Dags att berätta den smutsiga historien

Posted in Singelliv

Ni vet ju att jag är själva sinnebilden för känslokontroll. Hissen går kanske inte hela vägen upp men alla hästar står så prydligt i stallet, kniven är inte den vassaste men oh ja vad alla bestick är i lådan, och även om hjulet snurrar och hamstern är död så finns det absolut inga tomtar på taket. Nejdå, inte alls. Så det här är så klart inte om mig. Det är om min vän. Som är ungefär lika resonabel som Ronaldo på pms med blodsockerfall efter att domaren har andats i en riktning som han inte tycker om. Helt enkelt så redo för inspärrning att man skulle skämmas för att vara henne. Om man nu var det. Vilket jag inte är.

I alla fall, min vän har varit på en resa med sin killkompis… Hursa? Nämen jag säger ju att det här inte är om mig! Det är om en vän ju, säger jag! Sommaren måste ha planterat fågelbon i era öron och förvandlat hörselgångarna till igenproppade råttnästen…

Min vän och hennes killkompis fick halvtill det under resan på det där fjärdedelsförvirrade sättet som skapar en åttondels kvardröjande frågetecken när de väl kommer hem. Så min vän tänkte att hon skulle reda ut de frågetecknen. Och vännen, som vanligtvis inte drar sig för att babbla vitt och brett om såväl cellulitförändringar som sexfunderingar med sin killkompis, bestämde sig för att just den här diskussionen var bäst att föra via sms. Eftersom sms är en välprövad källa till alla glasklara diskussioner. Det vet vi ju alla.

Så, hon skickar sturskt ett mess, där hon skriver att hon inte vet vad hon känner och hon inte vet vad hon vill, men att hon känner sig förvirrad och undrar hur han känner för henne. Väldigt modigt, tycker hon själv. Väldigt moget, tycker hon också. Väldigt upplagt för att killkompisen ska droppa som en friarpoppa till ett knä och sjunga henne lovsånger i kanon med halsmandlarna i kör. Minst! (Varför hon tycker detta är i historien tyvärr högst oklart, men ni vet, hamstern är ju död och hissen fast på tredje våningen, så vad ska man förvänta sig.)

Så när hon sedan får svar, och messet lyder att han inte vet vad han tycker och inte vet vad han vill, för han har hållit den dörren stängd sedan hon för ett par år sedan gjorde klart att de aldrig skulle bli något annat än vänner (just det, glömde jag nämna den detaljen? Ah, det är nog bara för att hon typ hade glömt det. Och alltså, därmed glömde att berätta det för mig. Men konstigt nog verkar minnet i hans videobank vara i HD. Verkligen konstigt!), så blir hon… hur ska vi benämna det..? Så långt från känslokontrollad att en rymdraket och en NASA-gps inte skulle nå fram! För det sjungs inga lovsånger. Och det hörs ingen kör. Och marken framför henne är påfallande tom på böjda knän. Och eftersom Stoltheten är hennes bästa vän, som har hållit henne sällskap när x antal andra män inte velat ha en trekant med henne och bästisen, så kastar hon med håret tills nackmuskeln vrids till en polkagrisstång, och bestämmer sig för att ”nähepp, då får det väl vara då”. Vilket hon också bestämmer sig för att messa. Mer exakt: ”Äh, nu struntar vi i det här. Vi fortsätter som vanligt i stället.” Och sedan hör hon inget mer. För (kan ni tänka er sådan idioti) när hon skriver att de ska strunta i det, så tolkar han det som att de ska strunta i det!! Jag menar, hur korkad får man lov att vara utan att bli tilldelad en överförmyndare över alla framtida sociala interaktioner, jag bara undrar… Vadå att det inte är han som är korkad?! Nej, nu försvann min hörsel plötsligt väldigt lägligt. Vi går vidare!

Stoltheten slår till igen, ger den där kortslutningen i hjärnan och strömbrytaren i personligheten, och vips så finner hon sig själv ute och har raggat upp en 28-åring för en bortamatch med en närmast HBO-världsfrånvänd sceniskhet i nakenstunderna, i ett åskdundrande Stockholm efter ett naturskönt nattbad som skulle vara episkt minnesvärt om det inte var för att hon efteråt ligger vaken och undrar om hon just varit med om något själavackert eller falsksmutsigt. Och kanske är det lite av båda, på det där känsloförvirrade sättet som livet ofta är. När det bränner i skallen och hettar i magen, och man inte vet om det är av skam eller glädje.

Och vansinnesdagarna följt av galenskapsnatten tömmer henne slutligen på idioti, så att hon på måndagen kan träffa killkompisen för en bio, och faktiskt känna att de har struntat i det, och att de är precis som vanligt, och det känns rätt så skönt.

Men ändå… När han får henne att skratta så att hon sitter med händerna tryckta mot sitt knä för att rent fysiskt försöka hålla kisset från att hamna på golvet, och hennes skrevrotande får den vanligtvis så rockerblaseiga karln att börja fnittra som en femåring, då är ju frågan…

Om de är två personer som egentligen är de bästa vännerna och bara förvillar sig själva i ensamhetsflykt och tvåsamhetsdesperation. Eller om de är det perfekta paret, som bara gått vilse i sårbarhetsrädslor och vänskapstrygghet.

Samt en labyrint av brudjäkelns hackande hiss och stolthetskortslutningar, så klart. Brudjäkel!

 

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Vad är kärlek?

Posted in Humor på paus

Jaa du Haddaway, What is looove?! (dramatisk pose) Baby, don’t hurt me, (80-talsbeat) don’t hurt me, (80-talsbeat) no more. (dramatisk pose)

Jag är 33 år gammal. Jag kan vid det här laget både multiplikationstabellen (hyfsat) och hur man fickparkerar med två decimeters marginal (och en repa, men vadå!), men jag har fortfarande ingen aning om den enklaste frågan av dem alla. Den som dominerar hela vår biologi och varenda gitarrpojke med en söndertuggad penna i hand.

Vad är kärlek?

Jag tror inte kärlek är de uppblossande känsloflammor som tonårens tändsticksförälskelser förde med sig. Alltid på armlängds avstånd, alltid förvandlat till förkolnade kvistar efter ett ögonblick eller två.

Jag vill inte att kärlek ska vara den ångestförvridna flyktvilja och separationspanik jag kände för de tre män jag hade sammanlagt åtta års stillsamma förhållanden med, som var så godhjärtade att jag inte kunde lämna dem, men som mitt eget hjärta inte älskade på något annat sätt än som vänner. Trots att de kunde se resten av livet med mig, men att jag inte kunde hitta något att prata om i fem minuter fram.

Jag var helt säker på att jag hade funnit svaret när en kärlek knockout-golvade mig med viktklassen av 28 oförälskade år, som jag skrivit om här och här men fortfarande väntar på att jag ska arbeta upp modet att fortsätta minnas mig igenom. Som för evigt förändrade mig, men som nog själv knappt minns mig.

Men vad händer efter det då? Är den enda definitionen av kärlek den där kan-inte-äta-kan-inte-sova-kan-inte-leva-om-inte-du-är-med-mig-känslan? Nöjer man sig om man tillslut accepterar något annat? Något mindre omtumlande. Något mer ömsesidigt.

Jag drömmer om att få en känslokäftsmäll igen, att för en gångs skull inte ha en enda tanke, utan bara en kropp fylld av exploderande fyrverkerier, men tänk om mitt hjärta inte är stort nog för att kunna rymma en andra sådan upplevelse? Tänk om jag förbiser en mer äkta kärlek som kanske har möjlighet till att faktiskt bli återgäldad, bara för att jag ständigt tittar i kikarsiktet efter nästa ouppnåeliga villebråd att försöka skjuta ner. Så att jag missar att kärlek kan vara den vän som får mig att skratta likt ingen annan kan, som utmanar min hjärna med sina egna hopphinder och mitt tålamod med sin förbaskade envishet, som lyssnar intensivt när jag faller in i ännu en maratonutläggning om de senaste flumteserna jag har kring förhållanden och män, och som visserligen inte förstår mig när jag börjar gråta över att en soluppgång är alldeles för vacker, men som ändå smygsniffar mig i nacken när han tror att jag inte ser.

