Det här med PMS…

Posted in Observationer

Hrrm, så ni vet ju att jag inte har varit någon studsande boll av glädje de senaste dagarna… Hursa? Okej, fine, ni har så klart rätt, jag är aldrig någon boll av glädje. Som varken studsar, rullar eller, typ, rör sig. Man ska nog generellt tänka på mig som en bortglömd och något överjäst degklump, som ligger i ett hörn och bitterhatar när alla amfetaminpumpade studsbollar far förbi. Men de senaste dagarna har degen varit extra saggig, om man säger så.

Jag störde mig på piss-februari, och proklamerade för världen att jag tänkte flytta utomlands. Det var struligt på jobbet, så jag skrev hätskt ihop ett uppsägningsbrev. Jag blev sur på något som en tidigare dejt sa, och gjorde med en dramatisk hårkastning och Hamlet-viskande prettoröst klart att vi inte kunde ses mer. Och jag upptäckte att mitt livs stora kärlek hade gift sig, och ville typ dö.

Och där någonstans, när jag låg på mitt vardagsrumsgolv och skrekbölade på en decibelnivå som endast norska death metal-sångare åstadkommer när deras kulor ofrivilligt hårvaxas av svettklibbiga skinnbyxor, och mitt snor hade klistrat ihop två toarullar till origamifåglar som flugit in i väggen och krossats till små lik, så kändes det verkligen som om livet aldrig någonsin hade varit så genomvidrigt.

Tills jag går på toaletten. Och ser att jag har fått mens. Och plötsligt minns att jag ju faktiskt haft ungefär samma känsloimplodering tidigare. Sådär en gång i månaden. I mer än 20 år.

Och nu kan man kanske tycka att jag efter mer än tvåhundrafyrtio gånger borde ha lärt mig det ungefärliga händelseförloppet för PMS, det är onekligen en rimlig åsikt, men… jag vill hävda att den här minnesförlusten är kemisk! Jag vill hävda att det inte är mitt fel att jag en gång i månaden förvandlas till en levande version av Skriet, och jag vill hävda att det inte är mitt fel att jag inte en enda frekkin gång kan komma ihåg att det ju faktiskt inträffar vid ungefär samma tidpunkt på månaden. För så jäkla dum i huvudet kan jag bara inte vara. Jag vill hävda att det vore en biologisk omöjlighet. Jag menar, jag kan ju knyta mina egna skor liksom.

Men ja ja, skippedidu och skippedida, livet är ok igen. Post-PMS-lycka! Eller okej, post-PMS-degklumpsversionen-av-lycka. Hm, jag kanske borde höra av mig till min familj och säga att jag nog ändå inte kommer flytta utomlands… Och vänta nu, jag skickade väl för guds skull inte uppsägningsmailet till chefen??!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Fuck you för att du dömer mig!

Posted in En skopa förnedring till?, Skratta åt det tragiska

Fuck it, jag tänker starta en singelblogg! Och du, jag kan allt se dina näsborrar! Men se upp, fortsätter du ha översittarnäsan sådär viftandes i vädret kommer ett par svalor snart flytta in. Och då sitter du där med en fågelholk i trynet. Och vem är det då som är fånig?! Så jag undanber mig fördömningsblickar, huvudskakningar och medlidandesuckar. Ge dem till någon annan. För jag behöver dem då verkligen inte. Jag är redan överdrivet medveten om hur patetisk jag är…

Men jag har varit duktig länge nog. Jag har gjort allt man ska göra! Jag har alltid satsat på mig själv och karriären. Vilket har gjort att det periodvis har varit mer action i en nedgrävd kista än det har varit i min säng.

Jag har alltid prioriterat mina vänner först. Även när kompisarna glömde bort våra mångåriga relationer så fort en kille pratade med dem i mer än fem minuter.

Och jag har alltid, alltid behållit fötterna på jorden till och med inför de mest charmleende, flirtblinkande, sexosande exemplaren. Vilket bara har gett den tragiska statistiken av att jag vid 32 års ålder endast har varit kär en gång.

Jorå, trevligt med självständighet, verkligen. Så jag ger upp det där nu. Jag säger det som inte får sägas. Det mitt tonårsjag, mitt 20-plus-jag och mitt för-en-timme-sedan-jag trodde att jag aldrig skulle säga. Nu kommer det:

Jag skulle gärna vilja träffa någon.

(…)

Shit… Jag sa det. Kommer 1800-talskorsetter börja attackregna från himlen, högklackade skor växa ut från mina hälar och min hjärna smälta ihop till en barbiedockas tomma innandöme nu?

(…)

Såväl hälar som hjärna verkar intakt. Betyder det… Kan det vara så…? Är det verkligen möjligt att man får skriva det jag just skrev? Får jag faktiskt säga att… Ja, du vet, det där. Att jag… Att jag gärna skulle vilja träffa någon? Ja herregud, det verkar faktiskt så. Tänka sig.

Jahapp, det här med en singelblogg kan ju bli riktigt kul!