Mina topp 3 dissningar och, eum, stoltheten

Posted in En skopa förnedring till?

Min dissningshistoria har sprungit loppet runt genom umgängeskretsen. Ni vet, fått svordomspepp vid starten, stöttningstjut längs löparbanan, och så kraftiga ryggdunk vid målgången att förnedringen hostas ur kroppen i en psykisk Heimlich manöver. Själva essensen av kvinnlig vänskap, helt enkelt.
Och i terapisessionen efteråt KBT-krystade en vän fram något riktigt smart: att en dissning egentligen är något att vara så förijävla stolt över – eftersom det är ett tecken på styrka mer imponerande än den mest uppumpade biceps. Att vi gjorde det innebar att vi vågade, så vi borde kasta stolthetströjan och flasha våra dissningsärr mer ivrigt än Taylor Lautner framför en kameralins i magrutehöjd. Och det lät jäkligt bra. Smart liksom. Så jag bestämde mig för att göra en lista över mina topp 3 dissningar.

1. När jag äntligen fick till det med gymnasiets snyggaste kille och hamnade i hans smutstvättäckta säng. Där jag sexigt började klä av mig själv… Bara för att upptäcka att jag ju bar shaping strumpbyxor. Som det behövs ett EM-mästerskap i brottning för att kunna kräla sig ur. Insåg jag. Efter att i ungefär en kvart ha försökt lösgöra röven från tvångströjan av nylon. Och när jag äntligen hade fått ur inte bara vänstra utan även den högra skinkan, så harklade sig killen, och sa: ”Eum, det här kanske inte är så bra idé ändå.” Jag stirrade på honom, bedömde situationen, och hoppade sedan ut ur rummet med strumpbyxorna runt knäna. I stunden kändes det som det mest värdighetsbevarandra draget jämfört med att återupprepa brottningsmatchen igen. Kan inte säga att det kändes lika värdigt när jag gick ut ur hans hem och plötsligt fann mig på en trafikerad gata med röven bar.

2. När min pojkvän gjorde slut med mig när jag var 22 och vi båda grät och höll om varandra. Varpå jag kröp upp i hans knä. Vilket kanske var lite gulligt. Om jag hade släppt taget när han reste sig. Och inte hängt mig fast om hans hals. Och hängt där medan han omständligt stegade sig mot dörren. Där min armstyrka slutligen gav vika. Så jag tappade taget och satte mig på golvet. Där jag helt enkelt bestämde mig för att hålla fast vid vad jag kunde få tag på. Vilket var hans ben. Jorå… det var onekligen lite pinsamt. Om jag, sittandes där på golvet, dessutom hade börjat böna och be så hade det lämnat pinsamhetsfacket och behövt arkiveras om i skäl-för-medicinerings-facket. Hrrm, så det är nog bäst att vi avslutar historien där.

3. Well, den sista tillhör så klart den stora kärleken, så den måste jag ju hålla på till följetongen. Jag menar, man vill ju ha lite göttig förnedring kvar att njuta av!

Joråsåatte… Det var alltså nu jag skulle vara stoltare än någonsin… Hrrm, jag skulle säga såhär, det var en intressant tes – nu slutar vi att testa den.

I helgen ska jag på hela TVÅ nätdejter. Så vem vet, jag kanske får fler dissningsärr att vara stolt över! Jisses… Jag behöver nog lägga mig ner lite.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!