Dags att berätta den smutsiga historien

Posted in Singelliv

Ni vet ju att jag är själva sinnebilden för känslokontroll. Hissen går kanske inte hela vägen upp men alla hästar står så prydligt i stallet, kniven är inte den vassaste men oh ja vad alla bestick är i lådan, och även om hjulet snurrar och hamstern är död så finns det absolut inga tomtar på taket. Nejdå, inte alls. Så det här är så klart inte om mig. Det är om min vän. Som är ungefär lika resonabel som Ronaldo på pms med blodsockerfall efter att domaren har andats i en riktning som han inte tycker om. Helt enkelt så redo för inspärrning att man skulle skämmas för att vara henne. Om man nu var det. Vilket jag inte är.

I alla fall, min vän har varit på en resa med sin killkompis… Hursa? Nämen jag säger ju att det här inte är om mig! Det är om en vän ju, säger jag! Sommaren måste ha planterat fågelbon i era öron och förvandlat hörselgångarna till igenproppade råttnästen…

Min vän och hennes killkompis fick halvtill det under resan på det där fjärdedelsförvirrade sättet som skapar en åttondels kvardröjande frågetecken när de väl kommer hem. Så min vän tänkte att hon skulle reda ut de frågetecknen. Och vännen, som vanligtvis inte drar sig för att babbla vitt och brett om såväl cellulitförändringar som sexfunderingar med sin killkompis, bestämde sig för att just den här diskussionen var bäst att föra via sms. Eftersom sms är en välprövad källa till alla glasklara diskussioner. Det vet vi ju alla.

Så, hon skickar sturskt ett mess, där hon skriver att hon inte vet vad hon känner och hon inte vet vad hon vill, men att hon känner sig förvirrad och undrar hur han känner för henne. Väldigt modigt, tycker hon själv. Väldigt moget, tycker hon också. Väldigt upplagt för att killkompisen ska droppa som en friarpoppa till ett knä och sjunga henne lovsånger i kanon med halsmandlarna i kör. Minst! (Varför hon tycker detta är i historien tyvärr högst oklart, men ni vet, hamstern är ju död och hissen fast på tredje våningen, så vad ska man förvänta sig.)

Så när hon sedan får svar, och messet lyder att han inte vet vad han tycker och inte vet vad han vill, för han har hållit den dörren stängd sedan hon för ett par år sedan gjorde klart att de aldrig skulle bli något annat än vänner (just det, glömde jag nämna den detaljen? Ah, det är nog bara för att hon typ hade glömt det. Och alltså, därmed glömde att berätta det för mig. Men konstigt nog verkar minnet i hans videobank vara i HD. Verkligen konstigt!), så blir hon… hur ska vi benämna det..? Så långt från känslokontrollad att en rymdraket och en NASA-gps inte skulle nå fram! För det sjungs inga lovsånger. Och det hörs ingen kör. Och marken framför henne är påfallande tom på böjda knän. Och eftersom Stoltheten är hennes bästa vän, som har hållit henne sällskap när x antal andra män inte velat ha en trekant med henne och bästisen, så kastar hon med håret tills nackmuskeln vrids till en polkagrisstång, och bestämmer sig för att ”nähepp, då får det väl vara då”. Vilket hon också bestämmer sig för att messa. Mer exakt: ”Äh, nu struntar vi i det här. Vi fortsätter som vanligt i stället.” Och sedan hör hon inget mer. För (kan ni tänka er sådan idioti) när hon skriver att de ska strunta i det, så tolkar han det som att de ska strunta i det!! Jag menar, hur korkad får man lov att vara utan att bli tilldelad en överförmyndare över alla framtida sociala interaktioner, jag bara undrar… Vadå att det inte är han som är korkad?! Nej, nu försvann min hörsel plötsligt väldigt lägligt. Vi går vidare!

Stoltheten slår till igen, ger den där kortslutningen i hjärnan och strömbrytaren i personligheten, och vips så finner hon sig själv ute och har raggat upp en 28-åring för en bortamatch med en närmast HBO-världsfrånvänd sceniskhet i nakenstunderna, i ett åskdundrande Stockholm efter ett naturskönt nattbad som skulle vara episkt minnesvärt om det inte var för att hon efteråt ligger vaken och undrar om hon just varit med om något själavackert eller falsksmutsigt. Och kanske är det lite av båda, på det där känsloförvirrade sättet som livet ofta är. När det bränner i skallen och hettar i magen, och man inte vet om det är av skam eller glädje.

Och vansinnesdagarna följt av galenskapsnatten tömmer henne slutligen på idioti, så att hon på måndagen kan träffa killkompisen för en bio, och faktiskt känna att de har struntat i det, och att de är precis som vanligt, och det känns rätt så skönt.

Men ändå… När han får henne att skratta så att hon sitter med händerna tryckta mot sitt knä för att rent fysiskt försöka hålla kisset från att hamna på golvet, och hennes skrevrotande får den vanligtvis så rockerblaseiga karln att börja fnittra som en femåring, då är ju frågan…

Om de är två personer som egentligen är de bästa vännerna och bara förvillar sig själva i ensamhetsflykt och tvåsamhetsdesperation. Eller om de är det perfekta paret, som bara gått vilse i sårbarhetsrädslor och vänskapstrygghet.

Samt en labyrint av brudjäkelns hackande hiss och stolthetskortslutningar, så klart. Brudjäkel!

 

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!