En fläkt av förhållandesex

Posted in Lite för mycket ärlighet

Ursäkta mig, två korta sekunder, jag skulle bara behöva… MOOOOTHER FUUUUUCKING JÄÄÄÄÄVLA GEEETRÖÖÖÖV SKIIIIITPÅÅÅÅSEE KOOOMMMER FAAAAN INTE PÅ FLER SVOOOORDOOOMAR MEN FAAAAAN VAD JAG TÄNKER FOOOOORTSÄTTA ÄÄÄÄNDÅÅÅ FIIIIIISKMÅÅÅÅÅÅÅSSSS HEEEEELVEEETEEE GRIIIIIS…

Pust. Okej. Så. Tack. Förlåt. Ni vet. Tackförlåt. Jag är ok nu. Eller. Nåt.

Kära vänner. Jag måste tyvärr informera om att världen är ond. Livet är brutalt. Kvittrande idyllfåglar på morgonkvisten kanske låter som livets goda för lyckliga öron, men sanningen är att de bara restickehånar om nattens missade möjligheter. Och ni vet den där sömnigt lyckoskimrande friden på en söndagsmorgon? Det är ett frekkin Eiffeltornsenormt, pekat finger, uteslutande skapat av sadistiska högre makter för att göra kontrasten till vad som kan försiggå mellan söndagslakanen så mycket mer övertydlig. Well, det pekade fingret är intryckt mot min panna. Jag har sett det, tack så jävla mycket! Så kan någon jävel dra igång en bombattack utanför mitt fönster så att jag frekkin slipper märka det mer?!

Lördagkväll. Jag ligger utslagen i min soffa, eftersom den senaste tidens jobbdisciplin självklart belönas med en dunderförkylning så fort det i fredags blev dags för semester. Som sagt, på tal om sadistiska högre makter och sånt där. I alla fall… Jag har inte diskat på en vecka, jag har inte städat på tre veckor, jag ligger i feberdimma så tjock att tv-flimret är en blinkande fyr i medvetandefjärran, och mitt vardagsrum har fått ett nytt golv bestående av snorpapper eftersom min lilla påse för länge sedan är full och jag fan inte pallar att gå och hämta en ny. Och det är då jag får ett mess. Från en gammal kk. Som bor i Norrland men som nu har jobbkonferens i Sthlm och inte trodde att han skulle kunna komma ifrån så han har inte hört av sig men kanske går det och han vill gärna ses så han ska försöka slinka bort från hotellet framåt natten.

Och ni vet ju hur det gick senaste gången sannolikheten av en blixtträff slog ner och jag faktiskt lyckades få ett oanständigt förslag i min ekande tysta mobil. Så ni förstår säkert min reaktion när sannolikheten för ett andra blixtnedslag får min mobil att burra. Den blir helt enkelt inte helt… sansad. Jag är en singelkvinna som inte har haft sex på… eh… Jag är en singelkvinna som inte ens minns när jag senast hade sex!! Om ni hör något slafsande ljud när jag går förbi så är det min mödomshinna som långsamt växer igen! Mitt skrev är snart en k-märkt forntidsefterlämning och inte ens statsfinansierade sightseeingbussar lyckas få dit turister för att hummande beskåda förfallet! Så ja, jag blev något exalterad. Men det var inte den enda anledningen. Det största skälet var nämligen att det här är något så stjärnfallovanligt som en förhållandekille.

Nej nej, han är inte i ett förhållande, sådant håller jag inte på med (även om jag inte dömer någon annan för det). Nej, han är singel, men han är en förhållandkille. I tanke. I hjärta. Och framför allt, i kropp! Vilket innebär – förhållandesex!

Åh kära singlar, minns ni hur förhållandesex var?! Och ni förhållandemänniskor, är ni medvetna om vilken skatt som ständigt finns en 120-cm-säng bort?!! För visst, singelsex är som att gå på en hipp hål-i-väggen-restaurang där man aldrig riktigt vet vad man kommer få men man blev ju ändå lite sugen när Jonas Cramby hypade den i Metro och girlangen av glödlampor ser ju ändå rätt så cool ut så visst det kanske är en lite spännande upplevelse även när pulled porken är så torr att tungan rullar runt grus i gommen och kocken har försökt dölja det genom att dränka salladsbladen i fett. En upplevelse liksom, hur illasmakande den än är. Men förhållandesex, det är något helt annat. Det är gourmetkonst och vinskicklighet. Inga konstiga kryddor och ingen snofsig interiör, men en smaksäkerhet som ändå får en att lugnt slå sig ner och veta att man snart kommer gå därifrån så jäkla mätt och belåten. Översatt med lite mindre liknelser: Mycket djupa blickar, många ömma smekningar, och en förmåga att leverera en orgasm på cirka 0,75 sekunder. (Vadå, det var länge sen! Döm mig inte!)

