Plötsligt händer det – enhörningar galopperar på Stockholms gator!

Posted in Singelliv

I söndags, jag och två singelvänner bakishänger i soffan när den ena får ett mess. Hon tittar trött på skärmen och piercar oss sedan med ett gallskrik som, tack vare diverse bakishuvudvärkar och trumhinnor av icke-cementbaserad konsistens, förvandlar rummet till en tortyrkammare värdig inkvisitionen.

Vän, för all framtid benämnd som raggningsexperten: ”Det är han!”
Singelvän: ”Vem?”
Raggningsexpert: ”Från i går!”
Jag: ”Va?”
Raggningsexpert: ”Han som jag hängde med i baren! Som jag gav mitt nummer till!”
Jag: ”Vad menar du?”
Raggningsexpert: ”Det är han som messar!”

Plötslig tystnad. Raggningsexperten stirrar på sin skärm som om den när som helst ska anta formen av en klappande tandfe. Vi stirrarpå henne som om samma tandfe är på väg att börja dansa ballongdansen med hennes ögonkulor.

Singelvän: ”Vad menar du?!”
Raggningsexpert, med artikulationen av kronprinsessan Victoria på statsbesök i ett demensboende: ”K.i.l.l.e.n. f.r.å.n. i.g.å.r! Messar!
Jag: ”Vänta lite nu… Du träffade en kille i går – och han hör av sig?!”
Raggningsexpert: ”Ja!”
Singelvän: ”Nu?! Klockan 13 på en bakissöndag. När inte ens en sexmissbrukare skulle kunna inbilla sig att det finns möjlighet till ligg?”
Raggningsexpert: ”Ja!”
Jag: ”Vad skriver han?”
Raggningsexpert: ”Han säger att det var trevligt att träffas i går och undrar om vi kan ses på lördag.”
Singelvän ruskar på huvudet som om hjärncellerna just hade klättrat upp i hårfästet och börjat gå chimpansbananas där inne: ”Han hör av sig?! Och frågar om ni ska ses?”
Raggningsexpert: ”Ja!!”

Raggningsexperten återtar sin pose av att tandfechockeras av mobilen. Vi återtar vår tankeförlamning av att guppygapa mot henne. Utanför lever livet sin gilla gång, fullständigt omedveten om att ett mirakel av brinnande buske-proportion just har tagit plats i min lägenhet.

Raggningsexpert, tittar upp med glansig blick: ”Händer det här?”
Singelvän: ”Jag vet inte. Kan det här ens hända?”
Jag: ”Alltså okej om ni hade varit på dejt, då hade man ju kunnat vänta sig ett mess. Men efter en utekväll..? I Stockholm?! Jag vet fasen inte vad jag ska säga.”
Singelvän: ”Det är ungefär som att få veta att det faktiskt finns enhörningar…”
Jag, i ett försök att skämta bort vår konfys: ”Vad gör en singel i Stockholm förbluffad på gränsen till chockskadad? Ett uteragg hör av sig!
Raggningsexpert, uppenbart skärrad och tydligen inte alls på humör för skämt: ”Jag tror jag måste lägga mig ner lite…”
Singelvän: ”När jag var yngre trodde jag att det var möjligt… Det går liksom folksagor om det. Men att det skulle vara sant! Att någon faktiskt kan höra av sig… Jag kan inte riktigt processa det här.”

Jag vet inte riktigt vad vi är vana vid, men det är i alla fall inte det här! Det här är Stockholm, för i helvete!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Singelbloggaren raggar med stil

Posted in Skratta åt det tragiska

Nä nä, men visst. Hör inte av dig då. Strunta i det, visst!

Jag förstår inte alls… Det är verkligen helt obegripligt. Jag som var så hänförande elegant och… värdig!

