En annan sorts skönhet

Posted in En high five på det!

Lördagsgryning. Balkongdörren är öppen mot gatan, och igensmällande portdörrar bildar en syndfull applåd när stockholmare med kläderna på sned skyndar hem till sina egna sängar. Min 28-åring ligger kvar. Eftersom vi inte har sovit än. Och eftersom hans huvud är fullt av demoner i natt.

Han: ”Jag är fortfarande inte över mitt ex.”
Jag: ”Jag tror jag är kär i en kompis som just fallit för en annan tjej.”

Vi fortsätter titta ut genom fönstret där morgonljuset äter i sig rummet bit för bit.

Han: ”Ska vi ligga lite till?”
Jag: ”Det gör vi.”

Jag säger inte att det är vackert. Men det är någonting.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

En fläkt av förhållandesex

Posted in Lite för mycket ärlighet

Ursäkta mig, två korta sekunder, jag skulle bara behöva… MOOOOTHER FUUUUUCKING JÄÄÄÄÄVLA GEEETRÖÖÖÖV SKIIIIITPÅÅÅÅSEE KOOOMMMER FAAAAN INTE PÅ FLER SVOOOORDOOOMAR MEN FAAAAAN VAD JAG TÄNKER FOOOOORTSÄTTA ÄÄÄÄNDÅÅÅ FIIIIIISKMÅÅÅÅÅÅÅSSSS HEEEEELVEEETEEE GRIIIIIS…

Pust. Okej. Så. Tack. Förlåt. Ni vet. Tackförlåt. Jag är ok nu. Eller. Nåt.

Kära vänner. Jag måste tyvärr informera om att världen är ond. Livet är brutalt. Kvittrande idyllfåglar på morgonkvisten kanske låter som livets goda för lyckliga öron, men sanningen är att de bara restickehånar om nattens missade möjligheter. Och ni vet den där sömnigt lyckoskimrande friden på en söndagsmorgon? Det är ett frekkin Eiffeltornsenormt, pekat finger, uteslutande skapat av sadistiska högre makter för att göra kontrasten till vad som kan försiggå mellan söndagslakanen så mycket mer övertydlig. Well, det pekade fingret är intryckt mot min panna. Jag har sett det, tack så jävla mycket! Så kan någon jävel dra igång en bombattack utanför mitt fönster så att jag frekkin slipper märka det mer?!

Lördagkväll. Jag ligger utslagen i min soffa, eftersom den senaste tidens jobbdisciplin självklart belönas med en dunderförkylning så fort det i fredags blev dags för semester. Som sagt, på tal om sadistiska högre makter och sånt där. I alla fall… Jag har inte diskat på en vecka, jag har inte städat på tre veckor, jag ligger i feberdimma så tjock att tv-flimret är en blinkande fyr i medvetandefjärran, och mitt vardagsrum har fått ett nytt golv bestående av snorpapper eftersom min lilla påse för länge sedan är full och jag fan inte pallar att gå och hämta en ny. Och det är då jag får ett mess. Från en gammal kk. Som bor i Norrland men som nu har jobbkonferens i Sthlm och inte trodde att han skulle kunna komma ifrån så han har inte hört av sig men kanske går det och han vill gärna ses så han ska försöka slinka bort från hotellet framåt natten.

Och ni vet ju hur det gick senaste gången sannolikheten av en blixtträff slog ner och jag faktiskt lyckades få ett oanständigt förslag i min ekande tysta mobil. Så ni förstår säkert min reaktion när sannolikheten för ett andra blixtnedslag får min mobil att burra. Den blir helt enkelt inte helt… sansad. Jag är en singelkvinna som inte har haft sex på… eh… Jag är en singelkvinna som inte ens minns när jag senast hade sex!! Om ni hör något slafsande ljud när jag går förbi så är det min mödomshinna som långsamt växer igen! Mitt skrev är snart en k-märkt forntidsefterlämning och inte ens statsfinansierade sightseeingbussar lyckas få dit turister för att hummande beskåda förfallet! Så ja, jag blev något exalterad. Men det var inte den enda anledningen. Det största skälet var nämligen att det här är något så stjärnfallovanligt som en förhållandekille.

