En rolig blogg! Med visst lobotomerande…

Okej, reboot! Kinden är skrapad efter att ha gnotts mot asfalten ett tag, men om vi ska vara bindreklamkäcka kan vi väl konstatera att skrubbsår ändå visar att man har varit med i matchen. Om så bara för en kort stund. Och även om egot känns som en pitbulls tuggleksak, så är alternativet de vidsträckta likgiltighetsperioder då inget känns, inget väcker intresse. Och jag börjar misstänka att man måste uppfinna en ny decimalsats för att motsvara den kvot av mitt liv som inte präglas av likgiltighet.

Så, låt oss garva åt det i stället. Historien i korthet:

Personen låter mig veta att han lätt blir tveksam om det går för snabbt fram. Jag hör hans ord, tar in informationen, och går sedan glatt vidare till att berätta att jag inte har känt mig så intresserad av någon så snabbt sedan jag träffade mitt livs hittills största kärlek. Vilket får honom att skrämt spärra upp ögonen. Så jag känner mig tvungen att förklara mer. Genom att säga det igen. Fyra gånger. Under en kvarts tid.

Personen berättar att han hatar drama. Vilket av naturliga skäl gör mig något osäker (skäl i formen av ett dramaknarkningsberoende som får Lindsay Lohan att verka ren), och som alltid när jag blir osäker drar jag mig undan. För att sedan få panik när han inte följer efter. Vilket gör att jag börjar höra av mig med ungefär en halv sekunds mellanrum. Vilket får honom att rygga bakåt. Så jag säger att det nog inte funkar. Varpå han tar ett steg framåt. Men inte tillräckligt långt fram för att göra mig lugn. Så jag börjar jaga efter honom igen. Med förklaringen att jag vet att jag sa att det inte funkade. Men att jag nu ändrat mig. Så att säga. Hrrm. Japp.

Personen tröttnar till slut (efter imponerande lång insats måste jag säga) och säger att vi nog inte passar ihop. Men jag känner på mig att han ändå har ett litet intresse kvar, som kanske kan väckas till liv om jag ger honom andrum. Så jag säger att han nog har rätt. Lägger på. Och bestämmer mig för att hålla mig undan i minst ett par veckor. Vilket min hjärna är fast beslutad att hålla, till och med medan händerna ett par timmar senare skickar iväg ett mess och säger att jag inte vill att vi ska sluta träffas. Vilket hjärnan ser, och tänker ”ja det här kommer ju definitivt sluta i katastrof”. Vilket det så klart gör. Surprise.

Jodå, jag kan minsann garva åt det tragiska! Det här kommer definitivt vara en rolig blogg även när jag vill karva ur min hjärna med en sked. Jag hoppas att du tycker om gallhumor på gränsen till det morbida?

Dags att gå tillbaka till kvällar som ekar. Jag ska bara gå till köket en stund och leta reda på den där skeden…

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *