Vad är kärlek?

Posted in Humor på paus

Jaa du Haddaway, What is looove?! (dramatisk pose) Baby, don’t hurt me, (80-talsbeat) don’t hurt me, (80-talsbeat) no more. (dramatisk pose)

Jag är 33 år gammal. Jag kan vid det här laget både multiplikationstabellen (hyfsat) och hur man fickparkerar med två decimeters marginal (och en repa, men vadå!), men jag har fortfarande ingen aning om den enklaste frågan av dem alla. Den som dominerar hela vår biologi och varenda gitarrpojke med en söndertuggad penna i hand.

Vad är kärlek?

Jag tror inte kärlek är de uppblossande känsloflammor som tonårens tändsticksförälskelser förde med sig. Alltid på armlängds avstånd, alltid förvandlat till förkolnade kvistar efter ett ögonblick eller två.

Jag vill inte att kärlek ska vara den ångestförvridna flyktvilja och separationspanik jag kände för de tre män jag hade sammanlagt åtta års stillsamma förhållanden med, som var så godhjärtade att jag inte kunde lämna dem, men som mitt eget hjärta inte älskade på något annat sätt än som vänner. Trots att de kunde se resten av livet med mig, men att jag inte kunde hitta något att prata om i fem minuter fram.

Jag var helt säker på att jag hade funnit svaret när en kärlek knockout-golvade mig med viktklassen av 28 oförälskade år, som jag skrivit om här och här men fortfarande väntar på att jag ska arbeta upp modet att fortsätta minnas mig igenom. Som för evigt förändrade mig, men som nog själv knappt minns mig.

Men vad händer efter det då? Är den enda definitionen av kärlek den där kan-inte-äta-kan-inte-sova-kan-inte-leva-om-inte-du-är-med-mig-känslan? Nöjer man sig om man tillslut accepterar något annat? Något mindre omtumlande. Något mer ömsesidigt.

Jag drömmer om att få en känslokäftsmäll igen, att för en gångs skull inte ha en enda tanke, utan bara en kropp fylld av exploderande fyrverkerier, men tänk om mitt hjärta inte är stort nog för att kunna rymma en andra sådan upplevelse? Tänk om jag förbiser en mer äkta kärlek som kanske har möjlighet till att faktiskt bli återgäldad, bara för att jag ständigt tittar i kikarsiktet efter nästa ouppnåeliga villebråd att försöka skjuta ner. Så att jag missar att kärlek kan vara den vän som får mig att skratta likt ingen annan kan, som utmanar min hjärna med sina egna hopphinder och mitt tålamod med sin förbaskade envishet, som lyssnar intensivt när jag faller in i ännu en maratonutläggning om de senaste flumteserna jag har kring förhållanden och män, och som visserligen inte förstår mig när jag börjar gråta över att en soluppgång är alldeles för vacker, men som ändå smygsniffar mig i nacken när han tror att jag inte ser.

De senaste fem åren, efter den första kärleken, har jag upprepat ett förnumstigt mantra som gör världen tryggt svartvit och inboxad i tydliga kategorier med staketomgärdade gränser: Om man inte vet om man är kär, så är man inte kär. För med den första kärleken fanns det inga nyanser. Det var bara tvärsäkerhet. I svartvitt.

Och så ser jag en av mina barndomsvänner, som jag sa precis den mening till för ett år sedan, när hon hade tvekat i flera månader av ett annars fint förhållande, och som bara en månad senare plötsligt tittade upp på mig och sa att hon aldrig hade varit så kär i hela sitt liv. Och som fortfarande är precis så genuint-lycklig-kär, i någon som är lika kär i henne.

Och jag tänker att jag bara vet en sak om vad kärlek är, och det är att jag inte vet någonting.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Första (och enda?) kärleken – natten som ändrade allt

Posted in Historien om enda kärleken

PMS-bitchen rider mitt humör över kullar och dalar nu i dagarna, och trogna läsare vet ju vad det innebär – humorn är satt på paus, eftersom hjärnan har fullt upp med att krishantera den melankoliska nostalgiöversvämningen i bröstet. Så för den ordinarie, mer humorbetonade repertoaren är det bara att scrolla ner, jag måste nämligen viga det här inlägget åt att få skruva upp kranen och låta historien om exet flyta ut på sidorna. Eller ja, skärmen. Så att det kanske blir rum för något nytt inuti mig. Så att den där första och hittills enda kärleken inte även blir den sista. Ha. Hoppas går ju.

