Hög på singelliv

Posted in En high five på det!

Och så händer det… En sådan där kväll som gnistrar i synfältskanterna. Som påminner om att singelliv är en ynnest, som inte ska ges upp för något annat än ett sjujävla bra förhållande. En sådan kväll som jag förr brukade krama ur varenda helg, men som de senaste månaderna har legat utom mitt räckhåll. Jag har krympt, tappat bort mig själv i vuxenkavajen, och känt mig ännu mindre för att jag inte har hittat ut. Men i går slutade jag försöka vara stor, och blev plötsligt en jätte.

En spontan aw med en nära vän gör att vi hamnar på en ölosande sunkbar på Södermalm. Ett glas blir två som blir tre, och undangömd från karriärkravens fläckfria visitkortsbeteende, Stockholms livskvävande skyltdockemingel och mina egna svårigheter att glida hackfritt mellan olika världar hittar jag tillbaka till mig själv. Till den som på dagarna trycks ihop bakom kavajens bröstficka. Den som utforskade puls med smak av hembränt och snus i småstaden, som liftade genom Kalifornien och fann sann dekadens, och som inte har en enda tanke, tånagel eller kvadratcentimeter som är perfekt.

Vid första ögonkastet vet jag att jag ska ha honom. Ett misslyckande är en axelryckning, för det här handlar inte om honom. Det handlar om mitt möte med min ständigt föränderliga självbild. Om den oövervinnerliga känslan av att han borde vilja ha mig, mer än om han faktiskt gör det.

Och när jag kliver fram, spelar mitt spel och känner kroken slinka ner i hans hals, så pumpas samma sensationer runt i mitt blod som alla droger artificiellt försöker skapa. Eller leda fram till. Eller vara ett substitut för. Märkligt att allt som behövs för att få en injektion är att göra det man inte vågar… Inhalera den beroendeframkallande substansen i jakt.

Och visst, det är bekräftelseknarkning. Det är luftslott med egot som kung och det är att inte lyckas bli hög bara av sig själv. Men det är också att leva så att varje minut bränns hela vägen från fingertopp till hjärntråd.

Vi får fasen inte försvinna i vuxenkavajerna! Vi får inte tro att vi är för gamla för det här, och underkasta oss andras definitioner av hur man ska leva. Jag vill i alla fall inte det. Jag tänker hångla mig hela vägen till ålderdomshemmet.

Ha en härlig fredag! Hoppas att ni gör något ni inte vågar!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Det fina och skita-på-sig-skrämmande i att vara nybliven singel

Posted in Nu fasen peppar vi!, Skratta åt det tragiska

Paus i repertoaren! Läsare av min singelblogg vet att jag oftast är bitterfräsande, fiaskoältande och allmänt Lilla My-ig till sinnet. I tiden av instagramfilter och framgångshets behöver världen banne mig en vrå där det mindre lyckade också får plats. Men det är dags för en bitterhetspaus och ett brandtal – om det fantastiska med singelliv.

Pratade i dag med en vän som är nybliven singel. För första gången på flera år skulle hon ge sig ut i singellivet, och denna världsrockande amazonkvinna, som till vardags tacklar situationer vi andra skulle bli dallrande geleklumpar av, hade aldrig varit så rädd som när det kom till tanken på att leva själv. Vilket fick mig att vilja köra in min näve i telefonens millimeterstora hörlur, sträcka mig genom telefonsändare och milavstånd, för att rycka tag i hennes högra öra, det som jag vet att hon alltid vinklar mot mig när hon lyssnar. För det här behöver alla nyblivna singlar höra:

Det kommer bli bra! Det kommer bli bättre än bra – det kommer bli magiskt! Aldrig kommer världen vara så glittrande juvelbeströdd, aldrig kommer den vara så skita-på-sig-av-fasa-framkallande stor. Du kommer snyta upp hela toarullar i de mörkare stunderna, du kommer möta ensamheten och bryta ihop, du kommer överleva svaghetsögonblicken och du kommer efteråt känna dig starkare än någonsin. Och du kommer lära känna en ny version av dig själv. En superhjältigare, rädslokickande, world-dominating version, som du kommer bli lika störtimponerad av som när du första gången såg Thelma & Louise gasa sig ut från en klippavsats. Du kommer ta dina första stapplande steg, tro att utelivet är ett barbariskt krig som du ger dig ut i hudlös, utan någon rustning, eller knappt något klädesplagg! Men om du inte ger upp, om du ger dig fan på att storma fronten igen, så kommer din hy förvandlas till ogenomtränglig pansar och dina fötter till järnklumpar som ingen kan få ur balans.