  1. Han och hans vän börjar prata med mig och min vän. Jag och kompisen har precis konstaterat att den här vintern har varit så hångelfattig att vi knappt kan formulera ord till våra aw:ande kollegor eftersom testosteronnärvaron i baren på Scandic Malmen förvandlar oss till flåsande hounds med dregelproblem, så ni kan ju tänka er de glödande ögonhål av rå jaktinstinkt som riktas mot de stackars karlarna.
  2. Jag står efter en kvart och sveper uttråkat med blicken över baren. Vilket man kanske kan tycka är ett märkligt beteende när en snygg karl med briljant humor just har börjat prata med en, visst, det skulle man kunna tycka… Men, han är intressant, jag är frustrerad nog för att känna mina äggstockar pulsera i öronen, och mina ögon strålkastarlyser av frustration på ett högst oattraktivt sätt. Så jag försöker spela cool, och misslyckas radikalt, vilket gör att jag bara ser uttråkad ut. Vilket i sin tur resulterar i att han går.
  3. Jag tröstar mig med ett glas vin till. Vilket alltid är en strålande idé när man försöker bli mer charmant. Verkligen.
  4. Han återvänder (galen?) och vi pratar lite till. Och när han skrattar åt mina fantastiska skämt (i mitt vindränkta tycke) så håller han handen på min arm. Men nästa gång är den i stället lätt på min midja. Och jag får ett plötsligt behov av att berätta ingående vad strumpbyxor gör med den kvinnliga kroppen, eftersom strumpbyxor ju måste hålla sig uppe, så de måste sitta åt, ordentligt, vilket är lite jobbigt eftersom det alltid leder till något av en valk vid strumpbyxlinningen, varpå han möjligtvis ser lite chockerad ut över att plötsligt ha hamnat i en anatomisk dissektion av mina fettdepåer, så jag vill visa honom vad jag menar, så jag tar hans hand och liksom stryker upp och ner över den sagda valken, ungefär sådär som man gör med en bebis när man spelar med fingret på läpparna, ja alltså, med skillnaden att han inte är en bebis, och att det inte är läppar utan mina hudveck vi dribblar med… Och plötsligt står karln dubbelböjd, i något som jag inte vet om det är ett asgarv eller en nedkämpad kräkreflex, så jag gissar på det sista, och kilar snabbt därifrån.
  5. Men kan ändå inte släppa det. Så jag placerar mig strategiskt där han ska kunna se mig. Och efter ett litet tag (ärligt talat ett rätt så gigantiskt tag) kommer han fram igen. Och vi promenerar till tunnelbanan. Där han böjer sig för att ge en kysk puss på kinden, men jag tror (hoppas/ber/panikbehöver?) att han lutar sig ner för ett grovhångel, så jag hugger liksom tag i hans jackkrage och hoppar på honom så att denne prydlige pojke nära på trillar omkull. Inför alla på perrongen. Och därefter ger jag honom mitt nummer, och han har än så länge inte hört av sig…

Vilket verkligen är högst oförståeligt! När jag raggar så makalöst smakfullt!

Funkar min mobil eller??!!

Posted in Singelliv

I telefon med en gift kollega:
”Vilken trevlig aw det var i går.”
”Verkligen!” (Ringringring…)
”Det är rätt så skönt att börja helgen med en utgång faktiskt. Man stänger av jobbet så bra då.”
”Mm…” (Eller messa i alla fall! Messa messa!”
”Så att man kopplar av bättre på helgen liksom.”
”Mm…” (Messamessamessa!!)
”Jag är ju så klart lite trött men annars väldigt avstressad i dag.
”Vad bra.” (Messamessamessamessa… Funkar min mobil eller?! Eller jo, jag pratar ju i den…)
”Faktiskt rätt så zen. Känner du också så?”
”MEN MESSA DÅ FÖR I BÖVELEN!!!! FAN FAN FAN BARA MESSA FÖR HEEEELVEEETEEEEEEEEEE!!”
(…)
”Förlåt. Absolut, du har rätt, jag är zen så inåt helvete efter gårdagens utgång. En levande jäkla filbunke.”

Jag ska fasen aldrig ge mitt nummer till någon ever igen! EVER!