De senaste fem åren, efter den första kärleken, har jag upprepat ett förnumstigt mantra som gör världen tryggt svartvit och inboxad i tydliga kategorier med staketomgärdade gränser: Om man inte vet om man är kär, så är man inte kär. För med den första kärleken fanns det inga nyanser. Det var bara tvärsäkerhet. I svartvitt.

Och så ser jag en av mina barndomsvänner, som jag sa precis den mening till för ett år sedan, när hon hade tvekat i flera månader av ett annars fint förhållande, och som bara en månad senare plötsligt tittade upp på mig och sa att hon aldrig hade varit så kär i hela sitt liv. Och som fortfarande är precis så genuint-lycklig-kär, i någon som är lika kär i henne.

Och jag tänker att jag bara vet en sak om vad kärlek är, och det är att jag inte vet någonting.

Vem sa att jag inte har en spännande sommar?!

Posted in Skratta åt det tragiska

Så går ännu en hångellös helg till historien. Men ser man på. I dag öppnar jag min inbox. Och ser att jag har fått reklam från Flirtfair. Där man skippar allt det där med klockan-3-krogragg och dejt-kärleksförhoppningar, och helt enkelt pang på rödbetansöker kk-förhållanden. Well… Antingen försöker de sadistiska högre makterna ge mig ett skadeglatt tecken om att det banne mig inte kommer bli några romantiska förbindelser den här sommaren. Eller så läser någon lösningsorienterad barmhärtig samarit på marknadsavdelningen min blogg. Och ser sig ha ett svar på mina problem. Som inte inkluderar mer salivslattande i pubtunnan.

Närå, det går bra nu. Jag måste annonsera för att få sex, så nog attan flyter livet!

Kvinnlig vänskap – ett pansar på singelslagfältet

Posted in Singelvänner

Till alla löskokta rötäggshjärnor som vågat fördomstänka att kvinnlig vänskap skulle vara något annat än ett ogenomträngbart kraftfält som skyddsomger en mitt i ett stormande krig – det här är vad ni missar:

Jag: ”Jag kommer aldrig träffa någon! Jag kommer dö ensam med lössen i min hårknut som enda sällskap!”
Tjejkompis: ”Älskling, jag har alltid velat ha en mängd husdjur, då får du flytta in hos mig!”
Jag: ”I lördags lade jag säkert två timmar på att försöka ragga upp den mest gudomliga skäggvarelsen, och sedan var han plötsligt bara borta!”
Tjejkompis: ”Gay, gift eller dum i huvudet. Enda alternativen du behöver överväga!”
Jag: ”Det var fan i mig inte en enda jäkel som raggade på mig under hela utekvällen! Spyan i hörnet fick mer uppskattning än jag!”
Tjejkompis, utan så mycket som en andpaus: ”Det var för att du var för snygg. Du får inte klä dig sådär läckert, helt enkelt. Du skrämmer ju modet ur de stackars liven!”

Efter en utekväll som kl 02.45 fått en att känna sig som den fjösljumma salivslatten i pubtunnan som ingen vill dricka upp, så finns det bara en räddning: En kvinna, och de karmakvävande lögner hon är villig att ge.

