Hur gör man slut med sitt livs trogna älskare?

Posted in HUR kan jag vara singel?!

Jag har minsann haft en trogen älskare i min säng i helgen! Jajamensan. Tyvärr är älskaren hård och kall, värmer varken mina kalla fötter i sängen eller mitt sällskapssjuka hjärta, och så svartsjuk att han med kirurgisk snabbhet skalpellsnittar av alla band till vad som skulle kunna vara varmare relationer. Men han är mig trogen, och har varit med mig under hela mitt liv, och att döma av hur frenetiskt jag klänger mig fast vid honom verkar jag vara vansinnigt förtjust i den känsla av otillfredsställelse och ensamhet han lämnar mig med. Hans namn är Stoltheten. Och jag förstår inte vad han gör med mig…

Kanske känner ni igen risksituationerna där han genast kliver fram:
En dejt svarar inte på meddelandet förrän dagen därpå. Ett hångel får förhinder och dyker inte upp på utestället där man har sagt att man är. Ett kk släpper inte allt han har för händerna och kommer flämtrusandes med picken i hand så fort man skickar det sylvasstydliga messet ”Ute?” En pojkvän säger inte att han älskar en och även en make kan säkert locka fram älskaren på tusen och ett sätt. Men det är tyvärr svarta djup av kunskapshål i min erfarenhet.

Situationer som mycket väl KAN tyda på en skitstövelighet som gör att han förtjänar ett flippat finger i nyllet och en kängbeklädd spark i sin röv. Men som även KAN innebära olika kommunikationsvanor eller faktiska omständigheter som han inte rår för. Det är liksom lite svårt att veta. Och om man hade varit lugn och logisk hade man i bedömningen vägt in andra tyst talande faktorer, som om han behandlar en väl, har ett gott hjärta, får en att må bra och tittar på en med värme i blicken och rör en med vördnad mot ens hud. Allt det där borde egentligen väga tyngre än om han är lite kort i tonen i mess, eller kanske inte svarar inom det avgränsade tidsintervall som jag har bestämt är allmängiltigt bestraffningsbart. Men, om man har en trogen älskare vid namn Stoltheten, så kan det vara lite svårt att vara lugn och logisk. För Stoltheten vill vid minsta överträdelse blåsa i visselpipan och visa rött kort. One strike and you’re out. Som en kortslutning i hjärnan och en strömbrytare i personligheten. Som i mitt fall gör att jag på en sekund förvandlas till hälften surkärring med nävarna på höfterna som väser ”Nä nu!” och till hälften ghettotonåring med vaggande finger och flippande hår som varnar ”Oh no you didn’t!” Och kombinationen av dem två gör mig tyvärr till en ganska omöjlig kvinna att ha en relation med. Som bemöter varje fartgupp med raderat nummer, nonchalanta sms och iskall tystnad, vilket dagen efter får mig att känna mig fånig och dum.

Så ja, jag har haft en trogen älskare i min säng i helgen. För när jag messade den unge mannen med tovig päls så var han på landet och hade inget sätt att ta sig tillbaka till stan. Vilket, hrrm, såhär i efterhand kan tyckas som en logisk ursäkt. Men i fyllan och villan tyckte jag att hans ursäktande mess borde vara så oerhört mycket mer ursäktande, så jag flippade med håret, vaggade med fingret och surkärringväste ”Nä nu!”. Raderade hans nummer och slutade svara på hans sms, när min tjurighet egentligen berodde på att jag faktiskt saknade honom.

Och dagen efter sitter jag med min terapivän, och hon säger att det aldrig blir bra när man inte är ärlig mot sig själv. När man gör eller säger saker som är tvärtemot det man faktiskt egentligen vill och känner. Så om jag saknar honom borde jag säga det, i stället för att lotsas som om jag inte bryr mig ett känsloskvatt. Och jag frågar henne hur man då kan veta att man inte förvandlas till ett våp som folk kan köra över, där killar kan trycka ner en och börja ta en för givet. För även om jag träffar trasiga män med toviga pälsar, så låter jag dem aldrig behandla mig illa, och det är ju något hälsosamt i det med. Men hur hittar man balansen?

Hon tittar på mig och har inget svar, så vi sitter där och grubblar i tysthet. För vi vet att vi kommer leva resten av våra liv ensamma om vi inte hittar den där förbaskade Balansen. Och vi vet att vi inte vill leva resten av våra liv med Stoltheten. För jag har banne mig alldeles för kalla fötter för det.

Och ni, jag tror faktiskt aldrig jag hade kommit till de här insikterna om jag inte hade börjat redogöra för dem i denna blogg. Så kanske handlar inte den här bloggen om att hitta Mr Right, utan om vägen till att hitta mig själv. Och för det måste jag lyfta på hatten och ge er ett stort tack.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Dagen efter dagen-efter

Posted in Singelliv

Jorå, det vore ju synd att inte vara förutsägbar, det vore det… I så fall hade ju något så katastrofalt kunnat hända som att jag faktiskt fann mig själv i en situation som leder till ett hälsosamt förhållande!

