Söndagsångest

Posted in Humor på paus

Hej och hå, kämpa på. Vill du ha en LSD-tripp som kommer få din hjärna att se monster i varje mönstertapet, och din kropp att skaka av skräck inför mobilens minsta messljud? Testa att vara singel, över 30 och ha två dagars bakisgift i dig!

Söndagar är rent generellt en piskförsedd dominatrix till helvetesbitch för oss singlar. Dagen-efter-ångesten pumpar ut kemisk misärgift i ens kropp, och den förfeststinkande lägenheten ekar tom på människor som kan hålla ens hand genom trippen. Min vän ligger med fördragna persienner en telefonlinje bort, och viskar med bakisslitna stämband: ”Egentligen är det ju inte är så illa. Vi vet ju det. Det bara känns så i dag. Jag ska aldrig dricka igen…”

Och jag ger henne ett så starkt bifall som mitt dunkande huvud klarar av, precis som jag vet att jag kommer ge henne mitt rungande ja när hon nästa lördag korkar upp vinet igen. För ja, vinet verkar efter vår 30-årsdag ha fått magiska krafter, som får små knutna nävar att raserimisshandla våra kroppar till blåmärkesmassor varje gång vi släpper in mer än två glas, men alternativet är att sluta gå ut, sluta hoppas att den här gången kommer leda till något bra, och vi är inte redo för en gråare vardag än. Så vi fyller på våra glas igen. För ångesten går över till på tisdagen. Och på onsdagen och torsdagen känner vi oss nästan normala. Så att man på fredagen och lördagen har återhämtat sig tillräckligt för att börja hoppas igen. Att den här gången, den här utekvällen, kanske något kommer hända som gör vår söndag full av liv.

Men visst, den här söndagen rider dominatrixen min sinnesfrid extra hårt. För jag har pms. Och min kropp försöker inte rena sig från en bakisdag utan två. Och… ja… kanske även det här: I fredags vinade jag och killkompisen. Och jag berättade att jag har inlett någon sorts kk-abravinkel med killen jag träffade förra helgen. Och han berättade att han har startat någon sorts dejtmakapär med en tjej som verkar intressant. Och samtalet var lättsamt, skrattfyllt och utifrån sett säkert lika avslappnat som det alltid är mellan oss, men i det meterstora avståndet mellan hans berättelse och min, över det fläckiga bordet med två vinglas som tömdes och fylldes på i en takt som talade ett annat språk, så visste vi båda att sommarens historia drog sitt sista andetag och dunstade bort mellan oss. Och vi skålade och lät det försvinna. Och det är okej, det är nog bra i längden, för om det hade varit rätt så skulle vi båda inte ha tvekat såhär mycket. Antar jag. Men just nu är det söndag. Och under den vinande piskan känns ensamheten evighetslång. Och jag tänker att det nog ändå fanns en mening med den här flyktiga sommarhistorien – att jag skulle förstå att jag inte längre drömmer uteslutande om att bli golvad. Jag har fått se hur drömlikt det är att också ha en bästa vän. Som man umgås lika tätt med som en partner. Och som nästa gång förhoppningsvis även blir en älskare. Som kan få den där dominatrixen att för sjutton packa sina väskor och släpa sitt tajta lilla arsle långt ut till skogs. För vi har fått alldeles nog av piskor!

Ja jisses hörrni, nästa gång lovar jag att vara lite lättsammare. Men vi kan väl ta oss en liten skitsöndag så att giftet är ute ur kroppen när måndagen kommer. För det är ju egentligen inte så illa. Vi vet ju det. Det bara känns så i dag.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!