Insikterna av att resa med en karl

Posted in Observationer

Jaha ja. Jamen det här var ju jäkligt trevligt. Verkligen. Tack så himla mycket, högre makter slash livets typiskhet slash vem-sjutton-som-nu-bestämmer-här-och-är-villig-att-ta-lite-jäkla-ansvar. Ni har brölat livets sanning i örat på mig. Och med en tinnituston i klass med Notre Dames kyrkklockor i öronen så har jag och mina vibrerande öronsnibbar inte mycket till val än att lyssna. Fine. Ni vinner. Jag fattar. Jag hör. Budskapet är: Det är ändå rätt så trevligt att inte vara ensam.

Resan med min killkompis var… weehoo-fantastisk, menvadfaaan-irriterande, ontimagen-skrattfylld, jagmåstebaravaratystochnjutaenstund-mysig, snällakryplitenärmare-skedande och allmänt jagvillinteattdethärskataslut. Och nu kanske ni tycker att jag blir mer kräkframkallande skenhelig än hela Sjunde Himlen-familjen på söndagsfika i ett Bullerbyn-hus med en tungotalande Runar Sögaard som värd, när jag vill börja svinga med pekpinnen och anse mig veta något om förhållanden bara för att jag har tillbringat mer än en kvart i en karls sällskap, men vi vet ju alla att ni i så fall kommer ha rätt, så vad fan, le bara lite medlidande och låt mig hålla på så blir vi alla glada. För, det här är Insikterna Jag har Fått om Förhållanden (efter, hrrm, 2,5 veckor):