Nej nej, han är inte i ett förhållande, sådant håller jag inte på med (även om jag inte dömer någon annan för det). Nej, han är singel, men han är en förhållandkille. I tanke. I hjärta. Och framför allt, i kropp! Vilket innebär – förhållandesex!

Åh kära singlar, minns ni hur förhållandesex var?! Och ni förhållandemänniskor, är ni medvetna om vilken skatt som ständigt finns en 120-cm-säng bort?!! För visst, singelsex är som att gå på en hipp hål-i-väggen-restaurang där man aldrig riktigt vet vad man kommer få men man blev ju ändå lite sugen när Jonas Cramby hypade den i Metro och girlangen av glödlampor ser ju ändå rätt så cool ut så visst det kanske är en lite spännande upplevelse även när pulled porken är så torr att tungan rullar runt grus i gommen och kocken har försökt dölja det genom att dränka salladsbladen i fett. En upplevelse liksom, hur illasmakande den än är. Men förhållandesex, det är något helt annat. Det är gourmetkonst och vinskicklighet. Inga konstiga kryddor och ingen snofsig interiör, men en smaksäkerhet som ändå får en att lugnt slå sig ner och veta att man snart kommer gå därifrån så jäkla mätt och belåten. Översatt med lite mindre liknelser: Mycket djupa blickar, många ömma smekningar, och en förmåga att leverera en orgasm på cirka 0,75 sekunder. (Vadå, det var länge sen! Döm mig inte!)

Så ja, jag blev helt enkelt något till mig i trasorna. Jag flyger upp från soffan. Nära på svimmar av plötsligt vertikalläge. Börjar frenetiskt diska, panikslaget plocka undan snorpapper, förvirrat städa, kommer plötsligt på mitt eget har-inte-duschat-på-ett-dygn-haveri, så kastar mig in i duschen, får ännu en svimningsattack men klamrar mig har-för-fan-inte-haft-sex-på-evigheter-fast vid duschstången, gör saker med rakblad som skulle ge knivlådan mardrömmar, gör saker med duschlotions och kroppskrämer som skulle ge miljön permanenta parabenskador. Finner mig själv plötsligt fila fötterna. Vilket är helt ologiskt, för vem fan kollar under fötterna vid förhållandesex. Men logiken har vid det här laget left the building, och i stället bereder vi en väg för nakenrumbaherran! Jag var i feberdimma, i ett frustrationsträsk, med en ilsken klitoris som enda guide. Och efter tre timmar av mani anser jag mig äntligen vara klar. Presentabel. Redo att orgasmas bort till något som liknar liv igen.

Och det är då jag somnar. På soffan. Med mobilen så nära mitt öra att jag säkerligen har gett mig själv hjärntumör. För att sedan vakna. Kl 07 på morgonen. Med tre missade samtal och fyra missade mess.

Och visst, om jag hade varit en något mindre värdig kvinna så hade jag kunnat ge en ovärdig respons i det läget. Jag hade till exempel kunnat börja frustrationsgråta. Med en täppt näsa och bubblande snor. Kanske kastat en vintagevas i väggen likt en femåring med trotsproblem. Och kanske till och med stampat ut på balkongen och hytt med näven åt världen för att sedan skrika ”moooother fuuucking gå och dööööö” åt ett lyckligt par som just joggar förbi i matchande träningskläder.

Visst, det hade kunnat hända en ovärdig kvinna med slafsande mödomshinna.

Så… Trevlig söndag på er! Jag ska bara gå och dammsuga upp vintagevasglassplitter.

