Det här med PMS…

Posted in Observationer

Hrrm, så ni vet ju att jag inte har varit någon studsande boll av glädje de senaste dagarna… Hursa? Okej, fine, ni har så klart rätt, jag är aldrig någon boll av glädje. Som varken studsar, rullar eller, typ, rör sig. Man ska nog generellt tänka på mig som en bortglömd och något överjäst degklump, som ligger i ett hörn och bitterhatar när alla amfetaminpumpade studsbollar far förbi. Men de senaste dagarna har degen varit extra saggig, om man säger så.

Jag störde mig på piss-februari, och proklamerade för världen att jag tänkte flytta utomlands. Det var struligt på jobbet, så jag skrev hätskt ihop ett uppsägningsbrev. Jag blev sur på något som en tidigare dejt sa, och gjorde med en dramatisk hårkastning och Hamlet-viskande prettoröst klart att vi inte kunde ses mer. Och jag upptäckte att mitt livs stora kärlek hade gift sig, och ville typ dö.

Och där någonstans, när jag låg på mitt vardagsrumsgolv och skrekbölade på en decibelnivå som endast norska death metal-sångare åstadkommer när deras kulor ofrivilligt hårvaxas av svettklibbiga skinnbyxor, och mitt snor hade klistrat ihop två toarullar till origamifåglar som flugit in i väggen och krossats till små lik, så kändes det verkligen som om livet aldrig någonsin hade varit så genomvidrigt.

Tills jag går på toaletten. Och ser att jag har fått mens. Och plötsligt minns att jag ju faktiskt haft ungefär samma känsloimplodering tidigare. Sådär en gång i månaden. I mer än 20 år.

Och nu kan man kanske tycka att jag efter mer än tvåhundrafyrtio gånger borde ha lärt mig det ungefärliga händelseförloppet för PMS, det är onekligen en rimlig åsikt, men… jag vill hävda att den här minnesförlusten är kemisk! Jag vill hävda att det inte är mitt fel att jag en gång i månaden förvandlas till en levande version av Skriet, och jag vill hävda att det inte är mitt fel att jag inte en enda frekkin gång kan komma ihåg att det ju faktiskt inträffar vid ungefär samma tidpunkt på månaden. För så jäkla dum i huvudet kan jag bara inte vara. Jag vill hävda att det vore en biologisk omöjlighet. Jag menar, jag kan ju knyta mina egna skor liksom.

Men ja ja, skippedidu och skippedida, livet är ok igen. Post-PMS-lycka! Eller okej, post-PMS-degklumpsversionen-av-lycka. Hm, jag kanske borde höra av mig till min familj och säga att jag nog ändå inte kommer flytta utomlands… Och vänta nu, jag skickade väl för guds skull inte uppsägningsmailet till chefen??!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Nyårsplaner? Det är för fasen inte ens december än!

Posted in Konversationer, Observationer

”Hur ska du fira nyår?”

”Jag har inte riktigt bestämt än…” (…om jag ska hulkgråta ensam i min soffa, gå på parmiddag och desperat försöka dölja mitt bitterhat, eller tvinga ut singelvännerna för den enda utekvällen på året som man vet kommer bli katastrofal.)

”Men du som är singel, du har ju säkert några storslagna festplaner?”

”Klart jag har!” (Att lyckas snyta upp en hel toarulle är sin egen form av storslaget.)

”Jag kan tänka mig det…” (Menande vink och fräckt leende.)

”Jag trodde du hade glömt allt sådant…” (Menande vink för att inte visa att jag knappt minns själv.)

”Haha, det har jag, nu för tiden blir det ju mest mys med familjen och kanske en flaska champagne med älsklingen efter att den lille har somnat. Du vet, sådant där som säkert verkar jättetråkigt för dig.”

”Gud ja, definitionen av tragiskt.” (En stillsam natt tänker jag smyga in i ditt hem, kvävmörda dig långsamt med kudden som vapen, flå din hud och iklä mig den för att kunna överta din kropp, ditt liv och din familj… Och varenda singel kommer tycka att mina handlingar är fullt befogade uteslutande på grund av dina kommentarer!)

Om en enda jävel till frågar mig om nyår kommer Haagtribunalen behöva ställa en ny krigsförbrytare inför rätta…