Kommer jag någonsin hitta kärlek?

Posted in Nu fasen peppar vi!

Jepp, jag är fucked. Det tog en kvart för mig att ens kunna skriva det där sliskiga ordet. Kärlek… Huva! Och där gav magsäcken en tesked kräk i present till munnen också. Fy magsäck, du vet att munnen bara vill ha gräddtäckta gåvor från fingrarna!

Men, vi måste snacka om det här. Även om det resulterar i att allas hem får en plötslig omtapetsering i 80-talsinspirerad batikstil, inrett med den originella taktiken av katapulterande kaskadspyor. (Hm, en helt ny form av DIY – snabbt och enkelt!) För vi verkar vara många som tänker på kärlek. Eller rättare sagt, den ormringlande rädslan för att vi är undantagen som inte kommer hitta kärlek.

Jag trodde att jag var ensam om att känna så. Men sedan jag startade bloggen har jag med handen trösterikt tryckt mot bröstet sett ormspåren skymta i kommentarsfälten. De här små fantastiska forumen där singelpersoner vädrar ut vindar fulla av tvivel, och parmänniskor ger friska pustar av pepp (eller lika doftljuseffektiva påminnelser om att förhållanden inte alls behöver vara en ständig flod av fontänorgasmer och kärleksord). Ni har visat att det inte bara är jag som oroar mig för att inte få uppleva det där stora. Som alla pratar om. Hur det är att vara kär i någon som är kär tillbaka.

För jag är högst tveksam till att jag kommer få det där, vars ord får min kräkreflex att hoppa bungyjump i strupen, men vars betydelse jag fantiserar om mer än en tonåring över en Justin Bieber-bild. Och i den riktiga världen skulle jag aldrig kunna säga hur Bieber-innerligt jag längtar efter det, för så säger man inte. Kära barn, du måste ju vara stark och självständig.

Men fuck den riktiga världen! För jag är stark och självständig, det är bara att jag har varit frekkin självständig i fem år, och jag skulle gärna vilja vara stark i sällskap av någon annan nu. Och det är inget fel på mig, eller på dig, eller på någon som är singel. Vi vet ju egentligen att vi är singlar för att vi har valt att inte nöja oss tills vi golvas av en kärlek så stor att solen börjar gunga på himlavalvet eftersom gravitationens kraft har fått ett nytt centrum.

Så nej, det kommer bli bra det här, det kommer hända oss! Inte för att jag vet om det är sant gällande mig, men för att jag är helt säker på att det kommer hända er. Och eftersom ni också tvivlar, så är ni som jag, så då kanske det inte är jättefel på mig, utan det rent principiellt borde kunna hända mig med. High five på den invecklade logiken!

Okej, ett sista försök… Kärlek, kärlek, kärlek! Nej, fortfarande kräkreflex… Jaja, jag får fortsätta jobba på det.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Vadå negativ?! Jag är bara… hopplös

Posted in HUR kan jag vara singel?!, Skratta åt det tragiska

När jag tänker på det har jag också min egen lilla hoppa-70-steg-framåt-rutin när det kommer till män. Det är bara att min rutin har en något beskare bismak än de söta dagdrömmarnas. Ungefär som att jämföra en omogen citron med en sockerstinn marängtårta, så att säga.

Jag kan nämligen inte titta på en man, i läget då en man blir en man och inte bara är en människa, utan att skjuta rygg i försvar mot de dramaexplosioner, ångestsvettningar, telefonväntartortyrer och försöka-plocka-ihop-sin-självbild-efter-att-man-än-en-gång-har-betett-sig-som-en-vettvilling som jag vet kommer följa. Såattee… Jag förstår inte hur jag kan vara singel!

Vänskap – lusten att ibland ge en örfil

Posted in Observationer, Singelvänner

Det finns människor, enfaldigt ofördärvade och enerverande tillitsfulla människor, som innan första dejten ens är slut låter dagdrömmarna springa iväg till när personen kommer fria, var giftermålet ska äga rum och vad deras gemensamma barn kommer heta. Självklart väldigt obetänksamt och ett säkert sätt att få sitt hjärta krossat oftare än en fiskmås skiter, men i vilket fall som helst, ett vanligt och allmänt accepterat mänskligt beteende. Tyvärr.

Jag är inte en av dessa människor. Jag förstår inte dessa människor. Jag har vid upprepade tillfällen varit tvungen att sitta på mina händer för att hålla mig från att örfila dessa människor, medan jag lallar stumt för mig själv tills personen slutar återge drömmarna och jag slutar vilja skrika ”men är du för fan helt dum i huvudet?!” Vilket inte skulle vara en närhetsbyggande respons i kvinnlig vänskap. Vi skulle inte direkt gå arm i arm och fnissa över vilket efternamn dagdrömmaren ska ha efter ett sådant utbrott, om man säger så.

Så i the name of vänskap måste jag efter dagens fika köpa sådan där bedövningskräm som lindrar muskelvärk. Jag tror nämligen att jag har suttit sönder min hand…