Förra gången berättade jag om det första mötet, grillkvällen på Fredhälls klippor, dit min studievän från Lund hade kallat mig för att träffa några skåningar på besök. En person i sällskapet, en tatuerad och långhårig bikerlookalike, hade avslöjat vilka patetiska fördomar från en alltför svenssonifierad uppväxt jag hade, när det visade sig att han inte alls var den hårda machoman jag först avfärdade honom som, utan en barnpsykolog med starka feministiska åsikter. 27 år fullproppade av tandblekta kostymmän och visitkortsflippande strebers gjorde att jag inte hade en aning om hur jag skulle prata med rockerwannaben, men jag fann mig själv försöka…

När solen hade ätits upp av Brommaträden, och Fredhällsklipporna tröttnat på vår närvaro och gav oss kalla handen genom en framkrypande kyla i bakdelarna, packade vi ihop och begav oss in mot stan. Jag gick bredvid en av sällskapets nya bekantskaper, en snaggad spegelbild av alla män jag någonsin dejtat, som mellan Fredhäll och Odenplan pratade sig genom den vanliga stockholmschecklistan av jobb, lägenhetsköp, bostadspriser och ränteutvecklingar. Men jag lyssnade knappt. Jag visste redan vilka kommentarer det förväntades av mig att ge, och kunde koncentrera mig på att försöka dölja hur jag i mjugg studerade rockerwannaben.

Han gick bredvid den killkompis han hade kommit med. Under hela promenaden pratade kompisen lågt om något, och skånerockern hummade gång på gång, nickade, och ställde lågmälda frågor. Plötsligt stannade vännen till, och skåningen drog genast in honom i en kram. Det var inte stureplanskramen, där uppbröstade bringor stångas mot lika uppumpade bröst. Eller kungsholmenkramen, där kramen är en flyktig klädstrykning efter en redig handskakning. Nej, det här var vad jag senare skulle känna igen i söderkramen. Med helkroppskontakt. Och en stunds inkännande stillnad mitt i det mest sammanflätade ögonblicket. Det var helt enkelt två män som inte var rädda för att ta i varandra, och det samhällstragiska i att det var en ovanlig syn för mig.

Vi kom fram till baren, och jag riktade mig mot männen för att få med dem i det övriga gruppsamtalet. Det ledde till att två nära vänners intima samtal fortplantade sig till gruppnivå, och snart satt hela gruppen och pratade om dåliga break ups, omkullvräkta drömmar, och allt som vanligtvis förpassas till de närmaste vänskapernas hemlighetsdelande vrå. Men samtalet hölls inte på den vanliga snacksversionen av lättsmälta första-kyss-historier eller spy-galla-över-våra-ex-tilltugg. Det hade en matigare substans, en råare hudlöshet, och fler bekännelser av egna brister än män som lär känna kvinnor vanligtvis brukar kvotera in.

De två vännerna berättade att de hade träffats för ett år sedan, strax efter att de båda hade blivit dumpade, och att de hade flytt allt genom att åka iväg på en resa ihop. I en kyrka i Rom hade de båda börjat gråta, och samtalet ledde vidare till mansroller och förbudet mot att visa sig svag. Rockern berättade att hans förra tjej hade blivit perplex när han en enda gång hade börjat gråta inför henne, och att han i teorin inte ville vara fast i den stenåldersversionen av en man, men att han i praktiken fann sig själv alldeles för sällan utmana stereotypgallrena i sina tankar. Hans vän nickade, och sa att han inför nästa förhållande ville vara med någon som såg honom mer som människa, än som man. Och rockern hummade medhållande, men lade sedan till:
”Fast jag tror i och för sig inte att jag någonsin kommer vara i ett förhållande igen. Jag fattar att det låter dramatiskt och töntigt. Men jag tror faktiskt inte jag kommer älska en gång till.”
Jag satt storögt och kände en fråga kittla på tungan, och tvingade mig att spotta fram den innan den artiga respekten inför att bli alltför privat svalde den helt:
”Varför då?”
Han tittade på mig, ryckte på axeln, och tittade ner i sin öl.
”För det dröjde tills jag var 29 innan det hände första gången. Det är den enda gången jag har släppt in någon så djupt, och eftersom det inte gick så bra låter det inte så troligt att jag kommer göra det igen.”