Hur man vet att man är aningen utarbetad

Posted in Observationer

Vid en tunnelbanestation igår, kl 23 en fredagkväll, på väg hem från det nya jobb man för några veckor sedan börjat, som är roligt men just nu innebär så mycket övertid att den försummade lägenheten börjar sända passivt aggressiva pustar av unkenhet varje gång man går innanför dörren, får man beviset för att man kanske inte är helt sig själv…

1. Man får sexmess från en gammal dejt som var ett sådant fynd mellan lakanen att man själv ville skriva på papprena för kk-skap, men han tyvärr drog fram ett förhållandekontrakt, vilket gjorde att förhandlingarna bröts för att ingen skulle bli sårad.

2. Man borde bli glad. Klitoris-gör-glädjedans-i-brallan-glad. Men man kommer på sig själv med att sucka.

3. Och tänka ”fan, jag är en mänsklig regnskog. Jag pallar fan inte att raka mig.”

4. Man bestämmer sig för att skita i rakningen och hoppas på att han gillar retrostil.

5. Man inser att ens diskho har utvecklats till en biologisk bakterieodling, att dammråttorna snart skulle kunna skrämma livet ur en katt, och att man fan inte pallar att byta till rena, har-sitt-liv-i-kontroll-doftande sängkläder.

6. Man bestämmer sig för att låta lampan vara släckt och hålla fönstret öppet.

7. Man är precis på väg att messa en inbjudan, när man inser att sex i så fall kommer innebära att man typ… måste röra sig! Man funderar på att tacka ja med brasklappen att man i så fall tänker ligga platt på rygg och inte ens vicka en stortå (eller ja, handled) för att han ska ha det bra. Samt så klart somna i sekunden som man själv är klar.

8. Brallans fröjddans blir snopet stilla, för man inser att det banne mig inte går – inte ens om han går med på en sådan vansinnigt lockande brasklapp kommer man fan palla sex. Och det är då man inser att man nog behöver vila lite. För man är nog inte helt och hållet sig själv. Men kommer med lite sömn snart bli det!

Hälsningar från en väldigt trött singel, med en väldigt ilsken klitoris. 
PS. Jag lyckades ändå trycka in en tredje dejt, men som fallet är vid 99,999% av alla tredje dejter, så var gnistan tyvärr inte kvar. Vad är det med tredje dejter och dess förmåga att kvävningsdöda alla tillstymmelser till gnistor?!

En stinkande brud rapporterar…

Posted in Nu fasen peppar vi!

Så vad har hänt med Singelbloggaren, kanske ni undrar? Massavverkar hon solnedgångsdejter och mata-varandra-med-jordgubbar-picknickar i en löpandebandtakt så lyckoskimrande att omgivningen blir blinda om de tittar rakt mot henne? Har hon under ett parti av hitta salamin funnit en korv så naggande god att hon förätit sig och på störten dött? Har ett av krograggen hört av sig och vill tillbringa varje vaken sekund i hennes sällskap och varje sovande stund i hennes säng? Mohahaha, okej, lite realistiska ska vi kanske vara…

Nej, dags för det stora avslöjandet om vad som har hänt de senaste dagarna: Inte ett jäkla skit!!

Ingen dejt, inget hångel, inte ens ett frekkin mess i min frekkin mobil för att visa att jag frekkin finns i någons frekkin medvetande. Dessutom är det sommar och sol och människor går skamlöst runt på stan med sina just-fått-ligga-leenden och fyller mig med funderingar om hur många jag skulle hinna kasta hundbajs på innan polisen tar mig. Vilket snart säkert är mer av en högst gatubefläckande verklighet än en oskyldig dagdröm eftersom pms:en är på väg och lär kickdroppa allt som liknar impulskontroll. (Jepp, ni vet vilket sorts pms-inlägg som stundar…) Tibetanska munkar i meditationskoma har fan fått ligga mer än vad jag gör! Och då lovar jag att jag ändå går runt och försöker se jävligt liggbar ut! Vilket hittills har resulterat i att jag måste hålla för näsan så fort jag böjer mig mot mina brunutansol-stinkande ben och att jag råkade peta mig i ögat med maskaraborsten. Men jag tycker faktiskt att en stinkande brud med rött öga också borde förtjäna ett ligg! Jag menar, in the name of solidaritet och barmhärtighet och allt det där.