Visst, du kommer stå vettskrämd och vilja gå fram till någon som du inte kan sluta ögonsmeka, och sällan kommer dina vener flöda av lika mycket adrenalin, skräck och pulserande liv som när du tar första steget. Men du kommer märka att de flesta är lika dödsförskräckta som du, och blir tappa-hakan-impade över att någon annan vågar göra det de fegar ur av. Och någon gång kommer du ligga bredvid en böljande bröstkorg och tänka att livet aldrig är så ljuvt som nu, och någon gång kommer du ligga bredvid en nedkräkt toalett och tänka att livet aldrig är så vidrigt som då. Och du kommer ha rätt, det kommer det inte vara, för du kommer aldrig vara så levande som du är i just denna period.

Och när du tröttnar, och är redo igen, kanske du blir sugen på att känna på ett annorlunda sätt. På att vara en del av en tvåsamhet igen. Och då kommer det kanske vara ditt livs största kärlek som stiger in, eller så blir det en kort och sexosande affär. Vad som än händer kommer du klara det, för du kommer veta att du en gång tidigare var livrädd för ensamhet och kom över det. Du kommer alltid minnas den här perioden, hur förjävlig och underbar den än är. Så ta för guds skull vara på den och kasta dig ut! Jag kommer finnas här och fånga dig när du då och då behöver landa. Det kommer bli bra. Det kommer bli magiskt.

Nätdejtingens brutala spegel

Posted in En skopa förnedring till?, Skratta åt det tragiska

Bestämde mig för att bli lite aktiv på den nätdejtingsida som jag länge har guppat runt i med energin av en död fisk. Så jag mailade ett tiotal riktigt intressanta kandidater. Men – fick svar från noll! Alltså, noll?! Ska inte nätdejting vara den sista utvägen som jag sänker mig till från den högtstående positionen av en människa som är någorlunda normal? Hur kan jag då bli fullständigt dissad där?!

Eum, svara inte på det.

Vi går vidare till kategorin av rätt så intressanta…

Oanständiga skäl att älska singelliv – hångel!

Posted in Älska singelliv!, Roliga bilder

För man kan ha sådana här nätter… När avgrundsolycka och hetslycka uppfyller en i samma sekund. Och man får kröna det med ett hångel där minst en tand slås av och förbipasserande par avundsjukt minns desperationen som flytt (en hångelform som Tovelos musikvideo skildrar på bästa sättet i musikhistorien, eller vad säger du?).

Anständiga skäl att älska singelliv

Posted in Skratta åt det tragiska

Jag ville skriva ett inlägg om allt jag älskar med singelliv. Ni vet sådär Carola-extatiskt, Ernst-Kirchsteiger-saligt äääääälskaaar! Som jag ju gör ibland. Faktiskt. (Skit på alla som inte tror mig.)

Och det första jag kom att tänka på var alla partynätter när adrenalin och eufori gör ens nervtrådar elektriska och man har de närmaste samtalen med vänner, de hetaste blickarna med främlingar och de mest uppblåsta tankar om attraktionskraften i ens egen person. Men det är ju en singel-upplevelse som har att göra med män. Vilket gör mig till ett våp. Så jag ville inte skriva om det.

Sedan tänkte jag på alla första-gånger man får uppleva. Som första-dejt-nervositeten, första-kyss-svindeln, och första-sex-katastrofen (vilket i sig faktiskt är relativt underhållande). Vilket fick mig att undra om jag är på väg att bli dement. Eftersom jag tydligen inte kom ihåg det skäl jag för en sekund sedan hade avvisat.

Så jag gick vidare till att tänka på alla stunder med vänner, när man blir närmare än systrar för att man är varandras buffertar mot en ensamhet som hotar att svälja en hel. Men sedan mindes jag alla vänner som har försvunnit, som rent fysiskt har sugits bort från denna jord in någon övernaturlig radioskugga kallad förhållande, och blev rädd för att även singelvännerna ska försvinna på samma sätt, och ringa allt mer sällan, och vilja ses vara när killen är borta, och då blev jag bara sorgsen.

Så jag försökte tänka på stunder som bara gäller mig själv. Min tid, med mig själv… Som jag inte skulle ha ifall jag var tillsammans med någon… Men efter en väldig massa tänkande insåg jag att det var så evighetslänge sedan jag ens var tåflirt-nära ett förhållande att jag verkligen inte har ett enda minne av vad jag då missar som jag nu kan göra. Seriöst, inte ett enda minne! Jag minns knappt ens hur det var att svära över alla korta kroppshårstrån som plötsligt översvämmar ens lägenhetsgolv…

Och det gjorde mig bara deprimerad, så jag bestämde mig för att sluta tänka på allt jag älskar med singelliv.