dagar ju! Så jag ville att han skulle komma och se på film. Fastän jag visste att han hade planer. I form av besök från barndomsvänner. Som han inte hade träffat på cirka ett år. Men, jag menar, fyra dagar ju!! Så jag messade. Och messade sedan igen. Och messade liksom en tredje gång för att på riktigt få fram att det faktiskt var hans plikt som vän att släppa allt han har för händerna så fort jag hör av mig. För… Det bara är så, okej?!

5 timmar senare: Går och lägger mig.

13 timmar senare: Vaknar och ser att jag fortfarande inte fått något svar. Får en tagg av obehag i magen.

1 dag senare: Taggen är nu en törnbuske.

2 dagar senare: Obehagsknopparna har blommat ut till panikrankor.

3 dagar senare: Busken har blivit taggtråd som spridit sig till min hjärna där tankarna naglats fast! Jag kan inte tänka på något annat. Får besök av mina föräldrar, men kan knappt umgås. Har för en gångs skull människor i min lägenhet som pratar med mig, men säger knappt tre ord tillbaka. Det enda jag kan tänka, känna, höra och se är att min mobil är fullständigt jäkla, frekkin tyst. Och jag tror att det bara förvärras om jag gör något åt det.

4 dagar senare: Jag tappar (kastar) en vas i golvet. Min mamma undrar om jag är ok.

5 dagar senare: Jag ger valutfrågaren på tv lite för högljudda (och svordomskransade) raseriråd. Pappa undrar om jag är ok.

6 dagar senare: Jag städar varenda skrymsle av min nu tomma lägenhet, och börjar efteråt putsa fönstren. Förstår äntligen att jag nog inte är ok.

7 dagar senare: Jag distraherar mig med 28-åringen, men blir något distraherad från mitt distraherande när han undrar om jag är ok.

8 dagar senare: Får full panik.

9 dagar senare: Får full förtvivlan.

10 dagar senare: Tar ett djupt andetag och bestämmer mig för att sluta bry mig. Jag är minsann lycklig och bekymmersfri! Förutom den lilla detaljen att jag är konstant olycklig… Men, förutom den är jag aslycklig!

12 dagar senare: Börjar acceptera läget. Han tröttnade på mig.

14 dagar senare: Jag är ok. Det är ok. Jag antar att det kan bli så med vänskaper. De försvinner. Och jag kommer klara mig utan honom.

Jag sätter mig i soffan. Och drar ett djupt andetag. Och tänker att ”jo, jag kan klara mig utan honom”. Varpå jag börjar böla så att min redan förkylningstäppta näsa blir en sprängladdad fontän som briserar rakt över mysbyxorna. Hinner dock inte hämta snytpapper. För de ringande signalerna till hans mobil går redan fram. Och han svarar.

Jag, med en röst som befinner sig på decibelnivån av en gråthulkande hårdrockare som just fått veta att Metallica-konserten inte alls kommer ha öltillstånd: ”Du, vi kan faktiskt inte vara vänner längre! För jag kan inte ha vänner som ignorerar mig! Varför ignorerar du mig?! Eller, svara inte! För jag bryr mig inte! För vi är inte vänner längre!! Jag messade dig för TVÅ VECKOR SEDAN och du har inte svarat!! Men jag bryr mig inte! För vi är inte vänner längre!!!

Killkompis, en gnutta förskräckt, en näve skita-på-sig-vettskrämd för sitt liv: ”Va?! Vad säger du?! Alltså… Jag ringde dig ett par dagar efter att du hade messat. Men du har ju inte ringt tillbaka!”

Jag, gråtråmandes:Du har inte ringt mig!!”

Killkompis: ”Jag har ringt dig.”

Jag, snörvelhulkandes:Du har inte ringt mig!!!!

Killkompis, något stressad: ”Men för i helv… Vänta lite!”

Tystnad och skrap.

Killkompis: ”Ajdå. Jag ringde visst till din jobbmobil. Förlåt.”

Tystnad. Gråthulkningarna låter ungefär som när en bil får soppatorsk och skuttfjösar sig fram tills den slutligen stannar helt. Varpå det blir fullständigt tyst. Och lite obekvämt. Samt aningen genant. Tänker att jag kanske överdrev lite. Och tänker att jag kanske verkar lite… jag vet inte… orationell, just nu liksom. Men, vad fan, man kan ju inte backa!