Nej, nu får det fasen vara nog! Linda tipsade i kommentarsfältet om dejtingappen Tinder och vill ha sällskap i att testa den, och Singel-dejting har bett mig kolla in deras sida, vilket nog är en bra idé eftersom alla på den nuvarande sajten säkert börjat undra vad fan det är för fel på mig eftersom jag aldrig försvinner därifrån.

Så jävlar i havet, nu ska här elchockas in lite puls i det här flatlineande livet. Det blir inget liggande av att ligga på latsidan! Nu kör vi!

Den absolut sexigaste egenskapen hos en man

Posted in Lite för mycket ärlighet

Okej då. Jag kan väl ta lite ansvar för det hela. Även om jag faktiskt tycker att det egentligen inte alls var mitt fel. Visst, jag var medveten om risken, men effekten förvärrades ju på grund av en mängd externa faktorer och dem tänker jag inte ta ansvar för!

Jag menar, det är inte mitt fel att det börjar dofta vår i luften! Och alla vet att en singel med vårkänslor är ungefär lika behärskad som en vithaj med blodvittring. Så vad tror ni då händer med mig, som inte har fått hångla på så länge att tungan tror att det är tal den är till för?! (Stackars lilla tunga, så förvirrad i sin världsuppfattning…) Jo, konstant blodbrist i hjärnan är vad som händer, lika säkert som att en tremånaders bebis inte kan sträcka upp handen, harkla sig, och be om att få gå och pudra näsan på damtoaletten. Och är vi arga på den tremånader gamla bebisen för att det i stället är skithaveri i blöjan som gäller? Nej minsann, det är vi inte, för vi förstår att det inte går att hjälpa. Så samma förståelse borde därmed ges till mig!

Men visst, jag kanske inte borde ha satt mig i situationen…

Om jag vet att jag tycker att det absolut sexigaste med en man är hans hjärna (vem bryr sig om biceps och magrutor när man kan sukta över neuroner och frontallober) (det där wikipediade jag, det är ju inte mig jag ska gå igång på!), om jag vet att jag får stålbonge så fort någon säger något intelligensosande till mig, och om jag vet att jag just nu inte är den mest nöjdmätta människan som lever på jorden direkt, så borde jag kanske inte ha satt mig på en föreläsning. Med en manlig föreläsare, i min ålder, som var smart utan att för den sakens skull vara uppblåst… Det kan jag erkänna var att utmana ödet med retstickeramsor och kastade småstenar.

För ja, jag har ändå lite dåligt samvete för städaren… Personen har ju mycket att göra ändå, utan att ta hand om ytterligare avfall. Eller ja, man kanske ska säga mina efterlämningar. För… ja, ni vet… En kasserad stol och snigelspåren som ringlade ut ur salen…

Hur Singelbloggaren ska få ligga

Posted in En high five på det!

En gruppterapisession utbröt i förra kommentarsfältet gällande hur många eoner som har passerat sedan vissa av oss singlar fått ligga. A-J försökte tappert hålla humöret uppe genom att fastställa att vi ändå har fått smörja skreven någon gång i våra liv, teoretiskt så borde det ju därmed kunna hända igen (helst innan jag rostar igen och börjar gnissla när jag går, tack så mycket). A-J, maka lite på dig, för nu tänker jag också ta en sipp av den där positivitetspluntan du uppenbarligen har supit till på.

Jodå, om jag kisar och anstränger ögonen riktigt ordentligt så kan jag sikta möjligheten att jag någonsin får ligga! Jag menar… någon kan ju trilla och slinka in. Och i farten slita upp sina byxor på kroken som den enarmade mannen som går bredvid bär. Så att allt jag behöver göra är att… ligga framför diverse tätbefolkade platser, byxlös, i en upp- och nedvänd splitt, med ett bananskal en meter framför. DÅ kommer Singelbloggaren minsann få ligga!

Jorå, den här planen kan funka… Oj oj oj vad det fläktar här!