Så ja, jag blev helt enkelt något till mig i trasorna. Jag flyger upp från soffan. Nära på svimmar av plötsligt vertikalläge. Börjar frenetiskt diska, panikslaget plocka undan snorpapper, förvirrat städa, kommer plötsligt på mitt eget har-inte-duschat-på-ett-dygn-haveri, så kastar mig in i duschen, får ännu en svimningsattack men klamrar mig har-för-fan-inte-haft-sex-på-evigheter-fast vid duschstången, gör saker med rakblad som skulle ge knivlådan mardrömmar, gör saker med duschlotions och kroppskrämer som skulle ge miljön permanenta parabenskador. Finner mig själv plötsligt fila fötterna. Vilket är helt ologiskt, för vem fan kollar under fötterna vid förhållandesex. Men logiken har vid det här laget left the building, och i stället bereder vi en väg för nakenrumbaherran! Jag var i feberdimma, i ett frustrationsträsk, med en ilsken klitoris som enda guide. Och efter tre timmar av mani anser jag mig äntligen vara klar. Presentabel. Redo att orgasmas bort till något som liknar liv igen.

Och det är då jag somnar. På soffan. Med mobilen så nära mitt öra att jag säkerligen har gett mig själv hjärntumör. För att sedan vakna. Kl 07 på morgonen. Med tre missade samtal och fyra missade mess.

Och visst, om jag hade varit en något mindre värdig kvinna så hade jag kunnat ge en ovärdig respons i det läget. Jag hade till exempel kunnat börja frustrationsgråta. Med en täppt näsa och bubblande snor. Kanske kastat en vintagevas i väggen likt en femåring med trotsproblem. Och kanske till och med stampat ut på balkongen och hytt med näven åt världen för att sedan skrika ”moooother fuuucking gå och dööööö” åt ett lyckligt par som just joggar förbi i matchande träningskläder.

Visst, det hade kunnat hända en ovärdig kvinna med slafsande mödomshinna.

Så… Trevlig söndag på er! Jag ska bara gå och dammsuga upp vintagevasglassplitter.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Den vilda striden om vem som viker sig – och hör av sig först

Posted in En skopa förnedring till?

Ha! Kamikazepiloter, gör en dödsfärd er modiga, va? Och free diving frekkin fallskärms-what ever, tror ni att era ballar är två Globen-byggnader hängandes upp och ner? Well, ni kan alla köra upp era machofasoner dit magsäcken tar av sig hatten och skakar hand med tarmarna, för jag har ett chicken race som skulle få er att vika er snabbare än en linneservett i en japansk origami-turnering. Eller rättare sagt, alla vi singlar har uthållighetsprovet som slår dem alla:

Kampen, striden, slaget, drabbningen – om vem som pallar att hålla ut längst, och därmed Inte. Messar. Först!

Jorå, vi spjärnar, vi krampansiktsgrimarserar, vi påfrestningsvrider oss i vilda dödsplågor! Vår beslutsamma blick försöker fokusera på vägen framför oss, men vi måste ständigt snegla mot (mo)bilen som chicken racar bredvid, där dejten sitter och ruvar, eller kärleksintresset, eller kk:t. För det handlar om heder, om singelstolthet, att kunna stå rak och möta sin blick i badrumsspegeln, och veta, känna tryggheten i, att man Messade i alla fall Inte Först. Där mina vänner, har ni den ädla kamp som cirka 75% av mitt liv har präglats av!

Vad sa ni? Att det kanske är anledningen till att jag är singel? Att jag ska sluta bete mig som en överväxt barnrumpa som spelar trotsiga spel och i stället försöka bli en kvadratmillimeter av det som kännetecknar en vuxen människa? (…) Oj oj oj vad dålig mottagning det blev här i mitt huvud helt plötsligt! Schrprrskkksccccrrrr… Jag måste nog verkligen lägga på mitt mentala samtal med er, jag hör absolut ingenting! Scchhrkkkrrsscc… Så hej då, jag måste återgå till att… ja, ni vet, sitta och stirra på min mobil. För det är helg. Det är en vecka sedan förlustelserna. Och jag tänker fan i mig hugga av mig händerna före jag plockar upp den där jäkla mobilen! Kämpa Singelbloggaren, kämpa!

(Förresten, VeckoRevyn har dragit igång sin nomineringstid inför Blog Awards 2014. Hrrm, *skrapar foten i backen och tittar under lugg*, tycker ni… tror ni… skulle jag vara värdig en nominering till Guldpennan? Om ni, så att säga liksom bara lite grann, tycker det, så får ni gärna nominera.)

Frågorna inom nätdejting som kommer sluta med min dator på gatan och ett hål i min vägg

Posted in Dejting

Tänk vad nätdejting är underbart! Dessa härliga mail ligger och väntar i min inbox just nu, och här kommer vad jag önskar att jag vågade svara på dem:

”Vad vacker du är! Men har du någon personlighet? Vackra kvinnor har ju sällan det. ;)”
Svar: ”Så snällt, verkligen. Skulle du bara vilja göra mig en tjänst? Luta dig fram lite, sådär ja, så ska jag bara… köra upp raggningsboken The Game i din röv och hoppas att fårskalleteorin om att dissa kvinnor när man raggar på dem trycks ut genom dina öron!

”Hej! Jag heter X och jobbar med Y. Jag har en stabil inkomst, tycker om att spela tennis och har många vänner. Jag skulle gärna vilja veta mer om dig. Vad jobbar du med?”
Svar: ”Hej! Jag heter Z och är en människa. Jag tycker om puls och personlighet. För att få ett levande visitkort, var god gå vidare till Stureplans klubbar.”

”Hej! Tränar du mycket?” ”Vilken kroppsdel är du minst nöjd med?” ”Hur ofta skulle du säga att du tränar?” ”Tycker du om att äta nyttigt eller blir det mer skräp?” ”Jaha, du gillar tv-serier, så då är du något av en soffpotatis eller?”
Svar: ”Hej! Jag har ett arsle stort nog för att skugga halva Götaland, med cellulitkratrar djupa nog att tappa bort småväxta hundar i, och kan endast förflyttas med hjälp av lyftkran. Titta på min jäkla bild, fucker, vad vill du att jag ska säga?! Efterfrågar du BMI-garantier och muskelmassa-löften? Well, du får helt enkelt lita på att det du ser är det du får, och om det sedan skulle dyka upp en överraskning som att min röv inte är den titanhårda plåtburk du avkräver alla kvinnor – jamen bu fucking hu för dig! Den råkar sitta på min kropp, och jag gillar min röv, så jag tänker självklart bara sätta den i händerna på någon som absolut avgudar hur just jag ser ut.”

”Hej! Du ser ut som en glad tjej! Är du det?”
Svar: ”Nej.”

Funkar min mobil eller??!!

Posted in Singelliv

I telefon med en gift kollega:
”Vilken trevlig aw det var i går.”
”Verkligen!” (Ringringring…)
”Det är rätt så skönt att börja helgen med en utgång faktiskt. Man stänger av jobbet så bra då.”
”Mm…” (Eller messa i alla fall! Messa messa!”
”Så att man kopplar av bättre på helgen liksom.”
”Mm…” (Messamessamessa!!)
”Jag är ju så klart lite trött men annars väldigt avstressad i dag.
”Vad bra.” (Messamessamessamessa… Funkar min mobil eller?! Eller jo, jag pratar ju i den…)
”Faktiskt rätt så zen. Känner du också så?”
”MEN MESSA DÅ FÖR I BÖVELEN!!!! FAN FAN FAN BARA MESSA FÖR HEEEELVEEETEEEEEEEEEE!!”
(…)
”Förlåt. Absolut, du har rätt, jag är zen så inåt helvete efter gårdagens utgång. En levande jäkla filbunke.”

Jag ska fasen aldrig ge mitt nummer till någon ever igen! EVER!