Jag, ilsket, av skäl som vederbörande avböjer från att redogöra, eftersom vederbörande inte vet: ”Jaja, då är vi väl vänner då! Men du ska veta att din korvstroganoff som du lagade senast vi sågs inte alls var särskilt god!”

Och så lägger jag på.

Jorå, såatteee…

Vilken jävla tur att karln inte har katt! Den hade blivit flådd för en vecka sedan.

Saker man hör sig själv säga när man träffar en yngre man

Posted in Lite för mycket ärlighet

”Sweetie, du skulle inte kunna tänka dig att göra de där yoga-armhävnings-kroppsövningskullerbyttorna-eller-vad-i-hela-fridens-namn-det-nu-är-du-gör utanför sängen?”

”Vadå shorts? Det där är mina trosor!! Alltså… Vad menar du med den där blicken??!!

”Ta inte illa upp nu, men jag känner att jag kommer slå dig med min stekpanna om du säger ett ljud till om att du borde träna mer.”

”Vadå att ”du växte upp med Harry Potter”? Astrid Lindgren då? Vadå att du inte har läst Astrid Lindgren??!!

”Jag fattar inte, hur kan du veta fler ställningar än jag? Att du under tonåren plöjde ’Entourage’ och ’Californication’..? Jag tittade på ‘Anne på Grönkulla’!”

Såatteee, om jag inte kände mig uråldrig innan så blev min ringrostighet ett faktum när jag senast fick ett sendrag som höll i sig i en halvtimme. Vid den sämsta möjliga tidpunkten. Vilket gjorde att jag inte ville säga något. Utan i stället höll på att dö av smärta i en halvtimme. Konstigt nog var pojken högst belåten efteråt… Något om kvinnlig klimax och Guiness Rekordbok… Vi säger inget till honom, okej?

En annan sorts skönhet

Posted in En high five på det!

Lördagsgryning. Balkongdörren är öppen mot gatan, och igensmällande portdörrar bildar en syndfull applåd när stockholmare med kläderna på sned skyndar hem till sina egna sängar. Min 28-åring ligger kvar. Eftersom vi inte har sovit än. Och eftersom hans huvud är fullt av demoner i natt.

Han: ”Jag är fortfarande inte över mitt ex.”
Jag: ”Jag tror jag är kär i en kompis som just fallit för en annan tjej.”

Vi fortsätter titta ut genom fönstret där morgonljuset äter i sig rummet bit för bit.

Han: ”Ska vi ligga lite till?”
Jag: ”Det gör vi.”

Jag säger inte att det är vackert. Men det är någonting.

Ladda gevären – hösten är singlarnas jaktsäsong!

Posted in Nu fasen peppar vi!

Singlar, det är dags att vässa dejtingklorna, stretcha grindingmusklerna och ge levern en flytväst inför stundande översvämning. Nu är det nämligen snart höst, och ni vet väl vad det betyder? Jaktsäsong!!!

Tittar sig någon förvirrat omkring och undrar om den råkat hamna på älgjägarbloggen? Lugn. Jag pratar om ett något mer bagagebärande villebråd. Jag syftar på alla nyblivna singlar som på darrande bambiben vågar sig ut på singelisen där vi rutinerade singelrovdjur lurar i vassen. Och varför är det vår högsäsong nu? För, kära vänner, det är efter sommarsemestern som alla halvskakiga par gör slut!

Jag insåg detta efter en middag med vänner, då vi gled in på tidigare somrar och de parsemestrar vi haft i våra liv…

Kompis 1:s senaste parsemester: ”Jag och en kille skulle ta en romantisk cykelsemester på Gotland… I en veckas tid satt vi på två cyklar, flera meter ifrån varandra, i hällregn och kallsvett, så utmattade när vi kom fram att vi inte ens orkade prata med varandra, så skinnflådda att sex ändå inte fanns på kartan, och så fort vi kom hem så gjorde vi slut.”

Kompis 2:s senaste parsemester: ”Det var ju först på semestern som vi hade tid att verkligen umgås, och plötsligt insåg jag att vi inte hade ett dugg att prata om. Så vi tillbringade två veckor i obekväm tystnad. Har ni någon aning om vilken anspänning det är?! Dagen efter semestern behövde jag fan sjukskriva mig.”