(Ni har väl inte missat att trogna bloggläsaren Lars har avslöjat sitt Happy Pancake-alias i kommentarsfältet – tjejer, go get him! Han har uppenbarligen briljant smak i bloggläsning om han hänger här.) (Och det är självklart fritt fram för andra att göra samma sak.) (Visst, hitta kärlek och ligg på ni. Så fortsätter jag ligga här och fläkta…)

Den hemliga dealbreakern

Posted in Lite för mycket ärlighet

Frustrerad singelvän: ”Jag har verkligen inga orimliga krav! Visst, han ska vara snäll, och lite rolig. Men det är typ allt. Jag menar, det är väl inte för mycket begärt?!”
Peppande vän: ”Självklart inte! Klart du kommer hitta det!”
Peppande jag: ”Absolut, bakom varje hörn finns i alla fall fem. Det gäller bara att hitta dem.”
Frustrerad singelvän: ”Jag menar, jag struntar i hur han ser ut, vad han vill med sitt liv, eller all ytlig skit! Jag vill bara att han ska vara godhjärtad. Det borde faktiskt inte vara för mycket begärt!”
Peppande vän: ”Självklart inte!”
Peppande jag: ”När som helst kommer det hända. När som helst!”
Frustrerad vän: ”Visst, en liten sak kanske jag har som krav. Men det är verkligen det enda, och det är inte ens en stor grej. Men han får gärna fatta poängen med klitoris liksom. Även före man har blivit ihop och man har lärt upp honom.”

Tystnad runt bordet.

Frustrerad vän, med plötsligt orolig blick på oss andra: ”Eller fatta och fatta, det räcker om han typ inte är rädd för klitoris. Så att han klarar att vidröra den utan skräckskrik liksom.”

Fortsatt tystnad. Något mindre peppande vän harklar sig. Något mer skeptisk jag rätar på mig.

Opeppande vän: ”Jag är ledsen, men du kommer dö ensam.”
Opeppande jag: ”Singel raka vägen ner i likkistan. Tyvärr.”
Opeppande vän: ”En kille som inte är rädd för klitoris… Alltså, vi måste vara realistiska här.”
Opeppande jag: ”Någon sorts verklighetsförankring. Vi vet ju alla att om klitoris ska vidröras under singelsex slash dejtingsex så måste vi fixa det själva. Såvida du inte bänder dit hans hand. Eller typ skriker i hans öra att det banne mig borde råda någon slags varannan gång-artighet.”
Opeppande vän: Och även då kommer han tolka det som tio gånger för honom, en för dig.”
Frustrerad vän: ”Men, det kan man ju inte acceptera!”
Opeppande jag: ”Självklart inte. Varför tror du vi är singlar?”

Vi blir tysta. Dricker lite kaffe. Tittar på varandra.

Frustrerad singelvän: ”Vem behöver en kille?!”
Peppande vän: ”Verkligen! Vad är poängen liksom!”
Peppande jag: ”En Jack Russel i stället! Bakom varje hörn finns i alla fall fem! Det gäller bara att köpa en!”

Nätdejt 1/10 – känsliga läsare varnas

Posted in En high five på det!, Lite för mycket ärlighet

Jag tror jag har utvecklat en semipsykotisk relation till den här bloggen. Ni har blivit mitt samvetes allsmäktige domare, och rättssalen är min skalle (förlåt för brölandet nyss, jag blåste håret). Det började med att jag visste att jag hade gjort något dumt om jag kände tveksamhet inför att nämna det här, men nu har det utvecklats till nya schizofrena nivåer. Jag har nämligen börjat ha inre dialoger med er även innan jag gör det dumma. Så jag kommer käbbla lite med er i dag, även om ni inte säger emot, för jag käbblar egentligen med mig själv.

Jag vill också varna känsliga läsare för att följande inlägg kan innehålla stötande mentala bilder. Av mig när jag har sex. Huvaligen! Jag vet inte hur mycket ni klarar innan ni måste ta till luktsaltet för att inte chocksvimma, och eftersom det säkert inte har producerats luktsalt sedan 1800-talet så är jag lite orolig för att ni ska få hjärnskador när ni med handloven mot pannan segnar ner, så därav min varning, och så får ni säga till efteråt om det blev för mycket. Redo? Bra!

