Insikterna av att resa med en karl

Posted in Observationer

Jaha ja. Jamen det här var ju jäkligt trevligt. Verkligen. Tack så himla mycket, högre makter slash livets typiskhet slash vem-sjutton-som-nu-bestämmer-här-och-är-villig-att-ta-lite-jäkla-ansvar. Ni har brölat livets sanning i örat på mig. Och med en tinnituston i klass med Notre Dames kyrkklockor i öronen så har jag och mina vibrerande öronsnibbar inte mycket till val än att lyssna. Fine. Ni vinner. Jag fattar. Jag hör. Budskapet är: Det är ändå rätt så trevligt att inte vara ensam.

Resan med min killkompis var… weehoo-fantastisk, menvadfaaan-irriterande, ontimagen-skrattfylld, jagmåstebaravaratystochnjutaenstund-mysig, snällakryplitenärmare-skedande och allmänt jagvillinteattdethärskataslut. Och nu kanske ni tycker att jag blir mer kräkframkallande skenhelig än hela Sjunde Himlen-familjen på söndagsfika i ett Bullerbyn-hus med en tungotalande Runar Sögaard som värd, när jag vill börja svinga med pekpinnen och anse mig veta något om förhållanden bara för att jag har tillbringat mer än en kvart i en karls sällskap, men vi vet ju alla att ni i så fall kommer ha rätt, så vad fan, le bara lite medlidande och låt mig hålla på så blir vi alla glada. För, det här är Insikterna Jag har Fått om Förhållanden (efter, hrrm, 2,5 veckor):

  • Nuförtiden (och då pratar jag mer i termer av efter 30 än efter 2010) finns det tydligen en ny liten relationsrutin (gällande även för vänskaper) som heter ”jobba på förhållandet”. Detta jobbande består av att praaaaata om vad man uppleeeever som prombleeeem. Och då ska man lyyyysna och niiiicka och sedan beräääätta hur man själv kääänner. Kan ni tänka er! Och här gick jag och trodde att det var som när man var 25 och problem löstes genom en skriktävling följt av en surhetstortyr uppbackat av en anklagelsekastning och avslutat med lite fumligt bli-sams-sex, där problemen liksom glömdes bort i en grötig mix av postsexhormoner och en lätt hjärnskakning orsakad av det obekväma dunkandet mot volvobilens sidokarm. (Jag växte upp i en småstad, okej! En Volvo var fan i mig högsta finess. Jag menar, hade man riktig otur kunde det bli mormors Peugot i stället. Och sex i en Peugot – kom igen! En flicka måste ändå ha lite klass. I Peugoten får man ju aldrig plats med dunken hembränt!)
  • I detta praaaatande är det tydligen en sak som är väldigt viktig – man ska SÄGA vad som är fel. Detta SÄGANDE är mycket viktigt för män. Ingenting räknas som inte har SAGTS. Jag kan frustrationsbita karln i tån, ledsamhetsböla mina ögon till tennisbollar och raserigasta sönder hans trumhinna, han kommer ändå inte tycka att jag har förmedlat att något är fel om jag inte sedan SÄGER det. Explicit. I tydliga ordalag. Som gärna har en ritad manual vid sidan av. Under resans fem första dagar formulerades meningen ”men då måste du SÄGA det” ungefär i samma stadiga takt som den tyske resenären i sätet bredvid mig under flygresan fes. Och det var ofta, kan jag säga. Både fisandet och meningslevererandet alltså. Vilket jag först inte kunde förstå vikten av (SÄGANDET alltså, fisandet låter jag tysken svara för). Därför att, jag hade i min obegripliga villfarelse trott att man faktiskt kan FÖRSTÅ en sak eller två som faktiskt inte SÄGS. Ett exempel från resan: Jag vet att karln gärna vill hitta ett ölställe som serverar exakt den där ölsorten som typ skulle kunna förvandla en broiler till en oxfilé och ge smaklökarna en enkelbiljett till sensationshimlen. Jag traskar mig därför till ett blodtrycksfall så häftigt att det skrapar hål i mina fotsulor utan att klaga ett ord på att karljäkeln för guds skull kanske kan nöja sig någon av de andra tusentals ölsorterna som frestar på menyerna, men jag ser ju på honom hur trånande han scannar öllista efter öllista, så jag stapplar framåt fastän svimningsfläckar dansar i ögonvråna och knäna maracasspelar av darr (okej, riiiktigt så allvarligt kanske det inte var, men kom igen, man måste ju ha lite tyngd i sin argumentation) tills han har hittat precis vad han söker och jag äntligen får äta. Karln har sitt överjordiska möte med Ölguden. Vi går därifrån. Och jag föreslår att han följer med mig och tittar efter en vinylskiva som jag vill ha. Varpå karln… klagar!!! Mikael Persbrandt på en avtändning har fan varit på bättre humör än vad jag blev i den stunden. Med ögonbryn så nedtryckta att de praktiskt taget korvar ihop sig ovanpå ögonlocken, och en mun så hoppressad att bokstäverna får krypa ut genom mungiporna, snäser jag att jag ju faktiskt har varit på väg att få ett slaganfall av utmattning de senaste timmarna (än en gång, man måste liksom bre på lite för att vinna!) så är det verkligen för mycket begärt att han ger mig en kvart av sin tid?! Varpå karln förvirrat ber om ursäkt och sedan yttrar meningen som under de kommande dagarna skulle bli lika ofrivilligt välbekanta sällskap till mig som tyskens innandöme: ”Men, då skulle du ju ha SAGT det.” För mitt svimningsbleka ansikte och darrande underläpp var tydligen inte tydligt nog. Så visst, därefter började jag kompensera genom att SÄGA precis allt som jag tyckte var ett problem. Och jag kanske kan erkänna att kommunikationshjulet rullade något smidigare efter det, men det får ingen av er så klart säga till honom! Jag menar, kom igen. Karln skulle ju tro att han hade haft rätt, och det får man aldrig låta en karl tro! (Mitt singelskap – en gåta!)
  • Den händelserika resan gav slutligen ett avslöjande om att det finns ett expresståg till det där gyllene vänskapsstadiet när man känner varandra utan och innan. Hrrm, rätt så bokstavligt talat där. Något som motsvarar kanske ett år av seriöst dejtande och två år av konstant samtal. Samt ett giftermål eller två. Man ska bli magsjuka ihop. För det är när man ligger där på toalettgolvet och undrar om det är ens egen eller den andres bajsdoft man har i näsan, som man inser att det inte finns några fler fasader att upprätthålla. Och det är något fint i det. För man kommer med den här personen aldrig mer behöva knipa sig till tarmvred av förstoppning. Och jag tror faktiskt att det bästa i livet är människor som man inte behöver få förstoppning med. Där har vi något som bör skrivas i fler nätdejtingprofiler!!
  • Det blev ett pärlband av andra silkeslena glitterinsikter, som att jag sover så mycket bättre med någon annans andetag i rummet, att jag kanske inte är helt omöjlig att ha ett förhållande med ändå, att det är något väldigt fint i människor som låter en ta sin tid på sig, men att den tiden inte är för evigt, och slutligen, att om det är något jag vill uppleva mer än ett förhållande så är det att uppleva en stor kärlek, fast det där sista måste jag ta ett par dagars klurande på innan jag skriver om det. Jag behöver er hjälp med att hitta ett svar, men jag vet inte riktigt vad frågan är än.

Så jaha. Jomen tack då för den insikten. Nu behöver jag inte längre misstänka att det vore rätt så gött att inte vara ensam, nu vet jag att det är sant. Oavsett om det är killkompis, tjejkompis, partner eller get (vadå, jag dömer ingen) så är det rätt så fint med någon att kunna hänga med. Och därmed fjuttades min redan glödande desperationsblick upp till att bli en lysande fyr i nyllet på mig. Så se upp där ute! Inför kvällens utgång med singelvännerna varnar Trafikverket för att en levande strålkastare stryker längs stockholmsgatorna. Risk för katastrofala fyllekollisioner anses stor!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

En karl som resesällskap

Posted in Observationer

Jag har, som ni vet, tjatat till mig själv en resa med min killkompis. Beslutet var ungefär lika ömsesidigt som en tjurslakt utan barmhärtighetsbedövning eller rengjord kniv. Kompisen sa att han skulle tänka på det, jag bokade biljetter. Han undrade om det var en bra idé, jag slutade lyssna. Han började gå runt med en blick uppspärrad av primitiv flyktinstinkt, jag klappade honom tröstande på axeln och sköt honom sedan i nacken. Typ.

Men jag är säker på att det kommer bli en välsmakande upplevelsecocktail med ett dansande trevlighetskörsbär ovanpå! Alltså, för mig. Jag ser det som ett psykologiskt experiment i de framskridna faserna av singelskap. Dels för att se om jag efter fem singelår blivit så ensamhetsskadad att jag inte längre kan umgås med någon 2,5 veckor i streck. Dels för att se om jag klarar av att den där någon faktiskt är en karl.

Uppkopplingsmöjligheterna kommer därmed vara lite sporadiska under 2,5 veckor, men jag lovar att jag jobbar fram djupgående research åt er och kommer uppdatera varje gång jag har möjlighet. Ögonblickstankar dyka upp på Singelbloggarens Twitter/Facebook, men de riktiga analyserna sker så klart här. Hur är det att intensivleva med en karl? Har jag det egentligen rätt så bra i min ensamhet, eller är det bättre att vara två under korkeken? Och finns det i den här situationen något hopp om att jag någon gång kommer kunna vara i ett långsiktigt förhållande utan att vilja kväva människan i hans sömn och gömma liket?

Upplevelsen har redan börjat när vi nu drar iväg. På flygplatsen:
Jag: ”Här är utskriften till hotellet, flygbiljetten, en vägbeskrivning av hur vi tar oss från flygplatsen till hotellet, glöm inte att ta ut pengar också, valutan ligger just nu på det här, om du är trött har jag med mig extra öronproppar, och näsdukar ifall det inte finns toalettpapper när vi kommer fram, undra om jag ska köpa en karta här eller där, hm, och just det, din väska går inom måtten för handbagage så du behöver inte checka in den.
Killkompis, tittar förvirrat på mig med den där skräckfyllda blicken igen. Tittar ner på sin väska, och sedan på bunten av papper i min hand. Sedan lyser han upp. ”Jag har passet med mig!”
Okej. Då så. Nu kör vi.