  • Nuförtiden (och då pratar jag mer i termer av efter 30 än efter 2010) finns det tydligen en ny liten relationsrutin (gällande även för vänskaper) som heter ”jobba på förhållandet”. Detta jobbande består av att praaaaata om vad man uppleeeever som prombleeeem. Och då ska man lyyyysna och niiiicka och sedan beräääätta hur man själv kääänner. Kan ni tänka er! Och här gick jag och trodde att det var som när man var 25 och problem löstes genom en skriktävling följt av en surhetstortyr uppbackat av en anklagelsekastning och avslutat med lite fumligt bli-sams-sex, där problemen liksom glömdes bort i en grötig mix av postsexhormoner och en lätt hjärnskakning orsakad av det obekväma dunkandet mot volvobilens sidokarm. (Jag växte upp i en småstad, okej! En Volvo var fan i mig högsta finess. Jag menar, hade man riktig otur kunde det bli mormors Peugot i stället. Och sex i en Peugot – kom igen! En flicka måste ändå ha lite klass. I Peugoten får man ju aldrig plats med dunken hembränt!)
  • I detta praaaatande är det tydligen en sak som är väldigt viktig – man ska SÄGA vad som är fel. Detta SÄGANDE är mycket viktigt för män. Ingenting räknas som inte har SAGTS. Jag kan frustrationsbita karln i tån, ledsamhetsböla mina ögon till tennisbollar och raserigasta sönder hans trumhinna, han kommer ändå inte tycka att jag har förmedlat att något är fel om jag inte sedan SÄGER det. Explicit. I tydliga ordalag. Som gärna har en ritad manual vid sidan av. Under resans fem första dagar formulerades meningen ”men då måste du SÄGA det” ungefär i samma stadiga takt som den tyske resenären i sätet bredvid mig under flygresan fes. Och det var ofta, kan jag säga. Både fisandet och meningslevererandet alltså. Vilket jag först inte kunde förstå vikten av (SÄGANDET alltså, fisandet låter jag tysken svara för). Därför att, jag hade i min obegripliga villfarelse trott att man faktiskt kan FÖRSTÅ en sak eller två som faktiskt inte SÄGS. Ett exempel från resan: Jag vet att karln gärna vill hitta ett ölställe som serverar exakt den där ölsorten som typ skulle kunna förvandla en broiler till en oxfilé och ge smaklökarna en enkelbiljett till sensationshimlen. Jag traskar mig därför till ett blodtrycksfall så häftigt att det skrapar hål i mina fotsulor utan att klaga ett ord på att karljäkeln för guds skull kanske kan nöja sig någon av de andra tusentals ölsorterna som frestar på menyerna, men jag ser ju på honom hur trånande han scannar öllista efter öllista, så jag stapplar framåt fastän svimningsfläckar dansar i ögonvråna och knäna maracasspelar av darr (okej, riiiktigt så allvarligt kanske det inte var, men kom igen, man måste ju ha lite tyngd i sin argumentation) tills han har hittat precis vad han söker och jag äntligen får äta. Karln har sitt överjordiska möte med Ölguden. Vi går därifrån. Och jag föreslår att han följer med mig och tittar efter en vinylskiva som jag vill ha. Varpå karln… klagar!!! Mikael Persbrandt på en avtändning har fan varit på bättre humör än vad jag blev i den stunden. Med ögonbryn så nedtryckta att de praktiskt taget korvar ihop sig ovanpå ögonlocken, och en mun så hoppressad att bokstäverna får krypa ut genom mungiporna, snäser jag att jag ju faktiskt har varit på väg att få ett slaganfall av utmattning de senaste timmarna (än en gång, man måste liksom bre på lite för att vinna!) så är det verkligen för mycket begärt att han ger mig en kvart av sin tid?! Varpå karln förvirrat ber om ursäkt och sedan yttrar meningen som under de kommande dagarna skulle bli lika ofrivilligt välbekanta sällskap till mig som tyskens innandöme: ”Men, då skulle du ju ha SAGT det.” För mitt svimningsbleka ansikte och darrande underläpp var tydligen inte tydligt nog. Så visst, därefter började jag kompensera genom att SÄGA precis allt som jag tyckte var ett problem. Och jag kanske kan erkänna att kommunikationshjulet rullade något smidigare efter det, men det får ingen av er så klart säga till honom! Jag menar, kom igen. Karln skulle ju tro att han hade haft rätt, och det får man aldrig låta en karl tro! (Mitt singelskap – en gåta!)
  • Den händelserika resan gav slutligen ett avslöjande om att det finns ett expresståg till det där gyllene vänskapsstadiet när man känner varandra utan och innan. Hrrm, rätt så bokstavligt talat där. Något som motsvarar kanske ett år av seriöst dejtande och två år av konstant samtal. Samt ett giftermål eller två. Man ska bli magsjuka ihop. För det är när man ligger där på toalettgolvet och undrar om det är ens egen eller den andres bajsdoft man har i näsan, som man inser att det inte finns några fler fasader att upprätthålla. Och det är något fint i det. För man kommer med den här personen aldrig mer behöva knipa sig till tarmvred av förstoppning. Och jag tror faktiskt att det bästa i livet är människor som man inte behöver få förstoppning med. Där har vi något som bör skrivas i fler nätdejtingprofiler!!
  • Det blev ett pärlband av andra silkeslena glitterinsikter, som att jag sover så mycket bättre med någon annans andetag i rummet, att jag kanske inte är helt omöjlig att ha ett förhållande med ändå, att det är något väldigt fint i människor som låter en ta sin tid på sig, men att den tiden inte är för evigt, och slutligen, att om det är något jag vill uppleva mer än ett förhållande så är det att uppleva en stor kärlek, fast det där sista måste jag ta ett par dagars klurande på innan jag skriver om det. Jag behöver er hjälp med att hitta ett svar, men jag vet inte riktigt vad frågan är än.

Så jaha. Jomen tack då för den insikten. Nu behöver jag inte längre misstänka att det vore rätt så gött att inte vara ensam, nu vet jag att det är sant. Oavsett om det är killkompis, tjejkompis, partner eller get (vadå, jag dömer ingen) så är det rätt så fint med någon att kunna hänga med. Och därmed fjuttades min redan glödande desperationsblick upp till att bli en lysande fyr i nyllet på mig. Så se upp där ute! Inför kvällens utgång med singelvännerna varnar Trafikverket för att en levande strålkastare stryker längs stockholmsgatorna. Risk för katastrofala fyllekollisioner anses stor!