Söndagens inlägg var förproducerat i äkta bloggplaneringsstil (jag börjar lära mig det här!) eftersom jag visste att jag troligtvis skulle tillbringa dagen med att återbekanta mig med magsäckens halvsmältna matintag på det dödslängtande och nådbönande sätt som kroppen anser att man förtjänar för att man druckit mer än två teskedar vin trots att man är över 30. Kroppen är en sadistisk liten åldersdiskriminerare, minsann.

I alla fall… Lördagens utgång resulterade i en efterfest hos en kille som jag tyckte var lite intressant. Så, vad sägs om frågesport i Singelbloggarens patetiskt återkommande urvalsstrategi?! Gissa om han var ”mellan jobb”? Gissa om han nyligen hade blivit dumpad? Gissa om han då och då tar droger?

Bingo, tre rätt av tre! Vinnaren får en framrusande Singelbloggare som flämtande undrar om någon sa arbetslös och undrar var godisbiten är så att hon kan få slicka lite på den. (Huva! Den där liknelsen var banne mig för magstark till och med för min dagen efter dagen-efter-ångesten!)

Så, till mina måndagsfunderingar: Kan man anlita någon som raggningsdörrvakt? Ingen släpps innanför mina särade ben utan att vakten kollar har-sin-skit-i-ordning-legitimation? Jag tror nämligen inte jag har en acceptabel nivå av allmänt vett för att välja mina egna män. (Inte för att jag särade på benen för karln, men det var säkert inte på grund av mitt val. Det kan ha varit hans. Eller, ja, de övriga 10 pers som trängdes i lägenheten.)

By the way, hrrm, ni vet ju alla att jag är en vildkatt till kvinna som har levt sitt liv så mycket på the wild side att Keith Richards skulle framstå som ett spädbarn och Elvis som hans teddybjörn. Jorå, hrrm… Jag har bara en liten fråga: Vad är weed? Är det marijuana eller hasch? Eller är det något annat? Och när jag skriver detta blir jag tvungen att kolla upp stavningen på både marijuana och hasch, eftersom det är ord som tydligen inte har gjort särskilt återkommande gästspel i det plugghästorienterade och missbrukar-bara-män-fokuserade dramat av mitt liv. Jajamen, en riktig katta är vad jag är! Se upp lagens väktare, jag är så out of control att jag snart kommer lägga mig raklång och försöka snorta upp skiljelinjen på E4:an!

(…)

Visst heter det snorta?

Ekvationen bakom attraktion

Posted in Observationer

Attraktion är en märklig ekvation att klura ut. Evolutionsläran, biologiprofessorn och den champagnevaskande backslickhjorden på Stureplan tjatar ju alla om att vi är programmerade till att dras till den starkaste i flocken. Så att x är pengar och y är intelligens, z är bicepsstorlek och summan av de tre blir trosor i spinn.

Men vad är i så fall förklaringen för oss som inte verkar ha den här algoritmen i våra hjärnor? Som rankar sökresultatet utifrån faktorer där det svagaste värderas högst? Har våra hjärnor felprogrammerats? Och är det bra eller dåligt?

Det bidde i helgen inte två dejter. Det bidde inte en dejt. Det bidde en återträff med en kille jag har haft ihop det med sisådär… fem omgångar under sex år, är vi minsann uppe i nu.

En ung man som har samma blick som hundar har när de sparkats på för många gånger. Som inte kan hålla fast vid ett jobb om det så kedjades fast vid honom, men som håller en i famnen som om en stormande armé inte kunde få honom att släppa. Som skyggt drar ner ärmarna under soliga dagar för att dölja ärren från en svår uppväxt, och som generat gömmer ansiktet i ens hals när man säger att han är fin.

Och när omvärlden klistrar på honom alla looserbegrepp ordboken har, så tänker min hjärna bara såhär:
”En ständig arbetslöshet – härligt, jag kan försörja honom!”
”En rädsla för närmare relationer på ett plan som inte ens Freud skulle komma åt – då måste jag bli ännu mer på för att göra honom trygg!”
”Ojdå, ett drogmissbruk – det kan jag rädda honom från!”

Och det märkliga är att det inte är kärlek, inte förhållandepotential (våra samtal sträcker sig till ”när kan du komma hit?”). Nej, det handlar rent och slätt och rakt på sak om attraktion. Jag blir knäsvag av trasiga blickar, och vill krama alla som inte har fått tillräckligt med kärlek när de var små.

Så summasumarum kanske är att det verkligen finns någon för alla. För attraktion är inte så enkelriktad som Stureplan, evolutionsläran, reklamaffischerna och de glossiga magasinen vill få oss att tro. Om jag kan tycka att det vackraste i världen är skygga hundar med tovig päls, så kanske vi alla ska sluta tro att alla andra vill ha det xyz-trimmade modellexemplaret som just catwalkswagade förbi. Våra toviga pälsar kanske också är rätt fina.