Min senaste parsemester: ”…” Eh… Okej, eftersom den befinner sig i Krita-perioden då dinosaurierna fortfarande regerade på jorden så minns jag inte riktigt vad som hände, men jag vet att alla mina förhållanden har tagit slut efter en semester!! Så jag menar, bevis!

Så, glöm det där med att sommaren är singlarnas högtid, det är nu vår guldålder börjar. För ni vet den där uttjatade regeln om att alla bra redan är upptagna – likt en solförmörkelse som bara kan skådas en gång i decenniet är det här vår tidslucka då all bets are off. Nu jäklar gäller det att knipa åt sig guldkornen innan luckan slår igen och vi är kvar med grus! Jag tänker i morgon ladda resorbburken och vaska i ölströmmen på Trädgården i Stockholm, och jag hoppas att ni attackerar diverse uteställen och nätdejtingsajter med samma frenesi.

Är ni redo? Fram med gevären!

Den 10:e dejten i 10-nätdejter-utmaningen – Vad ”filmkväll” egentligen betyder

Posted in Dejting

Den 10:e nätdejten i 10-nätdejter-utmaningen är utförd! Så, var det den fullträff som jag efter 19 glas bakisframkallande vin, 6 flaskor rapframkallande öl, x antal pinsamma tystnader, y antal överspända krystskratt, 15 timmar dusch/smink/raka-benen-stök, 2 hack i sängposten, minns-inte-riktigt-hur-många utbytta kyssar (men definitivt inte många nog), och 9 brännande besvikelser på en tunnelbana hem med rätta förtjänar att casha ut i kontoret för statistisk sannolikhet? Well…

Han var snygg som fan. Kitsching. Han var djävulskt smart. Kitsching. Han var intresserad. Kitsching kitsching. Och jag märkte snart att det där intresset verkade cirkulera gamaktigt över det osande kadaverfrågan kring om vi skulle ha sex eller inte. Vilket, tro det eller ej, gjorde ett lik av min libido. För, hey, jag har gärna sex, men inte med någon som vill ha sex med mig. Alltså… Det där blev fel. Jag menar, någon som BARA vill ha sex med mig. Hm. Skälet är inte helt solklart, men det har något att göra med kvinnlig stolthet och att inte vara en sell out mot mig själv genom att gå med på att jag inte är värd mer än så.

Så, jag tackade nej. Och åkte hem. Och dagen efter föreslog han en hemmadejt. Vilket hade varit trevligt. Om man inte varit singel i fem år och VET att ”hemmadejt” har på pricken samma betydelse som ”filmkväll” – det vill säga en vuxen eufemism för ”låt oss banka huvudet i sängkarmen så att hjärnbalken går itu”. Så jag föreslog en aw i stället. Varpå han var tvungen att fundera. Och jag såg honom logga in på nätdejtsidan. Och han sedan återkom med att han tyvärr inte kunde. Och nu vill jag att ni alla ska komma ihåg det där kontoret för statistisk sannolikhet. Som är SKYLDIG mig ett förhållande!! För allt smink, allt vin, alla krystskratt och alla besvikelser. Ha det i åtanke. Så kan ni ana hur jag kände när han sa att han skulle… ha filmkväll.
Så jajamen, det var den fullträff jag har förtjänat. Visst, jag kanske lägger ihop ett plus ett och skapar summan av fem år av singelbesvikelser. Han kanske faktiskt SKULLE se film med en kompis. Haha. Ha. Men i vilket fall som helst tror jag att jag och kontoret för statistisk sannolikhet behöver ha ett snack som kommer sluta i mordhotad kundtjänst och tillkallad polis. För detta är icke en happy customer!

Så, nu kanske ni undrar – slutar dejterna nu? Svaret är nej. Jag tänker förvandla detta till en studie i statistiklära! Hur många dejter krävs innan fullträffen kommer?! Så ja, snart följer den 11:e dejten i 10-nätdejter-utmaningen. Hur många gissar ni på kommer behövas?

Hur man ger en kvinna stånd – och sedan dödar det

Posted in Nu fasen peppar vi!

Hur man ger en kvinna stånd:

Min kvinnliga singelvän börjar upphetsningsflåsa och reflexjucka när helgens krogragg messar – ”Hej, *bla bla bla*. Vill du komma och titta på mig när jag framträder? Jag spelar gitarr.”