Så, nätdejt nr 1 medförde x antal timmar samtal och y antal glas vin, vilket resulterade i ett högst spontant fall av slamperi. Hehe, jorå, high fives till er alla! Mer slamperi åt folket säger jag! Om det bara hade slutat där…

Det var nämligen bra. Makalöst bra. Marken skakade tillräckligt för att göra göteborgska fiskare oroliga för en tsunami, och mina grannar måste ha vaknat skräckslagna i tron att någon just blev långsamt styckmördad på mitt våningsplan. Jag somnade med någon sorts halelujatanke om att jag hade hittat mannen i mitt liv och tänk om man kunde ha det såhär jämt och undra hur våra barn skulle se ut… För att sedan vakna, nöjt sträcka mig efter denna fantastiska varelse – och inte ha ett dugg att säga. Inte ett ord! Och nu undrar ni kanske hur det faktum att vi inte har något att prata om inte avslöjades under heldagsdejten innan sexet, och inte vet väl jag hur det gick till! Men de där y antal vinglasen var ju inblandade och vi pratade väldigt länge om hans jobb, och hans jobb var väldigt intressant så det höll mig fascinerad under dejtens alla timmar, tills vinet hade gjort sitt och jag, tja, blev intresserad av annat… Men nykter, med känslan av att det kanske blir aningen märkligt att börja snacka jobb här med diverse kroppsdelar i dagsljus, fanns det plötsligt inget att ersätta det med. Vi bara stirrade på varandra och var obeskrivligt, ojämförligt obekvämt tysta.

Och nu till dilemmat… Inte behöver väl det här vara ett problem?! Vadå, inget att prata om, jag kan väl prata med mina vänner! Jag kan prata med mina kollegor! Innan jag kommer hem och gör helt andra saker än att prata! Kom igen nu, jag måste väl inte ge upp det här?! Och innan ni, min hjärna, mitt samvete och mitt överjag säger något vill jag bara inflika en liten detalj – fem gånger. Fem gånger… Jag säger bara det, låter er marinera lite i den detaljen, och lämnar er sedan för att begrunda.

(…)

Eller okej, jag måste säga en sak till till mitt försvar! Han verkar inte ha några som helst problem med det här! Han vill ses igen. Så då måste jag väl få säga ja, även om jag vet att vi aldrig kommer kunna relatera till varandra mentalt? Jag menar, det finns andra saker som är viktiga för en människa än samtal! Som… fysisk aktivitet! Har ni någon aning om hur många pensionärer som har hälsoproblem efter ett liv med för lite motion? Det är faktiskt väldigt viktigt att hålla igång kroppen för att inte hamnar där! Så jag gör både honom och mig en tjänst! Och Sveriges sjukvård! Faktiskt! Tänk på det!

(…)

Och Göran Persson sa till oss att skaffa fler barn! Och även om det vi gör inte resulterar i barn (ögonblick av panik inför den tanken) så övar vi oss ju! För rikets skull! Sverige behöver oss!

(…)

Damn it! Damn it!!

(…)

Okej då, jag veeet, sluta tjöta hål i mitt huvud för guds skull!! Jag skaaa vara ärlig mot honom och mig själv och hela jäkla världen. Jag ska inte påbörja något som jag vet inte kommer fungera. Jag ska gå tillbaka till ett skrev igenväxt med spindelväv och ett närhetsbehov vars enda möjlighet till påfyllnad är när en frekkin vind blåser förbi. Fine!!

(…)

Damn it. Jag som precis hade fått mig nåt och blivit en harmonisk människa – inför utsikten att ge upp det blir jag ju ännu mer pissed off än innan!

Det är banne mig inte lätt att hitta någon att leva med, när det är så otroligt mycket som ska funka… Men jag är ju i alla fall snabb till testlabbet! (Vi säger att det är något positivt och lämnar det där.) 😉