Den mest plågsamma tortyren för en singel!

Posted in En skopa förnedring till?

Ni vet hur tortyrledare använder trumhinneplågande ljud för att bryta ner den utsattes viljestyrka till ståndaktigheten av en blöt disktrasa? Well, för en singel sker samma sak med tystnad.

Två veckor sedan. Allt var hyfsat bra. Sommarens malande tankekvarn hade äntligen slutat tugga på varandet eller icke-varandet av en relation med killkompisen. Allt var som vanligt och vanligheten bröts uteslutande av att jag var förvånansvärt fri från frustration. (Prisa Gud!) Men, jag tyckte det var på tok för länge sedan jag träffade killkompisen. Jag menar, hela fyra dagar ju! Så jag ville att han skulle komma och se på film. Fastän jag visste att han hade planer. I form av besök från barndomsvänner. Som han inte hade träffat på cirka ett år. Men, jag menar, fyra dagar ju!! Så jag messade. Och messade sedan igen. Och messade liksom en tredje gång för att på riktigt få fram att det faktiskt var hans plikt som vän att släppa allt han har för händerna så fort jag hör av mig. För… Det bara är så, okej?!

5 timmar senare: Går och lägger mig.

13 timmar senare: Vaknar och ser att jag fortfarande inte fått något svar. Får en tagg av obehag i magen.

1 dag senare: Taggen är nu en törnbuske.

2 dagar senare: Obehagsknopparna har blommat ut till panikrankor.

3 dagar senare: Busken har blivit taggtråd som spridit sig till min hjärna där tankarna naglats fast! Jag kan inte tänka på något annat. Får besök av mina föräldrar, men kan knappt umgås. Har för en gångs skull människor i min lägenhet som pratar med mig, men säger knappt tre ord tillbaka. Det enda jag kan tänka, känna, höra och se är att min mobil är fullständigt jäkla, frekkin tyst. Och jag tror att det bara förvärras om jag gör något åt det.

4 dagar senare: Jag tappar (kastar) en vas i golvet. Min mamma undrar om jag är ok.

5 dagar senare: Jag ger valutfrågaren på tv lite för högljudda (och svordomskransade) raseriråd. Pappa undrar om jag är ok.

6 dagar senare: Jag städar varenda skrymsle av min nu tomma lägenhet, och börjar efteråt putsa fönstren. Förstår äntligen att jag nog inte är ok.

7 dagar senare: Jag distraherar mig med 28-åringen, men blir något distraherad från mitt distraherande när han undrar om jag är ok.

8 dagar senare: Får full panik.

9 dagar senare: Får full förtvivlan.

10 dagar senare: Tar ett djupt andetag och bestämmer mig för att sluta bry mig. Jag är minsann lycklig och bekymmersfri! Förutom den lilla detaljen att jag är konstant olycklig… Men, förutom den är jag aslycklig!

12 dagar senare: Börjar acceptera läget. Han tröttnade på mig.

14 dagar senare: Jag är ok. Det är ok. Jag antar att det kan bli så med vänskaper. De försvinner. Och jag kommer klara mig utan honom.

Jag sätter mig i soffan. Och drar ett djupt andetag. Och tänker att ”jo, jag kan klara mig utan honom”. Varpå jag börjar böla så att min redan förkylningstäppta näsa blir en sprängladdad fontän som briserar rakt över mysbyxorna. Hinner dock inte hämta snytpapper. För de ringande signalerna till hans mobil går redan fram. Och han svarar.

Jag, med en röst som befinner sig på decibelnivån av en gråthulkande hårdrockare som just fått veta att Metallica-konserten inte alls kommer ha öltillstånd: ”Du, vi kan faktiskt inte vara vänner längre! För jag kan inte ha vänner som ignorerar mig! Varför ignorerar du mig?! Eller, svara inte! För jag bryr mig inte! För vi är inte vänner längre!! Jag messade dig för TVÅ VECKOR SEDAN och du har inte svarat!! Men jag bryr mig inte! För vi är inte vänner längre!!!

Killkompis, en gnutta förskräckt, en näve skita-på-sig-vettskrämd för sitt liv: ”Va?! Vad säger du?! Alltså… Jag ringde dig ett par dagar efter att du hade messat. Men du har ju inte ringt tillbaka!”

Jag, gråtråmandes:Du har inte ringt mig!!”

Killkompis: ”Jag har ringt dig.”

Jag, snörvelhulkandes:Du har inte ringt mig!!!!

Killkompis, något stressad: ”Men för i helv… Vänta lite!”

Tystnad och skrap.

Killkompis: ”Ajdå. Jag ringde visst till din jobbmobil. Förlåt.”

Tystnad. Gråthulkningarna låter ungefär som när en bil får soppatorsk och skuttfjösar sig fram tills den slutligen stannar helt. Varpå det blir fullständigt tyst. Och lite obekvämt. Samt aningen genant. Tänker att jag kanske överdrev lite. Och tänker att jag kanske verkar lite… jag vet inte… orationell, just nu liksom. Men, vad fan, man kan ju inte backa!

Jag, ilsket, av skäl som vederbörande avböjer från att redogöra, eftersom vederbörande inte vet: ”Jaja, då är vi väl vänner då! Men du ska veta att din korvstroganoff som du lagade senast vi sågs inte alls var särskilt god!”

Och så lägger jag på.

Jorå, såatteee…

Vilken jävla tur att karln inte har katt! Den hade blivit flådd för en vecka sedan.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!