Jag nickade, och kände kvällens långsamt framskridande intresse ta ytterligare ett språng framåt, påhejat av så idiotiska idealistidéer som viljan att läka någon som är trasig, och tryggheten inför att hoppa där man vet att fallet inte är så stort. För jag borde ju rimligtvis ha vetat redan där och då att det inte skulle sluta väl mellan oss. Men kanske var det just det som gjorde att jag för första gången, under mitt 27-åriga liv, öppnade sinnet på glänt för den där instormande militärkuppen av att bli kär. Eftersom det aldrig skulle kunna bli på riktigt. Han skulle aldrig satsa helhjärtat på mig. Och jag skulle ett år senare, och under de följande fyra åren tills i dag, sitta och säga precis detsamma som han gjorde då. Att jag inte trodde eller tror att jag kan älska igen. Att det bara hade och har hänt en gång. Och den personen ville inte ha mig.

Men allt det där hade jag inte en tanke på under den kvällen. Den var bara en spiral av fascination, jakt och hopp. Jag hade bestämt mig för att jag banne mig skulle ha honom i min säng vid kvällens slut. Men det skulle visa sig bli det mest svårfångade hångelvillebråd jag nosat efter, eftersom karljäkelns boksmarta intelligens ändå gjorde honom till ett fullständigt spån när det kom till att fatta vanliga, sunda raggningsvanor.

Jag flyttade mitt ben så att det nuddade hans. Han flyttade sig undan för att ge mig mer space. Jag lade handen på hans arm och skrattade. Han log tillbaka och makade sig sedan undan med kommentaren ”förlåt, jag brer ut mig så mycket”. Jag försökte gång på gång få till ett samtal mellan bara han och jag. Men karljäkeln upptäckte varje gång någon i sällskapet som behövde räddas in i ett samtal. Tillslut hade vi avverkat tre barer, x antal öl, och vi var bara fyra personer kvar. Jag, skånerockern, den snaggade och en till kille, och jag började ge upp. Han ville uppenbarligen inte.

Jag gick på toaletten, gjorde mig redo för att gå hem, kom tillbaka till bordet, och fann plötsligt skåningen titta rakt på mig. Med en blick som såg mig för första gången. Senare skulle jag fråga honom om vad som hände under det där toalettbesöket, och svaret skulle få mig att kyssa honom tills mina läppar värkte. Han berättade att jag hade gått iväg, och den snaggade hade huggit tag i honom och praktiskt taget fräst fram:
”För i helvete, ser du inte att hon är intresserad?!”
Rockern hade frågat varför han trodde det. Och den snaggade hade svarat:
”Hon lyser upp varje gång du pratar med henne. Det är inte särskilt svårt att se.”
När jag då frågade varför han inte såg tecknen själv tittade han bara på mig som om han inte kunde förstå att jag ens ställde frågan.
”För det inte ligger i min begreppsvärld att någon kan vara intresserad av mig.” Och sedan blev det en timmes rakt-från-hjärtat-ut-i-mina-läppar-hångel.

Men där vid barbordet kunde jag inte förstå någonting, förutom att jag plötsligt hade uppmärksamheten av en av de mest fascinerande män jag hade träffat.
Klockan blev 03 och vi reste oss för att gå vidare till det sista stället vi visste var öppet. Ett av stureplansställena, där rockerns badbyxor från grillkvällen och öppna sandaler säkerligen skulle bli ett problem. Någon annan hade kanske oroat sig för att inte passa in, men han gick raklång in i stureplanlejonens kula. I staden där respekt skapas av titlar, klädmärken, kontakter och lägenhetsadresser, fann jag mig in i märgen respektera honom – för något så fundamentalt som den han var. Och på de neonupplysta gatorna fann jag honom plötsligt, och väldigt kort, ta min hand.