Hur man dödar en kvinnas stånd:

Min kvinnliga singelvän, tittar några minuter senare upp med den ansiktspantomim av vämjelse som jag misstänker att Oidipus hade, strax innan han slet ut sina egna ögon: ”Jag frågade var han framträder. Han svarar… Han svarar…”
Jag: ” Vad svarar han?!!”
Singelvän: ”Han svarar ’hemma’. Han föreslår alltså att vår första dejt ska bestå av att jag sitter och tittar på honom. Alltså… Orka!”
Jag, möjligtvis desperat kämpandes för att inte börja garva, möjligtvis kapitalt misslyckandes: ”Men… Men… Han kanske är jätteduktig på gitarr! Han kanske tänker att det är som en solokonsert!”
Min vän ser bedrövat på mig, och säger: ”Han har spelat i tre månader.”

Mina damer och herrar, jag ger er – utbudet som finns kvar åt oss där ute! Någon som en katt eller tio att bjuda på?

Söndagsångest

Posted in Humor på paus

Hej och hå, kämpa på. Vill du ha en LSD-tripp som kommer få din hjärna att se monster i varje mönstertapet, och din kropp att skaka av skräck inför mobilens minsta messljud? Testa att vara singel, över 30 och ha två dagars bakisgift i dig!

Söndagar är rent generellt en piskförsedd dominatrix till helvetesbitch för oss singlar. Dagen-efter-ångesten pumpar ut kemisk misärgift i ens kropp, och den förfeststinkande lägenheten ekar tom på människor som kan hålla ens hand genom trippen. Min vän ligger med fördragna persienner en telefonlinje bort, och viskar med bakisslitna stämband: ”Egentligen är det ju inte är så illa. Vi vet ju det. Det bara känns så i dag. Jag ska aldrig dricka igen…”

Och jag ger henne ett så starkt bifall som mitt dunkande huvud klarar av, precis som jag vet att jag kommer ge henne mitt rungande ja när hon nästa lördag korkar upp vinet igen. För ja, vinet verkar efter vår 30-årsdag ha fått magiska krafter, som får små knutna nävar att raserimisshandla våra kroppar till blåmärkesmassor varje gång vi släpper in mer än två glas, men alternativet är att sluta gå ut, sluta hoppas att den här gången kommer leda till något bra, och vi är inte redo för en gråare vardag än. Så vi fyller på våra glas igen. För ångesten går över till på tisdagen. Och på onsdagen och torsdagen känner vi oss nästan normala. Så att man på fredagen och lördagen har återhämtat sig tillräckligt för att börja hoppas igen. Att den här gången, den här utekvällen, kanske något kommer hända som gör vår söndag full av liv.

Men visst, den här söndagen rider dominatrixen min sinnesfrid extra hårt. För jag har pms. Och min kropp försöker inte rena sig från en bakisdag utan två. Och… ja… kanske även det här: I fredags vinade jag och killkompisen. Och jag berättade att jag har inlett någon sorts kk-abravinkel med killen jag träffade förra helgen. Och han berättade att han har startat någon sorts dejtmakapär med en tjej som verkar intressant. Och samtalet var lättsamt, skrattfyllt och utifrån sett säkert lika avslappnat som det alltid är mellan oss, men i det meterstora avståndet mellan hans berättelse och min, över det fläckiga bordet med två vinglas som tömdes och fylldes på i en takt som talade ett annat språk, så visste vi båda att sommarens historia drog sitt sista andetag och dunstade bort mellan oss. Och vi skålade och lät det försvinna. Och det är okej, det är nog bra i längden, för om det hade varit rätt så skulle vi båda inte ha tvekat såhär mycket. Antar jag. Men just nu är det söndag. Och under den vinande piskan känns ensamheten evighetslång. Och jag tänker att det nog ändå fanns en mening med den här flyktiga sommarhistorien – att jag skulle förstå att jag inte längre drömmer uteslutande om att bli golvad. Jag har fått se hur drömlikt det är att också ha en bästa vän. Som man umgås lika tätt med som en partner. Och som nästa gång förhoppningsvis även blir en älskare. Som kan få den där dominatrixen att för sjutton packa sina väskor och släpa sitt tajta lilla arsle långt ut till skogs. För vi har fått alldeles nog av piskor!

Ja jisses hörrni, nästa gång lovar jag att vara lite lättsammare. Men vi kan väl ta oss en liten skitsöndag så att giftet är ute ur kroppen när måndagen kommer. För det är ju egentligen inte så illa. Vi vet ju det. Det bara känns så i dag.