En karl som resesällskap

Posted in Observationer

Jag har, som ni vet, tjatat till mig själv en resa med min killkompis. Beslutet var ungefär lika ömsesidigt som en tjurslakt utan barmhärtighetsbedövning eller rengjord kniv. Kompisen sa att han skulle tänka på det, jag bokade biljetter. Han undrade om det var en bra idé, jag slutade lyssna. Han började gå runt med en blick uppspärrad av primitiv flyktinstinkt, jag klappade honom tröstande på axeln och sköt honom sedan i nacken. Typ.

Men jag är säker på att det kommer bli en välsmakande upplevelsecocktail med ett dansande trevlighetskörsbär ovanpå! Alltså, för mig. Jag ser det som ett psykologiskt experiment i de framskridna faserna av singelskap. Dels för att se om jag efter fem singelår blivit så ensamhetsskadad att jag inte längre kan umgås med någon 2,5 veckor i streck. Dels för att se om jag klarar av att den där någon faktiskt är en karl.

Uppkopplingsmöjligheterna kommer därmed vara lite sporadiska under 2,5 veckor, men jag lovar att jag jobbar fram djupgående research åt er och kommer uppdatera varje gång jag har möjlighet. Ögonblickstankar dyka upp på Singelbloggarens Twitter/Facebook, men de riktiga analyserna sker så klart här. Hur är det att intensivleva med en karl? Har jag det egentligen rätt så bra i min ensamhet, eller är det bättre att vara två under korkeken? Och finns det i den här situationen något hopp om att jag någon gång kommer kunna vara i ett långsiktigt förhållande utan att vilja kväva människan i hans sömn och gömma liket?

Upplevelsen har redan börjat när vi nu drar iväg. På flygplatsen:
Jag: ”Här är utskriften till hotellet, flygbiljetten, en vägbeskrivning av hur vi tar oss från flygplatsen till hotellet, glöm inte att ta ut pengar också, valutan ligger just nu på det här, om du är trött har jag med mig extra öronproppar, och näsdukar ifall det inte finns toalettpapper när vi kommer fram, undra om jag ska köpa en karta här eller där, hm, och just det, din väska går inom måtten för handbagage så du behöver inte checka in den.
Killkompis, tittar förvirrat på mig med den där skräckfyllda blicken igen. Tittar ner på sin väska, och sedan på bunten av papper i min hand. Sedan lyser han upp. ”Jag har passet med mig!”
Okej. Då så. Nu kör vi.

Rädda en singel – hjälp oss fylla sommaren!

Posted in Roliga bilder

Så, sommaren kan vara en mental muggdoppning för singlar. Mycket ledig tid, ingen som automatiskt planerar att man ska tillbringa den ihop (som vi pratade om efter intervjun i Ligga med P3). Bland parvännernas grillmys, romantiska resor och firande av diverse bröllopdopnamngivningihopflyttningblablawhatever så är det lätt att glömmas bort. Bli lämnad att hitta på sina egna semesterplaner. Vilket leder till att man hamnar i ens föräldrars sommarstuga. Och sitter och ugglar med mamma och pappa i fyra veckor. Vid 32 års ålder. Med en mor som stup i kvarten frågar om man ändå inte behöver en varm tröja. I 25 plusgrader. (Sommaren 2013 – vilken höjdpunkt i livet!)

Reparatören kom på en bra idé. Vi får väl helt enkelt tala om för parvännerna att de inte ska glömma bort oss. Att vi också vill följa med på grillmyset – även när bordsplaceringen blir ojämn! Jag slängde därför ihop en liten stöddekal, fri att sprida vart ni vill, och skapade även facebooksidan Singelbloggaren, där ni kan dela bilden lite lättare.

#räddasingeln – Nu får vi väl för fan hoppas att den här sommaren tar lite fart! Jag vill ha diverse festergrillkvällaraktiviteterkubbblablawhatever!

Rädda en singel – hjälp oss fylla sommaren!

singelblogg-singeldekal