De andra killarna försvann, och vi satt själva kvar på stället. Värmelamporna brände mig i ryggen, samtidigt som sommarnattskylan svepte om benen, där skåningens knän snuddade vid mina. Han pratade om något invecklat, något om en psykologteori som han gärna skulle vilja utveckla, och jag upptäckte vad som får min kropp att börja vibrera av lust – intelligens. Jag kunde knappt fungera av vilja att kyssa honom, och varje gång han sa något smart så blev det allt svårare att trycka ner impulsen. Tillslut tystade jag honom med en hand på hans knä, och sa:
”Förlåt, men när du pratar sådär… Jag måste bara… testa en sak.”
Och så kysste jag honom. Och han smakade den mest berusande kombinationen av öl, snus och han själv. Kyssarna blev till råhångel och en akut vilja att inte befinna sig i ett människohav på en upplyst uteservering längre. Så vi började ta oss ner till Strandvägen, i en hångeldans som skulle bli vår återkommande koreografi.
Jag tryckte upp honom mot en vägg och hånglade musten ur honom. Han rullade runt mig mot väggen och benade fast mig så att jag inte kunde komma någon vart. Jag körde in handen i hans långa hår och drog ner honom på en bänk där jag kvickt grenslade honom. Och han lyfte mig och bar mig tillbaka till väggen igen.

Och där och då bildades min idealbild av hångel, sex, intimitet, förhållanden och jag vet inte allt! Att vara med någon som är jämnstark. Som inte blir rädd för en kvinnas intensitet. Som inte försöker trycka ner den eller sortera in den i vad som är manligt och kvinnligt. Utan som möter den med sin egen.

I andpauserna tittade han ut över kajen, vattnet och gryningen som tog sig upp över Djurgården, och flämtade gång på gång att han aldrig hade sett Stockholm så vackert. Och jag sa ”ja ja” och kysste honom igen. När en taxi dök upp knögglade jag in honom i baksätet, och tog med honom hem till mig. Där jag för första gången var med om att en man såg mig i ögonen, i stället för att titta på min kropp.

När grannarna började vakna för dagen somnade vi tillslut, och han skrattade sömnigt att han sällan hade varit med om någon som ville sova så tätt. Jag låg i hans armhåla, med båda armarna om honom, benen intrasslade i hans, och mitt hår insnott i hans hand, och kunde inte sätta ord på att det berodde på att jag trodde att den här versionen av honom och mig skulle tyna bort i dagsljus. Jag tryckte mig ännu lite närmare, och blundade hårt. Som om det skulle få mig att följa med honom in i hans sömn, och få honom att stanna även när persiennerna inte kunde hålla dagen ute.

För i min erfarenhet var inget lika magiskt i dagsljus. Men skåningen skulle förvåna mig. På fler sätt än jag någonsin hade kunnat ana. För jag visste inte då hur många gånger jag skulle ligga i den där armhålan, hur bekant den skulle bli för mig, och hur många gånger jag skulle ligga med slutna ögon och önska att han stannade, älskade mig, och tog med mig när han gick.

Fortsättning följer, troligtvis under nästa PMS.

Stora kärleken – mötet

Posted in Historien om enda kärleken

Okej, ni vet att jag vanligtvis är bitterfräsande och humorknarkande, men den något mer sansade historien om den enda gången jag förvandlades till en kärlekslallande idiot måste kanske ut. Dokumenteras. Så att tankarna om den stora kärleken sedan går att riva upp i bitar. Så vi bara gört, okej? Förlåt, men jag måste göra’t. Jag ber om ursäkt för ett lite längre inlägg än vanligtvis, men det här är för oss som delar upp våra liv i före och efter, och innerligt hoppas på att vårt efter kan bli ett nytt före.

Det var  fem år sedan, och Stockholm nöjdhetsglödde i augustigul kvällssol. Staden var loj och trögflytande efter en dag av 30-grader, som svenskarna tyvärr inte hade vett nog att avnjuta i skugga. Samma galenskap tvingade nu ut dårarna till uteserveringar och parker, för att fräsa bort den sista hinnan inälvsfukt med glas fyllda av placeboläskande alkohol. Som om dagen inte var verklig förrän den avslutades i fokusförlorad vindimma. Som om utopin av att ”njuta av sommaren” inte kunde uppfyllas förrän man glömde om det faktiskt hade hänt.

Men för en gångs skull kände jag inte för det. Efter en Norrlands-semester hade öronen vant sig vid så vidsträckt tystnad att Stockholms myller kändes som ett vrål. Så när en studievän, som hälsade på bekanta i huvudstaden, pep pockande i min mobil med en inbjudan till grillkväll försökte jag instinktivt tacka nej. Men ursäkterna var så ursäktande, att studievännen i slutänden trodde att jag var orolig för att de inte ville ha med mig, och därför ökade styrkan i övertalningsförsöken till inga-ursäkter-nivå.

