Singelbloggaren raggar med stil

Nä nä, men visst. Hör inte av dig då. Strunta i det, visst!

Jag förstår inte alls… Det är verkligen helt obegripligt. Jag som var så hänförande elegant och… värdig!

  1. Han och hans vän börjar prata med mig och min vän. Jag och kompisen har precis konstaterat att den här vintern har varit så hångelfattig att vi knappt kan formulera ord till våra aw:ande kollegor eftersom testosteronnärvaron i baren på Scandic Malmen förvandlar oss till flåsande hounds med dregelproblem, så ni kan ju tänka er de glödande ögonhål av rå jaktinstinkt som riktas mot de stackars karlarna.
  2. Jag står efter en kvart och sveper uttråkat med blicken över baren. Vilket man kanske kan tycka är ett märkligt beteende när en snygg karl med briljant humor just har börjat prata med en, visst, det skulle man kunna tycka… Men, han är intressant, jag är frustrerad nog för att känna mina äggstockar pulsera i öronen, och mina ögon strålkastarlyser av frustration på ett högst oattraktivt sätt. Så jag försöker spela cool, och misslyckas radikalt, vilket gör att jag bara ser uttråkad ut. Vilket i sin tur resulterar i att han går.
  3. Jag tröstar mig med ett glas vin till. Vilket alltid är en strålande idé när man försöker bli mer charmant. Verkligen.
  4. Han återvänder (galen?) och vi pratar lite till. Och när han skrattar åt mina fantastiska skämt (i mitt vindränkta tycke) så håller han handen på min arm. Men nästa gång är den i stället lätt på min midja. Och jag får ett plötsligt behov av att berätta ingående vad strumpbyxor gör med den kvinnliga kroppen, eftersom strumpbyxor ju måste hålla sig uppe, så de måste sitta åt, ordentligt, vilket är lite jobbigt eftersom det alltid leder till något av en valk vid strumpbyxlinningen, varpå han möjligtvis ser lite chockerad ut över att plötsligt ha hamnat i en anatomisk dissektion av mina fettdepåer, så jag vill visa honom vad jag menar, så jag tar hans hand och liksom stryker upp och ner över den sagda valken, ungefär sådär som man gör med en bebis när man spelar med fingret på läpparna, ja alltså, med skillnaden att han inte är en bebis, och att det inte är läppar utan mina hudveck vi dribblar med… Och plötsligt står karln dubbelböjd, i något som jag inte vet om det är ett asgarv eller en nedkämpad kräkreflex, så jag gissar på det sista, och kilar snabbt därifrån.
  5. Men kan ändå inte släppa det. Så jag placerar mig strategiskt där han ska kunna se mig. Och efter ett litet tag (ärligt talat ett rätt så gigantiskt tag) kommer han fram igen. Och vi promenerar till tunnelbanan. Där han böjer sig för att ge en kysk puss på kinden, men jag tror (hoppas/ber/panikbehöver?) att han lutar sig ner för ett grovhångel, så jag hugger liksom tag i hans jackkrage och hoppar på honom så att denne prydlige pojke nära på trillar omkull. Inför alla på perrongen. Och därefter ger jag honom mitt nummer, och han har än så länge inte hört av sig…

Vilket verkligen är högst oförståeligt! När jag raggar så makalöst smakfullt!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

9 thoughts on “Singelbloggaren raggar med stil

  1. But how I ask you e det möjligt???? Hur?? Hur kan han motstå dig? Karln har ju uppenbarligen problem med sexuellt frustrerade kvinnor… Eller alltså sexuellt frigjorda, sexuellt aggressiva kvinnor… His loss helt klart!! Jag skulle absolut ringa om du jackkragshånglade upp mig

    • Hahaha, eller hur! Hur kan någon stå emot sexuellt lössläppta… nej jag menar ju sexuellt frisläppta… nej, vad sjutton var det nu igen… FRIGJORDA kvinnor! 😉 Åh Sussieloo, skönt att veta att du hade ställt upp i alla fall. Karljäkel…

    • Hahaha, det är onekligen lite skönt att alltid kunna dra fram det kortet. För det kan ju inte ha något med MIG att göra! 😉

  2. Jag förstår ju inte heller hur han kan motstå din strumbyxeförklaring och attackhångling men jag håller helt med Sussieloo här! En karl som inte klarar av lite vardagsgalenskap är inte mycket att hänga i granen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *