Kampen mot genomruttna kroppsideal

Posted in Humor på paus

Genom hela mitt liv har jag och samhällets kroppsideal haft en ständig brottningsmatch. Min motståndare och jag klev in i ringen redan i unga år, och sedan dess har vi då och då en strid om vem som ska köra ner den andres ansikte i mattan och sätta sig på dess huvud. Och jag kan väl medge, hela tonåren genomlevdes med en distinkt doft av bajs på grund av de ständiga försöken att kippa efter luft med näsan fastklämd mellan kroppsidealens stenhårda skinkor. Men vid 33 års ålder kan jag Stallone-stolt köra näven i luften och segerfrusta att jag banne mig lyckas ge de jäkla kroppsidealen en snyting praktiskt taget varje gång de blir uppstudsiga och börjar hysterifäkta om plåga-livet-ur-dig-dieter och slå-knut-på-dig-träningar. Ofta räcker det med ett flippat finger och ett shut the fuck up för att den störiga jäkeln ska ge sig av. För min röv är härlig, även om den dallrar i vinden mer fladdrigt än Carolas hår i en schlagerfestival. Och jag tycker mina bröst är söta, även om de i proportion till röven ger en figur som blir mer 20-70-90 än 90-60-90. Så samhällets kroppsideal kan sticka och gasta någon annanstans, jag har hörlurarna på och dansar till min egen melodi.

Men, ibland lyckas kroppsidealen få ett grepp om min nacke och köra ner mig under hela sin tyngd. Så att jag inte kan koncentrera sig på något annat kampen i mitt eget huvud. Och i fredags förlorade jag den kampen.

Jag och förra veckans hångel möttes upp. Jag hörde av mig och frågade om han var ute, han svarade med en fråga om vi skulle ses. Och en timme senare hade jag en ivrig och högst tjänstvillig 27-åring i min säng.

Som visade sig vara en vansinnigt vältränad 27-åring, på det där skulpturalt muskelböljande sättet som pojkar i 20-års ålder kan vara. Och jag är inte vältränad, eller skulptural, eller ens i 20-års åldern… Och plötsligt var mitt huvud på mattan.

För jag kunde inte koncentrera mig på hur ljuvligt han kysste, eftersom jag var fullt upptagen med att vrida kroppen så att det inte skulle bildas något hudveck som han kunde tolka som en valk. Och jag kunde inte njuta av känslan av hans kropp, eftersom jag i huvudet stod två meter bort och brottades med tanken på att jag inte är lika stereotypt vacker som han är. Och jag kunde inte vara glad över att han hade åkt över halva stan bara för att träffa mig, eftersom jag försökte räkna ut varför i hela fridens namn han gjorde det.

Det slutade handla om hans vilja att vara med mig, och blev helt och hållet mina tvivel på varför han skulle vilja vara där, eftersom… fy fan… okej, här kommer det: eftersom jag inte vet om jag är fysiskt mindre än vad han är.

Jepp, där är den. Den fula sanningen. Att kroppsidealen fortfarande har mina tankemönster i sitt våld, och bara låter mig leva fritt så länge jag inte utmanar gränserna. Föreställningen att kvinnan alltid ska vara mindre än mannen, och förlåt, men bara att skriva den där vidriga meningen får mig att vilja gråta och kräkas och primalskrika luften ur mina lungor på grund av hur jäkla sjuka mina tankemönster är. För även om stora män med lite extra hull och ölmagar definitivt är höjden av mitt skönhetsideal, är det så fruktansvärt ledsamt att jag därmed inte kan se det vackra i en yngling som av samhället anses vara perfekt. Eller rättare sagt, att jag inte kan se det vackra i honom i kombination med mig.

Fy fan, det är ett jäkla skit det där. Men det är väl bara att fortsätta kämpa. Brottas vidare. Och utmana gränserna lite oftare så att man inte blir lat i tron att man har vunnit hela striden.

Självtvivlen ska fan övervinnas! Jag ska kunna välja njutning över tankestrider. Och jag ska fan i mig köra kroppsidealen i marken och sätta mig på den jäkeln!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Ensamma kvällar som ekar

Posted in Humor på paus

Jag tillbringar 73% av min tid ensam. Och jo, tiden för sömn räknas också. Jag skulle säga att jag har några av mina bästa umgängesstunder när jag sover med någon. Vilket jag inte gör. Ever. (Paus för onämnbara kraftuttryck.)

Men jag har minsann rutin på min ensamhet. Tragiskt mycket rutin…

När jag kommer hem från jobbet fortsätter hjärnan koreografera kroppen i en taktfast effektivitetsdans. Nycklar i handen när jag går uppför tunnelbanetrappan, mobilen på hallbordet när jackan knäpps upp, lilla spisplattan igångsatt på sexan innan kissbesök och mysbyxorna på, och sedan vatten i kastrullen medan högerhanden rattar in radion. Lägenheten insvept i en elektronisk ljudmatta som pulserar ut liv, med radiosvammel i köket, tv-nyheter i vardagsrummet, telefontwittrande med högerhanden och datorknappande med den vänstra. Tända stearinljus framför punktbelysning framför utsikten över grannarnas gloriaomgedda fönsterliv. Och klockan 22.30, stereon på timer, och sängen intagen med en trötthetssuck i gränslandet mellan njutningspust och pliktstön. Förhoppningsvis utmattad, eftersom det (snällasnälla) ger en tyst hjärna.

Tacksam över att ännu en kväll ha bullersvept över tystnaden i mitt hem.