Så jag släpade mig in i duschen. Och satte mig på den efterduschparfymdoftande och solsvettstinkande tunnelbanan. Till Fredhäll. Där jag promenerade bort mot klipporna med Coop-påsar fyllda av mozzarellaost och kryddkorvar.

Det var en sådan platinasönderfrätt hårsmån från att jag inte gick dit. Att jag hade motstått det där sista befallande sms:et från studievännen och förklarat att jag helt enkelt var för trött. Och då hade jag aldrig träffat honom. Svindlande yrseltanke…

Det tog mig sjutton sekunder att se över sällskapet och ha de sex personerna insorterade och arkiverade i varsitt fack. Tiden det tog att ha skakat varje persons hand i den långsamtvridande presentationssnurran, där kläder, frisyr och kroppsspråk var en personlighetsavslöjande kuliss omkring den alltalande blicken. Är man uppmärksam kan man läsa såväl utsuddade bokstäver som epilogens sista ord bara i en första blick. Så jag borde ha förstått vad som komma skulle.

Vid den här tiden, för fem personlighetsförändrande år sedan, tyckte jag att det hetaste i herrboken var socialkäcka kostymnissar, som även när de inte bar kavaj hade slipsen mentalt spänd över de välsmorda mungiporna. Därför registrerade jag knappt den långhåriga rockerwannabe:n med bikerskägg och tatueringar som satt tyst i gänget. Men efter någon timme tystnade mitt hörn av gruppen och jag hörde en av de andra artigt ställa rockern de plattitydiga frågorna om jobb och studier som vi alla riktar mot okända. Och mitt trångsynta, ytlighetsvidriga jag visste redan vad han skulle svara. Något om ett intresse för rockfestivaler kanske, vid sidan av hans jobb som mekaniker. Men så glipade karljäkeln på den oleende munnen, och från ingenstans svepte hans stora näve ner och kastade omkull alla mina fint uppstaplade fördomslådor.

Från att ha trott honom vara en kroppsarbetare med machomanlighet som religion visade han sig vara psykolog med feministiska åsikter. När jag därmed kategoriserade om honom till en vänsterstudent med fötterna tryggt i filosofitofflorna, avslöjade han att han hade tjänstgjort i FN-styrkan under två år. Och när jag omtöcknat famlade efter någon sorts hjälteskimrande idealistlåda att stoppa in honom i, tittade han ut över vattnet och mumlade tankfullt:
”Men jag vet inte om jag var där för att hjälpa andra. Det kanske var mer för mig själv…”
Vilket gläntade på dörren till ett mörker som fick artighetsutfrågaren att snabbt vända bort blicken, medan jag slutade tjuvlyssna över axeln och vände mig för att tankekisa mot mannen.

”Så…”
Jag famlade efter något att säga, men kunde inte kategorisera vad han skulle tycka var intressant. Det långa håret i tofsen och det svarta skägget över muskelkroppen gav associationer till hårdrockare och bikergäng, vilket min uppväxt av svenssonpojkar och kostymmän knappast kunde mallforma en konversation efter. Och kanske ännu mer förvirrande än så, var han lika sval mot mig som han var mot de okända männen i gruppen. Det satt i blicken. Till min… förvåning slash frustration slash förnärmelse var hans blick nästan obehagligt död på uttryck och intresse. Som om jag i min sommarklänning och solröda hy inte kunde kittla honom ens på den mest basala nivån.

”Så vad har du för planer för sommaren?”, kastade jag ur mig, och verkade förvåna både honom och mig själv.
Han ryckte på ena axeln och rättade med tungan till snusen under sin läpp. Jag skrattade mentalt åt sig själv, innan jag stirrade in i den där blicken igen.
”Jag tänkte ensamcampa.”
Jag frustade förbluffat till.
”Va?”
”Jag ska nog ensamcampa”, sa han bara, som om mitt ”va” faktiskt hade varit en fråga om vad han hade sagt.
”Vad betyder det?”
Han ryckte på axeln igen och tittade ut över vattnet.
”Packa ett tält på cykeln, åka genom Skåne, stanna när jag blir trött, sova när jag blir sömnig, äta när jag själv känner för det. Jag tror det kan vara bra. Få umgås med mina tankar liksom.”

