Ni måste rädda mig! Ålderskrisen väntar…

Posted in Skratta åt det tragiska

Eftersom anonymitet är högst väsentlig för den här singelbloggen och de världsavgörande statshemligheter som avhandlas här (Ursäkta! Var det där en frustning?!) så måste jag vara aningen luddig – men en födelsedag ligger i alla fall inboxad i de närmaste månadernas kalenderrutor. Jag fyller 33, och vi kan väl säga så här… Mina vänner, sätt på er skyddsglasögonen, för det här kommer inte bli vackert.

Hur vet jag detta, undrar ni kanske nu. Jo, här är ett tips för personlighetsbedömning som borde läras ut på grundskolenivå:

Jag tycker om gruppen Kent. Och så fort ni träffar en människa som tycker om Kent ska ni bara resa er upp, tacka för er och gå därifrån. Förklara inte ens varför, bara gå. Och skulle personen möjligtvis försöka hålla er kvar, försvara er med en bitchslap hård nog att skicka den tillbaka till barndomen, för att sedan panikspringa åt andra hållet. Var inte orolig, det här är högst befogat, eftersom alla med en beskyddande inställning till sin mentala hälsa inte borde umgås med människor som avgudar Kent. Speciellt inte om människorna som avgudar Kent är över 20 år. Och definitivt inte om de är över 30! Eftersom det är psykets motsvarighet till det fysiskt otvetydiga sjukdomssymptomet av att skita blod.

Min omgivning har inte skyddat sig själva på det här sättet, vilket är ett misstag som inom den närmaste framtiden kommer hinna ikapp dem och börja rabieskäka på deras rövar. För till och med en ärtminimal tankeverksamhet förstår att en människa som efter tonåren fortfarande anser att efterfesterna ska tonsättas med Kents ångestfrosseri är genetiskt okapabel att inte få en 30-årskris. Och jag hade ingen 30-årskris. För den behövde bygga upp kraft. Den väntade till 33.

Nu när jag tänker på det kanske hela den här bloggen är en kris i html-form. Inte ens med kisande ögon och igendimmade kontaktlinser är mina förehavanden här inne något som kan likna värdighet. Jag menar, kom igen, att plötsligt vilja deklarera för världen att man vill träffa någon, att förvandla första nätdejtutmaningen till en akrobatisk övning och att bete sig fullständigt odejtbar när någon intressant väl dyker upp – det är starten på en kris som inte kommer bli vacker. Och det ser ut som om jag har valt er som min terapeutiska flytboj i det mentala skeppsbrott som väntar.

Ett ögonblick, jag vänder lite på kinden bara. Sådär. Kör nu! Bitchslapa på och spring för era liv! 

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Vik hädan, snoppar!

Posted in Älska singelliv!

Glöm frustrationen! Glöm närhetsbehov, framtidsplaner och rosa solnedgångar! Alla med snopp ska hålla dem jäkligt långt borta från mig, det kan ni skriva upp! Och nej nej, kliv bort från det där vinddraget, vem vet, en spermie kanske lossnar och blåser iväg åt mitt håll, och jag har inte hunnit bygga den kondom i kroppsstorlek som jag hädanefter tänker leva i.

Jag tittade i dag in i helvetets nionde krets, och Satan försökte slita loss en tugga av mig! Vart jag än vände mig stirrade jag in i vidöppna gap, som vrålade åt mig så att jag kunde känna mina trumhinnor korva ihop sig och ta skydd bakom hjärnan. En minidjävul ryckte tag i mitt hår, och en annan sprang rakt in i mig och försökte ta en tugga av mitt skrev! Jag skämtar inte! Den öppnade munnen och försökte bita i grenen av mina jeans! Och visst, följeslagaren rabblade något om kliande tandkött, men har man en gång sett blottade tänder mot ens heligaste klenoder så har man sett Satan – tro mig!
Jag lyckades dock ta mig därifrån. Visserligen traumatiserad, linkandes, med en ryckande muskel vid vänster öga och tinnitusskador som fortfarande inte har släppt, men jag kom ut vid liv. Och kände att – nej, det blir banne mig aldrig Ikea igen. Och det blir banne mig aldrig barn!