Jag kände mig själv guppygapa i jakt på ord, och förbannade mig själv för att jag hade gått ut ikväll. Uppenbarligen var det något fel på min hjärna idag.
”Det låter… Det kan säkert vara… väldigt givande”, sa jag med ett intresserat tonfall som om jag inte alls tyckte idén var fullständig galenskap.
”Har du gjort något liknande tidigare?”
”Nej. Det är just det. Det känns som om det är något sådant man borde ha gjort någon gång i sitt liv. Och jag vet inte, det kanske är någon pubertal lek för att få känna sig manlig. Jag och yxan liksom.”
Han skrattade torrt till och skakade på huvudet, innan han allvarligt tittade mot solen igen.
”Men om det är så… Då kanske det är något jag behöver just nu. Kanske för att se om pojkdrömmarna ens går att förverkliga.”

Det sista sa han tyst och jag undrade om han hade pratat för sig själv, eller gett mig en förtrolighet som han inte ville ge någon av de andra. Oavsett vilket kunde jag inte hitta ett ord att säga. Inte ens ett läte. För det var ogörligt i min värld att säga något sådant. Man diskuterade inte på den nivån, man var inte så hudlös! Vad skulle i så fall andra människor tro om en?! Men jag skulle med tiden förstå att sådana tankegångar aldrig tog sig in i Skåningen.

Han ruckade mig. Och det kanske var det som satte igång allt det som sedan skulle komma under kvällen, under månaderna som följde, och under åren efter honom. Jag hade ingen arbetsbeskrivning för hur jag skulle ta mig an någon som honom. Ingen karta. För en stund famlade jag runt utan inövade manér, och i förvirringen blev jag ett ögonblick någon annan.

Eller kanske mig själv.

Fortsättning följer, troligtvis under nästa PMS. 😉

Exet

Posted in Historien om enda kärleken, Humor på paus

Jajamen, det är onekligen synd att man inte är särskilt smart, det är det… Det är januari, man har inte sett sol sedan Moses gick i kolt, dagarna i ända går man runt som ett upp- och nedvänt L eftersom en rak kroppshållning innebär att bli ansiktspiskad av snöslask, och man har just fått sitt huvud uppkört i sin chefs röv. Mentalt, visserligen, men hey, vem vet vad som händer i morgon… Livet är inte så mycket en dans på rosor som ett tvångsmatande av taggtäckta stjälkar. Så man kommer hem och är onekligen lite låg, lite linkande och böjd, men det finns ingen hemma som kan muntra upp en, så tankarna glider iväg till när det fanns någon som bara genom att dyka upp som namn på mobildisplayen kunde få frekkin kolibris att humma i ens öron och svalor att klä av en vinterrocken. Än en gång hyfsat mentalt på det där snövitshallucinerande planet som man ofta går till när man plötsligt personlighetsförvandlas till en… ni vet en sådan där… vad heter det nu igen..? just det, lycklig människa. Men ändå. Så man sätter sig vid datorn, klickar fram google, och låter fingrarna vila på tangenterna.

Och det är i det här läget man borde ha i alla fall två små skrangliga hjärnceller som vaknar till och rusar fram för att protestera. Som ställer frågorna: Vad vill du få ut av det här? Vilken information tror du att du kommer hitta som kommer göra dig glad? Hur sannolikt är det att du hittar den informationen? Hur kände du dig förra gången du hittade ungefär den diametrala motsatsen till den informationen? Och är detta verkligen dagen då du vill riskera en sådan kallsup?

Men tydligen har min hjärna inte två hjärnceller till övers. Så fingrarna får plöja fram helt ohejdat. Och snart stirrar man in i spåren av ett liv många mil bort.

Han har gift sig. Med en vacker kvinna som jobbar inom samma yrke. Hon ser smart ut, och han är lika gudomlig som han var då. Med sitt bångstyriga hår i tofs och sin hy som man vet luktar lycka.

Det är snart fem år sedan. Och när det tog slut hade han inte bara överskuggat allt före honom, utan även fött oron att han skulle vara större än allt som skulle följa efter. Och än så länge har den ängslan haft rätt.

Nej hörrni, en liten bölfredag på det här kanske. Var fan är toarullen?! SMHI varnar för trombvindar över Stockholm i dag. Men var inte oroliga, det har inget med vår sargade miljö att göra. Det är bara Singelbloggaren som snyter upp stormvindar nog för att få Carola att rusa mot evakueringsplanet.